Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.
Mara
Det var en karl, som aldrig fick vara i fred för mara. De lärde honom, att han skulle borra ett hål i väggen, och när maran kom på honom, skulle han stänga igen hålet. Det gjorde han, och då låg en kvinna ijämte honom i säng- en.
Mara
Maran var någon sorts folk, som red dem om natten. Det var en, som spurte en käring, vad hon skulle göra, för mara red hennes man. Käringen sa: "Salt och malt och ciciliarot, det står man till bot!" Gumman koka det och gav mannen, och han blev hjälpt.
mara.
Om "mara" red hästen eller en ko, så skulle en hänga en lie i taket över djuret. Å om hon kom in i stugan å kom på en i sängen, så skulle en ta å sätta skorna vid dörren en annan kväll, så var det inte far- ligt. Men en skulle sätta dem avigt å inte inåt rummet. Dessa medel vet jag att folk begagna som hade ont av maran. Di påstog, att det inte skulle vara andra än elakt folk som fick ont av henne. Det skulle vara som ett skinn med långa armar. Hon sög sig fast över bröstet å ville inte släppa förrän en orkade röra på sig litet. Om en annan ropade namnet på den som mara red, så släppte hon.
Vårhalvåret.
Vallsläppning. Hade de inget att fodra med, släppte de ut kreaturen redan på Vafferdan; det var inte ovanligt. Men sist på maj skulle de egentligen släppa vall dem. På Urbanus skulle de så linet. Kristi himmelfärdsdag lärde rävesan sina ungar att skrika. Göja grötalyse, mars bär ljus i säng. De skulle börja gå till sängs utan lyse mitt i mars egentligen, men det blev la inte av. Sadd tog de kvistar av så fort knopparna började svälla och satte i vatten inne. Nej, de kallade dem inte för palmer och det var inte särskilt palmsöndag. Inte tal om att dricka märg i bena 1 maj (?. Andersson är frireligiös.) Veckoräkningen alldeles okänd.
Mara
"Gu vet hônt mara ä." Det var på Benås. Jag hade lagt mig om kvällen. Det led på natta, å då kom hon å kröp upp efter benen å lade sig över munnen, så att jag trodde att hon skulle kväva mig. Jag môttra å las å då blev hon borta. Men när hon kom för tredje gången, så fick jag upp handen å knôv henne intill väggen. Jag spann allt vad jag orkade. Det var lik som om jag skulle ha fått en katt över mig. Om en pôttra å las så blev hon borta. Fader vår var bra att läsa. - "Mara va nô tå dä one."
Mara.
Jag var ute för mara en gång. Då höll jag på att dö. Jag var öst i socknen å gjorde en likkista. När hon var färdig, så kom de att tala på att det var styggt med en likkista. För att jag skulle visa dem att det inte var farligt med en lik- kista, så lade jag mig i henne. Då var det något som klämde mig över strupen och bröstet så jag höll på att "gå ôt". Jag kunde inte sova på hela natten å var så konstig dagen efter. Det var mara som kom åt mig. Jag hade hört sägas att den döde kom å "re som e mare". Maran kunde komma å "ri" när folk sov i sängen. Men jag hörde också sägas att det var en "ond dröm".
Mara
Ja ha aldri vare ute för mara själv, men ja ha hört mö tales om den. Å dä ha allt vöre den tron, att dä ha vôre fruntimmer. Dä va på ett ställe som ho va i stalle å hyddel mä hästera. När drängen kom te stalle en möra, så satt dä som e restel över ryggen på den ene hästen. Drängen tog denne resta å körde ner i gödselstacken. Om möran så låg husmora hanses i sänga mä ett åbröte lårben. Nu ble dä ju opptäckt, att ho va mare.
Maran
"Mara kunne bå människor å djur varä utsattä för. På ett ställe red mara hästa ôm nättera. Di va svettä så de rann å dôm. Di täppte te på allä sätt å vis, men de fortfor i alla fall. Di hittä på ett litet kvisthôl i vägga. Då lärde di'n, att han skulle hängä ett par byxer över hôlet. Å de gjorde han. Å på môran så satt piga under byxera å så usel å eländi ut. Byxera skulle hängä me ett ben på varderä sida ôm hôlet."
Drake
Mor hennar Anne Hansen Klanderud, ho Maren Nilsen —fekk sjå ein drake. Han hadde ei lang rumpe og eit stort lysande hovud.
—
«Je har alder sett nåe så rart,» sa ho Maren.
Denne eldsprutande draken stupte seg ned i Klanderudtjenne. Dei gamle meinte at der ein drake gjekk ned, så låg det gøymde skattar. Elles så meinte dei at drakar varsla krig og uår.
Maran
Ja ha aldri vôre ute för mara själv men ja ha hört mö tales om den. Å dä ha allt vôre den tron, att dä ha vôre fruntimmer. Dä va på ett ställe som ho va i stalle å hyd- de mä hästera. När drängen kom te stalle en mô- ra, så satt dä som en reste (gammaldags trägaffel) över ryggen på den ene hästen. Drängen tog denne resta å körde ner i gödselstacken. Om môran så låg husmora hanses i sänga mä ett åbröte lårben. Nu ble dä ju opptäckt att ho va mare.
Maran
När djuren stod svetta så sa’ de att mara re dem. Då var det någon sorts ”marebuskar”, roliga knutar från träd, som de satte upp över djuren, både i ladu- gårdar och stall. Det har de allt haft här in i senare tid.
Mara
Det var på ett ställe som hästen stod svett varje morgon. Då tog husbonden och hängde en lie över hästen, för det skulle vara bra mot maran. På morgonen, när han kom till stallet, så hang drängen död på lien. Det var drängen, som var mara.