KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Vitsands, Värmland 1935

lyktgubbar.

Berättare: Jöns Jönsson (f. 1857)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

En kan få se ljus om kvällarna ibland, som lyser en stund och slocknar. Sådana ljus ha de kallat för "fe- ljus" här. Ljuset brann, men så slocknade det tvärt. Ibland brann det med tre grenar å ibland delade det sig till två delar. Det var ett varsel för att nå- gon skulle dö där det visade sig eller i närheten av den plats där det syntes.

Socken Vitsands
Landskap Värmland
Härad Fryksdals hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: lyktgubbar.

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Vitsands, Värmland

Djävulen

"Den onde" visade sig som hund å som ett eldklot som for efter backen. Det var en gubbe i Rättsjöberg som mötte den onde vid kyrkan en kväll, å då fick han skriva namnet i den ondes bok. Se'n så fick han så mycket pengar han ville ha. Det tröt aldrig. Det skulle gå att få bort honom om en läste Guds ord el. tog fram bibeln. Å om en hade bibeln liggande på bor- det bredvid sig, så var det inte farligt att något ont visade sig. Vissla skulle en inte göra, för det var den ondes konster, sade mamma när jag var liten. På söndagen ville de alls inte höra vissling. Och det brukade heta: Skall du vissla, så får du gå ut, men inte kommer du å gå å vissla inne. På kvällen skulle en också akta sig / för att vissla. Det var så farligt för då kunde "horn-Per" komma å ta en. Namn på djävulen: Horn-Per, horngubben, han mä horna, den svarte, den lede, den onde, skam, spetus, djävulen, den lelle fan, far te smådjävlarna. Barn som inte blev döpta innan de dog, tog han. Det skulle vara en ängel som hette Lucifer. När han gjort Gud emot, så blev han kastad till jorden, å alla de som var lik honom fick följa med. Så skulle de få vara på jorden till domedag.

1935 Läs sägen →
Vitsands, Värmland

vattenväsen

Det var en gubbe här på andra sidan sjön som lejde sig en dräng. Han skulle ha lejt den dräng- en av "sjöråa". En dag sade drängen att han skulle bort å strida med en makt i vattnet. Men han skulle ha med sig ett mänskligt värktyg. Så skulle bonden å drängen göra upp vad han skulle ha i lön för året. "Jag är nöjd", sade drängen, "om jag får en lie i lön för året." "När du inte begär mer", sa- de bonden, "så får du gå ned till slipstenen å ta den bästa lien jag har." "Jag skall inte ta den själv", svarade drängen, "utan du skall ta den å ge åt mig." Han fick lien ur bondens hand. När han hade fått den, så sade han: "Du skall gå ned å se i äl- ven i morgon bittida. Om då vattnet är rött, så har jag vunnit, men om det är grönt, så / har jag förlorat. Om Näcken skulle lära en spela, så skulle en gå på en sten i sjön å sätta sig å spela i tre torsdags- kvällar. Tredje kvällen kom Näcken å ville byta fiol. Den som ville lära spela fick låna Näckens fiol, me- dan Näcken satte låtarna i den fiol som han skul- le lära. "Fôrsgôbben" var inte något annat än Näcken. "Sjöråa" bodde på sjöbottnen. Eljest har jag inte hört något särskilt om henne.

1935 Läs sägen →
Vitsands, Värmland

Vattenväsen

Hörde talas av mamma att näcken spelade, om det var någon som ville lära sig. Men någon sär- skild har jag inte hört talas om som fick lära. " Ja' mins fäll dä, att dä va på dä sätte när en skull löge, att en skulle lägge en kniv i vattnet före säj." När de lade kniven i vattnet så "hôj" de så högt de orkade. "Näck, näck stål i vatt- net" ropade de. Då skulle han resa undan så långt som ropet hördes. Ropet skulle inte kunna höras där han stannade. En gammal gubbe ta- lade om, att de hade haft Näcken att köra med i Gunnersgården. De körde hem timmer med honom till en stor loge. Det talades mycket om den logen som Näcken hade dragit timret till. Den stod, när jag var barn. När timret var framkört, så / så sade de något om Näcken, då skakade han selen av sig och så bar det iväg till sjön med honom. "Fôrsgôbben" var detsamma som Näcken. Han satt i forsarna å spelade när det var månljust om nätterna. "Sjöråa" kallades hon. Hon höll sig i sjön. Hon såg ut som ett fint kvinnfolk. Om inte det ville fiska bra så skulle en ta ett fint kläde å hänga ned i sjön, för det skulle hon tycka om, å då blev det fisk. Hon bodde i sjön. ### å boskap hörde jag inte talas om, att hon hade. "Källråa" bodde brunnarna, men det var förr det- samma som "Sjöråa".

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR