Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Skatter
På en mad vid ett torp fanns en liten källa. I den källan skulle det finnas en skatt, efter vad gam- malt folk hade att tala om. Det var som ett gung- fly där. Det var flera som hade varit där och för- sökt att ta upp skatten. Det var en stor kopparkit- tel. Det skulle inte vara någon botten i den källan, påstods det. Men en av de som hade för- sökt att bärga kistan hade slått på den med en lång stång. När de försökte att ta upp den, så kom det något styggt och visade sig. Då kunde de inte tiga. Då blev kitteln borta och sjönk djupare och djupare ner.
Kyrkobygge
Det har gått en sägen om att inte folk var enigt, när de skulle bygga kyrkan här. De kom överens om och spände två oxar för en sten. Det var tvillingoxar. När de hade spänt dem för stenen, så manade de dem i gång. Där de stannade, byggdes kyrkan. Den stenen lades till hörnsten.
Kasthögar
Vid sjön Gröen på Görgeliden blev en gång en karl ihjälslagen. Liden fick namn eften karlen, som lär ha hetat Görge. På den tiden fanns en hög, som folk kas- tade på, när de råkade gå förbi. Det var en offer- hög, Man kastade en kvist eller sten. Det var för att man skulle undgå att få se något ont eller råka ut för något farligt där på den platsen.
Kyrkklockor. Föremåls språk.
Efter Härryda kyrkklocker härmade man: Årer och spann. Årer och spann. Och efter Landvetter kyrkklocker härmade man: Tunner och band. Tunner och band. Det var efter de hantverk eller yrken, som förekom i socknarna.
Tattare
Det var en Kalle Ros och hans käring som brukade gå omkring. Käringen tiggde och gubben sålde strumpor och tyg. Han gjorde ståltrådsarbeten, och hade man något lite som skulle förtenas så gjorde han det också. Det var inga tattare bosatta här i socknen. Det var bara sådana som strök omkring. De kunde komma någon gång på året. Så var det en skojare som hette Rick. Det var också en riktig tattare. När han kom med sin familj, så fick man full stugan i folk. Tattarna var inte farliga om man gick dem till mötes. Men var det så att de blev nekade något så kom humöret på dem genast. Detta visste man så väl, så man brukade ge dem något, för att man skulle bli av med dem så fort som möjligt. Det var ett otrevligt följe, för de hade både löss och annan otrevlighet med sig. / När de hade gått, så brukade fruntimmer bränna med en vedbrand där de hade suttit, så ställde man ut stolen en stund. Tattarna hade sina ställen, som de brukade ta in på. Somliga var inte så noga, än de tog emot dem och lät dem logera. Di höll före att käringarna kunde trolla. De brukade hota med det, att det inte skulle gå en väl, för de kunde ställa så, att en fick alla slags olyckor. Låg det något i vägen och de inte precis var sedda, så tog de det. De var tjuvaktiga och fula på det viset. Det var inte att lita på. Ljögo gjorde de också från det ena stället till det andra.
Ramsor och rim
När jag var liten pojk så lärde mor mig vad fing- rarna hette. Då pekade hon på dem och sade: Tômmetôtt sleckipôtt långeman ringeman lille rara vinge.
Död och begravning
Det var ett ställe som kallades Snôskas grav. Det var ett gungfly där. En gumma som kallades Snôska hade sjunkit ned där. Hon hade sagt, att detta blir väl min grav. Och så blev det. Det minns inte jag när detta skedde, för det var långt före min tid.
Vardagsbrödet
I min barndom fick man äta havrebröd i vardags. Så fick man en rågbrödsbit om söndag, Det var mest tunt havrebröd man åt. I mitt hem blandade man inte detta mjöl utan man ba- kade av rena havremjölet. Och kakan bakades omkr. 35 cm. i diameter och bortåt 1 cm tjock. Något litet bryggjäst hade man i degen. Ett hål gjordes i kakan. Brödet kallades för tunnbröd. Så bakade man en tjockare sort - havrekaka. Det var en blandning av havremjöl och rågmjöl. Det kallades / även för blandbröd. Men det var inte knappt en tredje- del av rågmjöl inblandat. Bryggjäst lades i degen. Det brödet bakades omkr. 30 cm. i diameter och 5 cm tjockt. I detta bröd gjorde man inte hål. Tunnbrödet hängdes upp på spett och det tjocka brö- det lades upp på en brödgäll uppe i taket. Det förstnämnda brödet åt man torrt och det sistnämnda mjukt. Det första bröts och det andra skars i skivor och åts. Storbönder bakade inte tunnbröd mer än två gånger om året. Mindre, som inte hade så gott om mjöl fick baka fyra, fem gånger. Mjukt bröd bakades minst var fjor- tonde dag.
Vårarbete
De gamla brukade säga, att när Tyke kommer skall vi så. Den dagen hade de för att vara bra att börja på. Man bör- jade harvningen samma dag. Den dagen som man började sådden, åt man av det julebröd, som hade gömts. Det blöttes upp i dricka, för det var hårt som horn. Man åt detta för att man skulle bli stark. Nordlig vind var inte bra, när man höll på med vår- anden. Det var bra att lämna litet kvar i gödselbingen. Om en skulle råka glömma att så en fläck på åkern så betydde det ledsamheter för en. Det var kanske sis- ta gången man sådde på den gården.
Föremåls språk.
Vagnen. Det var en bonde i Skinta. Uppförlid skrek hans vagn: "Aldrig går jag te Skinta mer." Nedförlid skrek den: " Än en gång går jag till Skinta."
Älvor.
Jag kommer ihåg en tös som var så liten och spinkig. Så var det en gumma, som skulle bota tösen. Hon sa att det var älvera som sög på lillfingret. Gumman snurrade en tråd om fingret. Den skulle sit- ta en viss tid, så skulle den brännas, så tog man as- kan och kastade där man trodde, att älvorna fanns.
Spiritus
Om man skulle få en spiritus, skulle en gå till en nordrinnande bäck i tre torsdagskvällar. Så skulle man ta ett bäkben av ett människoskelett och sätta på kroken och meta. Den tredje natten klockan 12 så skulle man få en spiritus. Det skulle vara ett svart djur, så stort som en humla. Den skulle man spotta på och lägga i en dosa och ta med sig. När man var utan pengar, så skulle man spotta i dosan, så fick man pengar. Spiritus drog pengar till en. Det var inte rätt att ha en sådan. Man var i skams tjänst. Det var ingen drygsel i de pengarna heller, påstås det.