Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Troll
Trollen troddes bo i berg. Dit tog de sin tillflykt när kyrkklockorna ringde samt när solen gick upp. De tålde inte solljuset, därför kunde de lämna berget endast efter solnedgång- en. De voro stora och klumpiga och mycket fula. Stora huvuden och magar hade de, och voro blåsvarta i skinnet då de blevo äldre. De begagnade kläder av djurhudar. De voro mycket rädda för åskan, då åskan gick, kunde de förvandla sig till små nystan och sedan gömma sig under ett barns vagga t.ex., ty de vågade inte vara kvar i berget, och de trodde att så länge barnet låg i vaggan, så kunde inte åskan slå ned där. Om man var ute och gick när åskan mullrade, kunde det komma ett sånt där "trollnystan" och rulla in mellan fötterna för att söka skydd där. Trollens barn voro mycket fula, därför ville de byta bort dem mot människornas. Om det var någon som hade fula barn, eller vanskapade, så trodde man därför att / det var bortbytingar. För att skydda sig mot trollen skulle man hänga något av stål över dörren, till det hus, där det fanns nyfödda barn. Sedan barnen voro döpta hade trollen ingen makt över dem. Man brukade också i vaggan lägga något stål ty då hade trollen ingen makt. Ljuset fick inte släckas i huset så länge barnet ej var döpt. Det berättas om en mo- der, att hon fick sitt barn bortbytt. Någon lärde henne hur hon skulle göra för att få igen sitt barn, ty bortbytingen bara åt och växte och blev ful och fick inget förstånd. Hon skulle varje torsdagskväll elda upp den stora bakugnen, och lägga barnet på "grisslan" (brödspaden), och låtsa att hon slängde in det i ugnen. Den sjätte torsdagskvällen, när hon låtsade slänga in barnet i ugnen, kom en trollkäring in- rusande och slängde människobarnet i vaggan och ryckte till sig sitt eget och sade: "Så illa som du tänker göra vid mitt barn, det har jag aldrig gjort mot ditt." Och så rusade hon därifrån med bortbytingen. – Det berättas att när kyrkklockorna i Dalstorpskyrka första gången ringde, blev en trollkäring så arg så hon beslöt kasta en sten på kyrkan. Hon använde sitt strumpeband som slunga, men just när hon slungade iväg / stenen, rök strumpbandet av och stenen hamnade i Dalstorps skog en bit från kyrkan. Då tyckte trollgubben att käringen hans gjorde ett dåligt kast, varför han skulle kasta en också. Den föll emellertid ned mitt på den andra, så den gick i två bitar. Om man hade otur med kreaturen, trodde man att det var trollen som förgjorde dem. Därför skulle man stöpa bly i trösklen eller också borra ett hål och släppa ned en levande huggorm i hålet, så kunde inga troll komma in i ladugården. En man var ute och red en mörk kväll, då han plötsligt hörde ett troll, som skrek, "hu, jag fryser, ge mig dina vantar," han slängde vantarna åt det håll, där han hört trollet. En annan gång han var ute och red fick han åter höra trollet, som ropade: "Du vanta vänd, du dåre, rid å vägen den håre, å in på akern korsåre." Han gjorde det och nästa dag fick han se att vägen rasat, så om han inte fått varningen av trollkäringen så hade han störtat ned i avgrunden. Hon gav honom varningen som tack för att han gett henne sina vantar.
Troll
Det var en som hade varit och tatt ett fruntimmer från trollen i ett berg. Trollen kom efter, men så ropade trollen i ett annat berg: "Man man, ri inte vägen den håle utan ri akern den båle, hälla kommer Gumpio och räcker dig." Det var en karl som kom hem och talade om att det hade ropat ur ett berg till någon — jag vet inte vad hon hette — att hon skulle skynda sig hem för hennes barn hade ramlat i elden och bränt upp sig. "Å, då var det mitt," sa det i rummet och så sprang de en trollkäring fram. Hon var där och stal vört. Trollen kom till ett ställe och hade fest ibland, men det var en björn där och han körde bort dem. Ett år efter så kom de dit och frågade om Gråben var kvar. Jag vet inte säkert om det var Gråben, de sa. Ja, det var han och nu hade han ynglat och hade sju ungar som var ändå värre. Det var en som satt utanför Ulvås i Förlanda. Han hade vart efter bränne. Så kom det ut en gumma ur berget med en gressla och den var sönder och då lagade han den. "A varmer kaka mä smör på," sa gumman. "Ja, e de a goer mor så gör hon så," sa han. Det var några som skulle skrämma en. Så ropade den ene: "Ja kunne la få lana e gryta. " "Va ska du mä gryta? " "Ja skulle koka och sjua." "Huvvet och röva på Tue."
Troll
Far sa att i Äsereds berg var en ingång. En resande for förbi där, och då kom där ut ett troll och ropade: "Stanna, så får du en smörgås!" "Har du mer än du äter upp i dag, så göm det till i morn", sa karlen då. "Gott råd som mannen gav", sa trollet.
Sägen om trollen.
På en gård voro far och son i skogen och höggo, när de skulle gå hem på kvällen, fick den ena av dem se trollen sitta och äta vid ett dukat bord, mitt på vägen, den som såg det gick vid sidan om, den andra som icke såg dem, gick igenom där di satt, han blev sedan sjuk.
Troll
Så har vi en saga om Boberg. Där har funnits troll, rika så all- deles förskräckligt. Ibland när folk gick förbi, så var det spel och musik inne i berget. När det var bröllop där, stod berget på guld- pelare. I Lekvadberg bodde också troll. De gjorde allt vad ont var. När folk bakade till jul, stal de bröd, och när de bryggde, stal de drick. De bytte bort barn, tog böndernas ungar och lämnade sina. Ibland kom trollen och lånade bröd, men det de lämnade igen vågade ingen äta. - Mor sa alltid: "Nu är här inga troll, för åskan har slagit ihjäl dem." Mor talade om, att det var en trollkäring, som varit inne hos en bonde och bytt bort hans barn. De gjorde så för att få sina barn bättre uppfödda. Ungen växte inte, bara huvudet blev större och större. Så var det en klok gumma, som lärde bondhustrun, att hon och några andra gummor skulle ställa sig ute på gården / och prata om, hur de skulle ha det till julen, och då sa den här gumman, att hon skulle sätta juldegen i ett äggskal och brygga i ett nötskal. Det satt trollkäringen och hörde, och då blev hon rädd att hennes unge skulle svälta ihjäl, så hon gick hem med det rätta barnet och tog sitt, och så sa hon: "Så hade jag inte tänkt att göra med erat." Det var på ett annat ställe, som en trollkä- ring också hade bytt barn. När folket i gården förstod, att det var galet, så blev de lärda, att de skulle gå ut på går- den och ropa: "Assas barn ligger i elden och håller på att brinna upp." Då kom hon farande, som en piskad katt och sa: "Oj, oj, det är mitt," och så tog hon sitt och lämnade det andra. Det var en man, som var ute och red på julnatten. Han skulle till kyrkan. När han red förbi Boberg, kom ett fruntim- mer ut, så granner så alldeles, med ett gullhorn och bjöd ho- nom en dryck. Han låtsades dricka drycken, men han slog den över axeln, och då rann det ut på hästen, och där brändes håret av. Sen kastade han om hästen och red i sparrsträck därifrån. Han behöll hornet förstås. Då bör- / jade trollkvinnan ropa: "Ut alle man! Han har tatt vårt dryc- keshorn!" Så var det det som hjälpte honom att trollen i berget blivit oense och ett ropade: "Rid på åkern för hin håle, så kan hon inte ta dig!" Och han red bratt och djupt över plöjda åkrar, och det ska vara den kalken, som är här i kyrkan, men den är omarbetad.
Skatter
Det ligger en klocka i Älingasjön. Di hade en gång fått upp den ur sjön och fått den så långt som härifrån och ner till Öna, men bara för att di inte döpte den tog trolla den till- baka. Jag och min bror har varit nere vid sjön och stött på den en gång. Om man har något och stöter med vid kan- ten av sjön klingar hon
Bjäran
Mjölkhare. Det var ena käring i Ödenäs, som hade skuld för att kunna trolla så det blev en mjölkhare av stickesnoppar och gamla vävsolv. Vid Ödenäs kvarn hitta' mjölnarn en hoper brända stickesnoppar och solv en gång, och han tog dom och kasta' dom i åna. Då skrek det och pep så illa i lufta.
Sägen Troll
Nära ett bondställe fanns ett berg, som trollen bodde i. Samma dag som bonden på det stället gifte sig, kom trolltösen gående förbi gården. Hon sade: "Byta ko å getter." Bonden började att säga efter henne. Nästa morgon stod en get i varje bås i stället för en ko.
Jättar
I Jutaberget är en stor grotta, som en jätte bott i innan han flyttade till Hökensås, sen skulle trollen ta- git grottan i besittning. Till densamma ledde en lång gång med en sten till dörr. Som småpojkar gingo vi ofta till Säter och väntade på att få se något troll komma ut, men det gjorde det aldrig.
Födelse och dop
De sa', att trollen bytte barn, o då fick folket "bytingar" i stället, de blev inte riktiga. Men det var innan barnen var döpta, som de kunde byta, efter dopet gick det ju inte. Om det kom någon främmande in på ett ställe, där det var ett nyfött barn, så skulle han först röra i spisen, innan han såg på barnet.
Julafton
På julafton värmde de alltid förr i bastun o tvätta sig. Det var en på ett ställe som gick tillbaka till bastun, o sen kom han ej därifrån, o de fann honom aldrig. De trodde att "troll" eller "rå" tog honom. På julnatten var de skygga för att vara ute, det tordes de inte.
Troll
Min mormor o en till hörde hur det sopa på bergen här (vid Vaberget), o det var trollen som sopa o gjorde fint. Till Vaberget, ett ställe här, kom en trollgumma o låna dricka till jul, sen lämna hon igen karet o sa': "Bränn upp stävum smi upp jolum, blir dä inget ont i ***Bôļum!" Allmänheten skulle ej få veta, att hon lånat dricka. Jag såg en stor oxe en gång i Larsafallet här. Det var på vintern, jag såg den på kvällen i månljus. Den var vit o svart, fläskig, jag mötte den i / en korsväg. Och inte rörde den sig. Det var en flicka här i när- heten, som inte var riktig. Och modern sa' själv, att hon lagt henne ute i skogen, när hon var odöpter, så de trodde ju nästan, att trollen "förbytt" henne. Hon kunde inte tala, inte gå, o inte hörde hon just något.