Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Svartkonst
Det var så mycken "trolling" förr i världen, för det fanns så många finnar på skogen. De kunde trol- la på allt. Men det värsta var, att de kunde stäm- ma björnen på kreatur. Det var en här väst på sko- gen som kunde det. Men en gång, när han stämde björ- nen, så blev han lurad. Han hade en vallpojk som in- te ville tala om vems kor som hade varit inne i ha- gen. Då stämde han dit björnen. Björnen slog ned fyra av hans egna kreatur. Så gick det en finne från Lappland här nere å tigg- de kött. På vart ställe som han inte fick något så kom björnen å slog ihjäl kreatur. När han gick ut, sade han: "Ni har inte kött men ni skall snart få". Vargen hörde jag inte talas om att de hade någon makt att stämma. Det var ett lag som höll på att hugga här öst på skogen. / Då föll det en av dem in att de skulle göra konster med en kamrats yxa. Så att hon inte skulle bita. Den som hade hittat på med detta, fick sin yxa i benet sitt innan kvällen. Kamraten hade "stämt" yxan så att hon skulle gå in i benet. Anika kunde stämma blod. Det gjorde hon med ögonen. Strax hon kom så slutade blodet rinna. Hon tog med fingret motsols tre gånger, å sen kom inte så mycket som en droppa. Ibland så behövde hon in- te se den hon skulle hjälpa. Hon "stämde" blodet ändå. Hon kunde stämma hem kreaturen när hon ville. Hon gick bara ut på ladugårdsbacken å gjorde några hojtande å slog med handen, å då kom de var de då höll till.
Svartkonst
Det var vanligast att folk från denna trakten sökte upp finnarna "på skogen", när de skulle ha reda på något eller få bot eller sådant. Och det finns folk ännu i trakterna här som inte är fria från tron på att finnarna kunde mer än annat folk. De kunde "stämma järn", så att det blev farligt. Om en finne fick tag i en annans yxa, så kunde han "stämme" henne, så att hon slant in i be- net på den som använde henne – vid första hug- get. Om en ville ha ihop ett par till fästfolk så skul- le en ta en hake å haka fast i en hysk och så skulle detta kastas i en bäck. Se'n gick det inte att skilja dem åt. Detta vet jag att man talade på. "Stämme blog" hade somliga makt att göra. Mor ha- de varit till en på finnskogarna å han bara läste / å tittade på såret. Då blev det alldeles vitt. Inte en enda bloddroppe kom mer. Om en ville att en jänta skulle bli kär i en, så skulle en först sticka sig själv i vänstra armen å sedan jän- tan med samma nål. Samma knep kunde jäntan använda, om hon ville. När någon hade dött, så brukade den döde mätas med en käpp, för att en skulle få måttet till kistan. Om en nu var rädd för att någon skulle komma att stjäla av det man hade ute, ex potatislandet el. dyl., så skulle en ta den käppen å mäta runt landet med tre gånger. När tjuven kom innanför det området så blev han stående fast till dess att någon kom å namngav honom å hjälpte honom därifrån.
Svartkonst
Kajsa i Osebol skulle kurera en kalv, som var sjuk. Då lagade hon iordning en boll, som hon rullade ihop. Det var många slag i den. Det var kvicksilver å hornbitar å benbitar som var stulna, å mjöl som hon hade skrapat ur bak- tråget. Detta fick kalven på fastande mage.
Frimurare
Frimurarna grävde upp gamla gubbar å käringar ur kyrkogården å tog med sig i Karlstad. Så hör- de jag min mor berättade. De skulle ha kött å skic- ka till vildarna. De åt människokött. Kunde de kom- ma åt någon levande människa, så tog de den å slaktade. De kunde aldrig bli fattiga, för de fick så mycket betalt för köttet. Frimurarna hade en särskild bibel. De hade försvurit sig till den onde.
Naturföremål
Offerkälla vet jag inte om någon, å inte jät- tegrytor. Men det finns högar ("vård") som en kastade på, när en for uppåt Dalby. Det påstods att det var munkar som hade börjat att kasta ihop rishögar, sedan skulle alla andra göra efter. – Så vet jag ingenting mer om stenar och berg.
Farsoter
"Digerdöden" var så farlig, så han gjorde alldeles slut på folk här. Det blev en människa kvar i Dalby å en i Ekshärad. När de träffade var- andra, så stannade de när varandra.
Farsoter
"Digerdöden" var farlig. Han kom över skogarna från Norge. Skogen blev som bränd, där han kom fram. Å inte mer än "e jänt" i Ekshärad å en pojk i Dalby blev skonade. Det blev öde. Kyrkan i Ekshä- rad blev glömd i skogen. En tjäderskytt sköt en pil. När han kom fram å skulle ta den, så satt den i kyrkväggen. Det var fullt med mossa på kyr- kan. I min barndom var alla hem besvärade av "rösot". Många barn dog i den sjukdomen. Det var en slags blödning. "Smettkôppra" gick också mycket.
Trettondedagen och Knut
Jag mins så väl att barnen gick å tiggde garnändar. Det var ett gammalt bruk, men vad mening det låg i detta vet jag inte. Nyårsdagen tiggde de 9 garnändar, tret- tondedagen 13 ändar och tjugondedagen 20. Trådarna gjordes till rosetter å fästes på barnen. Jag mins att jag fick en så fin rosett en gång. Det var alla sorters garn å olika färger. Tjugondag Knut så var julen slut. Mins inga andra seder.
Påsk
Namn på dymmelveckans dagar: askmåndan, fläsk- tisdan, dömmelonsdan, skärtorsdan, långfredan, påsk- lördan. I dymmelveckan fick en inte arbeta med kniv el. yxa. På skärtorsdan fick en inte ens bryna ett eggjärn. På fläsktisdan kokades svinfötter. Det gick inte an att koka dessa annan dag. Så skulle en äta av dem. Påskkvällen var farlig. Då var allt möjligt ont ute. Men det var påskkäringarna som satte skräck i folk. Det var inte bra, om de kom in till dju- ren, för om de orkade klippa hår el. ull av dem, så blev de inte något "tess" sedan. Det var inte annat än att slakta ett sådant djur / som blivit skämt av påskkäringar. På gamla ladugårdar fanns det kors på dörrarna. Det var för att hindra sådant ont som påskkäringar från att kunna "ta makten" från djuren. Efter middagen på påskaftonen kokades ägg, så då skulle en äta sig lystmäten på det. Inga konster gjordes med äggen. De koktes å åts som de befanns. Se'n fick hönorna äta upp skalen igen.
Midsommar
I min ungdom hade vi "majstång" i gårdarna här. Det var en lång barkad granstång, som en res- te upp å stöttade omkring. Men han kläddes. Det var jäntorna som klädde den. Å pojkarna hjälpte ock- så till. Det var en krans som räckte kring hela stången. Björkris bands ihop till en lång krans som rullades omkring stången i spiral. På mitten ett kors, som var klätt med löv, pappersremsor och blommor. I toppen var det en stor krans, å så en krans på var armen. Så kom folk å dan- sade å lekte hela natten kring stången. Jäntorna gick å plockade blommor å sov på, för att de skulle få drömma om sin blivan- de.
Veckodagarna
Jag mins att inte det skulle vara bra att företa sig något särskilt på fredag. Det skulle inte gå något bra med det. Lördagsarbete var bra men in- te arbete på söndag. På söndag gick det inte an att klippa naglar. Det var syndigt. Den 13 i var månad var olycksbringande. Det var inte bra att vara född den 13. Flytta skulle en inte göra på fredag. Då skulle en snart komma tillbaka. Torsdags kväll skulle en hålla tyst i huset.
Djur
Vargen fanns här till fram på 1860-talet, men då blev han alldeles borta. Det var väl så att folk fick bättre skjutvapen. Se'n så togs mycken varg i grop å med gift. Annars så var det ju ett rykte att en finnkäring föste bort dem. Då tog de vägen till de sto- ra skogarna i norr, därifrån de hade kommit. Vargarna gjorde lika stor skada för finnarna som för svenskar- na. "Lekatten" sög blod. Om han blev retad, så sög han sig fast, så att han blev sittande. Det skulle inte va- ra gott att få lös honom. "Skrea" såg ut som ett grått band. Hon kröp så smått, så det var nästan omöjligt att kunna se åt vilket håll hon kröp. Det var mer sällan att någon fick se henne. Det skulle bli tur för en, om en mötte / henne. Och det blev tur på de ställena som hon kom förbi. Om en ofreda skatan, så blev det inte bra på går- den. Det var bra om hon byggde intill husen, men en skulle inte få skjuta henne eller förstöra boet. När hon skrattade, så hade en främmande att vän- ta. Om en härmade efter göken, så blev han borta. Det var farligt att få höra göken, om en inte hade ätit. När slåtteranden började, så tog han till flykten. Kornknarren kallades för "rôgscherka". Den har jag inte hört något särskilt om.