Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Kungar
Under Carl XV:s tid byggdes mycket järnvägar och rallarna söp ohejdat. Bland annat så hade de något som kallades "Vältekanna", den skulle den personen bjuda på, som välte ned sin skottkärra. Carl XV hade fått nys om hur rallarna levde och beslöt att personligen kontrollera hur de hade det. Han skrev in sig som rallare utan att någon kände igen honom och ovan som han var, så välte han ned sin första kärra. Han hade knappt rest kärran upp, förrän basen kom fram och meddelade att nu va han fast för en vältekanna. Kungen bjudde och roligt hadde de, men sedan han kom hem så bev det lag på att inga vältekalas fick äga rum på arbetsplats och arbetstid. Han strövade en gång omkring uppe på Bil- / J A Ed Lerdala Kungar 2 lingen, då kom han in i en stuga där en pojk nyss vält ett mjölkfat ingen var hemma, varför Kun- gen fårebrådde pojken hans vårdslöshet. Men pojken sade "Angår det dig, är det din mjölk?" Kun- gen tyckte om den kavate pojken och när han blev stor, gjorde han knekt av honom, och det blev den skarpaste distingtionskorpralen på hela Axevalla hed. Hans barn blev sedan fanjunkare eller präster allihop. A forna tider reste genom landet en hög herre som kallades "Kalle gråkappa", han bodde på Sparresäter där han övernattade för han for alltid till Mariedal. Efter hans kappa säges Billingen ha fått bli orakel, för när berget var grått och disigt sade folk, att nu blir det ett helsike för somliga, för berget har på den gråa kappan, var berget klarblått, så skulle det bli lugnt och fridfullt "för somliga". / F.Stationskarl J.A.Ed x1855 Lerdala 3 (Kungar) Kung Karl XII blev skjuten i huvudet med en knapp det visste alla i min barndom. De som sköt ho- nom var sådana som villa ha slut på kriget och fara hem till sina gårdar, av hans egna. Han fortsatte "rejsen" med fogdarna och lät in- dela landsvägarna i fjärdingsbitar och på var fjärde sten satte han sitt monogram. Dessa milstenar högg de på Medelplana och Väster- plana i Kinnekulle och i mina föräldrars barndom fanns det stora högar som låg kvar och hade bli- vit över. De togs av bönderna till brokar och trapp- stenar.
Bröllop.
I dessa trakter red folk förr till bröllopet och då var det en sedvänja, att efter återkomsten från kyrkan, skulle bruden gå ut och ge blosshållarnas hästar en brödbit, som var indränkt i dricka. Varför seden skulle vara så, vet jag inte, men noga skulle det vara med det. En annan sed som länge kvarlevt här var, att brudgummen skulle bära bruden över tröskeln när de kom från kyrkan.
Husdjur.
Julalev hörde jag inte talas om i min barn- dom, men juloxar bakade många. Dessa julaoxar skulle korna ha fram på vårsidan innan de släpp- tes vall, detta för att korna skulle trivas och intet ont skulle vederfaras dem. De gav också korna juloxar när de tyckte ti- den var inne att korna skulle till tjur, de blev snart "tjura vilda" då När en ko började svanka med ryggen sade man "nu är det bäst till tjuren med henne för nu börjar jula- oxen verka".
Husdjurens sjukdomar (Skogssjukan)
Farfar hade ett ställe på Kampavall, där han mottog djur på bete i skogsängarna. En bonde var rädd att hans djur skulle få skogssjukan, men då sade farfar, det är ingen fara, för märker jag det, så ger jag dem bara en levande tåssa. Farfar berättade sedan, att hans far som också tog emot ungdjur, av en klok gubbe i Berg lärt sig bota skogssju- kan på så sätt. Han hade en oxe som varit sjuk i flera dagar och de fann honom halvdöd i skogssjukan. Den kloke gubben ordinerade då en tåssa, men för säkerhets skull gav farfars far honom två. De voro levande och djuret fick ta in dem genom att huvudet hölls uppåt och sedan slank de ner fint.
Naturfenomen
Mor och far berättade att i deras barndom sade folk när åskan gick "nu är Tor ute och kus- kar". När åskan gått, var det många som fordom tittade runt kyrkan efter "viggar", det var stenyxor och de använder som läkemedel. Det hittades förr i jorden små hästskor med bara tre söm på var sida. En del folk sade att det var åsneskor och en del sade att det var bockaskor som tappats. Dessa skor var eftersökta som skyddsmedel i ladugårdar och stallar. När åskan gick och man befann sig ute i terrängen skulle man söka sig till en jordfast sten, ty på en sådan slog aldrig åskan ner. / J.A: Ed Lerdala Naturfenomen 2 Likaså skulle man ha en stenvigge hängande i stuga och ladugård, då slog inte åskan ner där Far berättade, att i hans barndom, under ett förfärligt åskväder, hela socknen samlades i kyrkan och det blev så mycket folk, att prästen passade på att hålla en extra predikan.
Kungliga personer. Kyrkor
En gång när drottning Kristina var här, så låg hon i ett tält där kyrkan står nu. Där födde hon en barn- unge. – Se den drottningen ansågs som lättsinnig. – Hon befallde, att när staden byggdes, så skulle kyrkan byggas på den plats, där hon hade haft sitt tält. Och så lär ha skett. Kyrkan byggdes på en slaktad gris. Den skall vara nedgrävd under stenfoten. Det skulle vara skydd för kyrkan.
Troll
Vid Munkestens grotta är en springa i berget. Därinne höll trollen till. Gammalt folk talade gärna om den grottan. Det var farligt att kom- ma i närheten av den, för en kunde bli berg- tagen. Di som kom in i berget, kunde inte komma ut. Så gick sägnen. Det var nätter som ljus lyste ut från grottan. Trollen voro så rika. Men en kunde inte komma över skat- ten deras. En hitta aldrig dit där det var.
Bjäran
Uppe på Halle- och Hunneberg fanns det trollharar. Det var sådana harar som voro omöj- liga att komma åt att skjuta. Det var käringar däruppe. som skicka dem neråt bygden, för att de skulle stjäla mjölk. – När di voro i skogen, så gjorde de sig synliga. Då förvilla de jägarna att skjuta på sig. När jägaren hade skjutit bort sin ammunition, så blev ha- ren borta. Det fanns inte ett hår av haren kvar en gång. Somliga fick gå hela dagen för en sådan hare. Det tala flera gamla jägare om.
Naturföremål
Vid Halleberg låg en damm som kallades O- dins damm; di tvättade lik i den dammen. Det var en ättestupa från berget. Det var en sägen som en hörde som pojke att de gamle kasta- de sig nedför det stupet, när de ville dö. Di hann fortare till Valhall om de dog på det viset än om de skulle dö under sotad ås. De dödas anhöriga tvättade de döde i dam- men, innan de begravde dem.
Drakar, ormar och fiskar
Det var en fiskare, som tog en gädda med ljuster vid Ståltetorpet. Den gäddan var den stör- sta, som någon hade sett. Hon hade bjällror under huvudet. Folk sade, att det var ingen rik- tig gädda utan en sådan som rået hade skic- kat. Ingen vågade äta av den.
Stadstraditioner: Piskning med ris
a. Före min tid var det vanligt att stadsbor- na piskade varandra med ris en viss dag. Det sked- de tidigt på långfredagsmorgon. Det var särskilt pigor och drängar och för övrigt ungdomen, som ha- de detta för sig. I mina föräldrars ungdom förekom det här i staden. I min levnad har det inte fö- rekommit annat än på skämt. Men man kan ha skickat ett ris till vänner och anförvanter för att påminna nu den morgonen. b. Denna risning kallades för långfredagsris. c. Man använde vide. Det var bra att slå med eller också björkris, för det sved i skinnet efter det riset också. Inte utslaget.
Stadstraditioner (16) 1
Arbetsåret började efter den "goe räppen" dagen efter trettonde, då gick husbonden med drängarna till skogen, här märkte han ut de träd som skulle tagas ned till ved; till reparationsvirke och till hägnader. Sedan togs de ned och skalades. Detta skulle vara färdigt till Paulsmässan, då efter marknader i staden det blev att ge sig ut på "långfora", då lastades på (slädar) den spannmål som inköpts för att transporteras till Uddevalla eller Göteborg där man i återlass fick sill, salt och kläde samt kryddor. Efter den resan kördes veden fram, sågades och höggs samt lades upp i "Sockertopp". Reparationsvirket så- gades och skräddes samt lades på underlag att soltorka. Nästa storarbete var gödselkörningen och isupptagning i Karstorpsjön. Så kom man in i april nu blev det en tid då tjänstefolket mest sysselsattes med olika reparationsarbeten och husfadern själv hade mycket att syssla med och förbereda / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 2 för Valborgsmässorådstuga. I regel hade han en del uppgifter röran- de hägnader, tillfällig gemensam hjälp, snoplogningen eller andra gemensamma intressen som skulle avhandlas, att förbereda. 1. "Maj drack man märg i benen", det var ett gille med mycket ätande och supande som föregick det egentliga vår- bruket. En högtidlig ceremoni var när husbonden tog den gamla såakakan ur säabingen och gick och delade ut till dragare och drängar. Drängarna fick blöta den i öl, för hon var hård som flinta. Under vårbruket som sköttes av drängarna gick ä- garen omkring och inspekterade, han deltog sällan i arbetet, om han var handlande eller yrkesman. fram i slutet av Maj var vårbruket färdigt och då blev det en litet lindrigare månad till midsommar då höskörden började. Denna månad gick man och knallade och plöjde på trädan och tog det makligt. Veckan efter midsommar började det roliga, då gällde det att vidtala så många trevliga ungdomar man kunde få tag i och så en morgon i soluppgången bar det iväg / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 3 gårdsvis till ängarna, till grässlåtter. Främst gick "kalaset" hästen som drog all förtäringen, den körde husbonden själv. Så kom slåttare och räfserskor par efter par, alla sjöngo med full halls för det gällde att vara värst. Så kunde klunga efter klunga dra mot Skyttesledet, när de kom på sin "Slåttalott." satte de igång medsamma för första supen skulle tjänas in först innan man fick den. När alla var i gång så for husbonden hem med hästen och gårdsdrängen hadde befälet. Till denna skörd drog ä- ven "hemmafolket" med ut. Så arbetade man som på beting tills allt gräset var av, sedan blev det ätning sång och dans mest hela natten och andra dagens förmiddag stäckte man. Sedan kom hus- bonden med hästen och hämtade sakerna och marschen hemåt anträddes under sång och spel. hemkomna till staden var det en fästmåltid anordnad i en berså varefter värden avtackade. Hjälpen vid slåttagille gick för bara maten, dock fanns en och annan dagakarl, som hade lön, men meningen med hela höslåttern var, / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 4 att det skulle vara ett folknöje. Efter slåttern kom kornsäden men här lades inte an på att det skulle vara roligt, var det lejt folk hade de sin betalning, fick hålla sig maten och vara med när årets skörd var bergad då ägaren höll slåttakalas. Slåttakalaset hölls aldrig inne i staden utan utanföre sta- den antingen vid ladugården eller någon vacker backe. Var det ruskväder var logen mat- och balsal. Vid slåttakalaset fick var dräng i present en pipa och en kardus tobak och pigan kam och näsduk, så var det en rejäl middag varefter det blev dans och lekar. När man ätit och skulle börja leka dök grannar och bekanta upp och ville vara med och de var välkomna. Det var en sed på flera håll att tre neker, den först bundna, den sist bundna och en i mitten skulle tagas in i köket och torkas. Dessa präglades inte utan gnug- gades ur och den säden skulle malas hemma på gården. Den fick inte föras över råmärke. Av det mjölet skulle husfadern och husmodern sedan baka tre bröd, ett för / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 5 dragarna, ett för folket och ett bröd skulle gömmas i kyr- kan "men det behövde inte vara större än en knapp". Den stående rätten i fars o farfars tid var i ottan en rejäl sup och kalla kokta saltade kålrötter. Supen bjuddes på för var gång men kålrötter och salt kött eller fläsk kokte de så det räkte en 14 dagar om vintern. Frukosten var svagdricka, sill o potatis eller fläsk och potatis, middagen var det alltid någon "Supanmat" efter "Sugelmålet" aftavar vid 4 tiden var det på senare tid kaffe med bröd men förut var det oftast varm dricka och bröd. Kvällsmaten var det enda målet mjölk förekom och då var det alltid någonslags gröt. Kaffe fick man endast om söndagarna kl 11 samt vid slåttagillet och skördefästen. Det förekom aldrig förr så mycket mjölk att man kunde slösa med henne till vart mål. På vintern fick man långa tider vara utan och på sommaren var den så borttingad, till ystagillen, till smör- kärning och till ystning för ost till handelsboden. / Skom. A. Brandt Stadstraditioner (16) 6 Den brådaste tiden inföll i början av december, då julaför- beredelserna började. Det var en tid full av arbete men även glädjeämnen funnos för när julen började hade man inte mind- re än 14 lediga dagar "Sluntedagar". Husfadern kunde aldrig deltaga i julförberedelserna för den månaden var hans bästa säsong, men slakten sköttes av en lejd slaktare, brygd och bak sköttes av husmodern med tillhjälp av pigor. Att leja för julbak och brygd fick inte under några för- hållanden förekomma, gjorde man inte det själv skulle man inte under det kommande året kunna utföra en brygd eller ett bak.