Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Maran
Far hade två hästar. Den ene hästen stod allde- les dy blöt om morgnarna. Det såg precis ut som om det hade legat en "resadel" på ryggen. Far vis- te inte hur han skulle bära sig åt. Men så fick han lärdom av en ###gubbe. Han skulle lägga ett bokblad, som det stod något gudsord på el. med Jesusnamnet, på bjälken. Det behövdes inte mer. Ef- ter den dagen var den hästen som den andra. Det var "maran" som red hästen förut. Denne mara skul- le vara av Lucifers släkte.
Mara
Farmor hade sett mara. Hon kom till henne en natt. Det var en springa under fönstret, som hon kom fram ur. Hon hade långt hår och var som ett frun- timmer. Farmor höll på att bli kvävd. När mara blev borta, så var farmor så matt så hon höll på å inte skulle kunna röra sig. Mara kom in i stallet. Då red hon hästen. Han blev svett och var rädd. En tog en "markost" och hängde i stallet, eller högg en täljkniv i tröskeln, för att inte hon skulle ha makt att ri hästen.
Maran
Här i Timbonäs på ett "ställ" stod hästen alldeles dy blöt på morgnarna. Så gick husbonden till stallet en natt för att se vad det kunde vara som var åt hästen. Han fick se som ett bogträ rätt över ryggen på hästen. Han tog yxan å högg till. Då hade han huggit i lårbenet på en grannkäring. Hennes ben hade gått av. Som skydd för "mara" lades en psalm- bok el ett blad ur psalmboken på en hylla över häs- ten. En liten bjälla hängdes i grimman. Den kallades för "stallväcke".
Maran
Om ett kvinnfolk hade ont i sinnet till ett kvinnfolk el. en karl, så kunde hon skicka "mara" att "ri". Men det var inte alla som kunde skicka maran - för maran hade de själv, som skickade den. Rödhåriga fruntimmer var inte säkra och sådana som hade "my" hår på kroppen. "Maran" skulle vara som ett fruntimmer sade de som hade sett henne. Det skulle vara alldeles tätt över allt i rum- met, om inte maran skulle komma in. I springorna sat- tes nålar, som spik och vassa föremål. Att sätta skor- na i kors vid dörren om kvällen skulle hindra henne att komma in.
Veckodagarna
Sedan gammalt tror jag att den 12 el. 13 mars var en olycksdag, för på den dagen skulle det inte göras nå- got särskilt. Den trettonde var inte bra. Fredag skulle inte vara bra. Då skulle man helst hålla sig hemma, å en skulle inte flytta kreatur på den dagen. Torsdagskvällar skulle det inte gå an att spinna. Det blev ingen fred för tomtgubbarna om det spanns den kvällen. Söndagen skulle en inte få klippa naglar, sy eller gå med bössan. Det mins jag så väl att det var den tron hos folk här i socknen. Det är inte fritt än sådant hänger i ännu hos en och annan.
Mara
"Ho ser ut som ho skulle vare mar-rea" /mar- riden/ bruka en å säje om ett fruntimmer som inte hade håret kammat, utan det var lal- kigt och tovigt. Det hörde jag, att di som var röhåriga, var "rektie marer". Di hade mara. Ho klämde säj fast om bröstet på en å skulle kväva en. Men om någon ropa namnet på en så släppte hon. Hon hade mjukt hår som en katt. Det var som ett mjukt skinn. Hon satte "nägglera" i en så det blev blått efter. Om en hade stål i säng- en eller soffan, var det inte farligt. Istäl- let la en "marbôsker" som skulle dra henne till sig.
mara.
När mara rir en så är det precis som en skul- le till att tappa andan. Hon lägger sig på bröstet. När en vaknar så blir en dyngsvett. Hon kommer inte åt en förrän en har somnat, men då passar hon på. Det var ett förskräckelse å vara ute för den. Men nu måtte hon ha kommit bort för en hör aldrig något talas om henne nu. - En skulle inte näm- na henne om kvällen. Om en satt å talade om hen- ne, så kunde hon komma på natten. Om en band en fin silketråd om lillfingret, när en lade sig om kvällen å ställde skorna vid dörren med klackarna inåt rummet, så skulle hon inte vara go te att komma åt en.
Mara
"Mara" sa di skulle vara ett kvinnfolk. "Ho va kuti å stygg som e gammel käring." De gamle hade haft mycket ont av henne. Hon kom in var som helst. Om det var aldrig så liten öppning, så var hon "goti" att komma igenom. Men det gick att stänga henne ute med kvicksilver, för om en strök aldrig så li- tet i springan, så hade hon inte makt att kom- ma igenom. Så fanns det "marbôsker" att ta. Det var som knutar på björk, som en tog. Såda- na var bra att ha i taket el över dörren i stal- let och ladugården. Det var ingen annan bot att ta till.
Marknader
"Kronsättersmarknaden" i Norge fanns väl ingen här än de skulle till. Dit skulle alla män- niskor, innan de fick gifta sig, brukade de gam- la säga. De var inte fullt ut förrän de hade varit på den marknaden. - I Jäklia hölls också marknad, som folk var till. Första tisdagen i mars hölls "Kronsättersmarknaden". Folk köpte spannmål, ost, honungskaka, lutfisk salt, mjöl och sill. Kläder å tyg fanns också att få köpa. Jag mins inte att de hade något med sig att sälja om in- te hudar å skinn. Men skinnen bereddes mest hemma. Det var inte något att sälja från dessa trakter.
Maran
Det var farligt med "mara". Vissa personer å djur var ut- satta för henne. Hon klämde sig fast över bröstet. Hon var som en människa, men hon hade långa smala ar- mar å stor mage, stora ögon. Så hörde jag en gammal gubbe beskriva henne. Hon kom in genom små hål i fönstren å dörrarna. Kunde en finna dem å kleta igen dem med bly el. dyl. så kom hon inte in. När en skrek namnet på den hon klämde, så blev hon borta. Men då var han så svett som han skulle ha legat i sjön.
Mara
Min syster har varit mycket utsatt för "mara". När hon är uttröttad och svag och lägger sig på vänstra si- dan, så kommer hon. Hon påstår att det är en hund, ett "kräk" el. en människa. Ibland det ena och ibland det andra. När detta kommer och rider henne, så vill hon skrika, men kan inte. Jag har hört fler säga att det skall vara en hund som rider. Det skall komma från luften. Om någon nämner namnet på den mar- ridne, så släpper hon. Det var en gammal käring som lärde ut att syster min inte skulle ställa skorna vid sängen utan vid dörren. - I stallet ha de satt upp liar el. annat stål mot henne.
Marknader
”Kronsättersmarknaden” i Norge fanns väl ingen här än de skulle till. Dit skulle alla människor, innan de fick gifta sig, brukade de gamla säga. De var inte fullt ut förrän de hade varit på den marknaden. I Jäklia hölls också marknad, som folk var till. Första tisdagen i mars hölls ”kronsättersmarknaden”. Folk köpte spannmål, ost, honungkaka, lutfisk, salt, mjöl och sill. Kläder å tyg fanns också att få köpa. Jag mins inte att de hade något med sig att sälja om inte hudar å skinn. Men skinnen bereddes mest hemma. Det var inte något att sälja från dessa trakter.