Transkriberad uppteckning

Eldar och skjutandet om påskafton som nu mycket decimerats i vårt land, hade nog sin glansperiod på 1870 a 80 talet i v. Tunhem. Då eldades det på varje större gård ell. by. En mån. före påsk börjades det att samlas ris och enar till påskelden. Vid dommarringen Hästvadet var ofta en stor eld. Eller och vid ”storegårds bratt” en bit nedanför. Från det senare stället kunde man få se ett tjogtal eldar över slätten och ned mot Götaälv och Vassända Naglum. Hit samlades ortens ungdomar – även äldre – vid påskelden der var ett öronbedövande skjutande. Der skjöts med kanoner som någon välvillig smed gjort. Med jaktbössor, pistoler och större och mindre nycklar som filades hål på för fängkutets placering. Att icke fler olyckshändelser inträffa förvånar undertecknad. Det gick nämligen icke alltid så nycktert till men för det mästa aflopp det lyckligt. Man skulle hålla trollen och påskkärringar ifrån sig medels eld och skjutande. Osynliga makter hade stort inflytande även påsknatten över folk. Visserligen hade tron på troll och d.l. avsvalnat mycket denna tid, men seremonien vidhölls för säkerhets skull i alla fall. Påskafton skulle man sända s.k. påskbrev till vänner och bekanta. Dessa brev skulle i smyg smuslas in efter mörkrets inbrott i någon farstu ell. d.l. Dessa brev voro handmålade föreställande en kärring ell. gubbe med sopa, raka, smörjehorn sittande gränsle över dessa tillbehör. Under skrevs något i versform såsom. Sopa, raka, smörjehorn Det giver jag dig till resedon Far fort min vän kom snart igen. jag önskar mig en annan vän! Ibland kunde dessa brev ge uppslag till tvist mellan två förälskade genom sitt ironiska skrivsätt. Om man tidigt en påskdagsmorgon medan himlen var klar steg upp på Halleberg åt vänersidan kunde man få se då solen steg upp ur vänerns blanka vattenyta, att denna sken med en ovanlig glans och likasom syntes dansa.