Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Rättsväsendet
På Fägre mo var en avrättsplats, där nackades i fars ungdom en poströvare. Som de hade försinkat sig i Leksbergs kyrka, kom de inte på den bestämda tiden och skarprättaren blev allt oroligare för han hade tagit in Mackolja för att få mod att hugga till och den oljan verkade så att om inte han på klockslaget fick hugga yxan i den dödsdömde så måste han döda något an- nat. De sprang efter en höna i en gård som han fick stilla sin blodtörst på. En annan gång fick de halvspringa fram med delikventen för de skulle komma lagom medan dropparna verkade på skarp- rättaren.
Jerusalems skomakare
Jerusalems skomakare vandrar över jorden evigt, den enda plats han får rasta på är Stralsund, men bara om han kommer dit en julnatt. Hans arbete är inte att laga skor, för han får inte sätta sig, utan han skall vandra omkring och ge akt på folk, så han kan vittna på dem om yttersta dagen. Det syndastraffet har han fått, för att han som hade sin skodisk på den väg Jesus skulle vandra ne- kade honom att pusta när han kom kånkande med korset.
Dans
I mormors och morfars barndom hade de lekaft- nar i som de kallade lekestugan, det var en ödestuga som ungdomen själv underhöll och roade sig i. Bland alla danser som där sjöngs och dansades var en som jag hörde som barn, den har fastnat i minnet för det är så fula ord till den. När de dansade, sjöng flickan först: I fjol om jul när ja sto bru då var hon som en rova Nu är hon som en slipeho ack snälle gosse kom och prova. När hon slutade sjunga, högg pojken i: I fjol om jul på bröllopet ditt vad har jag vunnit. Utsliten taska avbruten peck stor skam att tala om det.
Födelse och dop
De gamla sade, att om barnmorskan trädde in vänstra ärmen först, när hon första gången klädde barnet, då blev barnet vänsterhänt och avigt hela livet Det första plagg barnet bar skulle vara sytt av gammalt tyg för annars blev barnet högfärdigt och ingen måtta med klädanspråken. Om man slår första badvattnet i en krusbärsbuske så får barnet krusigt hår. För att barnet inte skulle bli pjåskigt skulle man kasta barnets första linne, när man tog av bar- net det.
Frieri o bröllop
År 1863 var det bröllop i Blackgården. De ungdomar som inte voro med på bröllopet voro samlade utanför, där de sköt och stojade. En torpare på gården var värd för dem och bjöd på dricka och bränvin. Fram på kvällen okade de på en stor vit enbetsoxe framför en ekekubb som de gjort i ordning förut och så körde de in i stugan med oxen och kubben. Sen var det långdans kring den, för kubben var den mäst oumbärliga möbel bruden kunde få till sitt kök. Dansen som de dansade runt kubben kallades för stab- badansen
Larak
Detta var en sed som var gammal i byn, drän- gar och pigor hade rättighet till Larak efter sedan höet var bärgat. Det var liksom en avslutning på slåtterkalaset. En given lördag sände pojkarna ut signal "I kväll gå vi Larak". Pigorna kröp då in i ladorna när kvällen kom och gömde sig noga. Sen smög sig pojkarna ur lada och i lada och letade efter flickor. Det var liksom en gömme- lek. Kom den rätte hade han inte svårt att finna flickon och se sov de ihop i ladan. Kom någon ny rakare dit, så sa bara den gynnade "Detta är miin lada" och så fick de vara i fred. Men det var snopet för de som fick gå hem och lägga sig ensamma.
Död och begravning
En del personer hade så svårt för att dö, så nå- gon fick gå upp på taket och ropa ut den döendes namn. Ett rop var "Är tiden inne för ex. Karl att få linne. Han svårliga lider i tron han förbider sin långa resa till Herranom. Utropandet av döda var en vanlig sed när dödskampen var svår, men versarna som lästes på taket an- tingen författade de eller tog en passande psalm. Om en "hora" dog så var det bäst få henne i jorden där man visste något manfolk låg för att hon skulle hålla sig stilla.
Linberedning
I mitt hem odlades mycket lin och be- redningen där gick som på alla andra ställen. Som mor hade flera bråtare, skulle de passas upp med linlottar (handsmål.) Jag fick som barn vid alla bråtningarna passa upp de bråtande med lin, och nam- net på mig och även andra barn som passade upp var - "Håndsmålsunge (av handsmål) en näve full med lin.
Vårarbete
När gamle Per i Brogården en gång sådde när jag var ung ropade han på mig att jag skulle bä- ra till honom en björkkvist för han hade tappat den som han hade sittande i såalöben. Den gubben gick aldrig förbi en död fogel utan att jorda den i en åkerren. Och humler var han särdeles rädd om, han omtalade huru värdefulla hum- lerna var innan sockret blev så lättåtkomligt. Den sista näven säd den slängde han över huvudet och sedan petade han in några korn i såalöben för att vara där tills nästa år.
Slåtter, skörd och tröskning
I denna bygden var den enklaste me- toden prägling och rensningen var kastning. Mor som var från Holmestad berätta- de om en underlig sed ett gammalt folk hade på Holmestadskogen. Det var ett litet torp- ställe och hela utsädet tog de ur julanekerna. De bredde ut otröskade kärvar på golvet och så gick de och trampade i det över hela helgen. Så tog de tillvara halmen noga och fodrade djuren med fram på våren när ladan blev tom. Säden på golvet sopade de upp och det blev deras utsäde. Jag vet att mor talade om både råg- och svarthalmskärvar, som de behandlade så. Vanligt förr var, att den som stod i lasset slog kärve efter kärve i logbalken innan han / L Almén Utby Slåtter etc 2. kastade in den i ladan. Detta kallades för att "Äxa" nekerna. Neker med ogräs i eller gröna neker äxades inte, för kom det säd från en grön nek, så mognade inte utsädet nästa år. Utom till utsäde äxade man även neker till bröd och havreneker till hästar, för alla bingar stodo tomma vid denna tid Far äxade utan att lösa upp kärven och se- dan präglades på vanligt sätt. De sädesslag som äxades voro råg, korn och havre. Humleknoppen skulle piskas ordent- ligt innan den lades upp på vinden, men det var mors göra. Seden med äxning tillämpas av en del gamla för att få ut det tyngsta utsädet. För foder och mjöl äxar man inte nu för tiden, för nu blir det aldrig så svåra Ols- mässekrokar. När linet var repat skulle mor själv / L Almén Utby Slåtter etc 3 kasta det för att bli av med allt ogräset. Detta var ett absolut kvinnfolksgöra. Om det var ett svårt år att få säden torr, så torkade man den i bakugnen innan den rensades. Havre, som skulle bli till blandbrö torkades alltid, så det blev ljusbrunt innan det maldes.
Humleodling
Far hade en humlegård för husbehov, men pors till porsöl och bad plockade de i skogen åt norr. Humlegården hade han på sör- sidan av en bergknalle. Den jorden var han mycket noga med att den skulle vara fet. Han ställde till och med hundkojan där för att hun- den skulle få löpa lina i humlegården och lägga sin spillning där och jorden gödslade han endast med "folkadönga" för den var skarpast. Humlestakarna uppsattes så snart kälen var ur jorden, varefter plantorna själva fick sköta om klättringen, men för att hjälpa dem slog han i en spik här och var på stängerna Stängerna skulle vara av rönn, långa och smäkra. / L. Almén Utby Humleodling 2. Humlegården rensades aldrig och när hum- len var ljusgul, var han mogen, då stängerna lyftes upp och lades på marken varefter humlen repades av. Man fick vara försiktig så man inte rev sig på rankorna. Sedan piskades humlen ordentligt av mor och lades i korgar och ställdes på vinden utan särskild torkning. Humlerankorna togs ej tillvara utan eldades upp. Vi odlade humle till oss själva och till gåva åt vänner som ej hade humleodling.
Husdjur
Följande seder mins jag gamle Jonte hade med djuren. När en ko hos honom kalvade, skulle kalven de tre första gångerna sköta mjölkningen själv sedan skulle hon mjölkas tre gånger dagligen till hon ville till tjur, varefter hon endast mjölkades morgon och kväll. När han släppte vall gav han djuren var sin tor- kad bit Kalmarrot. Sådana hade han ständigt på lager för skogssjukan. När han kom med en ny ko gav han den det första fodret och den första vatteninken vid gårds- grinden. Han skall ha haft sin gumma att med särken slå kor som pinkade blod tre gånger över ryggen. För var gång han lämnade ladugården sade han: Gud bevara djuren