Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Vattenväsen
När man skulle bada, skulle man ta en sten o kasta opp i luften över vattnet, så han kom ner där sen å klunka till, då ”band” man eller ”pusse” näcken.
Vattenväsen
De påstod, att sjörån skulle ha boskap.
Vattenväsen
Näcken såg de mycket, det var en gammal gubbe som mette en gång i kvällningen, och då såg han en halv båt på vatt- net, det skulle föreställa näcken. En gång var det som ett fruntimmer, hon var oppe till midjan å kom å far på vattnet. Hon var fint klädd o vacker åg. De körde järn från Lenungs- hammar över Järnsjön i Sillerud. Det var sju kärror med järnlass, när de kom ut på sjön, så ”basa” det ner med allesamman. / De ”sockna” (draggade) efter dem, men de fann ingenting, sista aftonen skrek det: ”mät längna, så vet I djupna!” Då gav de sig också. Den sjön skall vara så djup.
Skogsväsen
Skogsrån kunde visa sig ibland. En som bodde här i närheten av Glava glasbruk, anders hult, hade sett henne flera gånger. Första gången såg hon ut som ett bekant frun- timmer från fjället i Glava. Hon sträckte ut armarna mot honom, men han avvärjde med handen. Då försvann hon. Andra gången såg han henne som en fin fröken men då vände hon sig om, och han fick se en svans. Han var all- deles förbi, när han kom hem. Då sa hans gumma sen, att han skulle läsa ”Fader vår” om morron, innan han gick ut.
Skogsväsen
Det var två som var o kola, en gubbe o en pojke, pojken var kort o gubben lång. Så kom skogsråa dit när de låg. ”En stakat o en lång,” sa hon. Så drog hon ner pojken i benen, men då blev han för kort där oppe, och så höll hon på. Om de gick där skogsråa hade gått, så blev de vilsna. De blev de också om de gick över ett gräs som kallades ”vilsegräs.” men om de blir vilsna, ska de sätta säj på en sten o vränga huvudklädet. Det var en flicka som ”gette” / (vallade) oppom älgåsjön. Då råkte hon där en annan äldre kvinna o sa: "Dä va granne kretter I har.” ”Ja,” svarade denna, ”bli mä mäj hem, dine krettur ska stå still.” Hon bodde i en stor, grann, rö byggning, och flickan fick vispegröt med smör- håla i. Kvinnan talade också om vad hennes kreatur hette. ”I ä allt bra rik, I mor,” sa flickan. ”Nej, ja ä inte rik,” sa hon, ”men ja har e söster i Skamtjärnsåsen, den ä rik den.” (Detta skall vara bortom Lenungen här). Sen följde hon flickan till kreaturen igen. ”Vart heter den mossen?” Sa hon om älgå- sjön. Flickan talade om det. ”Ja, kast däj i då,” sa hon, och med detsamma försvann hon. Flickan var från Kall- bäcken (Älgå), det är en 80 år sedan.
Skogsväsen.
En gammal jägare här, Gösta på Bråten, fick sin bössa skämd. Han sköt en gång, så det lyste bå sol och måne genom föglarna, men de flög ändå. Bössan va skämd. Han tog då bössan och gick till Laxetjärnsbäcken i älgå en torsdags- kväll. Där var ”nolrinnande” vatten. Han skruva isär bössan och la hen- ne i vattnet där. Så fällde han e ”spisfôre”, te en ”nöing,” sen la’ han sig där under mörkaste natten. Då fick han se’a, stor å lång å kjoler hade ho, å så stack dä fram e lång rompe. / å så hade hon en fjäran (tjäder- tupp) å e röj (tjäderhöna) å en orre på armen. Sen vart ho borte. ”men då geck ja opp,” sa han ”o tog bössa, skruva ihop henne o torka henne o gick. Rätt va dä va, feck ja höre fjäran spele, men då när dä small, damp han allt ner i bac- ken.” Sen fick han se e röj ö sköt denna. å så fick han se en orre, å han damp i backen. Detta var de fåglar, som hon kom med å hade på armen. Och efter detta vad han sköt på så ”dödde” det.
Skogsväsen.
Skogsrårna var som store kvennfolk, men de hade romper. På en backe här borta vid Lenungshammar visade skogsrån sig mycket. ”Tvåkannebacken” kalla de den.
Skogsväsen.
Jag hörde talas om en skogrå som var inne och ville låna kärnan på ett ställe o sa: ”Får ja låne falestecka di, ja ska slå på dunreka mi!” Det var en jägare som träffa ut för skogråa, hon kom till honom å ville blåsa i gevärspipan, han drog opp hanen å sköt å hon stöp, det blev som en hösåte med ”posserom” (grodrom) som låg där å dallra, mer blev det inte. Om man gick vilse, skulle man ta av rocken eller ytterplag- get vad det än var och vränga / det tre gånger. Det är en myr här som kallas Lurebåsten (-bråten), en kvinna var där o såg efter kreaturen på kvällen. Då fick hon se skogsfröken, en björk hade vuxit krokig över myren, o då satt hon i toppen av denna å gungade opp å ner. Men kvinnan gick därifrån å störde henne inte. Skogsfröken var fint klädd o vacker åg. Det var en skogrå som visade sig vid Hea (Hedene) å Larkere (Larkerud) här. En kar, som de kalla Skôre, sa te henne en gång: ”Hô går du här å skrömter, Lisa!” Han trodde att det var e som de kalla ”änka i Hea.” Men då tog hon honom å slängde honom över / de högsta topparna, så han fick brock och blev aldrig folk mer. Gran-Kari kallade de skogråa. Så blev det ett åskväder så att ett berg öster om om Larkere omkring 100 m. högt, klövs mitt itu. Och efter det åskvädret blev allt Gran-Kari borte. Körkeklockera tål inte skogråer o sånt.
skogsväsen.
Det var en granne som såg ”råa” en kväll, en lördagskväll sen han gått och lagt sig. Dörren gick opp, och ett ljussken syntes på väggen, så kom det ett fruntim- mer fram till sängen och stod och vred på sig, det var som om hon haft ”selkekjoler.” ”Ä dä du, Emma,” sa han, han tyckte det liknande en grannflicka, men det var inte riktigt hon heller, men just i detsamma försvann hon. En gubbe här nere mot sjön hade råkat ut för skogråa, / han gick ut en natt i var vecka. Hon hade fått makt över honom, så att han hade samlag med henne. Ingen visste var han var då, hon hade fått makt över honom, men på vad sätt visste de inte. Han blev aldrig löst ifrån henne, och aldrig tala- de han om detta till andra. Jag hörde råa många gånger även när jag inte såg henne. Jag var i skogen en gång vid tiotiden och satt på en myr- kant, då hörde jag att det gick omkring mig gång på gång, jag hörde vartenda steg, men jag såg ingenting, men då fick jag ”ta te bena.” En natt hörde jag hur ho sang, jag har aldrig hört så / vacker drilling, min kamrat talade om vad det var. ”Nu får du höra e som kan,” sa han. Det var tre repriser bara när dessa drillarna kom, men det var förfärligt vackert. En granne och jag var ute i skogen en gång när mörten lekte, då fick vi höra att det ”knäja” som en häst från ett ställe där. Jag skulle dit och se efter, men den, som var med, sa: ”akt däj för den hästen!” Jag gick närmare, men det knäja så styggt så jag sprang tillbaka. ”Du blev rädd för den hästen du,” sa han morron efter. ”Dä va väl råa,” sa jag. ”Ja, där brukar ho allt visa säj,” sa han. Det brakade där på platsen också / som om det varit en häst, men det syntes ingenting. När jag var 20 år, var jag en gång borta på ett ungdoms- kalas. Jag var den ende från min gård, så att jag måste gå ensam både dit och hem. När jag gick hem, var det månljust, klockan var ungefär tolv, jag skulle över en sjö, och då löpte jag på skridskor över denna, det var vinter, och isen låg blank. Jag gnolade på en visa och tänkte på flickor, för flickor stod alltid i min håg. Invid stranden av ett sund som jag passerade fick jag se en flicka sitta på en eka. Jag gjorde hastigt stopp och vände mig till henne och räckte ut mina / händer mot henne, glad i hågen att få sällskap i min ensamhet. Ty jag trodde att hon skulle åt samma håll. Hon var ej sen att fatta mina händer och komma upp, men då fick jag se det jag aldrig hade trott, hon var så lätt som en blårsärk och när jag skulle göra en sväng med henne fick jag se ett släp vid hennes bak. Jag tog det och trodde att hon tappat något, jag ryckte till så det skulle lossna, men då blev det klart för mig vad flicka jag fått fatt i. Det var skogsråa, och det var svansen som hon hade på sin bakdel. Och lycka var att ja inte svarade henne när hon frågade vad mitt namn var, hade jag upp- lyst henne om det, så hade jag nog aldrig kommit loss. Nu löpte / jag iväg mot mitt hem med en fart av väl 50 knop, men hon följde lika väl vid min sida, och i land bar det med skridskorna på i sten och stubbar, för rädslan hade kom- mit över mig så min kropp kändes som is. Men jag kom lyckligt hem och gjorde ett hastigt hopp igenom dörren, men då ropade hon: ”Du skall nog bli min i alla fall” och sparkade till dörren så att det dånade i hela huset. alla kom upp och frå- hade vad det var, men jag tordes inte svara förrän nästa dag. Då gav jag mig iväg till en s.k klok gubbe, som visste mer än andra, ty jag var rädd hon skulle komma till- baka. Gubben bad mig gå hem efter min mynningsladdare, där lade han in ett s.k. ”trollskott”, och så / bad han mig att aldrig gå utan detta gevär efter solens nedgång. Jag fick bära det länge nog, så jag började tvivla på hennes återkomst. Men så en kväll kom inte kreaturen hem, utan jag måste gå till skogs och se efter dem. Jag fick till slut höra skällan och jag gick åt det hållet, men jag kom dem aldrig närmare hur jag än travade, då förstod jag att skogsrån var i farten igen. Jag hann knappast tänka ut detta, förrän jag stod ansikte mot ansikte med henne. Jag sköt nu mitt troll- skott över henne, och hon för- svann med ett sådant brak och oväsen, att jag ej hört maken varken förr eller senare. Sedan såg jag henne inte mer, men jag hörde henne många gånger sedan. x (x Denna sista händelse nerskriven av sagesmannen).
Bergväsen
Här oppe vid Glava glasbruk var det en liten gosse som blev borta för en familj en kväll. Det var ett berg där vid en tjärn. De gick skall där överallt. ”Han ha bestämt blett ’bergtåken’,” sa en man där. Han gick åt tjärnet där en kväll och sköt ett skott över berget, och om mor- ron satt gossen vid kanten av berget. De frågade honom hur han kunnat reda sig utan mat. ”Ja feck gröt å mjölk å mumma,” sa han. ”Vem va mumma?” frå- gade de. ”Ho kalla säj mumma,” sa han. (Uttryck för mormor). / Han var bara fyra år och kunde ingenting vidare förklara. Jag vet inte om att mannen som sköt hade något vidare å det skottet, han sköt det över berget. De trodde då förr att det var bergtroll och bergjättar i alla berg.
Djävulen
Det går en sägen, att den, som målade Glava kryka, fick besök av djävulen, när han höll på att må- la honom en oval där. Han sa till målaren. "Ful ä ja allt, men du gör mäj ännu fulare."
Djävulen
Sme-mattes i Glavsnäs (älgå sn) skulle ha skrivit kontrakt med djävulen så han kunde göra vad som helst. ”Du ä å Lucifers släkte,” kan de säga till en person ungefär i betydelsen: ”Du ä allt en djäkla en!”