Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska hörde jag inte talas om. Finnarna var fulla med trolldom. Det gick inte an att vara säker för dem. Men bara en inte var rädd, så gick det bra. Såg de att en var rädd, så fick de makt med en och kunde trolla allt ont på en. I min tid gick det inte så många sådana. Men de kunde skicka trolldom i luften. Det var det vär- sta. Om en slog till en finne för näsan, så att blodet kom, så kunde han inte trolla den gång- en. Det var häxor, som for fram i virvelvin- den. De kunde ställa till allt ont. Elaka käringar hade mjölkhare. Hon tog både smör och mjölk där hon kom åt.
Jakt
Jakten har varit mitt nöje från det jag varit li- ten och en del har jag hört om de gamla jägarna om skrock som nutidens jägare glömt. Det fanns en gubbe i Ek, som hade sådan tumme med skogsfrun att han bara behövde locka, så kom hennes höns, som var tjädrar och orrar, flygande så han kunde stå på förstugtrappan och skjuta dem. Om man hade en bössa som gick bra, så skulle man för att säkra den för trolldom försöka kom- ma över en slatt nattvardsvin som det var läst över och smörja in den med. I bösslådan, lådan som hon låg i, skulle ligga kräft- stenar (kräftögon), ormagaddar och svavel, då gick ingen olovandes i den lådan. / J Blom Ekby jakt 2. Om man trodde bössan blivit skämd fanns flera botemedel. Ett sätt var att stoppa in i bösspipan en levande orm och skjuta av ett krutskott. Ett annat sätt var att gå till en bäck i Ek och låta vattnet rinna genom pipan och sedan röka henne i svavel. När hade hade flinta i gevären (flintlåsgevär), så fanns ingen starkare flinta än den de kunde hugga till ur en stenyxa, Ett gevär med sådan flinta vär- derades mycket högt. Ett sätt att bota en skämd bössa, där straffet drabbade den som skämt den var, att taga bössan och gå till en plats där tre hängnader möttes och hänga den på stavern som band i hop gärdesgårdarna och piska den med flygrönn, vart rapp drabbade den som förgjort bössan Om man skall skjuta en mjölkhare måste man ha kyrkomalm i förladdningen. / J. Blom Ekby Jakt 3 SkyttaLars i Ullervad var bygdens störste jägare för 100 år sedan. Han hade en bössa med tre piper, och om han skulle råka skjuta något oätligt så bössan blev skämd så hade han i alla fall den översta pipan kvar och den kunde ingenting skämma för den hade varit med i kriget i Finland och där hade en finnkäring skjutit in den åt honom. När skyttalars skjutit något så lämnade han alltid någonting kvar i skogen av det skjutna, var det en fågel så lämnade han en fjäder och var det ett djur så lämnade han en hårtott.
Naturlig trolldom. Svartkonst
Att sätta "ränneskita" på folk tillgår så; att man tager lite hästastöv och blandar bland maten. Den människa som äter denna mat får "ränneskita" därigenom.
Kloka, trolldom etc.
Kristian Johansson i Pigegården berättade för mej såna hemska konster. Det var en som hade skjutit på Frälsarens bild i en korsväg, och sedan hade han så'n tur på jakt, så han behövde bara gå ut och önska fram vilt, så kom de och satt still, me- dan han sköt. Dala-Lars hade skjutit på sin första oblat, och han kunde göra vad ont han ville. Hasselgren i Kungälv kunde visa tjuven i en tvättbalja. Det kunde också en gumma i Essunga ("Anna i Essunga"). 1/ De for härifrån upp till henne (6 mil). 1/ Kristina hette hon! Hon kunde också skada folk genom att sticka i bilden med en nål eller kniv. När de hade piggar, tog de var på en klut och lade den i nordrinnande vatten. Jag var mycket sjuk, när jag var sju år. Jag hade engelska sjukan och slaganfall och vattensot. Madam Lundberg i Göteborg gjorde i ordning en påse, som jag hade i ett snöre om halsen. Det var en blå sidenpåse i den, och den hade ett vitt överdrag. Det var mest ärtor i den. Mot skabb och klåda skulle man koka en orm och smörja med spadet. Det gjorde de med mej, när jag var liten. Vårter knöts bort - tråden under en sten.
Kloka, folkmedicin, trolldom
Maja i Kavesbo var på kyrkogården en kväll och hämtade mull. Kyrk- väktaren kom och fick se henne, då hon klättrade över muren. "Vad gör du här," sa stöten - det var den gamle, som slutade för tjugofem år sedan - "Ja, jag skulle ju inte säga något, men Magnus ska' ha gravmull för sin benröta," svarade Maja. Hon lever än för resten. Lille Mann bodde en kvarts mil härifrån. Han kunde stämmma blod bara han fick veta namnet på den, som blödde. En finngumma kom in på ett ställe i Romelanda och bad om mat. "Nä, jag kan inte släppa tösa och gå efter nå'n mat, och tösa kan inte gå än," sa hustrun på stället. "Ja, hon ska aldrig kunna gå heller," svarade finn- gumman, och det kunde hon heller aldrig. Här var en hasselbuske, som någon hade satt in tandvärk i, och det hade blivit en kula så stor som två sammanväxta knytnävar. Jongs Hans fällde en al vid kyrkebron, han fick så mycke' piggar runt om livet utav det. Det hade han sluppit, om han tagit av sig bundschalen och först slagit kring trädet, innan han begynte att hugga det / Den gamla kyrkdörren var pansarklädd på yttersidan. På innersidan var det många hålor, stora som en halv tekopp ungefär. Det såg ut som om en grov, krökt käpp hade förts omkring i dem. Det kallade de kistnag- lar (??) - i varje fall hade de sökt bot för sjukdomar där. Om en ko, som man hade köpt från något främmande ställe, läng- tade hem, då skulle man gå till en én, som stod norr om huset och ta' jord vid den och giva kon in. Man kunde också giva henne en bit bröd, som man värmt under armhålan. Om bloden vid slakt inte ville skära sej, ritade man ett kors i den med en kniv. Ville en karl ha makt över en kvinna, skulle han fästa en klo av en tåssa i hennes kläder, då hon inte märkte det. Magi. Läkedomsörter som tillvaratagit äro bl. a : kamomill, trifolium, mynta, fläder och nattvioler, de senare för ögonen - blommorna läggas i vatten på en flaska, som sedan ställes i solen, varvid en olja bildas, vilken smörjas på ögonen, om dessa äro svaga.
Kloka, trolldom etc.
Här intill (i Dala, 1 km. v. Nödinge kyrka) bodde en gubbe, som hette Andreas. Han var född i Hällstorp i Starrkärrs socken. Han skulle kunna bota hästar. Jag gick förbi där en gång. Då låg där en sjuk häst på marken, och gubben gick runt om en brunn strax intill och muttrade. En tredje böndag mötte jag honom, och då var han så glad. "Jag har tjä- nat två reksdaler i da'," sa' han, "ja' har botat axla på en häst." När min moster var född, fick de se en lång svart karl komma. De trodde det var en trollkarl. Därför gick hennes far och la' en yxa på tröskeln. Mot ormbett skulle man röka korna med ormskinn. Då man ger bort mjölk, skall man slå en slatt vatten i den eller doppa stål i den. På ett ställe hade de förlorat smörturen. Ola i Rappenskår kom dit för att råda bot. Det låg något gult i köksfönstret där - det var trollsmör, sa' han.
Husdjur
Det fanns allt en del häx kvar i min ungdom. Jag kommer ihåg att när man skulle leda bort ett djur, så kastade man in en pinne eller något i det tomma bå- set för att det inte skulle stå tomt. Blev det stående alldeles tomt, så fick en inte tur till djur i det bå- set. När kreatur löstes ur båsen, så fick man in- te släppa ned bindlena på golvet. Man skulle knäp- pa dem och hänga upp dem. När kon hade kalvat, så lades stål framför dörren. En fick inte glömma att en yxa eller annat stål låg där. När en hade varit borta till tjur med en ko, så skul- le en slänga en hink vatten i röva på henne, för att hon skulle ta sig med kalv. När far hade köpt ett kreatur, så skulle det in i / stugan, innan det fick komma in i fähuset. Det var detsamma om det var häst, ko eller svin. Det skulle trivas om det fick komma in i stugan först. Gamla konamn: Stjärna, Jälma, Böna, Svarta, Gulla. De kallades vanligen efter färgen. Mor hade en stålbit med fyra hål i, som hon lade i mjölk kärlet första gången hon mjölkade kon, som ha- de kalvat. Så täckte hon över mjölken, innan hon gick in med den. Om det var blod i råmjölken, så hade kon varit ute för mjölkaharen. Mor gav kon dricka, när hon hade kalvat. I drickan lade hon en sill och as- ka ur spisen och en stålbit (Mor f. 1820 i Husaby.) När korna skulle lösas ut första gången på året, så skulle en yxa ligga vid tröskeln. Gick de över den, så skulle de inte få ont i benen. Det var också bra mot trolldom. Det var bäst att föra in korna, när de mjölkades. Då fick man inte så ont av mjölkaha- ren. Det var en gumma i Symmerby, som hade det för sig. Jälmiga kor var bra kor. De mjölkade bra. / Det var ingen bestämd dag för, när man skulle sluta att beta kreaturen ute. Det berodde på vädret. När kylan kom, så ställdes de in. Men vid Mickelsmäss brukade allt den tiden vara inne. Bina trivdes inte i kupan, om de fick påhälsning av my- ror och tjuv bin. Om två blev ovänner om en kupa, så dog bina. När de svärmade så slog man på en flas- ka och kastade vatten på dem. Det var för att de inte skulle flyga bort. Den som hade många bikupor och tur med dem kallades för bikung. Det var inte lönt att skaf- fa bin om en hade otur med bin.
Tro, sed och sägen
En fångstmetod av varg som varade tills fram i slutet av 1800-talets sista hälft, var den, att en grop grävdes i skogen på de ställen där man visste att gråben höll till. Gropen var omkring 4-5 meter i / diameter, samt grävdes 5-6 alnar djup, i gropens botten nedsattes en stång, som gick omkring 2 alnar över gropens kant, sedan lade man tvärs över gropen några tums tjocka lager med halm, På stångens ända fastsattes inälvorna av en gris, ko eller får, e.d. När gråben kände lukten av lockbetet, gick han till gropen gick ut på halmen / och skulle taga betet, halmen som ju ej kunde uppbära tyngden rasade ner varvid också gråben ramlade ner i gropen, och var säkert fångad. Särskilt stränga vintrar var det ett fångstmedel som sällan slog fel. Till varje gård skulle höra 30 alnar varggarn när en varg hade varit synlig någonstans, utspändes varggarnen / Som ibland gick till en rätt så avsevärd längd, ibland omkring 3-400 alnar, eller mer alltefter byns storlek, garnen utspändes vid något gammalt välkänt vargpass, eller på något annat ställe, där man trodde att vargen skulle gå fram, ett stycke från garnen utställdes en man som skulle skrämma på vargen / när denne kom i garnen Drev- karlarna utställdes sedan utanför det område som man trodde att vargen var, ringen drog sig sedan under skrik och skrän närmare garnen, vargen uppskrämmdes då och sprang mot garnen, ibland hände det att gråben fastnade där, men för det mesta klarade han sig, var det så att man fick vargen, visste alla / att "vargskålen" skulle drickas och då sparades det inte på brännvinet Kristihimmelsfärdsdag när den dagen då rävhonan första gången för året tog med sig sina ungar ut ur lyan Visste man då var en rävlya var skulle man blott leta ut, var rävhonan hade sin huvudutgång, lägga sig i närheten och vakta, tills rävhonan kommit ut med sina små först skjöts / honan, ungarna rusade då in i lyan där de sedan grävdes ut, eller också rökades ut med vanligt bisvavel gick man ut på jakt, och man mötte en gammal gumma, skulle man vända om, för det betydde otur. Ett dåligt tecken var också när en svart katt sprang över vägen. Då skulle man spotta tre gånger åt det håll där katten försvann, skulle man / ut på jakt i påskhelgen strök man ett kors i tjära över nacken på hunden som skulle följa med Det skulle förhindra trolldom på djuret på de gamla flintlåsgevären ock en del av gamla sortens mynningsladdare var på bakstocken eller kolven ett kors insnidat. Detta påstodo de gamla jägarna att det skulle skydda bössan för att skämmas. Algot Larsson Brandstorp
Djävulen
Vi hade en präst här, men jag kan inte mimas, vad han hette. Han hade vart präst i Finland. Han var rysligt religiös. Det var mångfaldiga historier om honom. Han var kyrkoherde i Finland, och när så Finland 1809 togs, sa han, att han vill aldrig komma under Ryssland. Och då sökte han hos Kungl. Maj:t förflyttninig till Sverige och fick Kalvs pastorat. Den hade de för sig kunde allt möjligt. Men det var inte trolldom, utan det var med Guds hjälp. Så skulle han fara till Mårdaklev och hålla ottesång. En dräng hade han till att köra, och de åkte i en kärra. När de kom ett stycke, "datt" (föll) ett hjul å. Då hoppa drängen å och tog upp hjulet och hitta muttriken med och skruva på hjulet. Så hörde de igen, men best det var trilla hjulet å igen. Då förstod prästen, hur deet var fatt. Han sa till drängen: "Släng upp hjulet i kärran! Han ska få bära kärran till Mårdaklev." Det gjorde drängen och satte sig på igen. Sen gick det i vildaste sken, hästen riktigt flög fram. Skam fick springa med och bära upp hjulaxeln. De körde förbi folk, som gick till julottan, och de hörde hur Skam stönte. Kanveta, han fick springa redigt och bära upp kärran. En gång var där en lekestuga borta i Kalv. Så sa prästen till drängen, att om han vill följa med, ska han få se nånting. Det gjorde drängen. De gick inte in, utan de ställde sig och titta genom fönstret. De dansa därinne och spela så alldeles förskräckligt. Så sa prästen till drängen: "Trampa på min fot, så ska du få se nånting!" Det gjorde drängen, och då fick han se Skam mitt i det här sällskapet. tungan hängde ut och elden dröste ur gapet på gamlingen. (Vid ett senare besök har meddelaren erinrat sig, att prästen hette Grevelius och han säger om honom: ) Det skulle vara en märkvärdig man, han skulle vara så högt studerad och lärd. För det mesta viste Skam sig som en hund, och så dröste elden ur gapet på honom. Det gjorde han, när Grevelius och drängen var vid den där dansen. När de skrev kontrakt med Skam, skulle de skriva med sitt eget blod och sätta det i nyckelhålet i kyrkedörren. Och de har hittat sådant faktiskt i nyckelhålen. Det var alltid i kontraktet stipulerat hur mycket de skulle få; så de blev rika. Men när den stunden kom när tiden var ute, blev det ett förfärligt väsen. Men då var det en och annan präst – som den här Grevelius – som kunde läsa bort Skam, så de fick säga upp kontraktet. Det var en, men jag vet inte var det var. Han läste och han bad, men ingenting hjälpte. Då skicka de bud efter Grevelius. Då stack han hål på fönstret, och Skam fick ge sig ut där. Vissla, det var synd. Det led inte inte de gamle. Då kalla de på den onde.
Vargar
Andreas Bengtsson i Röshult, som var född omkring 1790, hade berättat för min far, att han en gång fick höra ett förfärligt oväsen bland kreaturen. Han förstod genast, att vargarna var framme och sprang dit så fort han orkade. När han kom fram, såg han en stor "gråhund", som fått ikull en årsgammal kalv och låg och sög blod ur halsen på honom. Bengtsson, som var vida beryktad för sin ofantliga styrka, och varken var klök eller skölven, fick tag i vargens öron, lyfte honom sedan upp över huvudet och slog den i en sten så våldsamt, att den inte ens gjorde ett sträckande på sig sedan. Vargarna gjorde mycken skada på kreaturen, och det berättas till och med, att ett sex års barn en gång bortfördes av vargar. Det var i Rånnaväg i Gällstad i det s. k. Redis-torpet. En liten flicka skulle gå utom dörren i något ärende en kväll och hade en lyssticka med sig. Strax hon var utkommen hörde man den lillas skrik, och när man skyndade ut, fick man se lyset långt ute på Rånnavägssjön, som då var frusen. Man fick aldrig tag i henne. Man skulle aldrig nämna vargarna med namnet varg, utan man skulle säga gråben, så blev de inte på långt när så närgångna. Man skulle inte gå ut ensam för att jaga vargarna, utan då skulle hela byalaget ut på vargdrev. Så många män, som kunde vara med, gav sig åstad, beväpnade med bössor för att ringa inne och skjuta vargarna. En gång, när man var ute på vargskall, blev det ett mycket ruskigt väder. Ett par av männen, som kommit ifrån de andra, gick in på ett litet torp-ställe i skogen. Inne i stugan fann de två stora gråhundar, och gumman sade: "Jag tyckte de stackarna var så russna, att jag tog in dem i stugan en stund." Hon bad männen, att de inte skulle tala om för någon levande, att de funnit vargarna inne hos henne. Männen sade ingenting åt någon levande, men en av dem lagade så, att han kom i sällskap med länsmannen, och då ställde han sig och talade om för en gammal sörnad fur, att han sett vargarna i stugan hos gumman, som redan tidigare var misstänkt för trolldom och länsmannen begav sig genast till gumman och fängslade henne. Det lär ha kommit en lappgumma till dessa bygder. Hon visade på många sätt, att hon var trollkunnig. Någon frågade henne, vad hon begärde för att "sätta bort" vargarna. Hon nämnde då en summa penningar, som några bönder enades om att betala. Men hon sa, att hon kunde inte fördriva dem utan att ge folket något annat i stället. De skulle få "backål", d. v. s. snokar. Vargarna försvann, men det kom en myckenhet snokar. Somliga menar, att vargarna fördrevs för alltid, men andra påstår, att de skall komma tillbaka efter hundra år. Det finns också de, som tror, att vargarna blev så rädda för tågen, när de började gå här, att de begav sig härifrån.
5. Övrig klokskap. Egentlig trolldom 5.
Det var en karl ifrån Källsjö skn, som hade blvit av med en klocka. Då tog han en annan karl med sig och de drevo av upp till Kind "borns" Kajsa. Hon bodde i Öxabäck i närheten av Prekebo. Det var en liten svart käring. Ögonen voro vassa som sulspett och dem satte hon i karlarna, så att de riktigt rysre, och skulle tro att här stog en riktig trollkäring. Så frågte hon vad de ville. Källsjöboen talte nu om sin klocka. Käringen nickade bara. Sen gick hon ut efter en kopparkittel. Hon ställde den mitt på golvet och fyllde den till hälvten med vatten. Sen sade hon till den bestulne: "Titta i kätelen!" Stämman var skarp, så han måste lyda. Då fick han se ett främmat ansikte i vattnet. "Den är det," sa- de käringen, "och nu ska han få bära till dig henne med!" Klockan kom tillbaka till Källsjö. Den bestulne kände igen tjuven, så nog kunde den där Kajsa alltid. / Men det var något så hemskt med besöket i Öxabäck att det förlofte sig på, att om de så blevo bestulna aldrig så titt, så gingo de aldrig dit mera.
Husdjur
Den 1 maj skulle de stänga kreaturen från inägorna på utmarkerna. Här var så många led förr på vägarna att de inte fick ställas upp förrän 1 maj, och så skulle de ta ned dem 1 okt. Det var för att det var så slaskigt på vägarna om vintern och svårt att gå av och öppna, när de körde. Annars hade de kreatur ute på inägorna så fort det blev barjord. När de släppte ut kreaturen på våren, skulle de röka dem med svavel och lägga en buskakniv på tröskeln, så att de skulle gå över den. Det var väl för att de inte skulle bli modstulna, de hade för sej, de gamla, att de kunde fördärva´t, den ene för den andre, om de hade nån ovän. Bjällerkon, på den skulle de ha flögrönn, -det växte bort på berg, fåglarna skulle väl ha dragit å trövet. Det skulle vara vara fastsytt i bjällran och så vitlök med, så skulle de inte vara god till att medstjäla dem. Blev de medstulna, så fick de varken mjölk eller smör. Det skulle de ha i selen på hästen med, så att det inte skulle kunna maktstjäla dem. Det var väl lika dant överallt, både här och i Örby, det var så allmänt förr överallt. Att korna längta - det var min far ute för en gång. Han köpte en ko uppåt Kinna. Hon var väl kommen ifrån Seglora, och den gjorde inte annat än gapa. Men så tog far och gick ner åt Seglora till dem. " I ville la inte sålt den dära koa, ja köpte, kan ja tro", sa far. Och mora där kunde då inte neka till att det var så. "Då kan I ge mig en bit brö" sa far. Och sen när far var hem-kommen, gav han kon bröbiten, och sedan längta aldrig kon mera, stod inte vid stättan och gapa, och de hade den koa i många år. Och så sa far till mora med " Nu sörjer I la inte den koa mer, så hon ska ha ont av det", och det sa mor med, att det syntes då vad det kom av. De skulle låta repet, som de hade lett kon i till tjurn, sitta på ett dygn likaså skulle de lägga en lövkniv över tröskeln, när de ledde ut den. Vi gjorde väl det med den första kon vi hade här för en 56 år sedan. Det var allmänt överallt både på bättre och sämre ställen. När det är kvigor, är det ofta de går och känner på juvret på dem för att de skall bli bättre, när de skall börja mjölka dem. Så hade de för sig att om karlar rörde vid dem på juvret skulle de svullna så illa. Då skulle de ta en skjorta, som den karlen hade tat å sej och torka juvret med. När kora hade kalvat, skulle de först ha e rå "potäta" och så lite svavel så skulle de ha lite dricka med salt i. Se svavel skulle inte några trolldomar rå på, då skulle de inte kunna maktstjäla dem. Det skulle man ha svavel och vitlök på hästen också. De fick inte bära mjölken bar över gården och fram när de hade mjölkat en nylidd ko. De skulle ha en spann med lock på. Fordom hade de byttor av ek och mjölka i, men då skulle de ha en koppar-spann med lock till med sig för att tömma i. Det skulle de ha en 14 dagars tid minst, de fick inte gå öppet med det, för då hade de för sig bergatroll och sjöjungfrur skulle komma åt det. När de gav bort mjölk, skulle de antingen doppa eld i den eller också lägga ett saltkorn i. Man fick aldrig lägga en sele på marken "Hoppetossera" kunde gå och pessa på selen, och då gick håret av hästen på den fläcken. Jag har då aldrig sett det, men jag har då heller aldrig lagt ifrån selen på marken, för det fick jag lära mig ifrån det jag var barn. Ifall hästen blev rädd när de var ute och körde eller det var nånting, så han inte gick, skulle de gå fram och titta under betslet. Hästar ser allt möjligt. Jag skjutsa en gång en gammal käring ifrån Skene, som hade vart och satt iglar på min faster. Det blev sent innan vi komiväg. När vi kom på Örby Hed datt hästen på knä. Jag ryckte till honom - det var en ung häst- och han sprang då till. När vi hade kört en liten bit så sa käringen att det skulle jag inte gjort, för där var nånting i vägen, som inte kom fram. Ville jag gå fram och stryka av betslet och titta igenom det, så skulle jag få se vad det var. Och jag var aldrig rädd av mig utan jag gjorde det. Jag såg det med, det var en likfärd, kommande fram på vägen. Vi hade kört rätt genom den sa käringen, se, hon hade sett den. Det blev inte långt till jag var med i samma likfärd. Det gick vård före som hon sa. Men det var inte alltid bra att titta under betslet, sa hon, för det kunde vara såna föremål som var ilskna av sej.
Sägner om städer och deras invånare.
11. Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrätta de de döds- dömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. - Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då; det talte mina föräldrar om. De hade såna där signerier och trolldom för sig och tog in allt möjligt; de gick aldrig till några riktiga dok- torer, när de blev sjuka. - Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare, som sköt postiljonen uppe / vid Kroken; det är strax intill avrättningsplatsen. Postiljonen kom från Jönköping och skulle till Gö- teborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad i en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med han- del - hette Skog - han upptäckte honom. Han gick och titta i psalmboken alltid, när han kom in på ett ställe; det var för han tänkte han skul- le upptäcka honom, förståss. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det här bladet ur, på ett ställe uppe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län; så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänker jag. 14. Jag var hos min morbror uppe vid Sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal / enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal, och jag högg ner den. Och jag fick så mycket vär- kar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trod- de de bestämt, att där var satt bort i den ene- busken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och ene- buskar. Det minns jag väl, när jag var barn, att gamla gummor laborera med sånt där. I min barndom var det ingen människa, som sök- te läkare. Det var gamla käringar, som gick och ordinera nån dosis till dem. Det var en gum- ma uppe vid Pinebo; den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på'n. Hon hade nånting hon hade bakat i en peppar- kaka och gav honom. De var nog inte så dumma, såna där gummor. 15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte / jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en bryggare, som hette Rusell; han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals män- niskor som dog där då, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl in- te så hårt. Här finns ingen särskild kolera- kyrkogård; det var ju inte så mycket folk här på den tiden. - Jag minns ingen epedemi, som har gått här mer än spanska sjukan. Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här på Åsunden mellan svenskar och dans- kar då. Där var en ek - skotteken kalla de den - där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. - Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskar- na åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod / förr, att de kunde se de här kanonerna på sjö- botten. 17. Det var en fröken på banken, som dog så has- tigt. Så var det en målare här i stan, som hade vart ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröknen dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här må- larn kom in där med. Så sa han: "I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs" - det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt - den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten, när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik. När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt / Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyr- kogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor. 20. De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner. De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubbar de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligtvis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det är lykte- gubben. Det skulle väl vara något sånt där / troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammada, sa de alltid. De skulle aldrig ha något med lykte- gubben och göra. Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma - de kalla henne Lokomotivet ändå - det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.