Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Djur
När moran på Granberg var liten, så piskade hon björnen. Björnen rörde henne inte utan lomade bort. Den gumman påstod, att björnen var he- lig. En skulle inte noga björnen. Så skulle en aldrig nämna namnet på björnen, för det var inte bra.
Naturfenomen
"Gofarn går" sades om åskan. Man sade aldrig åskan då inte. Det talades om åskviggar, men de kallades för "tor- kilar". Det syntes efter "torkilen" i träd. Han hade fläkt isär trädet. "Han hade gått ner i trädet." Särskilt vet jag att folk var å tog flisor i träd där "torviggen" slagit ned, å dessa flisor slogs i "kärnkäppen" för att det skulle bli mycket smör. Sådana flisor tog mor in, för de skulle skyd- da för åskeld, för råttor och löss. Norrskenet berodde på att isbergen gav återsken från sig. Annat hörde jag inte om det. Våroxen vet jag ingenting om. Har inte hört namnet förr.
Marknader
Ortens befolkning besökte "Skoga marknad" i Eks- härad, "Torsby marknad" i Torsby, Fryksände socken och Filipstads marknad, som också kallades för "ox- marken". Alla dessa marknader hölls på hösten. Den äldsta marknaden som de hållit sig till har varit i "Djäkneliden" i N. Finnskoga. Den platsen ligger vid norska gränsen. Den marknaden hölls på våren, om jag inte mins fel, i april månad. På marknaderna fanns " nô tå hôrt" å köpa som klä- despersedlar, kärl, äpplen, träskor, järnvaror och träkärl. Det blev inte mycket köpt, för det fanns ing- enting att köpa för. Det var kreatur som såldes på marknaderna. Sär- skilt begagnades marknaden i Filipstad för denna försäljning.
Spöksägen
Spökskepp å spökryttare har jag inte hört nå- gon sägen om här. Men jag har läst i tidningarna om det. Men om att de döda skulle ha julotta på morgonen, innan folk kom till kyrkan, det har hänt här. Det var en gumma som inte visste vad kloc- kan var utan kom för tidigt till kyrkan. När hon kom in i kyrkan så fick hon se att alla var vita. Hon skulle skynda tillbaka ut, men de döda hann att riva av henne scha- len å kappan. De skulle ha offer för att hon skul- le få gå.
Spökeri
Det var ett förskräckelse med den här tron som folk hade att "di dö geck igen". Stod det någon på bår på ett ställe så höll folk inte knappt å tro sä gå förbi. Di va rädda för att di skulle få se den dö. Detta ha inte gått ur folk ännu. Den som var nöjd att dö kom inte igen, men den som tyckte att han hade mer att ut- rätta på jorden, å inte ville slippa härifrån, med honom var det inte säkert än att han kom å visa- de sig. Små barn gick inte igen om de var döpta, men var de inte döpta, så kom de igen, för då var de som "gast". Om ett sådant barn blev hört, så skul- le en be att det gick bort i Herrens namn. Se'n blev det inte synligt mer. Det var en präst som lärde ut detta. En annan död som en träffade utför skul- le en slippa se mer, bara att en trodde sig / att slå sig i tal med honom. Bara en fick veta vad han ville, så var det bra sedan. Det har jag hört talas om, att det fanns stugor här borti som hade ont av att det var buller om nätterna, men det trodde de allt att det var tomtgubbarna som inte ville hålla fred. Så hörde jag talas om att det kunde knäppa i el. knacka i väggarna el. på dör- rarna, innan någon skulle dö i huset. Det sprang en hare under kyrkan en gång. Det var allt en del som trodde att det var en död människa som visade sig i den gestalten. Men det kunde inte va- ra annat än en ond människa. Det var inte som det skulle att gå å ta något på kyrkogården. En fick de döda efter sig.
Spökeri
Det var en gammal käring i Ljusnäs som dog. Hon kom å visade sig efter det hon var död. Så blev de lett vid detta. En gubbe lovade att han skulle visa bort hen- ne. När han hade talat till henne, så blev hon borta. Då var det inte något annat än att hon bad honom att han skulle ta ett ben som hon hade liggande på ett ställe å gå till kyrkogården med. Så skulle han säga: "Här har du ditt, låt nu henne vara i Herrens frid." Det var inga vissa som gick igen utan det kunde precis vem som helst död göra. Men sådana som varit o- mänskliga å tjänat den onde medan de levde var räd- slan större för. Folk trodde faktiskt att dessa kun- de komma å göra de levande ont. Å den tron sitter allt i ännu hos många. Vid kyrkan var det farligt, / för de döda kom från kyrkogården å passade på att hindra folk som skulle förbi på landsvägen Ibland stod det en svart hund i kyrkporten, å ibland var det någon som inte hade något huvud. I min tid levde en person, som var så rädd, när han skulle fara förbi kyrkan om kvällen, att han band en stor schal om huvudet, för att han skulle slippa se något, när han for förbi. En gång så tog hästen nedåt kyrkogården. När han kom till kyrk- trappan, så gick ena hjulet upp på trappan, så att kärran vältade med gubben. Efter denna händel- se vågade han aldrig förbi kyrkan på kvällen eller natten.
lyktgubbar.
En kan få se ljus om kvällarna ibland, som lyser en stund och slocknar. Sådana ljus ha de kallat för "fe- ljus" här. Ljuset brann, men så slocknade det tvärt. Ibland brann det med tre grenar å ibland delade det sig till två delar. Det var ett varsel för att nå- gon skulle dö där det visade sig eller i närheten av den plats där det syntes.
gastar.
Att få höra "gasten" skrika var inte roligt. Då blev folk rädda. Sådana barn som inte blivit döp- ta innan de dog, blev "gastar". De dog utan att va- ra frälsta. De fick inte komma dit till himmel- riket för att de inte var döpta. Om barnet fått nöddop så var det inte farligt. Jag mins fäll vad folk var förskräckligt rädda för att ett barn skulle dö innan det blev döpt. Var som helst kun- de de få höra en "gast" skrika. På kyrkogården hade de hört honom. Det skulle vara farligt att komma i närheten av honom.
spöksägen.
Jag vet inte annat än vad mamma talade om. Men så här skall det ha gått till i kyrkan en julmorgon. Det var på ett ställe som klockan hade stannat, så att de kom rent förtidigt till julottkyrkan. De kom in i kyrkan. Då fick de se att alla de döda hade otta. De kände igen den å den döde. De kom inte ut ur kyrkan, förr än de fick lämna av kläderna. De döda rev av dem schalar och allt löst. Se'n fick de gå. Själva personen kom ut. Mamma trodde bestämt på detta.
spökeri.
"Den dö skulle ha nô ärne, så att han skull vill tal ve nôn." Det var därför han gick igen. Den dö- de kunde inte tala förrän en levande hade talat till honom. Den levande skulle säga till den döde: "Är du en god ande?" Sedan skulle den döde kunna tala. När de skulle ta adjö av varandra, sade den levande: "Gå i Herrens frid." Om inte den levande sade så utan svor i stället, så skulle det bli jämmer med den döde. Då visade den levande den döde till avgrun- den. Men efter ett sådant möte skulle inte den döde gå igen. Ingen hade lust att ta något på kyrko- gården, för rädslan för, att de döda skulle komma å kräva det, var så stor.
spökeri.
Gammelgubben på Hagen hade gått ut tidigt en morgon. Några dagar förut hade en granngumma dött. Hon gick igen. Gubben fick se henne alldeles intill sig. Hon sade: "Du skall inte gå ut på fas- tan mage, för om du gör det, så kan du få se såhär mera." Det var den onde som var ute å vallade sina döda. Så det var dessa som gick igen. Om en hade mod att tala till den som gick igen, så kom han inte mer. Så- dana som var rädda av sig fick inte se sådant där. På kyrkogården var inte hälsosamt att ta något. Det kunde vara sjukdom på sådant som fanns där. Blom- mor som växa på kyrkogården skall vara så väldigt giftiga. Om en biter i sådana blommor el gräs, så kan en få döden i sig.
mara
"Mara" kom från skogen sade mor. En skulle vara rädd för att komma intill sådana där träd eller buskar som var vridna och konstiga. Kom en intill ett så- dant, så kunde en få henne med sig. Om en ha- de fått henne in till sig, så skulle en ta en "mar- kvist" å hänga upp i taket, för då kunde hon inte komma längre än till den, då fastnade hon. När en "hade mara på sä", så orkade en inte nå- got, men om en orkade röra ett finger, så försvann hon.