Transkriberad uppteckning

Vargen fanns här till fram på 1860-talet, men då blev han alldeles borta. Det var väl så att folk fick bättre skjutvapen. Se'n så togs mycken varg i grop å med gift. Annars så var det ju ett rykte att en finnkäring föste bort dem. Då tog de vägen till de sto- ra skogarna i norr, därifrån de hade kommit. Vargarna gjorde lika stor skada för finnarna som för svenskar- na. "Lekatten" sög blod. Om han blev retad, så sög han sig fast, så att han blev sittande. Det skulle inte va- ra gott att få lös honom. "Skrea" såg ut som ett grått band. Hon kröp så smått, så det var nästan omöjligt att kunna se åt vilket håll hon kröp. Det var mer sällan att någon fick se henne. Det skulle bli tur för en, om en mötte / henne. Och det blev tur på de ställena som hon kom förbi. Om en ofreda skatan, så blev det inte bra på går- den. Det var bra om hon byggde intill husen, men en skulle inte få skjuta henne eller förstöra boet. När hon skrattade, så hade en främmande att vän- ta. Om en härmade efter göken, så blev han borta. Det var farligt att få höra göken, om en inte hade ätit. När slåtteranden började, så tog han till flykten. Kornknarren kallades för "rôgscherka". Den har jag inte hört något särskilt om.