Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Bot mot kalfdöd
Fordom när nyfödda kalvar m.m. ej ville leva i ladugården lades under ladugårdströskeln en täljkniv eller en lie, vilket var mycket verksamt och fördrev trolldomen.
Trolldom mot sjukdom.
Under min barndom fanns vid Vasseruds herrgård en torpare av finsk börd som gick under namnet "Finn på Olinstorp" eller "Erik på Torp". Denne var rask långt in i ålderdomen och en flitig kyrkogångare. Min far sade en gång till honom: "Ni är allt bra frisk för att vara så gammal". "Tja, men så går jä og i körka varenda söndag", svarade finnen. Emellertid drev han dock litet trolldom, mest då kreatur voro sjuka. Det berättades, att han ibland gick upp i båset och ropade i örat på den sjuka kon. Hans gumma trodde sig nog också kunna något. Vid en examen i skolan hemma hade min far svår tandvärk. Gumman fick honom i rocken och drog honom avsides samt viskade i hans öra, att han skulle taga tre bloddroppar ur spetsen på "kattrômpa" och föra dessa på tanden, så skulle värken gå bort.
Skydd mot förgörning
Farfar var mycket vidskeplig. Han kunde läsa bort sjukdomar och han visste bot mot trolldom. Jag minns att han lärde oss när jag och bröderna mina var småpojkar att vi inte skulle låta någon främmande människa ta i eller berömma något som vi hade. Särskilt minns jag att han sa att om vi var ute och körde och det kom någon främmande och berömde hästen så skulle vi säga till honom att ” han skulle kyssa hästen i röven” så fick han ingen makt över honom. Jag har sett många gånger att de har haft kors på uthusdörrarna men ibland hade de kors oppe i själva båsena också. Stål har de haft över varje ko också. Jag har sett att de har haft avbrutna knivar eller liar och sådant instucket i taket. Det var en gumma som bodde här strax norr om Kyrkheden. Det kom in en luffare till henne och när han gick ut tog hon en skyffel med eldmärja och slängde efter honom igenom dörren. Om det kom någon in och ville ha mjölk så kunde det hända att de stack ner en tändsticka i mjölken innan han fick den.
Bösskämning
Min far var från Tidersrum, och det var han som talade om den här historien. Han trodde inte på något slags skrock, men han var intresserad för allt sådant. Det här är emellertid rena sanningen, det gick han i god för. Jag för min del tror att det mycket väl kan vara sant, men det var nog mera suggestion än trolldom. Vad huvudpersonen hette kan göra detsamma. Han skulle emellertid åka till Norrköping för att handla, och bl.a. hade han en del vilt att sälja, för han var jägare. Bonden hade lovat att ta med lite vilt som torparen hade skjutit. Eftersom det hände så sent som kring 1880, kan det göra detsamma att nämna namnet på torparen. När han skulle lägga sina saker på lasset, hade han mer än bonden. Därav följde, att bonden blev arg. Han släppte sig, och torparen förstod mycket väl, vad det betydde. Bonden ville skämma hans bössa. Och det lyckades honom också. När torparen skulle skjuta ett skott, blev han så velig, att han inte kunde få sikte på nånting, eller om det var bössan som krånglade.
Trolldom forts.
vända sig till "Nisch Svens", så kunde det hända att han gick tillbaka med det, därför att han var rädd att han skulle få ögonen utstuckna eller så. Annars så var det allt många andra, som de trodde kunde trolla också, och en del trolldom kunde de litet till mans. Skämma bössorna för varandra försökte de allt med ibland så pass sent som jag minns, men jag vet inte hur de bar sig åt, det fanns allt sätt att göra tillbaka den skämningen också. Men om de ville "sätta sketa" på någon, som de kallade det, då skulle de ta dynga utav den som de ville skämma och kasta i en bäck som rann åt norr, och då fick den en sådan "sketa" så att det nästan var fråga om livet. Jag vet inte om de kunde få bot för det annat än hos riktigt trollkunniga. Men det var eget med det att de sade bestämt att en trollkunnig kunde vara aldrig så styv, så fick han i alla fall ingen makt längre, när han hade mistat tänderna, utan då var det slut.
Tjuvmjölkning av andras kor.
Det ligger en gård strax utanför staden som heter Ny- gård. Där fanns en torpkäring, som far mindes. Hon hade mjölkhare, som hon släppte ut om natten. Det tjuvmjölkande väsendet kallades för mjölkhare. Efter som de gamle beskrev det, så skulle det se ut som en hare. Så en kunde inte se skillnad på en rik- tig hare och en mjölkhare eller trôllhare, som den också kallades. Det skulle vara trolldom, ett garnnystan, 9 slags garn- ändar, en gammal tvaga, för att en skulle få ihop en sådan hare. Om en inte hade svartkonsterbok, så gick det inte att trolla. Det var flera som sköt på denna trollhare. Han gick in i staden och i ladugårdarna här. Och när han hade varit inne i ladugården, så var det inte / mjölkskvätt att få ur korna den dagen. - Men det var ingen som kunde skjuta haren. När käringen dog, så blev haren borta. Hon tog den med sig. "Trollsmör" var en rädd för att en skulle få i buti- kerna. Käringarna brukade ta en kniv och skära i smöret innan de köpte. Om det var trollsmör, så blev det rött i smöret efter kniven.
Midsommar
På midsommarafton skulle backarna runt stugan so- pas, även lagårdsbacken. Inget skräp fick ligga kvar på backarna. Stugan kläddes invändigt med blommor och löv. Man brukade plocka 'svalblommor' å pryda med. Så pryd- de man med 'silkesrosor' å prästkragar. Lövkvistar sat- tes upp i alla vrår. Asplöv ströddes på golven. De som skulle vara läkekunniga gick ut på åkrarna å plockade blommor på midsommarnatten. De skulle ha de blommorna att koka ihop till 'botemedel'. Det var före min tid det fanns sådana käringar och gubbar. Så hade det finnits sådana som hade trolldom för sig. De gick ut på midsommarnatten med ett 'skynke' å tog reda på daggen. Den skulle de ha för att de skulle dra till sig kraften från de andra. Ju mer dagg de kunde få fatt på desto bättre var det. / På midsommarnatten skulle fruntimren gå till en korsväg å ställa sig kl 12 för då skulle de få se den de skulle komma att gifta sig med. Om offerkälla o.d. har ingenting sports här på trakten.
Slakt
Julgrisen slaktades i lusseveckan. Kommer inte ihåg någon bestämd dag. En skulle ha att smaka på till lusse. "Du skall inte dö för hat utan till mat", sade en till djuret, innan det slaktades. Di gamle ville kasta en pinne i båset för att inte båset skulle vara tomt. Slaktkniven var det noga med. Den fick inte bäras synlig. Det kunde komma trolldom på den så att den blev skämd. Då bet han inte som han skulle. Hade en trasa eller ett papper om den. Bäst om tånglingen gick ut genom skaf- tet och var nitad över skaftet. En ville inte att någon främmande eller nå- gon utom slaktlaget skulle stå och titta på. / Djuret hade ont för att dö. En skulle slakta svin, när det var nymåne, för då blev fläsket drygt, påstod di. I nedan ville det inte bli något kvar i pannan, när en stekte det. Det som var kvar på slaktplatsen sopades i en hög och brändes upp eller bar en del åt sko- gen. På hjärtat satt "vilöra". Di fick en inte använda till mat. Var inte bra om kvinnfolk fick dem i sig.
Trolldom
På midsommarnatten kunde de som var trollkunniga "dra till sig" grödan på andras åkrar genom att dra linnet sitt genom daggen på åkern. Det var käringar som brukade göra det, och de skulle vara nakna när de gjorde det. På julnatten tog de märken i askan i spisen för att se vad som skulle hända under det kommande året. De sade också, att om man gick utom väggen på julkvällen och tittade in genom fönstret, så skulle man få se om någon i huset skulle dö under året för den satt inne utan huvud. Det fanns de som kunde sätta trollskott på kor, men hur de tog det fick man aldrig se, för när korna får sådant är de så vilda att de slår och stångar vilt omkring sig. För att inte grädden skulle bli skämd i kärnan utan de skulle få ordentligt smör brukade de ha kärnstaken av rönn, för det träslaget biter inte trolldom på. De hade stål i mjölkkärlen också och även i ladugårdarna hade de stål för att inte korna skulle bli skämda.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska vet jag inget om. Finnarna hade den skulden på sig att de kunde trolla. Det var på finnskogen de kunde trolla. Det har allt funnits finnar i Mangskog också, men jag tror inte de var så farliga. Di fick allt skul- den för så mycket när det var trolldom med. Det var nog många gånger som de skrämde sig fram. Det var in- te så farligt som det lät. Men det var allt många som trodde att de hade haft den konsten med från Finland. För de kom från Finland från första bör- jan. Om de slog trollgubben så att bladet stack ut, så orka- de han inte trolla. Jag vet adrig när det hände. Det var finngubbar och finnkäringar som kom i de där vindkulorna som snurrade runt. Folk hade att så / riktigt den tron. De var ute och sopade med sig litet av vart. Så var det farligt, för kom det någon i vägen för vindkulan, så kunde han förtrollas så att han miste förståndet på en gång. Det var en gumma uppe på skogen som mjölkade med strumpebandet. De hade kommit på henne, när hon mjölkade. Mjölken kom så att fradgan stod i spannet. De drog daggen från varandra om midsommarnatten. Å då tog de mjölken för varandra.
"Skämda" bössor.
Under min uppväxttid hörde jag ofta äldre personer tala om att bössor kunde "skämmas", så att skotten ej hade någon verkan. Detta kunde "göras tillbaka" på så sätt, att man "piskade" en huggorm att krypa in i en laddad bösspipa och sedan fyra av. Då blev det "go dö i bössa" igen. Att skjuta en orm, som låg på marken gjorde också bössan bättre. Somliga bössor var det "klen död" i även om de ej blivit skämda genom trolldom. Även dessa blevo bättre genom ormskjutning. Somliga bössor voro berömda för att "det var go dö i dem". Jag har själv både i ungdomen och på äldre dar skjutit med bössor av båda slagen. Den "dåliga dön" berodde och beror nog främst på ojämn borrning av pipan, som på en del ställen släppte krutgasen förbi förladdningen, varigenom skottet blev för svagt. Tillägg: Att skjuta på värdelösa djur, såsom skator, sparvar, ekorrar "skämde" också "bössa", varför man ej gärna lånade ut den – i synnerhet till pojkar.
Skottet genom nattvardsbrödet
Lönnas bodde hos sin morbror, gubben Tyr, och där fick han lära sej all möjlig trolldom. Fast han var så utfattig, när morbrodern dog, så han måste gå och dygna i socknen, vågade ingen göra honom något illa. När Anders Lönn hade gått och läst för prästen, så lärde gubben Tyr honom hur han skulle få jaktlycka. Han skulle ta nattvardsbröd och spara det, och vinet skulle han spruta ut i en liten flaska som han hade inlindad i en näsduk i handen. Lönnas gjorde som gubben Tyr sa, och när han kom hem från kyrkan satte han fast nattvardsbrödet på en ladugårdsvägg, och så sköt han till måls på det. Just som skottet träffade brödet, så såg han Frälsaren med törnekrona i ett enda ögonblick, och då grät han som ett barn, för han tyckte det var hemskt. Det föll tre blodsdroppar ner på en silkeshalsduk som han brett ut under. De dropparna smorde han bösspipan med invändigt, och sedan kunde han bestämma vart djure skulle komma när han var ute på jakt.
Människor hållas fångna av rån.
För länge sedan blev, enligt folkets berättelser en gosse från Tjärlax by i Närpes bortrövad av ett skogsrå. I flere tiotal år var han försvunnen, men sågs sedan en gång av en kvinna, som befann sig på risplockning i skogen. Han var då en vuxen man, klädd i en fin dräkt. Sedan han närmat sig kvinnan, tilltalade han henne, men hon blev rädd och började gå undan. Han bad henne ej hysa någon fruktan och berättade, att han som liten gosse hade blivit tagen av ett skogsrå. Nu hade de äldre råen dött, och därför hade han vågat avlägsna sig från deras vistelseort. Vidare tillade han, att han var som en vanlig människa, samt sporde av kvinnan, vad människor brukade säga, när de träffa varandra. Hon vågade icke svara, utan gick fortfarande undan, men mannen följde efter och upprepade flere gånger sin fråga. Först när hon kommit i närheten av sitt hem, försvann den främmande, Uppskakad begav hon sig till prästen och omtalade sitt möte. Denna sade: »Du skulle ha välsignat honom, så hade han blivit fri från trolldomen».