Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
vättar.
"Vätter" skulle de föll finns i jorden. De var farliga. Men jag vet inte om det var ett djur eller om det skulle vara nô ont vä- sen.
tomtar.
Det var så bedrövligt farligt om en råkade till att hugga ved om kvällen. Då stod tomten å högg ved hela natten. Om en skramlade i flas- kor eller kokkkärl inomhus om kvällen så hitta- de han på å gjorde detsamma så att en inte fick fred om natten. - Om en fick se tomten å nämnde Jesu namn, så försvann han. Om jul- kvällen fick han gröt i en tallrik. Han skulle ha sked att äta med som folk. En träsked skulle han ha. På somliga ställen var de inte noga med att ha tomten. Då gjorde de kors på trösklarna, så att han inte skulle kunna ta sig in. Det var en tomte som bodde under ett stall. Hus- bonden kunde inte begripa att den ena hästen efter den andra dog. Men så kom det en tomte / in sent en kväll. Tomten tog husbonden med sig. De gick ned under stallet. Rätt som det var stallade hästen, å det började att skvala ned på maten. Ja, här ser du hästedön, sa- de tomten till husbonden. Om du nu vill låta mig få flytta stallet så skall du få pengar å mer till. Hästarna skall få leva å må bra. Hus- bonden flyttade stallet, å tomten hjälpte honom. Se'n så fick hästarna leva å allt vad han hade blev det så stor drygsel i. Tomten hade en röd toppluva på huvudet. Det var konstiga flätor i svansen och manen på hästarna. Det var "nisseflätor." En man hade legat i ladugården å hört tomt- gubben. Nu var det så, att det var vissa häs- tar som han inte tyckte om. Han gav de han tyck- te om men inte de andra. Å då fick denne man- nen se att den ena hästen fick att äta men in- te den andra. Då tog han ifrån den hästen som fått å gav till den andra. Men i detsamma / fick han en örfil. - Den hästen tomten tyckte om var grå till färgen. Man talde om en saga om en tomte. Det var på ett ställe de hade en kvarn. Där var tomten uppe å siktade om natten. Det blev så fint mjöl i i den kvarnen. Men så fick mjölnaren se en ung tomtegubbsgut, som knappt hade kläderna på kroppen. När han kom in till hustrun sin på kväl- len så sade han, att vi får nog laga iordning en klänning åt tomten. Hon sydde en kostym kläder åt honom. Så ställde mjölnaren sig på utkik. Tomten tog kläderna på å sade: "No grann gut inte sekte mer". Han var för vacker att mjöla ned sig.
tomtar.
Tomtar ville de allt påstå att det fanns lite var- stans. Det var ju ingen sämre än han ville bestå sig med tomte. Men det säkraste tecknet på att det fanns en tomte på gården, var, om hästen hade "nissefläta" i manen eller svansen. Hade han det så fanns det allt tomte också, å då trivdes krea- turen bra. Det är inte fritt än att min häst hade det. - Det var på ett ställe som de hade rivit ned de gamla husen. De flyttade dem till en annan plats. När de körde bort den sista stocken, så satt tomtgubben på den å grät. Se'n såg de att han sprang mellan den gamla tomten å hu- sen. Han ville vara på båda ställena. Om kvällen skulle det vara tyst, när det var "kvälls- vart". Det var i mörkningen. Då gick det inte an / att hugga ved. En fick ställa så att en hade dju- ren inne till dess, så att det inte blev något väsen i stallet eller ladugården. Om en inte höll fred, så fick en inte ha fred själv. Då körde han å bull- rade utefter väggarna på natten. I min barndom var det många som gav honom mat om julkvällen. Dessemellan fick han ta sig till lätt (?). Allt som lämnades kvar på bordet om julkvällen, när en hade ätit, skulle stå till morgonen. Om han ville komma å ta sig till bäs- ta så var han bjuden. Han var gammal å skäggig. En röd luva hade han på huvudet.
tomtar.
I Åseby var tomtarna inne i stugan på nat- ten. En pojk fick se dem. Han undrade vad det var som rasslade i skrubben, men så fick han se den ene tomtgubben efter den andra som kom fram ur skrubben. De var en halv aln lång å ha- de små röda toppluvor på huvudet. Denne poj- ken blev sjuk av det han såg å blev aldrig riktig mer. Om en inte tålde att se sådant, så blev en sjuk, å det var farligt för att en inte skul- le bli bra av det. I Åseby, på samma ställe där pojken blev sjuk, så stod hästen skinande grann på morgnar- na, när husbonden kom till stallet, å han ha- de en tofs i rompan. Den hade tomten gjort, å det var omöjligt för någon att ta upp den. En / gång stod husbonden å svor över tofsen å sa, att han skulle klippa bort den. Men då fick han en smäll så han dansade ut genom stall- dörren. - Det var många en hörde talas om som ha- de fått stryk av tomten. Om inte en gjorde eller sade som han tyckte, så fick en ett slag. Det var värst strax efter det solen gått ned å tills mitt i natten. Om en packade eller hade något väsen för sig vid den tiden, så fick en ligga å hö- ra på det tills en kom över "mett i natta". Det var allt som det skulle vara sanning, för jag mins en gång som jag hade varit å snickrat iordning en grisho i svinhuset, å det var på kvällen. Men det var slut det att det höll fred. Hästen slog å stampade hela natten å i fjuset var det heller inte fred. Tom- tarna höll djuren vakna, å då fick inte en annan fred heller. Tomten skulle se så väl, påstod de som hade varit i närheten av honom. Det var alldeles så att det glöde i ögonen på honom. / Om tomten var inne i stugan, så var han inte så farlig som när han var i ladugården och stallet. För jag hörde aldrig sägas att han gett slag annat än i uthusen. Men det kunde bära på att en fick där. Om en var god emot tomten å ställde så att han fick fägnad så fick en tjänster av ho- nom. På alla ställen där det fanns tomtar så ha- de nytta av dem. Det blev både mjölk å smör, för han forade kreaturen, så att de kunde mjölka. Å då fick han en skål mjölk med. Den hade han druckit ur på natten.
Spiritus.
"Dragdôcke" fanns det de som hade. Den skul- le vara som en tämligen stor mask, som drog till huset. Det var en som hade så mycken säd, så han visste inte varifrån han fick den. För det blev drygare ju mer han tog. Så hade han fått se hen- ne komma en gång. Då hade han sett att hon ha- de ett byggkorn i munnen, å då hade han sagt till henne: "har du inte mer, så var det inte mycket att komma med." "Får se, när jag drar ifrån dig så mycket som jag har dragit till dig, vad du får över." - Denna "dragdôcka" fick en med den ondes hjälp. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag vet i alla fall att det var stora lövmaskar som det skulle gå an att att göra om till "dragdôcke." Dessa lövmaskar / var det inte som det skulle vara med. Det tro- de folk. Om en var i lövskog å råkade få en lövmask på sig, så ville en allt bli av med den så fort en kunde å utan att ta i den. Det var en del som knappt trodde sig att komma in- till ett lövträd, för de var rädda att de skulle få mask på sig.
Spiritus.
"Dragdocke". Denne skulle kunna ta skepnad av vad som helst, när hon var ute drog. Det var inte något bra folk som hade henne i tjänst. Men de som hade henne blev förmögna, å det tröt aldrig något för dem. De fick mer å mer. Men när ägaren dog, så gick det utför med den egendomen. Det var inte välsignelse längre än me- dan han levde. Di sa att ägaren hade denna i en dosa. När han ville ha något, så gjorde han tre knackande på dosan.
spiritus.
Spiritus var det inte tal om, men det var nå- got di kallade "dragdocke". Det skulle vara ett li- tet djur som den onde skickade till den som ville ha. Hon drog till den som ägde henne tå alle för- nödenheter som fanns. Det var skams lån. Det gick inte an att bli av med henne. Hon följde med i kistan när ägaren dog. Snåla å gnidi- ga personer skyldes för att ha "dragdocke."
bjäran.
Det var "trollharar" de hade på Finnskogen. De kunde käringarna skicka så långt de ville om natten för å ta mjölk. Jag mins när jag var liten gut, så var det folk som tala om att "puken" eller "trollharen" som di också kallade honom hade varit i ladugården, för de hade sett märken efter honom. Han hade gjort si- na behover, innan han sprang därifrån. Det var vita rukor. Om en hade sönder dem, så var det som blod i dem. De satte faten i gången å lätte dörren stå på en glött. Han ha- dem fulla om morgonen. På dagen skul- le han hålla sig osynlig. - Om en skulle or- ka skjuta en sådan, så skulle en ha en kula av silver. Det fanns inte annat som bet / på honom. Det fanns inga andra än de som hade skam till hjälp som kunde få en sådan. Om en lade ett psalmboksblad på dörrtröskeln så skulle han inte orka ta sig in. Eller om en skrev Fader vår på en lapp å la- de i ladugården.
bjäran.
En skulle stjäla sölvgarn å sno ihop till ett nys- te, som skulle vara till mage åt "puken." Så skul- le en ta fyra strumpspetor å sätta i det å så skul- le en ställa denna på en loge. Där skulle han stå tre torsdagsnätter. Den tredje torsdagsnatten, så skul- le en gå dit naken å svärja sig till den onde. Då kom den onde å satte liv i haren, å se'n kunde en få så mycken mjölk en ville ha. För han drog full alla fat å skålar som sattes ut. Så höde jag gamle satt å talade om hur det gick till. Det var inte gott att pessa på en så- dan, för han sprang om nätterna. Det var då han var i ladugården å tog mjölken. Då blev det "pukdynge" i ladugården. Den var vit å gul. Det såg ut som nykärnat smör. Om en passade / på å piska den med en käpp å sedan tog tillva- ra det en kunde få tag på å låste in det inom nio lås, så kunde inte puken ha makt att dra mjölk. Den som hade puken kom å tiggde nå- got, men en skulle inte ge något. Det var inte rätt att ha en sådan, för en gjorde det som ont var med den.
bjäran.
"Puken" hade de mest ont av borta på finn- skogarna. Här har jag inte hört till något sär- skilt om den. Det var trollkäringarna som ställ- de så att de fick sådan, så att de skulle få gott om mjölk å smör. Annat vet jag inte.
vattenväsen.
"Sjöråa" mins jag inte något om. Hon skulle vara i sjön. Å det var som med "Skogråa" att hon inte var säker änne hon ville spela en spratt, om en kom i närheten av henne. "Fôrskarlen", "bäckegôbben" el. "fôrsgôbben" höll till vid en såg här sör i gården. Där sa' folk att han skulle vara i bäcken, för di hade hört att han spelade ibland. Han kunde spela många konstiga låtar. ibland var det grovt å ibland fint som när di speler på fiol. När en skulle bada i sjön, så kasta en sten eller något utåt sjön, för att en skulle skrämma Näcken. Det gjorde vi bara för roligt, för en hade hört de gamle säga att en skulle göra så.
vattenväsen.
Om det var som de gamle sade så var det inte roligt att komma ut för Näcken. Han var i sjöarna, å ibland kunde han komma ända intill land. "Näcken tog 'en föll", sades det, om det var någon som drunk- nade eller blev borta på sjön. Näcken skulle ha horn ända som en bagge. Det mins jag en gammal gumma satt å talade om för oss när jag var li- ten. Hornen gick rätt upp ur skallen på ho- nom. Han skulle ha fått sådana, för att han in- te skulle få vara lik folk. - Om en badade i sjön, så skulle en ta en stålbit - en bit av en gam- mal lie eller kniv - å kasta ut i sjön så långt en orkade, för då skulle inte behöva vara rädd för att han kom åt en. Han hade inte makt när en hade kastat stål. Det hörde jag allt prat på, / att han kunde lära bort å spela. Men jag har inte hört talas om någon särskild. Men det trodde folk om alla som var överdängare att spela, att de hade varit ihop med näcken. "Fôrsgôbben" var en liten gubbe som en tomte. Det var inte gott att komma till kvarnen, om han var rasen, för då fick en ligga där å vänta tills han blev sinnad å sätta kvarnen i gång. Han kunde ställa så, att hon stannade, när han ville. Å då fanns det ing- en, som kunde sätte igång henne. Då var det bäst att slå igen kvarndörren å gå därifrån en stund. Medan en var borta, så sätte han i gång. Då fick en skynda sig att slå på, annars kunde han köra så att det tog eld i allt ihop. "Sjöråa" hade de också mycket på tal. Hon skul- le vara så förskräckligt grann, hon så. Men hon hade aldrig annat än en halv båt att kom- ma fram i å en granrisruska till segel. När hon ville att folk skulle akta sig för storm så kom hon upp å gjorde en salva med denna / båten. Däråt en såg henne, så fick en "väre" från. Om en var ute å fiskade å tände på pi- pan å kastade tändstickan i sjön med eld i, så fick en ingen fisk. Hon tyckte inte om att få eld i sjön. Boskap hörde jag inte talas om att hon hade. Men hon skulle ha stora gäddor bundna där hon bodde. Om e tocka kom lös å en råka att få den, så fick en tur till fisk sedan. Men kom hon på kroken å gick ifrån en, så var det inte stort lönt att en gick å fiskade se- dan. För hon tog all fisken med sig.