Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Digerdöden.
Digerdöden talte de väl om förr. De sa den börja med nysning. Det dog väl ut alltihop folket då, det hörde jag de tala om. Det var väl ett straff, som kom – det var givet. De sa, det var en karl och ett kvinnfolk långt, långt borta som blev kvar, och hur de hade gått, så skulle de ha kommit ihop. Han skulle ha vart från Örby, men hon skulle ha vart långt nerifrån Hyssna eller där nerifrån. Det hade väl blivit så ställt, så de skulle ihop. Ute på Brättingstorpa gärde (i Örby) skulle de ha gravt en grop en gång och narrat ner ett par barn i den. De skulle ha narrat ner dem med smörgås. Det talte Eliasa far om (meddela- rens svärfar.) Men vad det var för, det vet / jag inte. Men det var för någon slags farsot, som härja här.
Vattenväsen
De talte om förr, att de som var ute på en sjö och fiska kunde få se havsfrua. Där var några rackare fruntimmer i Talghult, och där var några karlar hos dem och skulle fiska. De gav sig ut på Hjulsjön och skulle fiska, och fruntimren skulle bära maten till dem om dagen. När de kom ut på sjön, satt havsfrua där på vattnet och kamma sitt hår och hyfsa sig. Och hon läre då vart så strålande vacker som någon kunde vara, men när hon vände ryggen till var hon lik ett baktråg. Men de blev då förskräckta, så de rodde i land. Sen sänkte hon sig ner i vattnet, och de sa de bubbla så på vattnet, när hon försvann.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kun- de där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäckar och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vat- ten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte / de vätta med. Det hade vi en, som gav ut me- dicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nån- ting de skulle dricka. De fick en halvstopa- butelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte rik- tigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" Och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i ma- der och så där. Om man råka till och röra såna, fick man "den onde biten." Och det var / inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.
Vättar
Vätta var en slags fisk. De likna fisk, men rumpan var vidare. – Det var en käring här borta, som gav ut för vätta. De blev sjuka – en del blev riktigt stolliga – om de råka ut för vätta. De fick det i vattnet. Om de drack vatten i sådana källor, där det fanns vätta, så skulle de få vätta. Hon bodde uppe i Håcksvik, den som gav ut för vätta. De gick långa vägar dit. Det var en sorts pulver hon gav ut. Det lukta så illa, så där var väl en hoper rälighet i det; dyvelsträck skulle där vara i det.
Lyktgubbar
Lyktegubbar såg man väl. De gamle var förskräckligt rädda för lyktegubben och trodde det var något spöke. Det minns jag ute vid Ekänga (i Gunnarp). Där var ett kvarnfall och ett damm, och där släppte de ut vattnet, när de inte mol, och då blev det så sankt där intill. Där såg man ofta ett lyse. Ibland gick det sakta med ett stadigt ljus och ibland for det så galet. Det är där som ligger för- multnade växter och djur, som det stiger upp sådana gaser. Men de gamle var så rädda för lyktegubben. De trodde det var en gubbe, som gick med en lykta. Det var någon sorts spöke, men de hade ingen föreställning om, vad det var för en sorts karl. Det vet jag i Ekänga, / där syntes den så ofta. Isynnerhet om här var tjäle och lite disigt, då klicka det nästan inte utan att lyktegubben syntes.
Odens jakt
Oden var en präst, och han ville hålla på och jaga om söndagarna. Han var så kär i jakt, så han ville hålla på och jaga istället för att hålla gudstjänst om söndagarna. Så fick han det straffat, att han blev väl inte salig. Han fick hålla på och jaga i luften. Sen fick han jaga så mycket han ville. Det var många hundar med och skällde i luften på Odens jakt.
Kasthögar.
1. I Mårdaklev ovanför Kyndarp stupa en officer; det var när kriget härja här. Där restes en minnesvård över honom. Det gick ingen förbi där utan han slängde på nånting. Det var utmed landsvägen. Jag gick där förbi många gånger, och jag slängde alltid på nånting. Det kvitta vad det var, en pinne eller en papperslapp eller vad som helst. Jag slängde det aldrig, utan gick ner och la det där.
Grodor
Det skulle vara uhälligt och röra vid gro- dor, hade de för sig. Det skulle vara farligt för någon slags sjukdomar.
Odens jakt
Det var fyra fåglar, som flög i luften. De sa, att fyra karlar hade gått och jagat en pingstdag. Så blev de omskapta till fåglar, och de skulle inte få sätta sig utan flyga jämt. Det kallte de Noa jakta. Det skulle väl vara ett straff, att de fick flyga jämt och inte fick sätta sig. Jag minns de sa, när det flög fyra fåglar efter varandra; "Det är la Noa jakta."
Vattenväsen
Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttit vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog ald- rig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp). Han kom och gick förbi forsen en kväll. Då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. / Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig." Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spe- la och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han så väl som en människa. "Jo," sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ånger- full och häpen, och han gick tillbaka till for- sen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kan- veta och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte. / Om de lärde att spela av Näcken, blev de allde- les förskräckligt skickliga till att spela. Det var gamla polsker, som gick lätt och fort, det sa de var Näckens. Men det var farligt att dansa efter sån musik. Om inte det var någon som skar av strängarna på fiolen när de spela Näckens stycke, så spela de så folk dansa tills de dog. Det var ute i Halland på ett ställe, som hette Bolen. Det var en som spela och de tog till och dansa, och det hade blivit dön å't. Men där satt en tös på samma soffa som spelemannen, och hon tog upp en kniv och skar å strängarna på fiolen. Och då sluta de och dansa. Det var Näckens stycke han spela. Det hade bli- vit dön annars. Sen gjorde den som spela en visa om den tösen, men jag kan inte den visan. Det var en dans uppå Bolen, en flicka skar å stränga på fiolen / så börja det, men jag kan ingenting mer. Det hörde jag också, det har hänt i min tid. Det var ett par ifrån Klackebo i Gällared. De var ute och fiska i en sjö, som heter Tjärn- sjön, en stor sjö. Som de satt där och fiska, så nappa det så räligt för en som hette August. Där hade han fått Näcken på kro- ken. Han drog upp det här, men det var nån- ting så alldeles förskräckligt räligt. Den andre sa till honom: "Vad ska du ta dig till med detta?" – "Jag skär dän 'et," sa han och han gjorde så med. Men han blev galen. De trodde det var Näcken han hade fått på kroken, och det var därför han blev galen. Det skulle ha vart nånting så märkvärdigt räligt han fick upp. Men han blev väl riktig sen igen. Döljevatten – det är här en sjö borta vid Tranered, som de säjer är döljevatten i. De får inte säga / nånting, innan de går dit och fiskar, utan de skulle stjäla sig till det riktigt. Annars får de ingenting. Det var ofta döljevatten i skogar, som låg en- samma i skogar och var som gölar eller så där.
Vattenväsen
De hade för sig Näcken bruka spela. Det är en sägen, att min farfar hörde Näcken. Han kom och körde från Klev. När han kom på Kvarnabroa, tog det till och spela fiol till den grad under bron. Han hade vart å och skjutsat. De hade något de kallte reserv. Och det var gästgivaren skyldig att båda upp reserven en halvmil från gästgivaregården. Han hade vart å och kört en sån gästgivareskjuts, när han hörde Näcken. Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så / är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dej- lig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.
Hantverkare
Här var häradsrackare, som förordnades av myndigheterna. Rackare skulle gälla hun- dar och katter och flå hästar. Jag minns två stycken; den ene kallte de "den svarte rackarn" och den andre "rackar-Kalle". De var för var sitt härad, och där var två härad i Gun- narp - ån skiljde dem åt. Häradsrackarn fick ingen neka hus; han hade rätt och stanna på vilket ställe han ville. Men det var ett alldeles förskräckligt arbete. Han skul- le slakta och flå hästar och gälla hundar och katter. Det var "tater" (tattare) eller rackare som gjorde sånt. De ledde ut hästarna i skogen och slaktade dem. Kroppen grov de ner, men de tog skinnet. / Den första häst de någonsin tog vara på, det var hos en storbonde i Åsele (Gunnarp). Han ha- de en gammal märr, som var trotjänare. Då sa han, att han ska äta upp sin märr, för han har tyckt så bra om den.