Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Britta i Garboa hade ”dyvelstreck” i en liten påse som hon hade hängande över kon. Hon menade att inte nå- gon trolldom skulle bita på kon då.
Slåtter, skörd och tröskning
Det var allt så, att om isen ville hålla sig kvar på nolsidan sjön, så skulle det bli ett "bra år" ("bra år" är hos Värmlands jordbrukare liktydigt med god årsväxt och därav följande välmåga el. trygghet, Uppt. anm.) [ Gammalt folk följde bondepraktikan och de dagar som var bestämd i den. Men det var så gott som slut med dessa bruk när jag började minnas. Om inte skördandet började på den dag, som de brukat efter gammalt, så blev det inte bra med skörden på något vis. ] Strån skulle stå kvar, för att inte kraften skul- le gå ur åkern. Det mins jag allt att en och an- nan hade det på det viset. När de sista stråna skars, så hade en en ha- re i dem. Den skulle en jaga bort från åkern, / så att han kom till den som inte hade skurit färdigt. Så jagades haren undan för undan. Den siste hade ju inte annat än att fösa honom åt skogen. Men för var och en som hade skurit fär- digt hette det att han hade "toge har'n". Det var detsamma som att han inte hade något mer att skä- ra det året. Det var ju inte något rekommenderande för den som blev sist på trakten. Det var som kavatast att bli först. Men det hade ingen betydelse för den som skar de sista stråna. Om en skar sig på en lie så skulle en "få ont länge". Sådana sår ville inte gå ihop så snart. Varför vet jag inte. Och det var farligare att skära sig på en vass lie än en slög. Intet om den som var nybörjare vid slåtter eller skörd. Det var bara när någon skulle med nå- got längre bort från hemmet första gången. Då skulle han bestå "gulbenskanna". Han kallades "gulbening". / Med den sista neken var det ju så, att den skul- le bindas med lika många band som det var krea- tur till på gården. För varje band blev det ett knip- pe ax som hang ned som en vippa. Detta bruk håller i sig ännu. Denna nek togs in i stugan. Där fick den hänga på en vägg eller över ett skåp till dess att det blev julkvällen. Då tog matmora el. pigan den neken med sig åt ladugården och tog isär den och gav vardera djuret en vippa. Det var kokrea- turen som skulle fägnas. Så fick de veta att det var julkvällen. "I kväll är det första kväll i jule, i kväll är det Herrens kväll nu skall i äta å må väl å trivs te nästa jule". Det blev ingen trivsel i ladugården för djuren, om inte de fick den neken, och om de inte fick veta att det var jul. Det var välment med djuren. För om en glömde djuren om jul, så blev en själv glömd, så att det blev dåligt för en, så hade / de det som jag mins. – Det sista linet har jag inte hört något om. "Nu ska vi pust en stund, innan vi går hem", brukade de gamle säga. Vet inte om det var någon bestämd mening med det. Men en skulle i alla fall inte göra sig förbrått från åkern och i all synnerhet in- te den dagen, som en hade avslutat arbetet på å- kern. Vet inga särskilda benämningar på dem som var i la- dan el på logen. Om en kastade en katt i ladan, innan de första ne- kerna lades in, så skulle råttorna sky. De två första nekerna lades i kors, eller man tog ett par pinnar å lade i kors under de första nekerna. Det var ingen som skulle kunna stämma råttan till ladan då. Slåtter- och skördekalas kan jag inte minnas. Om det blev fel på fruktträden, så att de inte gav frukt, så hade någon ovän förtrollat dem. Alla äpplen var inte värt att ta. Det skulle vara / något kvar åt dem som var "underjordiska". Om en tog allt, så blev det oroligt på gården. De som skulle ha haft det sista ville hämnas på det viset. [ Man tröskade med "slaga". Då kastades säden upp på logen och tröskades. Tröskvärk fanns inte förr- än i slutet av 1800-talet. Vid tröskningen med sla- ga förekom att både två å tre man tröskade i takt med varandra på samma loge. Var inte något visst för när tröskningen skulle avslutas. Man höll på och tröskade så länge det fanns något kvar. Det sista slaget slogs i golvet. ]
Jakt
Om en tog en nål eller annat föremål som ha- de suttit i en fruntimmersrock å stack det i bös- san å sköt ut det, så skulle en få tur på jakt. Ett annat sätt var att krypa mellan benen på sitt eget fruntimmer med detsamma en skul- le gå på jakten. Om en glömde något – hagel- pungen ex. – när en skulle gå, så blev det ingen tur den dagen. Fruntimmersmöte var farligt. Endera fick en ingenting på jakten eller också, så blev det otur på annat vis. Om det var något djur som inte ville dö när en sköt på det, så skulle en skjuta i kors. Om hunden var glad och villig när en skulle gå på jakt, så blev det tur. När bössan hade blivit skämd, å det kunde hon bli / av onda ögon, så skulle en skaffa reda på en levan- de kopparorm å tvinga den in i bössan, sedan skul- le en skjuta ut den. En katt gick inte an att skjuta. Det blev otur med bös- san sedan. Det var bäst om en höll sig till de vanliga dju- ren en brukade skjuta. Om en hade litet skav av silver i kulan eller haglen, när de stöptes, så bet de bättre. När bössan blev för gammal, så blev det ingen "dö" i henne. [ Om en gjorde ett litet hål i bösskolven å lade in litet kvicksilver och satte bly i hålet, så skulle det inte vara gott att skämma bössan. Om en skulle skjuta björn, så var det säkrast att ha litet silver i kulan, för björnen var sådan att han var för hård att skjuta med vanlig ku- la. ]
Husdjur
[ Det gick inte an annat än att kobjällan skulle bindas på bjällkon om skärtorsdag. Om inte det- ta blev gjort, så skulle inte kreaturen stå emot trolldom. När fåren släpptes ut första gången om våren, så skulle den som skulle valla dem stå i dörröppningen å skreva i benen, så att fåren skulle krypa mel- lan benen. Det skulle bli tur med dem då. ] Om en tog "imten" från kon å sydde in i en påse å hade den påsen över kon i ladugården, så skul- le hon trå hem om kvällarna, var hon än var. På julkvällen fick vart krötter ett stycke av lök- teneka med orden: "Det är första kväll i jule, Her- rens kväll i kväll, ät väl å trivs väl. Om en inte hade en sådan nek att ge dem, så fick de / "sleke". Detsamma sades till dem även då. På sam- ma sätt var det om påskkvällen. Då skulle de ha sleke. Så lades en gammal kniv över ladugårdsdör- ren, när en gick ut ur ladugården sista gången om kvällen. Det var för att inte trollen skulle kom- ma in i ladugården. De kunde inte gå under stål. Både om julkvällen och påskkvällen förekom detta i mitt hem. Om inte korna skulle bli bergtagna under sommaren så skulle en skjuta genom ladugården nyårs- kvällen. Det gjorde ett folk här öst på skogen. Om korna blev magra å föll av, så skulle det vara bra att ge dem arsenik. Tjärvatten å svavel fick de ock- så för att de skulle vara kraftiga. Om kon blev trespänd, så hade "nô trôll" hållit i spenen. Se'n fick ingen människa någon mjölk ur den "pôppen". Om en ko var farlig att spänna när hon mjöl- kades, så kunde det botas om en tog av sig den vänstra skon å slog henne tre gånger på vart / låret. Om en fick se pukdynge i ladugården, skulle en ta vara på den å piska den å lägga henne i en mässing- dosa å lägga under golvet där kon stod. Då skulle hon inte bli av med mjölken. En käring i Dalby plockade blommor om midsommar- natten, som hon hängde upp i stugtaket och tor- kade. På vintern blandade hon dessa blommor i fod- ret, för att det skulle bli kraftigt, å korna mjöl- ka bra. När de hade bakat, så skrapades tråget. Av det skrapet bakades en särskild kaka. Sådant bröd gavs åt kor å svin, om en ville att de skulle bli tidiga.
Husdjur
[ När kon skulle ut på bete om våren, å hon släpptes ut första gången, så fick hon "slek". Det skulle vara skrap av dörrtröskeln, aska, salt, mjöl å vatten i den röran. Det skulle de ha för att de skulle vara snälla å komma hem om kvällarna. Vet ingen viss dag, då man började mjölka tre gånger dag- ligen. Det blev fram emot midsommar. Och det var ba- ra de kor som mjölkade bra, som man besvärade sig med. ] När en hade sålt en ko, så tog man en näve med jord i åkern å kastade efter kon, när det bar iväg med henne, för att hon inte skulle längta tillba- ka. För att kon skulle hålla sig stark efter kalvningen å mjölka bra, och för att hon inte skulle bli skämd, / så fick hon mjöl, filspån, salt och kniv i vattnet. Det skulle hon ha på fastande mage efter kalvning- en. Gråaktig färg skulle vara bra, om kreaturen hade. För att inte vargarna skulle ha makt med kreatu- ren, så hörde jag mor talade på, att de gjorde "nö- eld". Då tändes inte eld, utan de gned eld, å så ha- de de fnöske, som det tog eld i: Denna "nödelden" skulle göras en skärtorsdagskväll. När det blivit eld, så skulle en person gå med den varmen runt ladu- gården tre gånger. Då skulle inte vargarna bli vådliga mot kreaturen medan sommaren.
Husdjurens sjukdomar
När hästen får "reva" så kastar han sig å slår. Bränn- vin å peppar ihop var boten för det. Så skulle han ha nå- got varmt på sig, så att han fick svettas. "Trôllskott" kom från luften. Det blev sittande i magen på kräket. Det var en liten rund boll med hår, nubb, blod å all skit. Det var inte annat än att slakta dju- ret, som det fick "skôtt". "Rösjuken" såg en väl, när ett djur hade den sjuken, för då var urinen röd. Då var det att ge djuret att dric- ka av den urinen. Om ett krötter hade fått vasst i sig, så skulle det mätes ut. Men det var inte annat än trollkunnigt folk som kunde det. – Salt användes mycket som läke- medel å brännvin.
Jakt
En skulle inte skjuta en katt. Om en gjorde det, så blev bössan aldrig riktigt bra att vilja gå rätt se- dan. Orm var inte bra heller att skjuta. Men det gick an att ta en orm å pina in i bössan å skjuta den åt skogen, för det skulle va- ra bra, om en ville ha tur. Far smörjde bössan med ormister. Det var särskilt "kornet" (sik- tet) som skulle smörjas. Det var inte bra att få fruntimmersmöte. Om två karlar kom efter varandra, var det bra möte, å kom häst å karl så var det riktigt bra. Då skulle en få gott om vilt.
Fiske
När en metade skulle en inte fara hit å dit, utan en skulle stanna på ett ställe. Om inte det nap- pade strax, så kunde det bli. Det berodde på sjö- råa. Det var särskilt bra om en kom i närheten av henne, men om en kastade ut precis där hon var, så blev det ingen tur. En skulle inte kas- ta varme i sjön. [ Metspöet fick inte vara av gran. Det skulle vara av lövträd. Att kliva över redska- pen var inte bra. Det var bra, om en spottade på redskapen innan de lades i vattnet. Det skul- le bli tur. Om det blev åska, fick en ingen fisk. Han drog sig ut på djupet. På Kristi Torsdag skall en börja att meta. ]
Julafton
Om julaftons morgon gick inte an att ligga länge. Då skulle både fruntimmer å karlar vara i arbete, för att det skulle hinnas att stökas över till middagen. Det var så myc- ket att ställa med då, men inte något särskilt arbete. Dagen före julafton bars halmen in å ströddes på golvet. Det var för att golvet skulle hållas rent över julen. På annan- dag- el tredje dag jul togs den bort å bars till foderladan. Inget annat särskilt med halmen än att barnen hade ro- ligt i den. De låg å somnade på halmen, å då fick de ligga så hela natten. Julgran förekom i min barndom. Jag mins en liten gran- buske, som stod på ett bord. Det var inte mer än någ- ra ljus å papper i den. På julmorgonen tändes lju- sen vid den tid som folk skulle gå till kyrkan. Till julen bakades en "bock". Den lades i sädesbing- en. / för folket skulle äta upp den, när de började med vårarbetet i jorden. Den kallades för "julbock". Kreaturen fick var sin del av "lökteneka" om jul- kvällen. Det var ett band för varje krötter. Banden löstes upp, och så fick var och en sin lott. När de fick detta talade en till dem å sade: "Första kväll i jule, vår Herres kväll i kväll, ät väl å trivs väl". Julljus brann. Det skulle brinna, men det fick inte slockna själv. Någon i huset skulle gå ut med det å springa runt stugan med det tills det slock- nade. Om julljuset slocknade inne, så var det inte bra. "Julvarmen" bestod av torr ved. Det fick inte vara sådan ved som sprakade. Om julnatten kunde de döda komma. Allt som lämnades på bordet, när en hade ätit, skulle stå kvar. En skulle inte ta ifrån de döda. Om det hade varit en död i huset, så var det spår efter honom i spisen. / Det var allmänt bruk att en skulle bada i ladugår- den på julafton. Ett stort kar togs in i ladugården å så hade en varmt vatten i det. Vi fick inte ba- da på annat ställe. Först innan vi badade, hade mormor konster över ladugårdsdörren. Hon hade en kniv över dörren. Se'n tog hon en eldbrand å stack i badvattnet, så att det fräste, sedan var det fär- digt att bada. Eller ock släpptes ett stort eldkol i karet innan badningen fick börja. Varför detta skulle göras var för att inte något ont skulle kun- na överraska en.
Nyår
Om en hade glatt humör på nyårsdagen så skulle det inte bli så bra under året. Fick en ta emot något av någon den dagen så blev det tur under året. Om ett kvinnfolk kom på nyårsdagen, så tyckte en inte att det var bra. Det var ju vanligt att en skulle titta på nyårs- nyet. Först när en fick se det, så tog en psalm- boken i händerna å slog isär henne. Den psalm som ögonen först föll på, skulle komma att slå in. Det blev åt det hållet för en som det stod i psalmen, vilket det nu var sorg eller gläd- je.
Annandag jul
Jag mins allt litet till, när det kom karlar ridan- de på annandag jul om morgonen. De red för att de skulle göra som Staffan. Men jag mins inte, att de sjöng något. De blev bjudna på fägnad i stu- gorna. Det gick väl så länge som de kunde hålla sig kvar på hästryggen. Stjärngossar mins jag inte. På morgonen, medan det var mörkt, gick pojkar- na å hjälpte jäntorna att göra fint i ladugår- den. Den pojk som inte hade blivit fägnad julen förut, gick till samma gård å kastade in göd- sel i ladugården.
Djävulen
"Den onde" visade sig som hund å som ett eldklot som for efter backen. Det var en gubbe i Rättsjöberg som mötte den onde vid kyrkan en kväll, å då fick han skriva namnet i den ondes bok. Se'n så fick han så mycket pengar han ville ha. Det tröt aldrig. Det skulle gå att få bort honom om en läste Guds ord el. tog fram bibeln. Å om en hade bibeln liggande på bor- det bredvid sig, så var det inte farligt att något ont visade sig. Vissla skulle en inte göra, för det var den ondes konster, sade mamma när jag var liten. På söndagen ville de alls inte höra vissling. Och det brukade heta: Skall du vissla, så får du gå ut, men inte kommer du å gå å vissla inne. På kvällen skulle en också akta sig / för att vissla. Det var så farligt för då kunde "horn-Per" komma å ta en. Namn på djävulen: Horn-Per, horngubben, han mä horna, den svarte, den lede, den onde, skam, spetus, djävulen, den lelle fan, far te smådjävlarna. Barn som inte blev döpta innan de dog, tog han. Det skulle vara en ängel som hette Lucifer. När han gjort Gud emot, så blev han kastad till jorden, å alla de som var lik honom fick följa med. Så skulle de få vara på jorden till domedag.
vattenväsen
Det var en gubbe här på andra sidan sjön som lejde sig en dräng. Han skulle ha lejt den dräng- en av "sjöråa". En dag sade drängen att han skulle bort å strida med en makt i vattnet. Men han skulle ha med sig ett mänskligt värktyg. Så skulle bonden å drängen göra upp vad han skulle ha i lön för året. "Jag är nöjd", sade drängen, "om jag får en lie i lön för året." "När du inte begär mer", sa- de bonden, "så får du gå ned till slipstenen å ta den bästa lien jag har." "Jag skall inte ta den själv", svarade drängen, "utan du skall ta den å ge åt mig." Han fick lien ur bondens hand. När han hade fått den, så sade han: "Du skall gå ned å se i äl- ven i morgon bittida. Om då vattnet är rött, så har jag vunnit, men om det är grönt, så / har jag förlorat. Om Näcken skulle lära en spela, så skulle en gå på en sten i sjön å sätta sig å spela i tre torsdags- kvällar. Tredje kvällen kom Näcken å ville byta fiol. Den som ville lära spela fick låna Näckens fiol, me- dan Näcken satte låtarna i den fiol som han skul- le lära. "Fôrsgôbben" var inte något annat än Näcken. "Sjöråa" bodde på sjöbottnen. Eljest har jag inte hört något särskilt om henne.