Transkriberad uppteckning

"Skogråa", som hon kallades av folk, kunde en få se var som helst bort i skogskanterna. Hon passade på, om hon fick se karlfolk, för hon tyckte om dem. Hon var aldrig så svår mot karlarna som mot kvinnfolken. När hon ville ha en karl, så gjorde hon sig så fin, som en av de grannaste jäntorna. Farbror min kom från en bal en gång, å då mötte han henne på skogen om söndags- morgonen. Han trodde att det var en vanlig jänta, så han ställde sig att språka med henne. Men hur det var så blev det alldeles förvillat för honom, å när han kom till fattningen igen, så höll han om stammen på ett träd. Hon var borta. Men om hon hade gjort något vid honom, visste han inte. Om en hade träf- fat på henne, å en hade kommit vilse, så skulle en ta av skjortan å vränga den, så skulle en se / att komma rätt. Det var en som höll på i skogen med att bränna tjära. Då kom "Skogråa" fram å hälsade och tog opp intill bara kroppen å ställde sig att värma sig. Me- dan hon stod där frågade hon gubben vad han het- te. "Ja hetter Själ" , svarade gubben. När han hade sagt det, så tog han en käpp å hade ned i den rödheta käran, se'n slog han "skogråa" i än- dan med käppen. Hon brände sig på tjäran, å då blev hon rädd å sprang å skrek: "Själ ha bränt mäj." De andra "Skogsåra" tyckte det var rätt, för de svarade: "Ha du själ bränt dä, så får du själ ha't."