Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
Troll
Det sista jag hörde nån tala allvarsamt om trollen var en tiggaregumma, som kom hem en gång, jag var väl en 10 år gam- mal. Nu hade vi en katt, en svart och vit grann katt. Det var nånting så egendomligt med den katten. Min syster gick vid spi- sen en gång och stöka och katten satt på ugnsluckan. Hon hade en kaffekittel med varmt vatten i, och där råka hon till att slå ut vatten på katten, där han satt och kura. Det där vatten- strålen träffa katten på ryggen alldeles bakom nacken. Katten skrek till och sprang sin väg och var borta sex månader. Så en natt far min skulle gå upp och gå ut, då mötte han katten i dör- ren; då kom han igen. Och han var lika hemtam och tjock och fet, lika vacker. Då hade där blivit en fläck med vita hår där bak, så vi förstod, att han hade skållat sej. 1) - Så kom den här tiggargumman hem en kväll och fick bli över natt; då blev det tal om den här katten. "Ja, vet I vad jag tror, jag tror han 1) Se nästa sida. / är bergtagen," sa tiggaregumman. Då sa vi, "Det finns la inga troll." - "Jodå, vad det det finns," sa gumman, "min bror gick vall och han fick se dem en gång. Han kom dit och dit - det var inte i våra trakter - så kom det en gumma ut ur berget och kasta till honom ett sopeskaft. Det var en kluven stake, som de satte björnmossa i klykan och band ett snöre om och hade till att sopa ugnen med. Han kände igen, vad det kunde vara till, så han sprang och satte på några furukvistar på det här skaftet. Och det dröjde inte länge, så kom hon ut och gav honom en fin bakekaka för det." Så hon trodde säkert, att trollen fanns till. De sa om bergatrollen - eller om det var om skogsrå - att om de blev överraskade av solen i soluppgången, så blev de stående där de stod hela dagen. Det kallas dagstånd, d.v.s. de stod där och kunde inte flytta sig därifrån, utan de fick stå där hela dagen. Det kunde hända / om de var ute och förvirra sig så långt ifrån berget där de bodde, så att de inte hann hem innan solen gick upp.
Häxor och trollkarlar
De trodde allmänt på att det fanns de som kunde ta’ kraften från hästarna. En som var från Töllsjö hade varit på marknad i Alingsås och han körde ikapp en annan. Så tog båda två in på ett ställe och ställde in hästarna. Det var en ung redig häst som han hade. Men då kom den and- re och klappa hästen på manken och sa’ ”Det var en redig häst du har.” ”Så när jag skulle köra,” sa’ han, ”fick jag inte hästen till att springa, han fick gå i skritt.” Så fanns det sådana som kunde idka litet trolldom. Den var en som kallades Österbergska. Hon var från Värmland eller Norge. Bland annat blev hon kallad till prästen för att han skulle förhöra henne och han trodde naturligtvis inte på det. Så sa’ han till henne: ”Kan du trolla så skall du få ta’ min bästa ko!” ”Ja” sa’ hon, ”jag skall ta den och så skall jag ta en varje år.” Och därefter dog en ko varje / år för prästen. Så hade käringa en son som hette Bengt och honom ville hon gärna lära att trolla, men det fick inte. Så sa' hon: "Jag kan inte läre min Bengt trulle." ### hade alltid en svart fågel. Det var en korp. När de begravde gumma satte han sig på kyrktornet. Sen försvann han förstås. Korpen hade hon haft i huset. Trollkäringera skrämde folk så de kunde få dem både ### det ena och det andra. Det var en som kom in på ett ställe och bad om pengar. Men där sa' de: "Ni har inga pengar att ge bort." "Jo, "sa' käringa, det skall ni inte säga mig, ni sålde en ko häromdan och där ligger portmonnän bort på klocka." Men det kanske hon hade fått reda på på stället bredvid och så trodde folk på henne. Där fanns en kvinna som de kunde gå och fråga om allting. Det var en mansperson som hade försvunnit och de ville ha reda på var han fanns. Så sa' hon: "Där och där ligger han." Så gick de dit, men så fanns han inte där. Så gick de till henne igen och då sa' hon: "Ja, de har sedan flyttat honom." Så fick de hålla på flera gånger, för de flytta honom / till flera ställen. Men äntligen fick de tag i honom.
Påskeldar
Eldar och skjutandet om påskafton som nu mycket decimerats i vårt land, hade nog sin glansperiod på 1870 a 80 talet i v. Tunhem. Då eldades det på varje större gård ell. by. En mån. före påsk börjades det att samlas ris och enar till påskelden. Vid dommarringen Hästvadet var ofta en stor eld. Eller och vid ”storegårds bratt” en bit nedanför. Från det senare stället kunde man få se ett tjogtal eldar över slätten och ned mot Götaälv och Vassända Naglum. Hit samlades ortens ungdomar – även äldre – vid påskelden der var ett öronbedövande skjutande. Der skjöts med kanoner som någon välvillig smed gjort. Med jaktbössor, pistoler och större och mindre nycklar som filades hål på för fängkutets placering. Att icke fler olyckshändelser inträffa förvånar undertecknad. Det gick nämligen icke alltid så nycktert till men för det mästa aflopp det lyckligt. Man skulle hålla trollen och påskkärringar ifrån sig medels eld och skjutande. Osynliga makter hade stort inflytande även påsknatten över folk. Visserligen hade tron på troll och d.l. avsvalnat mycket denna tid, men seremonien vidhölls för säkerhets skull i alla fall. Påskafton skulle man sända s.k. påskbrev till vänner och bekanta. Dessa brev skulle i smyg smuslas in efter mörkrets inbrott i någon farstu ell. d.l. Dessa brev voro handmålade föreställande en kärring ell. gubbe med sopa, raka, smörjehorn sittande gränsle över dessa tillbehör. Under skrevs något i versform såsom. Sopa, raka, smörjehorn Det giver jag dig till resedon Far fort min vän kom snart igen. jag önskar mig en annan vän! Ibland kunde dessa brev ge uppslag till tvist mellan två förälskade genom sitt ironiska skrivsätt. Om man tidigt en påskdagsmorgon medan himlen var klar steg upp på Halleberg åt vänersidan kunde man få se då solen steg upp ur vänerns blanka vattenyta, att denna sken med en ovanlig glans och likasom syntes dansa.
"Kärringa i röva." En trollkärring. Kloka
Hon bodde i en gammal stuga på utmarken, men brukade gå omkring i bondgårdarna. Då hon kom fram till en bondgård, som ägdes av en ung bonde, sade bonden; nu kommer "kärringa i röva". Jag ska ge dej för röva, sade kärringen och medsamma fick bonden "finnskott" i låret, som han aldrig sedan kunde få botat, utan fick behålla hela sitt liv. En pojke som hette Adam, han blev sedan bårsmanskorpral, brukade springa till kärring- ens och försöka lägga haspen på dörren, för att låsa henne inne. Men var gång han försökte passade icke haspen, ibland var haspen för lång, ibland var den för kort. Kärringen sade till pojken; hör du Adam du skall låta bli / min dörr för den har du icke med att göra. Kärringen blev en gång stämd till tings för att hon kunde trolla, då svarade hon; trolla kan jag icke men jag har botat Assentorparna för skabb. Assentorp var en liten by, med endast fem bönder.
Lucia
Det var la många troll ute lussenatta. En gubbe gick från Borås och skulle förbi Gänglabrona, men där satt tre käringar i bäcken, och gubben kunde inte komma över bron. Han kände inte igen dem. De bittiare de gick upp den morron, te raskare skulle de bli. Så fick de lussebeten på sängen klockan tre. En var uppe och lagade till en stor smörgås med fläskasylta på (den var av dallbaken i buken!) Kreaturen skulle ha lite hö lus- semorron, när folket hade fått sitt. "Lussenatt i natt, klabbedask", har de sagt. Men inte, att lussenatten var den längsta natten. Klä ut ena till lussebrud, det är allt en gammal sed. De gick i grannstugorna i min ungdom. Lucia var ljus och fin, men hon hade några i sällskap, och de hade sotat sej / i ansiktet för att ingen skulle känna igen dem. De skulle få stora kulta' (rovor), om de gick upp tidigt lussemorron. Och kom det in en lång karl först på lusse- dan, skulle de få stora rovor.
Odens jakt.
Jag har mycket hört talas om Odens jakt och till och med sett den en gång. Strax intill mitt hem låg en lång bergås som kallades Klintabergen Vi gick en gång ifrån Karlsborg; vi närmade oss hemmet vid midnatt, det var en rätt vacker men mörk oktobernatt. Som vi gick så kom jakta, det var en stor och en liten/man fick aldrig säga hund/som dånade och skällde så så det dånade. Då fick man inte säga något, när jakten gick skulle det vara tyst. Jakten gick så det rök över berg och backar, vi hörde det över hela berget och det var två mil långt. En gubbe höll på att kola och han hade sett att det var en stor och en liten och det gick så att mullen på milan rök högt i skyn. Oden var jägaren som höll hundarne i koppel och han släppte dem när de kom nära troll och jättar. Människor ville han inget ont bara de teg.
Råddeby råttor. Kloka
Förr i tiden hade dom alldeles förskräck- ligt med råttor i Råddeby så dom kunde knappt reda sig för dem. Så en gång kom där dit en finne och han sa' då att om dom ville så skulle han ställa i väg råttorna. Bonden på stället trodde inte mycket på det men han tänkte: "det skadar ju inte att försöka". Bonden hade en råtta som han fått levande i en fälla och den tog han och välvde en gryta över inne på golvet för han tänkte som så att den kan finnen nog inte mana bort när han är så väl övertäckt. När finnen trollat en stund så kom där råttor ifrån alla hörn och gav sig i väg från stället och sprang i långa rader åt skogen. Å rätt som det var hördes en smäll. Då sprack grytan i många bitar o råttan som var under den kilade iväg också. Se'n var där aldrig några råttor där. Rådeby ligger i Bollebygd, men strax intill Seglora
Häxor och trollkarlar
En del gick å "trolla bort" mjölken från andras kor. Det var en, som bodde inte långt härifrån, som kom hem med en ko från en marknad. Då kom en kvinna efter o hälsa o sa' nåt om, att han köpt en ny ko. Så stack hon handen under kon o drog efter ljuvret o tog lite "***lô" (hår) med sig. Så kom han hem med kon, o hon mjölka just ingenting. Då förstod han, men han kunde lite ocks. Och sedan kom den kvinnan med en kruka o ville köpa lite mjölk, men då missräkna hon sig. Han hade gjort så, att hon måste komma o begära / mjölk för att vara säker på att det var hon. Det var en kvinna, som de kalla "troll-Sikesa", hon bodde på skogen vid Lagafors (Bellefors sn). Hennes dot- terbarn hade fått se, att hon hade en levande orm i en kruka i förstun. Inte vilka som helst tog emot fägnad hos en sådan.
Odens jakt
Odens jakt har vi både hört och sett. Det var en prins som red ikring en kyrka med två kamrater under gudstjänsten. Prästen kom ut och förebrådde honom för att han gjorde en så stor synd. "Du ska få jaga i all din tid, tills du har fått jagat ut alla troll", sa prästen till honom. Oskar Jonsson på Karlsberg hade varit ute en kväll och när han kom hem, var han dödsblek. Mora sa: "Vad går det åt dej?" Han svarade: "Det skall du få veta i morron." Och dagen därefter talte han om, att han hade mött ett fruntimmer — det var ett skogsrå eller skogstroll — som kom springande och de långa brösten slängde. Så kom två hundar och jagade och sen en ryttare. Nästan vid stranden (av Vättern) sköt han henne. En stund efteråt kom han tillbaka och hade trollet hängande framför sej på hästen. "Sess du, jag strök'a lell, du", sa han.
Odens jakt
Odins jakt - det skällde hundar i luften och riktigt jaga och de hörde skotten med. - Det var en som var ute och gick och mötte en, det var väl Odin. Så frågte Odin karlen, om han hade sett nån "Ja, jag såg la ett fruntimmer, som sprang förbi här", sa han. Då sprang Odin efter, och sen kom jakten med. När det var lidit en liten stund kom han tillbaka, och då hade han slängt det där fruntimret över axlarna. "Ah du, jag hintog henne allt", sa han. Han var väl på skall efter henne, men hon var väl god till att springa bra. Men han hade väl skjutit henne. Vad det var för en karl, det visste väl inte den som mötte honom. Men det var väl Odin. Odin, det var nog nån andevarelse, nå't troll. Men de där som var avfällingar när det stora fallet var, de fick olika platser. Och alla dessa skulle efter vissa år få en förändring. Då fick var sin plats och sin styrka. Denne hade väl fått det, att han fick fara i luften och jaga.
Djur
Om göken gal på bar kvist, d.v.s. innan lövet spruc- kit ut, skulle det bli ett dåligt år. Äldre tro angående betydelsen av det väderstreck, från vilket man först får höra göken: Nol gök är god gök öster gök är tyster gök – (de båda andra lika som i följande, nu gällande Väster gök är bäste gök öster gök är tröste gök norre gök är sorge gök, söder gök är död gök. Vargar. En sägen berättar att en finngumma skall ha trol- lat bort vargarna från vår bygd. / Bodrag. Min far talar om att han sett bodrag. Det skall bestå av en samling små grå maskar, som kunna bilda en längd på över en meter och 20 cm. bred massa, som ständigt rörde sig i en viss riktning. Gick ett sådant bo- drag mot någon gård, skulle det betyda tur för dem som bodde där. Drog det sig ifrån huset, betydde det olycka och otur. Ett bodrag fick aldrig oroas eller vidröras.
Djur
Göken. "Östa gök är trösta gök sör gök är död gök. Västra gök är bästa gök, nol gök är god gök." Om göken gol på bar kvist, det är "inga goa mark" (tec- ken) Göken kom den 8, 9 maj. Svalorna komma Korsmässedag och fara den 16 sept. Vargarna trollade en finnkäring bort på 100 år – det skedde omkr. 1850. Bodrag var en samling maskar, som flätade sig tillhopa till ett band och rörde sig i viss riktning. Gick bodraget åt gården till, betydde detta tur, gick det däremot ifrån gården, betydde det ofärd. / Våroxen eller jordoxen. Den låg olika djupt i jorden. Låg den djupt, så betydde det en sträng vinter. Låg den däremot grunt, så betydde det en blid vinter. Var han ljus fram- till, så blev den mesta snön på förvintern. Var han däremot ljusast i bakdelen, så kom den strängaste vintern efter nyår. Voro bakfötterna långa, så blev kornet långt.