Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtegubber ska dä ha varit vid Lenungshammar här i min tid. En hästhandlare mötte en tomte vid Dammen där, han hade köpt en ny häst, blårosete. Den tyckte tomten om, så han skulle hälsa. Tomtarna tyckte inte om alla hästar i stallen. Det var tomtar vid kvarnen i Lenungshammar. De stängde kvar- nen ibland för min svärfar där. En gång stod tomten där och höll i hjulet.
Vattenväsen
Hörde talas av mamma att näcken spelade, om det var någon som ville lära sig. Men någon sär- skild har jag inte hört talas om som fick lära. " Ja' mins fäll dä, att dä va på dä sätte när en skull löge, att en skulle lägge en kniv i vattnet före säj." När de lade kniven i vattnet så "hôj" de så högt de orkade. "Näck, näck stål i vatt- net" ropade de. Då skulle han resa undan så långt som ropet hördes. Ropet skulle inte kunna höras där han stannade. En gammal gubbe ta- lade om, att de hade haft Näcken att köra med i Gunnersgården. De körde hem timmer med honom till en stor loge. Det talades mycket om den logen som Näcken hade dragit timret till. Den stod, när jag var barn. När timret var framkört, så / så sade de något om Näcken, då skakade han selen av sig och så bar det iväg till sjön med honom. "Fôrsgôbben" var detsamma som Näcken. Han satt i forsarna å spelade när det var månljust om nätterna. "Sjöråa" kallades hon. Hon höll sig i sjön. Hon såg ut som ett fint kvinnfolk. Om inte det ville fiska bra så skulle en ta ett fint kläde å hänga ned i sjön, för det skulle hon tycka om, å då blev det fisk. Hon bodde i sjön. ### å boskap hörde jag inte talas om, att hon hade. "Källråa" bodde brunnarna, men det var förr det- samma som "Sjöråa".
bergväsen
I Jutomsberget och vid Asped var det fullt med "bergfolk", efter vad folk hade att tala om. Men de flyttade därifrån när de fick höra kyrk- klockorna. När de flyttade så var de inne i Vad- je på ett ställe, för det skulle vara en gum- ma där som hade en "bergfolksko". Den ville de ha med sig. Den kon hade så långa horn å en lång svans. De fick aldrig in henne i ladugår- den. Dit ville hon inte gå. Gumman ville inte lå- ta veta om, att hon hade en sådan ko. Den mjölka- de mycket mer än vanliga kor. Men gumman ha- de haft intim förbindelse med "bergfolket". "Bergfolket" hade både hund å kor. Hunden skäll- de tre gånger i taget, så var han tyst dess emel- lan. - "Bergfolkskor", "bergfolkshund". / En gammal gumma påstod, att "bergfolk" hade bott under ett stall. En kväll kom "bergkäringen" upp å bad hust- run i huset att hon skulle komma med å förlossa ett barn. När det var färdigt, så sade "bergfolkskäring- en" till den andra: "Nu när du går upp skall du passa dig noga å gå upp precis i det hörnet som jag säger dig. För när du skall gå upp, så kommer min man å kastar ett rödglödgat järnspett, som är meningen skall träffa dig. Så var det en "berggumma" som hade förlorat sin kärnkäpp, så gick hon till en gård å ville låna en sådan. Då sade hon: "Käre grannemora mi, lån' mej fjockedocka di, för ja' ska fjocke lite grann, du skall strax få igen'a." När hon kom tillbaka med kärnkäppen, så hade hon en stor smörklick på den.
bergväsen
Det var så mycket "bergfolk" i forna tider. En fick inte höra på något annat när en var barn än det- ta tal om "bergfolk". De vallade kreaturen i skogar- na. På Vitsandsberget å i alla stora berg så fanns det "bergfolk". Jag vet inte om de hade namn själ- va, men de hade namn på kreaturen, för det mins jag mor brukade härma hur de lockade på korna. Det skulle vara så här: Fagerlind å Docka, Nöckelpiga å Locka, Orlen å Björn å litta ko, å Krans å Stjärn." När de lockade så här så kom de från västra ber- get å vallade till det östra. De reste över norr om kyrkan. - De kunde inte vara ute om dagen, / för de tålde inte solen. Det skulle vara natt, om de skulle vara ute. De skulle ha både silver å guld med sig i bergen, hettes det. Om folk eller kreatur hade kommit vilse, så troddes det att de hade kommit ut för "bergfôlk". "Bergfolket" hade hundar. De var med å vallade om nätterna. De som hade hört den hun- den, sade, att han gjorde tre skällande, så höll han uppe en stund, å så kom det tre skällande. Det var en gammal käring i Åsteby som hade sett en så grann ko-rad en kväll. Det gick rätt från det ena berget till det andra. Hon hade inte hört ett ###, bara sett dessa kor. När de såg efter se- dan så fanns det inte spår efter dem, å inte ha- de skadat säden.
Bergväsen.
Judomsberget, som ligger öster ut från kyrkan, var tillhåll för jättar å bergfolk. De bodde inne i ber- get. Där hade de alla slags krätter å hundar. När det blev kvälldags så kom de ut, för då skulle de valla sina kreatur. Min mamma påstod att hon hade sett dem en kväll på en äng. Det var fullt med kreatur. Hunden skällde. Men efter den da- gen som de fick höra kyrkklockan så flyttade de från berget.
Skogsväsen.
"Skogråa", som hon kallades av folk, kunde en få se var som helst bort i skogskanterna. Hon passade på, om hon fick se karlfolk, för hon tyckte om dem. Hon var aldrig så svår mot karlarna som mot kvinnfolken. När hon ville ha en karl, så gjorde hon sig så fin, som en av de grannaste jäntorna. Farbror min kom från en bal en gång, å då mötte han henne på skogen om söndags- morgonen. Han trodde att det var en vanlig jänta, så han ställde sig att språka med henne. Men hur det var så blev det alldeles förvillat för honom, å när han kom till fattningen igen, så höll han om stammen på ett träd. Hon var borta. Men om hon hade gjort något vid honom, visste han inte. Om en hade träf- fat på henne, å en hade kommit vilse, så skulle en ta av skjortan å vränga den, så skulle en se / att komma rätt. Det var en som höll på i skogen med att bränna tjära. Då kom "Skogråa" fram å hälsade och tog opp intill bara kroppen å ställde sig att värma sig. Me- dan hon stod där frågade hon gubben vad han het- te. "Ja hetter Själ" , svarade gubben. När han hade sagt det, så tog han en käpp å hade ned i den rödheta käran, se'n slog han "skogråa" i än- dan med käppen. Hon brände sig på tjäran, å då blev hon rädd å sprang å skrek: "Själ ha bränt mäj." De andra "Skogsåra" tyckte det var rätt, för de svarade: "Ha du själ bränt dä, så får du själ ha't."
Jättar.
På ett berg öst om kyrkan skall det ha bott en "berg- jätte". Men när han fick höra kyrkklockorna, så flyt- tade han därifrån. Men vart han flyttade hörde jag aldrig talas om. Det skulle bo en jätte på vardera bergryggen här. Den som bodde på östsidan ropade å talade till den som bodde på den västra sidan. Men så kom kyrkan att stå mitt emellan bergen, å då kunde de inte tala varandra till. De for härifrån. Så vart det berättat av de gamle. De kunde inte tåla kyrkklockan. På Konglihossberg bodde en jätte.
tomtar.
Det fanns "tömtgôbber" i Täppa. Husbonden där var i vedboden en lördagskväll å skiftade skaft på en yxa. Strax efter så började det packa på samma vis. Gum- man vart sint på gubben som inte visste bättre. "Vän- ta du bara tills de får yxan på", svarade gubben, "så blir det nog tyst." En annan kväll hade de haft murmästare i Täppa, å han hade kommit att hålla på något sent. Då höll det på att mura fram till klockan 12 på natten. Det var en viss bestämd tid på kvällen som var farlig och då man inte skulle uträtta något bullersamt arbete. Bara det gick över den tiden så var det inte farligt. Tomtgubbarna var små. Gumman i Täppa ha- de mött en. Han var som ett femårs barn. Men han såg såg gammal ut. Det enda hon kom ihåg / var att han hade en röd huva på huvudet. Det var en kvarn här bort vid Vägsjöfors som tom tar- na höll till i. En gång stod det inte till att få upp dörren utan de fick sätta en häst intill å köra upp henne. De trodde att tomtarna stod på inersidan å höll igen dörren. Om mjölnaren lade sig å somna- de så blev han väckt av "tömten" ifall att kvarnen gick i sko. Far talade om, att han hade blivit väckt av "tömten". Det var en gång, som ett par kvarn- gubbar hade suttit å ätit fläsk i kvarnen. Så ha- de de somnat å inte tagit tillvara fläskbenen efter sig. Så var det en tomte som slog en av gub- barna i huvudet med ett fläskben. Om tomten fick fägnad, så var det inte farligt att han ställ- de till något ofog. Han var nöjd med vad han fick, mjöl, bröd, smörgås el. tobak. Det kvittade lika.
tomtar.
Far talade om att pojkarna från Överbyn hade gått till jäntorna på Tömta. Då hade tagit drängen med sig för att också han skulle uppvakta döttrarna. När de kom fram, så kom gumman å sade att drängen kunde få gå till pigorna. Det ville han inte. Om du inte går till dem, sade hon, så skall du få se 750 lass tomtgub- bar utanför. När drängen kom utanför dörren så var det så fullt med tomtgubbar att han inte kunde röra fötterna. Han måtte tränga sig genom.
Spiritus.
"Spetus" kom från den onde. Jag hörde mor ta- la om att de skulle ha honom upp i Finnskoga. "Spetusen" drog rikedom till den som ägde honom. Men efter ägarens död så blev det ingen drygsel i sådana pengar. De menade att "spetusen" drog dem tillbaka.
Spiritus.
Det var en gubbe i Rattsjöberg som hade "spetus". Hur mycket pengar han gjorde av med, så hade han li- ka mycket ändå. Det pratades om att han hade mött den "stygge gubben" vid kyrkan en natt, å då hade han svurit bort allt Guds ord å sagt att ingen annan än den "fine fân" skulle få hans ande. Då fick han så mycket pengar han orkade bära. Sedan så kom den onde till honom var torsdagskväll med så mycket peng- ar han behövde.
bjäran.
Det var en de kallade för "Puk-Nisek". Han skylldes för att ha "pukhare". När han ville ha mjölk, så släppte han ut den haren, å då gick han å sög i sig mjölken ur grannarnas kor å kom hem med. "Puken" gjordes av garn och tre strumpspetor. Han skul- le inte ha mer än tre ben. Se'n dansade de liv i honom. Jag tror det var tre torsdagsnätter de skulle hålla på att dansa med honom, innan det blev liv. Östamyringarna hade "pukharar". Förresten så lade de sådan här styggelse på varandra. Men mest var det finnarna som fick skulden till allt elände.
Bjäran.
Om "pukar" var det så mycket tal i min barndom. Det skylldes för att den å den hade "puke" som sög till sig mjölken från grannarnas kor. Puken gjordes av ett "nyst", strumpstickor å något från kyrkogården. Se'n slog de liv i den. Han drog mycken mjölk om nätterna -"puke- mjölk". Flera påstod att de hade sett puken. Men om han visste om att någon såg honom, så gjorde han sig osynlig. Om en tog reda på det "puken" spill- de - "puklort", så kunde en oskadliggöra honom. Han släppte på stubbar å trädstammar. En skul- le piska den lorten å låsa in honom väl, då ha- de inte puken någon makt.