Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
"Skogsråa" hade inte gått på den tiden som vargar- na fanns. För vargarna ville ta dem. Det var en gång som "e skogsrå" kom springande å hade en skock var- gar efter sig. När hon kom till en lada så hoppade hon upp å satte sig i gluggen. Så dängde hon med benen åt vargarna, som hoppade upp efter väggen å skul- le ta henne. I höet i ladan låg en dräng. Han blev rädd för "skogsråa" å slog till henne i ryggen, så att hon föll ned å blev vargmat.
Skogsväsen
Min farfar berättade att han en gång under åskväder såg en skogsrå springa med stor fart rätt över de stora Remmenejärdena. Hon sprang åt en plats, som kallas Osjököket. Det sades, att skogsrån hölls till där. Skogsrån var rädd för åskan, sade han. En annan gång, så hade han kommit ut för henne. Han gick fram och till- baka samma väg flera gånger utan att förstå var han befann sig. Hur han gick, så kom han tillbaka till sam- ma stuga. Till slut fick han höra att hon skrattade åt honom. Då svor han till. I det samma kände han igen, var han var.
Skogsväsen
En gång var en gubbe och hans pojke ute och metade. Då kom det ett skogsrå till pojken och bad att få hans fisk som han skul- le meta upp. Det ville ej pojken, men hon tog hans fisk ändå. Pojken kunde ej sitta kvar längre då hon gått utan måste föl- ja efter henne in i skogen. Fadern saknade plötsligt pojken och började ropa hans namn. Nu kom pojken tillbaka till deras koja i skogen. Hade inte fadern så tidigt fått se att pojken var borta, vet man ej hur det hade kunnat gått.
Skogsväsen
De som höll sig väl med 'skogsråa' fick så mycket få- gel de ville ha när de var ute å jagade. Å när de fiskade så fick de stora fångster. Men det var inte alla som kunde ge sig i lag med henne. Hon ville gärna ha karlfolk till sig å bara de följde med henne å gjorde som hon ville å det hon ville ha dem till, så let det aldrig någon nöd på dem. Men de 'lötte' passa henne när hon var i behov. Fick hon inte som hon ville så narrade hon dem vilse. De visste inte var de var. Det hände allt så många gång- er förr i världen. Hon 'lilla' i skogen. Det var på kvällen en kunde få höra henne.
Skogsväsen
Det var en bruksbokhållare som bodde i trakten. Han hette Wennerstrand. Han blev gift med "skogsråa". Han fick en son med henne. Den såg jag. Han var ute på jakt och mötte "skogsråa" och kom i beröring med henne. Om kvällarna gick han i möte med henne. Det var om torsdagskvällar- na, som de möttes. De hade mötts två torsdagskvällar, men den tredje fick han förfall, så att han kom försent. När han kom, så sade hon: "Packa dig hem, packa dig hem för det lider så långt uppå kvällen, för jag skall ut och valla getter och stut, det lider så långt uppå kvällen." Om han kommit i tid den kvällen, så hade han blivit berg- tagen.
Naturväsen
Skogsråa såg fin och vacker ut, men om man såg närmare efter så fick man se att hon hade svans. Hon brukade förhäxa manfolk som var i skogen så att de tappade bort väderstrecken och såg inte vart de tog vägen utan gick bara efter henne. Jägare som var särskilt i gunst hos henne kunde få hur mycket villebråd som helst som de orkade ta med hem. Hon hade särskilda djur som var hennes egna men de brukade vara större än den andra. Om någon sköt dem så var jaktlyckan förstörd för honom. Den som höll på att bli förhäxad av skogsrået kunde klara sig om han sköt över henne. Allt sådant där otyg förlorade makten om man sköt över dem.
Tro och sed. Skogsrå.
Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån. (Jfr. Per Hallströms dikt "Huldran"!) (x Berättelsen kan stamma från Sillerud, där G.n:s mor var född.
Skogsrån
Dä va två gôbber som va i skogen å brände tjäre. Di bodde i e kôje. En da' kom skogsråa å hälsa på. Först va dä e som stack hôve in gônôm dörra å fråga den itå gôbbera, som satt nämst ut: "Va heter du?" "Ja' heter sjôl" svara gôbben. Så kôm dä e anna å fråga den andre gôbben ätter namne. Å han svara 'sjôl' han ög. Så kom den tredje å fråga som di andre, men då vesste gôbbera va di skulle göre. En itå gôbbera tog e tjärslev full mä het tjäre å slängde i halsen på den treje skogsråa. Ho sprang å skrek så mö ho va liv å karti: 'Sjôl brände mej, Sjôl brände mej.' När di an- dre feck höre dette, roppa di te'a: 'då får du sjôl ha't. Senna ble di borte alle tre. Dette skulle ha hänt i Sillerudsskogera. Å di gamle tala ôm dä ifrå si ti.
Skogsväsen
”Skogsråa” var som ett fruntimmer, men hon hade ”rompa”. Den var som en hästsvans. När hon vände ryggen till blev hon som ett baktråg. Hon hade kor å på som- maren gick hon å vallade dem i bergen. Hon lockade på dem. Det var många som blev förvillade av hennes kor å fick gå långt inåt skogen å inte fick fatt på sina egna. – Om hon fick höra det rätta namnet på en karl, så fick hon makt över honom. Det var inte an- nat att göra än att skjuta över den hon fått makt med. Men det skulle ske på kvällen när hon skulle till att smyga sig iväg. Det var mycket tal om att hon lura- de jägare. Hon ställde så att det blev fullt med få- gel runt omkr skytten. Han sköt det ena skottet efter det andra men inte var god till att träffa en en- da fågel. Bössan vet jag inte om hon förtrollade, men / fåglarna var inte annat än trollfåglar. Hon kunde för- vandla sig till en stor stubbe. Det var en karl uppe ifrån Lekvattnet som hade lagt sig att sova vid en stubbe. När han vaknade så var stubben borta å han kände sig inte igen. Han tyckte att skogen räckte upp till himmel. Han kom inte till sig förrän han hade läst Guds ord. ”Skogsråa” gjorde så att de gick vilse. De skulle ta av rocken å vränga den å ta den på sig å läsa Fader vår – så kom de rätt. Så gick det inte an att tala om det förrän de hade fått sova över nat- ten på det.
Svartkonst
Jan Bo skulle ha svartkonstbok. Ingen annan än han fick läsa i den. Så var det en gubbe i Östmark som skulle ha. Kvicksilver användes som skyddsmedel. Sådant bonades in i trösklar el. föremål som en ville ha bevarade mot troll- dom. Om en hade kvicksilver på sig så kunde inte var- ken "skogsråa" eller annat ont rå på en. Om en tog ett dött djur å grävde ned på en annans mark så blev en av med oturen i ladugården. Om tösen stack sig litet i ett finger å droppade tre blod- droppar i ett brännvinsglas å gav den hon ville ha till fästman, så kunde han inte komma från henne.
Skogsrå
I Ofrenhöjden norr om Grundsjön har det funnits skogsrån. På ett ställe bryggde de dricka till julen. När de bryggde, måste de vara försiktiga, så att de inte spillde vört. Gjorde de det, så kom skogsråa och tog drickat. På kvällen gick gubben ut ett tag. När han kom in, så fråga han: "Vet ni, hur det ropar i skogen?" Nej det visste de inte. Då tala gubben om, att han hörde hur det skrek: "Tala om för Danter, att Donter ä död!" Så svara en annan, och det var råa: "Då har den faen dött av törst, när ja inte kom hem mä vörta."
Skogsväsen
Jag var i skogen å plockade bär en gång. Jag hade en kamrat. Denne ropade på mig: "Kom, skall du få se på nô". Han visade på mig ett fruntimmer, som hade en stor korg å plockade så fort. Rätt som det var, tömde hon korgen. Det fanns inte bär där hon hade gått fram. Vi sprang därifrån. Men var vi gick, så var bären borta. Till sist fick vi höra, att det skrattade så förskräckligt. Då såg vi en gammal kä- ring, som hade mossa på ryggen. Hon linkade bort å försvann. Men vi fick inte bär den dagen. Det var "skogsråa".
Utan titel
En gång var far ute i skogen och körde. Då mötte han ett stort kvinnfolk. Hon hade bröst så stora som ett fat och de hängde och slängde nästan ned på magen. När han hade kört förbi henne, så stannade han hästen och såg sig tillbaka för att han skulle få se henne riktigt, men då var hon borta. När han skulle börja köra igen så höll han på att inte ta sig ur fläcken. Hästen drog, så att han var svett. Men när han kom ut ur skogen, så drog hästen lätt igen. Men då var det som det skulle dundra i skogen. Han vågade inte se sig tillbaka för att han inte skulle bli sittande fast. Det var ”skogsråa” som han hade varit ute för