Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Skogsväsen
Skogsråa kunde vara i lag med folk på marknaderna. Och det var inte alltid man kun- de skilja henne från ”en vanlig människa”. Det berättades, att hon gick bland folket på Nysäters marknad en gång. En dräng fick se den fina fröken och blev som smått förtjust i henne. Emellertid kom hon att vän- da ryggen till, och då fick han se, att hon hade rompe. Han sade då till henne: ”mamsell får visst dra på nyckelknippa.” Hon blev så tacksam mot honom. Och efter den dagen föll allt möjligt till hans hus. Han blev rik och förmögen.
Skogsväsen
Vid örttjärnet, som ligger här i närheten, såg de skogsråa i forna dagar. Hon ”lulle och locke” efter kreaturen om kvällarna. Annars hörde jag mycket talas om skogsrån. Den höll till titet varstädes i skogarna här omkring. Och hon fick skulden för myc- ket. Gick någon vilse, så berodde det på henne. Kom inte kreaturen hem i rättan tid om kvällarna, så hade hon förhållt dem. Om man hörde skällan åt annat håll än där kor- na i verkligheten uppehöllo sig, så syfta- de hon på att vilseleda den, som sökte efter dem.
Odins jakt.
Min morfar talade om mycket. Han hade varit med och hört "Jakobs jakt" på Djurskog. Han också ett par till var ute på jakt. Rätt som det var fick de höra hundar skälla. Den ene gnall fint och de andra två hade grov skall. Rätt som det var så small det och då var det som om hela skogen hade brakat ned. Det blev alldeles mol tyst. Nu stöp "Skogsråa" var det en av morfars kamra- ter som sade. "Nu är det inte lönt att vi går på denna skogen mer i dag."
Skogsväsen
Inte har jag varit ute för "Skogsråa", men det var många av de gamla här i gården som både hade sett och hört henne. Jag hade en farbroder som fick henne med på skjutsen härifrån och till kyrkan, men förbi kyrkan orkade hon inte följa med. Han fick se henne jämt som hon hoppade av lasset och inåt skogen. Håret var så långt så det släpade på backen. Somliga hade sett att hon hade en rompa in- nanför klänningen. Om en kom i närheten av henne, så kom en vilse. Om hon kom över karlfolk å fick malet, så skulle hon bli till människa hon också.
Djävulen.
Namn på djävulen: ”Den gamle, gammeln, satan, den lede, den onde, styggen, den stygge, djävulen, horngôbben, den svarte, gôbben.” - Han har, efter vad jag hört talas om visat sig som en drake, hund, människa. Om man gick baklänges kunde ”den onde” komma. Att vissla hörde ”den onde” till. Skulle inte vissla om kvällarna. Allt ont hade makt över barnen till dess att de var döpta. ”Lucifärs släkte” är ett ”ont släkte.” Till det släktet hör alla ”onda väsen,” såsom ”skogsråa,” ”tômten,” ”jättarna” o. sådana.
Skogsväsen
På Tossebergsklätten var "skogsråa". Farfar var där en gång å det var jämt omöjligt att han skulle ta sig därifrån. Vart han gick var det ett fruntim- mer före honom i vägen. Det var ett grannt frun- timmer. Men när hon vände ryggen till, så hade hon som en röd rävsvans bak i "rôva". Han blev rädd, så han tog till bönboken. När han hade nämnt Guds ord, så blev hon borta, men han tyckte, att han kände sig så konstig. Det var som om han skulle ha tappat något. Till sist kom han på rätt väg. Men han ville "nol ôt", fast han skulle "sö-ôt".
Skogsväsen
”Skogsråa” tog en med och gick vilse med en. En smed från Letafors hade varit i Bograngen på dans en natt. När han gick hem, så kom det en fin jänt emot honom. Hon gick av vägen och gick åt skogen. Vid en sten satt hon. Han blev liggande utmed henne. När han vaknade på morgonen, så hade hon knäppt upp byxorna på honom. Han blev sittande länge vid stenen och visste inte var han var. Se’n så kunde han inte hålla sig, utan han skulle till den stenen om nätterna. Så var det pojkar som borra och sköt i stenen, se’n fick han inte lust att gå dit.
Skogsväsen
Det var en som hette Wetterstrand som kom ut för "skogsråa". Hon fick makt med honom. Å han skulle få hälsa på henne alla kvällar utom torsdagskvällarna, då skulle han inte få komma. Men så råkade han att komma en torsdagskväll, å då tittade han genom nyckelhålet. Då satt hon i badkaret. Å då stod svansen på henne upp efter kanten på badkaret. I visan heter det: Ack, kär Wetterstrand, vill du trolova dig med mig, så skall du bli den lyckligast på jorden! Det var en gubb som låg i skogen å kolade. Han hade fått fatt på en "skogsrå". Hon var å hjälp- te honom vid milan. Men så skulle de riva milan, å då skulle han gå bort ett slag, å / hon skulle riva ensam. Men han skulle inte få gå tillbaka förrän han hade slagit ett slag i ett träd. Det sade hon till honom. Men när han gick tillbaka, så smög han sig fram. Han bryd sig inte om att packa i trädet. När han kom fram till milan så var det en gammal stygg käring som höll på med kolen. Hon gick å släckte över kolen med rompa å hinken med vatt- net hade hon på näsan, för näsan var som en stor krok. Men han gick tillbaka å slog i trädet. Då kom han å fick se att hon var lika grann igen.
Skogsväsen
Det var en som hette Wetterstrand som kom ut för ”Skogsråa”. Hon fick makt med honom. Å han skulle få hälsa på henne alla kvällar utom torsdagskvällarna. Då skulle han inte få komma. Men så råkade han att komma en torsdagskväll, å då tittade han genom nyckelhålet. Då satt hon i badkaret. Å då stod svansen på henne upp efter kanten på badkaret. I visan heter det: Ack, kär Wetterstrand, vill du trolova dig med mig, så skall du bli den lyckligast på jorden! Det var en gubb som låg i skogen å kolade. Han hade fått fatt på en ”skogsrå”. Hon var å hjälpte honom vid milan. Men så skulle de riva milan, å då skulle han gå bort ett slag, å hon skulle riva ensam. Men han skulle inte få gå tillbaka förrän han hade slagit ett slag i ett träd. Det sade hon till honom. Men när han gick tillbaka, så smög hon sig fram. Han bryd sig inte om att packa i trädet. När han kom fram till milan så var det en gammal stygg käring som höll på med kolen. Hon gick å släckte över kolen med rompa å hinken med vattnet hade hon på näsan, för näsan var som en stor krok Men han gick tillbaka å slog i trädet. Då kom han å fick se att hon var lika grann igen.
skogsväsen
Dä ha vôre e fali ti mä denne skogsråa förr i vala. Menna di store skogera fanns kvar kun- ne en aldri vare säker för henne. Ho geck å strök bå här å där å kunne komme fram ända te stugera iblant. Ja' ha bestämt sett henne sjôl. Dä va ett frun- timmer som hade en grön schal kastad på axlera, å grönt klä hade ho. Ja' ble stånes å titte ät- ter henne. När ho skulle gå över jalsgår'n, så ställ- de ho sej först å titte senna la' ho dä ene be- ne över jalsgår'n, å dä va så långt så ho kun- ne gått stå skrensle över jalsgår'n. Men dä kôn- stie va, att ho ble borte som en skymt. Dä braka i skogen, så dä va förskräcklit. När ja' bodde i Åsen, så va ja' ätter fåra te dä nolere jale en gång. Dä va en söndagsafta, å ja' / hade brått. Men ja' feck hjälp. Men dänne gången va dä en kar' mä gröne klä'r å grön mösse. Å när ja' klappa i hännera, så klappa han ôg. Dä va styggt må i tro. En gång kom ho å hjälpte mej å körde ut kora. Som ja' kunne fatte, så kom ho frå en hög ås. Ja' ha erfare att ho leder folk vilse. Dä kunne ho vare retit led mä, om ho ville. Dä ä en sak som ja' kan gå dyr ed på. - Ja' va bort i e myr å högg. När de va gjort, skulle ja' gå hem. Ja' va ju näre på hemme, men kunde rakt inte känne igen mej, dä va stup omöjligt. Ho hade förvänt syna på mej. Ja' töckte att ja' geck i en stor môse, å allt va förvillat å i verkligheta va ja' ju ändå in- på stugeknutera. Kunne inte känne igen mej när ja' kum in te stuga för än ja' kom in. Ja' hörde, att dä traska å geck ätter mej, men ja' såg inte te nôn varelse den gången. Dä va nog inte långt unna än ho hade fått makt över mej helt å hôlle den gången. Ha ho bare vesst va ja' / hetta, så hade ho toge mej. En gång, skratta ho ôt sôn min. Han akta kora i skogen, å då kom ho. Ho sprang inte långt ifrå honom, skratta å klappa i hännera. Ja' ha vrängt rocken för te å komme rätt, men dä ä di som ha vrängt den vänstre strômpa. Om en gör dette, så får en se var en ä. Di kunne kalle skogråa för Talle-Maja. Dä va en som hade komme ut för henne i skogen å han hade umgänge mä henne om nättera. Dä va ille mä hustrua hanses för dette, för så fort dä ble kväll, så kom skogsråa å knacka på fönstre, å då måtte han gå. Dä fanns inga makt som kunne hôlle honom kvar då Men en kväll geck hustrua ut å môtte henne, inna ho hant fram te fönstre. Då fråga ho skogsråa va dä va te å göre ve en tjur, som inte kom hem te kväl. Jo, svara skogs- råa, en ska' gi honom vittan-lök å svartan smet å gräs frå nolere sija om körsten. / Ho gjorde som skogsråa hade sagt å ga' kar'n sin denne smeten, men se'n feck han allt bli henne. Näste gång, som ho träffte skogråa, så sa' denne: "Hade ja' trott dej om dä, skulle du aldri ha fått den lärdomen". Ja' hörde mor mi tala om e skogsrå, som hade blett bränd tå en tjärbrennere. När han hade bränt henne, så geck ho hem å tala om dä för e anna skogsrå. Va hetta den som bränt dej, fråga den som va hemme. Han hetta själver, svara den and- re. Ja' ha du själver bränt dej, så får du själver ha't ble svare. Dä va e skogsrå, som hade fåt en varg ätter sej. Ho sprang te e la', som stog i e äng. Där hop- pa ho ôpp i gluggen å sätte sej te å dingle mä bena ôt vargen å roppa "tasse tasse ta fot." Nu bar dä sej så te att en kar' låg i laa, denne rätta på sej å stöte te henne å sa: "Tasse, tasse ta alltihop". Ho trilla nu, å var- gen tog henne å släpa henne ôt skogen.
Skogsväsen
Jag stod en gång vid en grind å såg efter fåren. Rätt som det var fick jag höra en bjälla. Det var ingen vanlig fårbjälla, för det klingade så vackert. Rätt som det var fick jag se en stor fårskock. Ett kvinnfolk lockade på dem. Hon hade så hög och gäll röst. Ef- ter fåren kom en liten grå hund. Det kunstiga var att alltsammans tvärt blev borta, å se’n fick jag inte se skymten av får den dagen. Det kunde inte vara annat än ”skogsråa”. Hon hade både får och kor som hon val- lade i skogen.
Bergväsen
”Bergfôlk” bodde i de stora bergen. Det var tal om att det har funnits sådana över allt i bergen. Det skulle finnas både manliga och kvinnliga. ”Bergstrôlla” hade fullt med silver. Det hörde jag så många gånger att de gamle satt å talade på. Om ett djur inte kom hem till kvällen så hade ”bergfôlka” fått makt med det. ”Di sa, att bergfôlka bergtog både fôlk å krätter. Men det är så länge sedan det var talat på sådant så en ha glömt det. ”Berghunn” skulle följa ”skogsråa”. Det var hennes vallhund.