Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Ransbysäter den 8 Februari 1926
Ransbysäter den 8 Februari 1926: Folkminnen och Folktankar. Upptecknade av Hulda Maria Roos, Lysvik, Wermland. Näcken brukar man skrämma små barn med för vatten under uttryck näcken tar dig, det är ett litet djur eller spindel som hoppar på vattenytan. Källrået är nog vad som de anset vara det som de fått farlighet ur vatten av Till ex värkar eller utslag till motgift skulle det kastas salt i på det ställe som de trodde sjukdommen kommit ifrån. Adolf Persson, Ransby, Lysvik, 49 år gammal har berättat också om offer då gick de till det ställe som de ansågo sjukdommen var kommen ifrån och togo vatten, sen hade de en slef benämd stöpsleven och smälte bly uti sen höllo de vattenfatet över den sjuke och hälde det heta blyet uti vatnet. Skogsrån. Maria Håkanson Ransbysäter Lysvik, 67 år gammal har för mig berättat att hon två gånger sett skogsrån första gången när hon var ung och gick vall i skogen med fåren, hon fick då se en stor svartklädd kvinna iblan fåren, andra gången var en söndagsmorgon när hon gick efter en väg fick hon se borta på ett fall i skogen en kvinna klädd i grå kappa och en lång stör i ena handen. Warn eller Vålnad, litet om mig sjelf, vår gård ligger ivid vägen med fönster däråt en afton år 1919 gick en min mor- bror E G Persson förbi han såg då mig klädd i min blåa yllekofta och ljus halsduk gå till spisen och hälla i en kaffekopp han skulle då gå in när han kom fram var dörrarne låsta och ingen hemma. En annan morbror O Miller 67 år har talat om när han var borta i skogen och arbetade och flera stycken till, inkomna på ett ställe såg han en inne som hette L Backman efter en stund var han borta så han frågade vart han tagit vägen då fick han till svar att han inte varit inne utan gått hem. För hustomtens del skulle det vara mat kvar på bordet över julnatten. Mor har berättat att i hennes / barndom uti hennes hem så måste de flytta stallet emedan hästen icke fick nattro för tomtarne. Om sedvänjor har samme Maria Hakanson och hennes gubbe Anders Håkansson 76 år gammal omlatat från deras tjenstetid åren 1876 -1880 hos Enkan Ingeborg Olsdotter i Bråten Lysvik. Före Jul skulle bakes limpor och ringkakor, det var brödkakakor med kringlor lagde uppå dessa skulle ligga på bordet över Julhelgen sen skulle de grävas ner i havrebingen till våranden började första utsädessäcken hon var efter hade hon brödet med sig in och gav husfolket derav så tog hon havrekorn och dela mitt itu. När korna kalvade så i första vattnet som hon gav dem att dricka så skrapa hon av dörrtröskeln och invid den samt under bordet sen eldmörja och blanda i vattnet. när de skulle mjölkas första gången efter kalvningen hade hon ett Julljus och for runt om kon sen runt om juvret på kon, av råmjölksosten skulle kon ha först innan någon menniska fick smaka den, när kreaturen skulle släppas ut på bete skulle läggas kniv eller yxa invid dörren så att de skulle stiga över eggjärn. Hönsen skulle bevaras för Höken under sommaren genom att om Julmorgonen kasta maltdricka över dem som hade stått på köksbordet över Julnatten. Hästarne gav de torkade ormar i vatten som medicin för kvarka, den första ormslån som de såg om våren skulle de taga med händerna och vrida huvudet av och sen torka den så begagnades den till att bota sjukdommar. En gumma kom till samme Håkanson och beklaga sig att hennes gris inte åt, han ville driva (gäckas) med henne och sa sig kunna bota honom grisen, han gav henne en strut som han lagt av orm uti och sade att hon skulle akta sig att låta blåsa på den, sen skulle hon ge grisen därav, han vart emellertid frisk och fick en riktig matlust, men gumman trodde sen att han kunde trolla. En annan grishistoria har berättas för mig av Fru Karin Persson Gälserud Lysvik, 72 år g. En gubbe fick / sin gris sjuk då gick han och tog vatten som rann bredvid en kvarnränna i en butelj och gick till en gubbe och han skulle läsa i det och bota grisen hemkommen var han så glad för det grisen skulle bli frisk emellertid så skulle vattnet hällas i grisen de räta upp hans huvud och tömde inne- hållet av buteljen i halsen så att det kom i galen strupe och grisen dog emellan dem. Så nämde hon om hur hon hade sett bruk när kreaturen kalvade i deras första dricks- vatten östes eldmorja med en kniv sen släpptes den i vatnet och kon skulle dricka över den sen tog de kniven och släpte den runt kon tre gånger. Nils Höglund förr bosatt i Ekshärad i Wermland och 57 år g. har berättat om en gumma som hade en ko som gick på bete ute i skogsmarkerna på hinnershöjden hon gick långt från hemmet och blef borta om nätterna, då fick hon hans far att följa sig till det ställe som kon stanna och skulle skjuta ett skott över henne en söndagsmorgon innan solen gått opp. En annan gumma gick ute om midsommarnatten med ett lakan och drog över vallarna och tog dagg däri sen hade hon ett kärl med sig och vred ur lakanet emellanåt vad hon fick skulle hon sedan ge sin kor och derigenom draga nyttan från de andra till sig. Så har jag hört om att några har brukat stryka ett tjärkors över ladugårdsdörren före Påskhelgen för att skydda sig för trollkäringarne, några har haft den seden att före slakten af ett djur så kasta de salt intill det. så mins jag när som de här omkring var och köpte ko eller häst så skulle djuret ledas in i stugan för att derigenom trivas på stället likasa en piga som kom flyttande hon skulle titta opp genom skorstenen för att ej få hemlängtan. Om en Räv kom nära intill någon gård och skrek så det lät som snyftningar vänta han lik uti den gården likaså var om Kattugglan kom nära och ropa Klävitt. När ett lik skulle köras till graven passa dom på, om hästen tog fram högra benet först, skulle en karl dö dernäst / tog han venstra skulle det bliva en kvinna. Maria Håkanson berättade också om barnsängkvinnor första gången efter förlossningen som de skulle gå ut skulle de hava en kniv i handen, när de kommo in i en granngård skulle de hava förplägning, annars blevo de besvärade av råttor på det stället. När ett barn skulle bäras till dopet lades silverpenningar inom lindningen för att barnet skulle få godt om pengar i lifstiden så skulle vara mat medskickad att ge den de först mötte för att barnet skulle bli hjertegod och hjelpsam. Om sjukdommars botande har jag sjelf vart doktorerad av en gumma det var 1909 jag fick halsfluss, jag var da med på ett symöte ditkommen säger gumman där du har gommen nere flickor spring efter Kaysa i kyrksätra och hon tar upp gommen! hon kom strax då tog hon fint salt på fingerspetsarna och klämde uppe i gommen och jag skulle hålla i båda mina öron och lyfta sen tog hon heta ärter och knöt in i en näsduk och lade över hjessan på mitt huvud och jag skulle ej få svälja saliven en gång. en annan dag bota jag mig sjelf med alun och vatten till gurgling det bet bättre. Samma gumma bota också för vagel (storsteg) på ögat, då tog hon en pinne och en kniv och skar en kas så sade hon jag täljer bort storsteget du ljuger sade den som hade storsteget så tog hon en kas till jag täljer bort storsteget sa hon du ljuger sa den andra jag täljer bort storsteget sa hon en gång till, så var ögat botat. Hon räkna även bort blema på ögonen då räkna hon från 20 bakvänt. blema var en liten fläck som kan sätta sig på hornhinnan på ögat. När barn har fått utslag har en del menniskor tagit vatten och gatt till smedjan och blåst uti det med smedbäljen sen har de tvättat barnet uti vatnet. Alt hvad jag här skrivit om hör här till en svunnen tid numera är här få som tror på något sådant.
Större bondbröllop, 1850-70-talen.
Bröllopen i bygden sparades ofta till storhelgerna, mest till julen, då annandagen var traditionell bröllopsdag. Vigseln förrättades i prostgården före gudstjänstens början. Brudparet åtföljdes dit av ett gift par, "följesfolk", samt av två s.k. smådrängar, d.v.s. yng- lingar. Följesfolket utgjorde sällskap åt brudparet och voro vigselvittnen. Under färden till prostgården åkte brudgummen och följesman- nen i ena åkdonet samt bruden och följeskvinnan i det andra. När man vände tillbaka, sutto brud och brudgum tillsammans för sig och följesfolket för sig. Smådrängarna stodo en bakpå vardera åkdonet och körde samt skötte hästarna under uppehållet i prostgården. Då vanligen många brudpar, ända till tolv 1), kunde samlas där, drog vigselakten ut på tiden. De många smådrängarna nere på gården bekantade sig därunder och bjödo varandra på bränn- vin ur medhavda fickflaskor. – Brudarna voro svartklädda och buro på huvudet en hög krona av "krösris" eller "mjölbärsris", kanske myrten, prydd med pappersblommor. Dessa voro uppsatta på smala järntrådar, / vilkas nedra ändar fästats i håret, för att kronan ej skulle falla av. Duk eller schal kunde ej sättas över, utan bruden fick åka med bart huvud fram och åter även i skarp kyla och ruskväder. "Regn eller snö i kronan" ansågs som ett lyckligt tecken: bruden skulle då bli rik. Slöja förekom ej i äldre tider, men efter hand började brudarna bära korta sådana. – Endast vissa kvinoor kunde kläda bruden. I Torsby med omnejd var en fru Holmén mycket anlitad därtill. Brudparet fick ej komma för snart tillbaka från vigseln, utan söka dra ut på tiden, så att man därhemma skulle hinna ordna för deras mottagande. Under hemfärden tog man därför in på något bekant ställe och bjöd folket där på brännvin och "bitesbröd". – Men, som besöket merendels var väntat, hände det ibland, att bröllopsfolket i stället blev trakterat. Ovan anfört utgjorde allmän sed. Annandag jul år 1861 fick jag följa far och mor i ett bröllop, varifrån jag har följande minne: Mina föräldrar voro följesfolk åt min kusin Nils Jonsson på Kilnäs / i Torsby och hans brud Carin Jonsdotter från Larsan i Kiltorp. – Det egentliga bröllopskalaset stod i brudgummens hem. – När de nygifta kommo tillbaka från prostgården, sattes de på "långstolen" framför spisen i "utterstôga", även kallad grannrum, med min far på ena sidan och mor på den andra samt bjödos på "besken", d.v.s. malörtsbrännvin. Långstolen var en flyttbar bänk med snidade ben. Alla inbjudna voro redan samlade, och man gick snart till bordet, där brudparet sattes främst med en av följesfolket på vardera sidan. "Brudpigor" (unga vuxna flickor), smådrängar och "källarsvennen" skötte uppassningen. Den sistnämnde skulle ur källaren hämta upp det hembryggda drickat och hälla det i trästånkor och tennstop, som stodo på matbordet. Detta uppdrag ansågs som mycket förnämligt. – Den första rätten utgjordes av lutfisk med peppar, salt, sås, potatis med en tallrik kål efter. – Som andra rätt kom fläsk och bruna bönor, stundom därtill mos av kålrot och potatis. – Härpå följde salt kött med pepparrotssås och potatis. Ärtsoppa och kräm utgjorde efterrätter. / Mellan rätterna gick världen omkring med flaskan. Innan man stod upp från bordet, lades skänker till de nygifta i "brudskålen". Far som följeskarl började och gav 10 rdr, andra gåvo 5, somliga en specieriksdaler eller mindre. För dem, som ej fått rum vid den första bordssättningen, reddes en andra och en tredje i samma stil som den första och med övlig "brudskål". Stämningen var livlig vid bordet. Man pratade högljutt om händelser och bedrifter i socknen, om starka karlar och hästar, om årsväxt o.s.v. Bordsättningarna pågingo till omkring kl. 9 på kvällen. Därefter röjdes matbordet undan för dans. Första turen dansades av brud och brudgum, sedan vidtog den all- männa dansen. Även icke bjudna voro välkomna till densamma. Utanför hade därför en flock ungdom stått och väntat, att spis- ningen skulle sluta. – Nu kommo dessa in för att deltaga i leken. – Var och en borde dansa med bruden. Att underlåta detta skulle ha ansetts som en skam. / För att bruden skulle stå ut med allt detta dansande, spelades korta danser. Den, som dansat med bruden, gav henne "dans- pengar" och leddes därpå av henne till ett bord och fick en sup i gengäld. Många ville dansa flera gånger för att få supar. Danspengarna lades i en skål och sammanräknades efteråt, och hela bygden visste snart, hur mycket som flutit in. För omväxling och för att bereda bruden vila utförde karlarna emellanåt ring- och långdanser. En ledare fattade brudgummens hand, och snart var ringen sluten och snurrade omkring i stugan. Så släppte föraren sitt tag med ena handen, vände åt det andra hållet, och det bar i en öppen kedja genom rummen ut på gården och därefter in igen. – Ledaren tog nu en tallrik och knackade i bottnen på den med en silverpenning samt lade sedan denna i tallriken. Detta var tecknet, att de andra deltagarna i leken också skulle ge sin slant. Det blev mest tolvskillingar, uppblandade med en och annan tjugofyraskilling, samt norska halv- och helmark. / Vanliga danser och ringdanser avlöste varandra till bortåt kl. 2 på natten. – Av de besökande ungdomarna hade emeller- tid ej alla ro att stanna så länge utan somliga åkte till en annan bröllopsgård och ersattes i den förra av nya. Bröllopen bytte sålunda under natten en del tillfälliga gäster. Andra dagen inleddes med "besken" för husets folk och för gäster som övernattat där. – Till middagen återkommo de bjudna gästerna från gårdagen. – Under aftonens lopp ville man lufta på sig och åkte därför över på visit till ett annat brudpar, som man träffat i prostgården. Följesfolk, brudpigor, spelmän och små- drängar medtogos på turen. Man vände om en stund till- baka hem, där dansen fortsattes på kvällen i samma stil som den förra. – Det blev tredje dagen i bröllopsgården - men kalaset inte magert för det. Nu var det gästernas tur att sörja för "pläginga" (förplägnaden). De främmande mororna togo fram sina förningar, som dittills varit undanställda. / Varje förning innehöll stora "gåsar", stomp (limpa), en hel sötmjölksost, torkat fårlår m.m. samt ett halvstop brännvin. Allt detta skulle, så långt man förmådde, förtäras under dagens lopp. Någon ungdom var nu ej med, men man tog sig ändå en svingpolska, som på den tiden var mycket modern. – Bröllopet överflyttades därefter till brudens hem, dit brudgummen skulle flytta. Där fort- sattes festandet två eller om det var tre dagar. Mina för- äldrar och jag voro borta nästan hela veckan. Nyårsdagen besökte de nygifta kyrkan, dit brudpigor och smådrängar medföljde. Brudpigorna bjödo de kringsittande på luktvatten samt karameller ur små vackra lådor av polerad björk. Smådrängarna trakterade karlarna med snus att sticka i näsan – det enda sätt för snusförbrukning man då kände till. Och därmed ansågs bröllopet hedersamt firat på fädrens vis, och de nygifta kunde slå sig till ro. / Av det sagda kan man få den föreställningen, att bröllopet utmärktes av superi. Så var dock ej fallet. Jag kan ej minnas att någon var överlastad. Dels var brännvinet så vanligt, att man inte hade så starkt begär efter det utan söp försiktigt, dels var det mycket utblandat med vatten. Det hade - sades det - någon gång hänt, att det frusit. / 1) Den gamla vigselboken i Fryksände upptar för den 26/12 1861 tolv par. Andra år samma datum äro antecknade nio par, tio o.s.v. AFm.
Avskrift av dagboksanteckningar 1779–1876.
Farfas dagbok FörTäkning uppå Underliga Händelser i Fordoms Tider. Nemligen År 1779 kom Den Välsignade fruktin Pottatis uppå Denna ortten gamle Jan Jansson Käcketorp är föd Den 11 Appril 1784 Hustrun Maria är föd 1779 och Blef gift tillsaman 1807 med fyra söner och En Dotter 1815 Blef Jag gift med Den Andra systern Kajsa Ersdotter och Hon är föd Den 24 mai 1782 tillsamm sin sönner 1808 Begyntte Jag att Bögga 1809 Hvar RiksDag i stockholms stad å Konungen gustaf den 4 mistade Kronan samma år var guds välsignelse med alla slags säd 1812 var fullt före till Pingsthälien som var den 18 Maijus / samma år Döde min Bror Per Jansson Den 17 septtember 1812 var säden mogen Den 12 November 1811 i December Månad Boriade En siärna Brusade Norväst på Himmelen och sluttade öster i Mars Månad 1812 som Betydde stor Hunger å Krig särnan hette Komett samma år den 13 september var Häradsskall med 1200 man i 3 dagar år 1813 Den 12 November hördes åskan och Bettyde Den samma år van vår Kronprins öfver frankRik och slog af honom mång tusende med 102 Kanollar å Konungen Bondapartt förKommer 1814 Döde En Pilt af Halsten Halstenson i Karttetorp under fältsiär som Had en tamp På Näsan samma år Den 28 maij sjuknad min Hustru Marija och Döde den 2 Julij med Ett fölster som Döde i ModerLivet / 1814 Den 16 Augusti Van vår KronPrins Carl Johan fredrikshall å fredriksstad och i oktober Månnad Tog han Hella Norska Land På denna sidan haf år 1816 snövintter å Lång Vår å Växlig sommar Men grönt år med 3ne stora floder Den ena var i Maij Månad Den andra i Augusti Den 3 i septtember Den 18 septtember slog åskan ganska hårt och Haglade och slog ner grödan På många ställen 1817 Den 31 Oktober var den Heliga jubelfäst Dagen som icke varit På 300 år 1793 var En men icke sådan Den 6e februari 1818 skede En gräslig Händelse här i Käcketorp Brann En stuga med 2ne Pilltebarn -D-s fader Per Jönsson i Rundsjön och Modren Kristin Jönsdotter från Sygården i Gräsmarks sn / Samma år Den 1 t Mars fick Jag en Medalii af Kung Carl den 13e år 1819 Död min Dotter Karin år 1822 var intet snö uttan Bart Hella vintern 1822 Den 26 Maij som var en PingesDag Bran upp En Kyrka i Norge som hette grufva församling med 114 Personer Många synttes löppa Nakna i Elden sedan Derans Kläder voro uppBrända År 1824 den 7de jannuari Klockan 8 var 2 stora RegnBogar Tvärt öfver Himmalen En timmes tid och många sade att De hörde åska samma år Natten Till den 29 Januari skede en gruflig Händelse i hiransberget En guba Kröp In uti En Bakom och Brände sig Till Dös =samma Hände En gruflig Händelse i gullbäcken En Man Hade Ett Barn uppå sina Armar och Barnet Valt af hans Armar i En Vasgryta och Barn döde på 2ne timmar / 1825 års var så stora floder att många Dammar och Broar Reste 1826 var törksommar att Det icke Regnade mera än En gång På hela sommaren Råg och Pottatis vartt Något samma år Började Landshofdingen att uppMätta Landsväg från Kiltorp Till Norska gränsen 1826 Döde den Hög- vörda Lars Karlson På Vaståna 1827 var frukt Bar sommar med Lagom Regn till den 10de Augusti sedan Böriade Rängna och vartt ganska stor flod På fjortton Dagar samma år den 12 å 13 å 14 jullius var så starkt Bläster att Ingen hade mins sådan Rogen vallt neder och Torka- des af Ria 1828 å 1829 var goda år 1830 var En stark vintter att Tallan Nåde 3 alnar och sommaren var Regnig och flod hella somma och intet potatis och Littit Korn säd men Mycken Råg 1830 den 28de November var den Heliga Jubelfäst. / 1831 den 10 februari vart föd Ett vanskapligt Barn i Rundsiön Des föräldrar Nils Persson å Ds Hustru Anna Lisa SvensDotter och Barnet Hade icke varken armar Eller Ben samma år var FrukBar sommar med Lagom Regn Den 4de November slog åskan ganska hort Den 10de December hörtes åskan Hösten var regnig 1832 Den 28 februari Döde min Moder Karin MårtensDotter i Käcktorp 1833 Den 14 februari Blev afliven en Man från Vittsand socken Mannen hette Olof Olsson från Kyrkonäs som hade Mordat sin Hustru och sin son Olof 1844 Den 25 Augusti var ganska stor flod 1845 Den 21 februari Döde min andra Hustru Kajsa ErsDotter från Käcketorp den 15 Maj samma år Böriades med Kyrkogården vid Lekvattnet 1846 Den 6 februari Blef Kyrkogården Invigd av Prefisoren i Sunne / 1846 års sommar hvar tork hella sommaren som Ingen minnes som ta lefde 1849 kom snö Den 30 d septtember och sedan Blef starkt vintter 3 veckors tid så att Pottatis frös i jorden å säden stog utta Till den 8 November 1850 Den 14 Maj anlades Tomten Till Lekvattnets Kyrka Den första Predikningen var uti Kyrkan Den 4de juni 1850 och forRättades af Pastor Almkvist kyrkoklockorna ankom den...och Böriade Ringa den 4de November 1852. 1853 den 6te januari Blef Kyrkan Invigd af sune Prosten Fryksell med 5 andra Prester. Den 4de januari Döde hans Kjellarsson i N:a Lekvattnet som stack en knif uti sin Mage På 3 ställen samt skar sig under hackan samma Dag Döde Per Persson i Rundsjötorp som blef slagen annandag Jul med En Skräddarsax af Jon Nilsson i Bosberget slut på farfars sedan fortsätter en farbroder / Fortsättning av sonen Per Jansson 1863 den 4 Mars Döde min fader gamle Jan Jansson med LikText uppenBarelse Bok 14 Capitel 13 vers 1862 Den 4de Maj förrettade Pastor sundelius den första gudstjenst i Lekvattnet 1863 Nätterna Till den 15-16 å 17de Julius var fryskallt att Pottatiskål frös aldeles Till Jorden 1864 den 8de November firades En jubelfest Till minnet af Sverjet och Norget förEnades under En Konung i 50 år 1865 den 30 oktober gick åskan ganska hårt öfver Natten Emellan 1865 å Nyår 1866 gick åskan ganska hart med Blek och Dunder 1868 Var tork Hella sommaren med ovanlig stark värme och Hafresäd Blef ganska litet men Råg å Potatis Någorlunda 1867 rest 31 person till amerika från fäbacken utaf samma slegt 1876 den 24 Maj ankom orgelverk Till Lekvattnets Kyrka och Blef färdigt och invigt den 9de Julius 1876 samma år var ganska stark tork till den 29 Julius
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.
Havreodling
Det var mest havre som odlades. En hade av den gamle havern som di brukat odla i for- na tider. Det var bra smala å spetsiga korn. Det var nog blandning, för när det var svårår så fick en skaffa sig från annat håll. År 1867- och 68 var sådana svårår, som en inte fick säden att räcka till utan fick köpa från annat håll. Det var "väschötahavre" som en fick med båtar. Men i vanliga år så såldes havre härifrån. Det gick båtlaster, åt städer- na såsom Karlstad, Mariestad, Lidköping etc. Somliga korn var vita, å, åndra gulaktiga. Man tog utsädeshavre av egen skörd. När havredrösen rengjordes, å en bar havren till magasinet, så tog en av den mängd havre / som en skulle så, å la särskilt för sig. Då hade en utsäde när våren kom. En bruka kalla havern för "svenskhavre". - Mar- ken var mager å så blev inte kärnan så fyl- lig som nu för tiden. Havern blev smal o spet- sig. Det var bra lång borst på den. Det blev mycket halm av den, så var han böjlig i strå- et. Den var mjuk å smidig. Jag vet ingen på trakten som odlar gam- maldags havre. De nya sorterna har ta- git överhanden. En fick styvare strå å tyngre korn. De förädlade sorterna tog helt, överhan- den framåt 1920-talet Havrejorden På ängsmarkerna förekom den mesta hav- reodlingen. Eljest använde man den van- liga åkerjorden med havren omväxlande med andra sädeslag. På riktig havrejord odlade man inte annat än havre. / Sådden Någon gång kunde en få börja att så i slu- tet av april. Det berodde på hur långsam våren var. Under första hälften av maj var det vanliga. När jorden var nog torr för sådd, så började en att harva. Havren å allt som en ville ha moget skulle sås före ###. Åkern plöjdes på hösten. En del sparades på till våren, beroende på vad det var för slags jord. På våren harvades den plöj- da jorden. Harvingen skedde med "bröt- harv". Man började med harvingen vid ett dike å körde ett drag längs diket och i samma drag tillbaka, så ett nytt drag som gick om lott med det första och i samma drag tillbaka. Så reddes jorden undan för undan teg efter teg å dikeslag efter di- keslag. När en hade harvat ett så stort stycke, som, en ansåg ha arbete med att få och mylla ned till kvällen, så såddes hav- ren. / Säskornet togs med till åkern efter middagen. Säckarna lades på långkärran, å kärran ställdes på en lämplig plats vid ändan på åkern. Där hämtades säden i säskorgen allt efter som det tog slut i den. En man sådde å en eller ett par man harvade med harven. Den som sådde ha- de en "såskôrg" att så ur. Han höll i gre- pen på korgen med vänstra handen å såd- de med högra. Det var smala tegar den tiden. Och då såddes tegen över i en omgång. Säden spriddes ut i kastet. Nedharvingen av säden skedde med en en- kelharv. Man hade bara en dragare för den. För brötharven hade man vanligen två dra- gare. Denna enkelharv som kallades "slätt- harv" var lättare än "brytharven". Det var kortare å smalare pinnar å smalare ram- trä. Så var det inte styre utan en länk i bakersta hörnet, som en höll i å / reglerade harven med. Den kallades "löf- telänk" En var inte noga med att säden skulle komma djupt ned. Man for över en gång med harven. Sen fick åkern ligga orörd. Man brukade inte börja vältringen förrän en hade sått allt. Havren skulle vara uppe li- tet, innan en började vältringen. Vältringen gjorde en för att inte "musta" skulle gå ur jor- den å för att det skulle bli slätt för lien. Första sådagen sådde man litet på förmid- dagen, för att säden skulle mogna. Eljest bru- kade en så på aftonen eller fram emot kvällen. Skörden. En fick lov å passa så att inte havren frös mogen. Blev det vinter påń så kunde den bli vit å sen mogen på en natt. När havren var vit, - halv å, ax så var den mogen. Så många karlar i huset som kunde handtera / lien fick ut på fältet, när det led så att en skulle skära. Hustrun å döttrarna i huset el piga fick med å " ta öpp". Det skulle vara en "Öpptagare" efter varje skär- karl. Man använde lie. Den som tog upp hade "öpptagerkrok". Med skära skar man inte. Det var inget redskap att komma fram med. Om en sådde råg i stubbåker, så måste en ta till den för att få med sig det som växte mellan stubbarna. Havren bands till nekar. Om havren var lång så tog en några strån ur neken, lagom till ett band å tog sen neken på mitten, drog till å la- de de båda ändarna om lott å vred ihop dem å stack dem under bandet. Havren ställdes upp till tork på så sätt att en tog två å två nekar. De ställdes mot varandra - så ställde man upp en rad på sex par nekar, det ena paret intill det andra. Inuti snesen blev det sen / en triangel till öppning. Vinden skulle dra genom "snesa". Långändarna av snesen var vända mot öst å väst. Havrens inåkning När havren var torr så började en inkörning- en. Det var att gå å känna efter i smesen, om det var någon fuktighet. Var han torr vid bandet så var det ingen fara att köra in den. Havren å all annan säd kördes på kärra. Det var en kärra med lång botten å två häckar. På små ställen som inte kun- de föda dragare bar man in havren eller man hade en dragkärra å drog in den på. I "Långkärran " kunde man lasta sex å sju snes. Det ena varvet lades på det andra i kär- ran. Det gick inte an att kasta kärvarna hul- ler om buller i kärran, utan de skulle "lâs" som en "lâde" i ladan. Inläggandet i ladan. Den första "floa" lades över golvet med / topparna upp å roten mot golvet. Man pressade neke till neke så att det blev hårt och tätt. Mitt på golvet i havre### ställ- de man en tom silltunna el. dyl. Den lyftes upp allt efter som en lade. Det blev ett hål eller en lufttrumma. Alla "flör" när- som den första började man "lâ" från mot- satta väggen till logbalken. När en skulle tröska, så var det att ta öpp "floa" vid logbalken å följa den ut till väggarna. Två personer hjälptes åt i ladan å en person var på lasset å kastade in. Sist av allt körde en in "böse" eller "ätter###". Den dagen en körde in slutet av havren fick en gröt om kvällen. Den kallades "löktegröt" för att en ha- de "lökta" med havren. I de första nekarna , som lades i ladan, stack man in en kvartersbutelj med brännvin. Vid tröskningens slut så fann en denna. Det var ### att få å skölja ned ###dammet med. / Tröskningen När en hade tagit upp potatisen om hösten å ställt in kreaturen å gjort färdigt allt utear- bete så var det att ta med slagan från väg- gen å börja tröska. Då tröskade ett par man 10 å 12 stör om dagen / en stör = 24 kärvar /. ### då fick slagan gå från morgon till kväll. Se- nast vid 4-tiden på morgonen var en ute på logen o tröskade. En del trodde att sä- den blev drygare, om en tröskade den på morgonen. Att tröska på kvällen var inte bra, för den säd en tröskade då tog tomten vara på. Sedan var den att en skulle ha säden tröskad till jul. All trösk skedde med slaga och på logen. Hos bönderna fanns vanligen inte mer, än en loge. Där tröskades all slags säd. - Vid tröskningen så plocka- de en upp ett par tre stör på en gång ur ### på ### å lade upp dem i ###- ens ända. Man tröskade detta utan / uppehåll. När det var tröskat tog en en ri- va å räfsade axen å stubben av säden å sköv- den till väggen i en ###. 1-4 nekar lades på golvet i ###. De vändes och tröska- des framåt golvet. Havrens användning. Havren användes både till brödsäd å foder. På större ställen odlades även havre till avsalu. Gårdar sådana som Byn, Kalvhagen, Herre- stad och Forsvik sålde stora havre### åt Bergslagen å andra håll. Men havrebrödet begagnades också på herrgårdarna. Om herr- skapet unnade sig rågbröd så fick i al- la fall tjänarna nöja sig med att få havrekaka. Hos allmogen var det ett vanligt bröd både för husbonden å tjänare. Det var ingen skillnad. - Man gjorde "söppa" åt krea- turen, å då blandade man i havremjöl i den. Den tyngsta å bästa havren användes till bröd- säd och utsäde. / Man bakade bröd enbart av havre. De fat- tiga som bodde i stugorna, fick vara belåtna med sådant bröd. Men man blandande sam- man havremjöl å rågmjöl el. havremjöl å bygg- mjöl å bakade blandbröd. Mest bakades tunt bröd som hängdes upp i taket på stäng- er. Rågbrödet hölls för det bästa. Det blev en starck å frisk utav.
Intervju med Gudrun Gustafsson (f. 1916)
Intervju med diakonissa Gudrun Gustafsson, född 1916. Intervjun gjordes i Karlskoga 1977 av Eva Östlund. Torsten Ordéus skötte inspelningsapparaten.
Bondens år
Upptecknat av Olga Ekman-Larsson, Hammarö Nedanstående skildring baserar sig på flera gamla hammaröbors berättel- ser. De flesta uppteckningarna är lämnade av Karl Svensson, Hell- torp, född 1862 i Hammarö. Vårarbete När de gula sädesärlorna kom, var rätta såningstiden för havren. Vetet såddes litet se- nare, när jorden blivit var- mare. De som var "lärda" tog jordens temperatur. Den skulle vara +10° när vetet skulle sås. Om björkknopparna innehöll / ämnen till flera löv, var det tecken till ett gott år. Våroxen kallades ångan, som upp- steg på gärdena, när tjälen i jorden smälte. Den kunde ibland vid vinddrag forma sig till under- liga figurer, som rörde sig över marken. Då sade man att våroxen drog över gärdena. (Vårhäxan kän- ner berättaren inte till. Möjl. är det en annan benämning på samma företeelse.) Petter Katt (15 febr.) lade en het sten i sjön, så från den dagen tinade isen lika mycket under- som överifrån. Om isen fick ligga stilla och smälta (om alltså vädret var lugnt) sade man / att "isen rôttna på sjön". - "Om isen rôttner på sjön, så rôttner skörden på marka", hette det. Det var alltså inte bra med lugnt väder i islossningen. Ärtor skulle sås vid "nolavär". För all sådd var det bra, om väd- ret just då var kallt. "Den som sår i pälsen, får skörde i skjorta" sade man. Det förekom ofta att kvinnor sådde. Linet såddes alltid av kvinnfolk Det skulle sås på Urban, Karolina eller Beda-dagen, och då skulle sädesärlan sitta högt. Berättarens mor var så glad, om sädesärlan satt på vedbotaket, medan hon sådde linet. För att vara riktigt / säker på god skörd, lade hon 1-2 ägg i linfrökorgen. Soldat Hult höll på och sådde vid sitt boställe, när det kom främ- mande till honom. Han blev då mycket förgrymmad och ropade "försvinn, försvinn"! Det var inte bra, om främmande kom och störde under det arbetet. (Några särskilda seremonier vid såningen, känner inte berättaren till) Klädseln var den vanliga vardagsdräkten. Blusen eller "bussarongen" var då längre än nu och alltid röd av hemmavävd "allast" (atlas) Om den som sådde, glömde en bit betydde det gravplats. / Han skulle då dö före skördetiden. Elaka käringar försökte ta bort växten men hur de bar sig åt känner inte berättaren till. Man trodde, att det skedde med besvärjelser o.d. "Svammel" var en honungsliknande bildning på rågen. Den som åt av den- samma fick "svammel" (svimnings- anfall) Man säger, att det var sådant som påskkäringarna strök på bröd och åto, varefter de kunde göra sina blåkullafärder. Någon gång på sommaren gick man ut alle man för att "sprenge svammel tå rôgen". Det gick så till att man sprang runt råggärdet uppgivande höga rop. / Beträffande mjöldrygorna har jag ej kunnat få veta mera än att de ansågs giftiga och köptes av apote- karn. En kaka, som legat i julhögen skulle gömmas i sädesbingen till våranden, då den blöttes i dricka och delades ut till alla, som del- togo i arbetet t.o.m. hästarna skulle ha smakbit av den. Efter vårabetets slut var det kalas. Då förekom fläsk (om nå- got sådant fanns kvar sen jul- slakten) potatis, ostkakor, klen- gåsar och brännvin. Runstenen i Hovlanda låg i en åker. Ägaren tog och körde bort den, men kunde sedan inte / få ro, förrän han fick köra stenen till- baka till samma gärde igen. Slåtter och skörd När klövern var utblommad, var det tid att börja slåttern. Som det då i regel var mycket varmt, gick man så lätt klädd som möjligt. Karlarna hade blaggarnsbyxor. Kvin- norna gingo i "sarken och stub- ben". Särken som bestod av över- och nerdel hade långa ärmar försedda med handlinningar. Att man med avsikt lämnade kvar några strån vet inte be- rättaren om, men om så rå- kade ske, kallades dessa strån "sjongerer" (sjungare). / Att börja med hade de s.k. "blålejer" (blåliar) De hade breda blad och voro i färgen blå (antagl. genom härdning) Sedan började man smida liar, som voro smala som knivar. Smederna kunde både smida liar och även laga sådana som blivit avbrutna. När slåt- tern var över, togs lien av orvet och sattes i väggen i ved- boden eller något annat skjul. Vid avmejning fick man ta hänsyn till hur gräset eller säden låg. Man måste slå från det håll, där man bäst kom åt med lien. Sista skå- ren kallades "löktskåra". Den som fick ta upp den sista kärven, skulle bli sist gift. Den sista kärven kallades / "löktneka". Den bands om med många band, så att den inte skulle trasas sönder. Den som tagit upp den kastade den till någon av de andra under ropet "ta haern"! (ta haren) Så kastades kärven från den ene till den andre tills alla "tagit haren". Denna kärve blev julkärve åt fåglarna. Sedan de ätit ur kornen, togs kärven till- vara för att ges åt korna till påsk. Att lägga "nek på rena" var inte bra. (Varför kan inte berättaren säga.) Slåtteröl förekom under slåttern. Den, som ville ha arbetet gjort gratis, bjöd ihop en massa ungdom med liar och räfsor. De kunde då slå hela natten för att på morgonen / då arbetet var färdigt, bli undfägnade med kaffe, klengås och brännvin. Vanl. var det en lördagsnatt, som dylikt slåtterarbete förekom. Löktkalas förekom på hösten, då allt var inbärgat. Då skulle på bordet bland all maten också förekomma åtskilliga "prov" av årets skörd. Berättaren var med på ett sådant kalas då som bords- dekoration förekom: en liten hösåta, en havre- och en rågnek; mitt på bordet stod ett potatis- stånd i en burk. Sedan man ätit blev det dans som varade ända till morgonen. Det var flickor- na, som arrangerade dessa löktkalas. / Tröskning Det fanns gubbar som gick omkring och tröskade åt andra. De skulle ha trösk- skäppa. Det var var 12:te tunna. Sådana karlar kallades ibland för "logubbar". Det är möjligt att denna benäming haft annan betydelse, fast den nu är glömd. När någon kom in på logen, som inte hade där att göra, tog man slagan om halsen på honom och klämde till. Han släpptes då inte förrän han hade skrikit: "Lovisa"! I det längsta ville han inte göra det, men då klämdes slagan till allt hårdare, så att han blev tvungen. Man höll då med en hand i präjel, och med en i hannvaln. / Man tröskade vanligen två. Någon gång fyra. Präjlarna kunde säja: "Snål bonne, snål bonne". Eller: "Sur välläng å salt sill, sur välling å salt sill". Eller också hittade man på något annat som passade för tillfället. I bottnen av ladan lades det understa lag- ret på ett särskilt sätt d.s.k. års- toa. I denna lades "e gömme". Berättaren var med på Mörmo gård, när en sådan gömma togs upp. Den hade lagts av frun själv och innehöll en liten ost, två hårda kakor, en ask smör och ett halvstop brännvin. Det var inlidat i skynken och utomkring alltsamman en tjärad säck till skydd för råttor och annan ohyra. Detta togs in i dräng- stugan där det förtärdes. Det var "löktkalaset" efter trösken. / Fiske Att möta fruntimmer, när man gick att fiska bådade otur. I synnerhet var vissa för trolldomskunskap ansedda kvinnor far- liga att möta. Då, liksom när en katt sprang över vägen, var det bäst att spotta tre gånger. Om notfiskaren länge blev utan fångst var det klart att nota var förgjord. Man gick då i land och gjorde eld samt "drog varme gömmen pôsen". Innan man for ut, såg man noga efter att ingen stoppat något i "kärskorne", utan det skulle vara rent. Var det riktigt förgjort, kunde det hända att fiskaren fick binda om hela "feskmjärden" på noten. Det var i den det onda satt. På vissa fiskplatser fick man inte tala. Inte heller fick man bullra och föra oväsen sen solen gått ner. / Kristihimmels- färdsdagen var första metaredagen. När enbusken ryker, leker braxen. På lussedagen sattes lakryssjorna ut. När rågen går i ax, leker mörten. Lucia Vem Lucia var, hade ingen reda på. Bruket med lussebrud inkom här på 1870-talet. Den första lussebrud som berättaren såg var en flicka, som varit uppfostrad i berättarens hem och som, sedan hon flyttat därifrån, kom till dem en lussemorgon med kaffe och lussekattor (figur) som sågo ut så här (alltså inte av den typ som bakas här nu x) Hon hade särken utanpå kläderna, ty lussebruden skulle alltid vara vit. Hon skulle sjunga psalmen: "Av himlens höjd oss kom- met är", men sjöng fel och sa: x) Hur se de nuvarande ut? (fråga i marginalen) / "Av himlens höjd jag kommen är". "Käre barn", sa far i huset, att inte du stanna där då?" Tidigt på lussemor- gon tröskades. I äldre tider höll man före, att trösken skulle av- slutas den dagen, så att den i "årstoa" väntande gömman skulle bli ett bidrag till förplägnaden på lussedagen. Tidigt på lussmorgonen skulle korna ha "gobeten" Under det man gav dem denna skulle man säga: Ät väl å trivs väl. Kötte på reva å margen i bena. Ta lusse i otta! En numera avliden hammaröbo berättade att på lussedagen skulle jul- grisen slaktas. Sedan grisen blivit stuc- ken, kom far i huset ut med en eld- / brand med vilken han gjorde ett kors på grisens sidor. Då skulle det gå lättare att skålla densamma. På kvällen kokades den s.k. "hackmaten": lungor, lever, hjärta samt "stecke" (den bit av halsen, där man stuckit djuret.) Så komma grannarna (som kanske inte själva hade något att slakta) med en brödkaka, trädd över armen, för att doppa i grytan. Så tog man upp av hackmaten och skar i ett stort träfat. Man höll sovelbiten i ena handen och brödbiten i den andra. Då och då sköljdes maten ner med en sup. Då förekom siktbröd vilket var en sällsynthet. Åt tomtarna skulle man då liksom vid jul sätta ut av välfägnaden. / Husdjur Någon bestämd dag, då korna skulle ut, vet inte berättaren om, men vissa försiktighetsmått skulle vidtagas. För att de inte skulle få ont i bena, skulle de stiga över stål. Man lade därför en kniv eller en yxa jämns med tröskeln. Vallpojken fick mat och litet kläder. Det var mest fåren, som måste vallas i skogen. De övriga kre- aturen gick mest hemma på gärdena, där det fanns gärdesgårdar. Jakt Bössan blev "skämd" om man sköt kattor. För att få bössan träffsäker stöptes bly i bösskolven. Ingen fick säga "löcka te", när man gick på jakt. Det tog bort jaktlyckan. Käringmöte undveks.
Brödet och dess tillredning No 16.
Värmland, Västra Emterviks socken. Brödet och dess tillredning No 16. Ordet Baka. Brukas endast om brödtillverkning, ”Bak brö”. Man ”stekt vännpannkak”, ”stekt vaffler” o. s. v. Gällde det för kvinnorna att komma nära elden vid t. ex. spinning användes uttrycket ”tôk ihop säj mä spinnrockan ve spisen”. Allt arbete med brödtillverkningen inrymmes i ordet ”bak”. De dagar man bakade kallades ”bakerdager”. Man bakade vår och höst. Man angiver icke någon bestämd dag. Under dessa ”bakerdager” bakades anda till 30 tjog ”tönn-bröd”, d. v. s. / hårt utkavlade tunna rågkakor, hålbröd, vilka hängdes på ”bröspett, bröjaL” i kökstaket eller i taket i ”kôven.” Årets tredje storbak var ”jul-bake, vilket gjordes i god tid före Lusse. Dessa uttryck förekomma: ”baking, ha baking fôr säj, fa ha bak, bak ä faLet.” Man ”gjord Lussebak.” Yrkesbagare bosatte sig här i början på 1930-talet. Som en märkvärdighet berättas att på 1870-talet hade en yrkesbagare slagit sig ned i den gamla tvåvånings byggnaden invid Östra Emterviks kyrka. Bönderna i Västra Emtervik brukade vintertiden gå över isen till först- / nämnda kyrka för hos denna bagare köpa kaffebröd sedan de besökt gudstjänsten Socknens bagerska var Anna Rydberg, ’Anna på Boställ’, död för omkring 20 år sedan. Eljest kunde man ta ”hjälpkäring” från någon granngård. Till jul bakades: grovkak, grannkak, vörter (utan jäst) samt något ”småbrö” d. v. s. sockerkringler och skôrper. Allmänt om brödet. Uttrycket ”gussjLån, gussjLåna ” användes om all mat. ”Dä finns int gussjLån i huse.” ”Farfar va sô rädd ôm brösmôLan. Dä sôm bLe övver skull gömmes te / näste mål.” (yttrande av Betty Andersson) Gamla på undantag skulle ha ”brö-föa” av den som övertog deras gård. Ordspråk: ”Bätter brölös än rålös.” ”Små smôLer ä og brö.” ”När musa ä mätt, ä mjöLe beskt.” Uttryck: ”De har allt marg i bröföa.” Dä va jämt han hadd bröföa” (behövde ej tigga) ”Drängen ä harL i maten.” Till god sed och uppfostran hörde, att barnen skulle vara tysta under måltiden. Maten skulle tysta munnen: ”Lätt maten tyst mun.” / Benämningar på bröd och delar därav: Se ovan, ”en bröbet, en kakbet, e brösmôL, bröskav, bröskalken (sista biten av limpan), inte e brösmôL igen (alldeles slut) ”farsk-brö”, gammalt brö med mögel sades vara ”bårtmugga”. För hårt jäst = fôr hart jäsat. Kladdigt bröd ”hadd ståLrann”. Det yttre kallades ”skôrpa” och det inre ”inmät”. Brödsorter: ”Limp, kak, hôLkak, grannkak = av siktat mjöl, användes till ”kLengås”, ”havverkak” var stora och tunna, rullades på spett när de skulle in i ugnen, där rullades de ut och under stekningen vändes denna kaka / med kakfjöLa”. Bakugnen: Bakugnen var murad i den del av muren, som vände åt ”kôven”. Storleken har sagesmännen svårt att uppgiva. ”Den va så stor att en kônn krype in å lag’en.” Ugnens tak kallas ”bakomsvaLve” och ugnens botten för ”bakomsbôtten”. Någon lucka för öppningen fanns ej. Ugnens bredd kan gott uppgivas ”va en meter”. Utanför ugnen och något lägre än ugnsbotten var ”gruva”. Till vänster om ugnsöppningen en öppning inåt ugnen kallad ”gluggen”, ”lys-gLuggen”. Genom denna påfylldes ”lyse”, torrved, under stekningen. Även denna / öppning saknade lucka. Ugnsöppningen kallades ”omshôLe”. Längst in i valvet ett hål, rökfång. En del av röken gick ut genom ”omshôLe” och upp genom kupan. Gjordes ett uppehåll i stekningen ”slängdes kôLa övver bôtten fôr te hôll’en varm”. ”Ve brer ut gLöran sô ommen tar igen säj.” Var ugnen för varm, ”fôr brännhet”, kastades grovt salt över ugnsbotten. Redskap: ”kakbôtten”, rund träskiva med meterlångt skaft. ”kakfjöLa”, avlång träskiva med / meterlångt skaft. Användes att vända brödet i ugnen med. Med ”kakbotten” fördes det ostekta brödet in i ugnen. ”raka”, en mot ett halvannan meter långt skaft vinkelrätt järn, varmed glöden rakades ihop. ”sopa”, i en rund järnring, fastsatt på ett cirka 1 ½ m. långt skaft träddes stadiga kvistar av tall. De ovan ringen uppskjutande tjockare delarna av kvistarna böjdes mot skaftet och bands fast med snöre eller envidja sålunda: [Illustration.] / Veden och uppeldningen För uppeldning av bakugnen användes ”langve” (långved), alltid barrved, som sprakade. Det skulle vara ”grova träd”, d. v. s. större vedstycken. Till lysved användes också barrved, ”småve”, d. v. s. finhuggen ved. För tändningen lades först ”ett tvar-trä”, på detta stickor av töre. Sedan dessa tagit sig ”kastades ve’n in” i ugnen. När man eldat tillräckligt länge och fått en stor hög av bränder, rakades dessa ut över ugnsbotten för att ”ommen skull ta säj.” Attiralj för stekning, annat slag. ”Hastbak” kunde förekomma, varvid man inte gjorde sig tid med att / elda upp bakugnen. En vanlig stekpanna fylldes med deg och sattes i ugnen i fyrspisen; tidigare en trebenspanna i den öppna spisen. Kokspis, = ”fyrspis”, kom i bruk i sagesmannens hemman omkring 1907. Upplysning om tidigare spisar finnes. Våfflor, = ”vaffler”, stektes i ”vaffeljärn”, med långt skaft, vilket lades på glöden i spisen. ”Pannkakslaggen” var en panna med låg kant. En dylik panna med ben och vridbar panna finnes i sagesmannens hem. Konstruktionen av denna vridbara panna, som uppgives vara en utmärkt stekpanna framgår av denna skiss: / [Illustration.] vridbar stekpanna tvärkryss av järn med påsatta ben. I krysset en nabb genom pannans botten, som angives genom streckning Då elden var ojämn i den öppna spisen, fick man jämn stekning genom att med trästicka vrida pannan allteftersom elden tog. Trebenshäll för brödstekning I Linus Brodins ägo finnes en gjuten järnhäll på tre ben, cirkelrund, för stekning av bröd i öppen spis. Den har i stort samma utseende som fig. 4 i häftet men av dessa mått: hällens diameter 41 cm; tjocklek 8 mm; benens längd 16 cm, och med en tjocklek vid basen av 3 cm. Dess genomskärning framgår av följ. / skiss av trebenshäll: [Illustration.] ben i genomskärning hällen sedd underifrån årtalet ”A. 1773” ingjutet i hällens undersida Föremålet, från södra delen av socknen, har gått i flera händer innan nuvarande ägaren erhöll den som gåva. – Pannkaka, s. k. ”rårevs-pannkak”, vari ingår riven, rå potatis, stektes i vanlig stekpanna Bakskiva – bakbord. Då sagesmannen, Betty Andersson, var / 20 år gammal skaffades en bakskiva till huset, alltså 1884. Därförut bakades på ena ”slaget” av slagbordet. Degen gjordes i ordning kvällen före ”bakerdagen” i ett ”baktrôg”. Den arbetades med händerna, ”de knôdd degen”. Bakerdagen började i regel kl. 3 på morgonen. Då började man med att ”vri dägen” och vid 5-tiden började man ”te bak ut”. Under jäsningen breddes degen över med ”ett bakskynk å en filt”. Jästen erhölls, då man bryggde dricka. ”Dä sôm sjönk te bôtten togs tevara å fôrvardes i träkôlla.” Denna förvarades i källaren för att hållas kall. Hade man inte jäst, lånade eller tiggde man / sig fram. I detta sammanhang berättade sagesmannen att då man lånade eld ”tog en varmen i e bLöt tras”. Mjölet förvarades i en binge i ”boa”. Det bars in med tråget. Redskap: ”En slätt-kavvel, en krus-kavvel, kak-pecken, kôrvhorn för hålen i hålkakan. Särskild skrapa för degtråget har ej funnits Sagesman för ovanstående, där ej annat angives, änkefru Betty Andersson, Kisterud, f. 1864. uppväxt i en storbondegård. / Sagesman för efterföljande fru Britta Nyström, Hensgård, f. 1873, uppväxt i ett småbrukarhem. Hon har samma benämningar på bak, redskap o. dyl. som ovanstående Dessa avvikelser noteras: Bakugnen, ”bakommen”, var alltid i ’kôven’. Den var mindre, ½ m. lång, ¾ m. bred. Ingen lucka, men då den ej begagnades sattes en plåt for ”ômshôle”. ”De rätt en plåt fôr.” Medan ugnen var varm efter stekningen torkade, ”skrädde”, man havre i den. ”De tôppskrädd te skrämjöl.” Av detta mjöl bakade man ett särskilt bröd, ”havverbrö”, vilket / åts som sovel till potatisen. Under det havren torkade i ugnen fick den röras om: ”De kar mä raka.” De olika bakugnsdelarnas namn: ”Omsvalv, omsbôtten, omshôL, lyshôL”. Man eldade ugnen ”ett par ommer”, d.v.s. med ett par brasor. Ugnen skulle bli ”langvarm”. ”Te börj mä ä han int bra i årning, – han ä bätter senna.” Röken gick fram genom ugnshålet ”å ôppet ommen”, d. v. s. genom kupan. En småbrukare bakade flera gånger under året än storbonden: ”En småbruker hadd int sô mö å bak tå.” / Storbaket för året var julbaket. Man bakade ”knäckebrö, limper, grannkak, hôrdasskak”, d. v. s. vardagsbröd. Sagesmannen reste 1903 till Amerika; det året fanns ej spis i hennes hem. Varsel: Ôm kaka trell tå kakbôtten skull dä spörs dött. Ôm ho vänd säj, skull dä bli i släkta. Den sista biten av limpan kallades ”limpskalken”. Det bröd, sôm inte jäste blev ”kLaddet”. Glohopper. Ibland var brödet så utgånget att man nödgades steka innan degen jäst upp. Dessa bröd kallades ”gLohôpper”. Förleden torde vara / glor av glöd. Man kunde också få så dålig jäst att ett helt bak blev till sådana ”glohôpper”. ”Dä ble glohôpper tå alltihop.” Upptecknaren Brodin, född i denna socken, fadern gästgivare i hemmanet Berga, minnes ej annat än järnspis i gästgivaregårdens kök. Hans mor brukade steka ”glohôpper” ovanpå järnspisen. Detta före 1900. Redskap: ”Kavveln” av två slag, en ”slättkavvel” med ett handtag, och en ”kruskavvel” med två, rörliga handtag. I äldre tider fanns även kruskavle med fasta handtag hade sagesmannen hört. / ”Kak-pecken”, såg ut: [illustration] av trä med inslagna spik. ”Rullpecken”, träkavel med spikar för tunnbrödsbakning ”Raka”: en träkloss med långt skaft ”Kakbôtten”, rund träskiva med långt skaft. ”KakfjöLa”, avlång träskiva med långt skaft. ”Sopa”: ett langt skaft med träklyp. I denna sattes björnmossa, vilken man ”batt te mä via”, d.v.s. en envidja. ”Dä va e kLyp mä e vihank.” – Ovan nämnda ”grannkak” bakades av fint siktat rågmjöl. Helgdagsbröd och kalaskaka. / Sagesman för ovanstående Britta Nyström, se ovan. – Sagesman för efterföljande fru Betty Andersson Sädesslag och mjöl: Råg, havre, vete. Mest använde man sammalet havremjöl och sammalet rågmjöl. Till bättre bröd, ”grannkak”, ”finkak” använde man samsiktat rågmjöl. Var det ont om råg drygade man ut med skrä-mjöl, av havre, till ett bröd som kallades ”havverbrö”. Bröd av rågmjöl kallades gemenligen ”rôgbrö”. Den säd, som användes till bak, / kallades ”brö-sä” till skilnad från utsädes, som kallas ”säs-korn”. Under tider av missväxt – sista svåra missväxtperioden var 1867–1868, anskaffades både utsäde och brödsäd från Västergötland via Karlstad. Under ovan nämnda missväxtperiod hette sockenadjunkten i V. Emtervik Alfred Unger. Han hade fått ett arv genom sin hustru och för dessa pengar inköpte han spannmål i Karlstad och hela socknen. Vete odlades i bygden först på 1870-talet. Sagesmannen minnes att hennes mor hade köpte vetemjöl, troligen i Karlstad, och bakade vetekringlor, som förvarades i / I låda i skåpet. Detta var 1868. Sagesmannens piga, född i Ekshärad, meddelade att i hennes barndom, omkring 1900, var det i den socknen två fattiga gummor, som bakade vetekringlor och gingo omkring i gårdarna och sålde. När man kastade säden med handskovel i V. Emtervik fick man i första hand två kvaliteter säd: ”lättkorna”, gavs åt kreaturen efter förmalning, samt ”de bätter korna”, som blev brödsäd och utsäde. Den sämre sorten kallas också ”slösä’”. Man kunde också baka av mjöl efter slösäd. Detta mjöl kallades ”såmjöl” och brödet ”såmjölskak”. / Man skiljde på ”grannkak”, kalasbröd, och ”hôrdass”-kak”, vardagsbröd Kryddor: Förutom salt användes ”kummin” även kallad ”kôm”, vilket skördades av husmodern, anis, ”pommeransskal” till skorpor, ”vörter” till julbrödet, ”fängkål”, kardemumma i veteskorpor, russin till julkrans och julkuse Surrogat: Sagesmannen minnes ej nödåren på 1860-talet, då bark förekom (enligt uppgift av Brodins morfar, född 1824, död 1911) men berättade om ärtmjöl – ”artmjöl”, samt potatis såsom utdrygningsmedel i bröd. / Deg och jäsning Ordet deg uttalas ”däg” och ordet jäst uttalas i vissa sammansättning ”äst”. Man sade sålunda ”dägen äser”, ”dägen ä äst”, alltså färdig. Om säden stått och grott på åkern på grund av dåligt bärjningsväder ”bLe dä rann” i limpan. Denna rand kallades ”dägrann”, ”ståLrann”. Dålig jäst förorsakade ”deget brö”. Degen sattes på kvällen. Man sade, att man ”knôdd dägen”. Första bakardagen började man vid 3-tiden med att ”vri ôm dägen”. Det ljumma vatten man använde vid knådningen kallades ”knô- / spa”. Saltet ”kastades ôpp i trôge”. Jästen rördes ned i degen. När degen ”vres” hade man samma sorts mjöl som vid knådningen, men när man kavlade ut den hade man ”bättre” mjöl, därför att brödet skulle se finare ut. Degen vreds och knådades med händerna tills den blev ”lagom harL”. Efter knådningen fick degen stå i tråget och jäsa, varvid tråget ställdes på ett varmt ställe. Den utbakade kakan lades likaså på ett varmt ställe, på ett sofflock, vilket klätts med filtar, en fäll, eller dyl. och över denna ett / lakan. Köpjäst kom till bygden omkring 1875. Därförut var man uteslutande hänvisad till den jäst som man fick vid brygden av dricka. Den finaste jästen fick av skummet, detta kallas ”frô”, och sekunda jäst av bottensatsen. Jästen förvarades i en liten träbytta. Bakningen I allmänhet var man 3 person vid storbaket, två som ”baka ut” och en vid ugnen. Den som bakade ut tog deg med händern ur tråget, ”knôtrôge”, arbetade degen i mjölet tills den blev lagom hård. Sedan rullades den i längder, / armtjocka, och en sådan ”längd” skars med kniv i lagom stora ”kakämn”, vilka kastades åt sidan med vänsterhanden efter som man skar av. Därefter tog man ett ämne, klappa ut detta med höger hand med vänsterhand hela tiden formade kanten, kavla sedan ut med slätkaveln och sist med kruskaveln. Resultatet blev en vanlig kaka som med händerna lades på ”kakbôtten” och bars till en varm plats, där kakorna fingo ligga omkring en timme. Ämnena till tunnbröd skars mindre, klappades först ut med handen, sedan ämnena legat på jäsning, Sedan man kavlat ut dem med / kruskaveln på ena sidan vände man kakan med samma kavle på så vis att man ”käckte” tag i kakans kant och svängde den över. På samma sätt gjorde man då kakan var färdigkavlad med ”kruspecken” och man skulle flytta den över dit den skulle. Man satte ”pecken” hårt i kanten och rullade kakan runt kaveln. Dessförinnan hade ett mitthål gjorts med ett ”kôrvhorn”. Den utkavlade kakan låg ”på ätteräsning”. Man ”bak ut ämna” – även ”klapp ut ämna. Stekning Den som stekte hade en kortskaf- / tad ”kakbôtt” och en långskaftad. Tog kakan på den förstnämnda, ”pecka” kakan med ”kakpecken”, förde den över på den långskaftade kakbotten och in i ugnen. Man börgade med att lägga kakorna längst in i ugnen och fortsatte med läggningen till långt ut mot ugnsöppningen. Man fick dock ej lägga för nära ”lyset”. De som komma närmast ”lyset” fick vridas runt med ”kakfjölen” för att ej bli brända. För att få limporna vackert bruna strök man över dem med vatten. Fjäder användes. Var det riktigt ”grannlag” hade man sirap i vattnet. / När kakan togs ur ugnen borstades mjölet av med ”vespen”. De stekta bröden, kakor och limpor, bars till matboden, ”boa”, och lades ner här i en större trälår med lock, kallades ”arka”, Denna kunde klädas in med vita tygskynken. Tunnbrödet hängdes omedelbart efter stekningen på stänger i ”kôvens” tak för att torka. Efter grundlig torkning har bars även detta bröd till visthusboden och lades ned i en lår. Allt bröd räknades i tjog. I vardagslag lades brödet direkt på bordet. Vid högtidligare tillfällen på en ”brökôrj”. Diverse om bröd Sagesmannen såg tårta första / gången vid 18 års ålder, således omkring 1882. Det speciella begravningsbrödet var ”klengås”. En ”grannkaka” beströks med smör till sin halva tjocklek och ovanpå smöret lades nästan lika tjockt med finriven, hård mesost, kallad ”sann-ost”. Kakan klövs sedan (rättare delades) i fyra delar och åts med kniv utan sovel. När den åts rök den torra mesosten omkring de ätande. Klengås serverades även vid bröllop och andra kalas, obligatorisk vid begravning, ”gravöl”. Seden förekommer ännu trots smörbrist. Knôtterkaka. Skrapet ur baktråget rördes upp / i vatten med jäst och av degen bakades kakor, vilka kallades ”knôtterkak”. ”Lokak” [lokak f ´litet bröd som rullades ihop i hast och gavs åt barn vid bakning´ R Broberg kompl 1954] kallades de små bröd, varmed barnen undfägnades under bakardagarna. Lussekatt. Vid julbaket bakades av bästa degen ett bröd i form av en katt med ben, rumpa och huvud och med russin eller pepparkorn till öga. Enligt sagesmannen var detta ”gammal sed”. Småbröd De enda småbröd sagesmannen kunde minnas voro: pepparkakor (sent datum) sockerkringlor och kryddskorpor, (äldre datum) samt ”hjortronsbrö”. Dessa voro tydligen ett / speciellt bröd för denna bygd, formen var ett löv, förekommer ännu efter gammalt recept på alla kalas i hela socknen. Denna form. [Illustration.] Kyrkbröd I en näsduk lindades in åt barnen en sockerkringla och ett par sockerbitar. Till julottan hade man rikligare förning med, även för de äldre och efter gudstjänsten brukade man samlas i gården Sela, mellan kyrkan och sjön, där brännvinsförsäljning förekom, och kalasade på matsäckarna. Paltbröd bakades av blod från alla djur, som slaktades, och rågmjöl. Bröden voro i kakform med hål. Efter stekningen hängdes de upp / på stänger i ”kôven” för torkning. Förvarades sedan i visthusboden, oftast hängande på stängerna. Åts med stekt fläsk och flott, men också med potatiskorv, ”jorLäppeLkôrv”. Anses ännu i dag vara mycket gott. Julhög I upptecknaren Brodins barndomshem i denna socken och Berga hemman var det sed att varje medlem av familjen samt tjänstefolket skulle ha var sin julhög av bröd. Dessa lades upp på ett med lock överlagt stort bord i finrummet, där de skulle ligga till trettondagsaftonen. Den av tjänstefolket, som fick ledigt för hemresa under juldagarna, fick ta sin / julhög med sig. Bröden till julhögen bakades vid julbaket precis lika många bröd som det skulle bli högar. I varje hög fanns följande bröd: 1) käringen och gubben, bakade av pepparkaksdej, ögon av pepparkorn [Illustration.] ”Käringen och gubben” ungefär 15 cm. höga. 2) kusen, av vetedeg, spiralform, russin i mitten [Illustration.] 3) katten, av vetedeg, solkorsmotivet sålunda: [Illustration.] med russin i varje ögla. 4) bocken, av pepparkaksdeg, samma höjd som käringen och gubben. / Måtten till nō 1 och 4 voro gamla, troligen från min mors hem i denna socken. De voro gjorda av plåt. Särskilt viktigt var det att högarna icke fingo röras förrän trettondagsafton, då bröden voro så hårda, att de fingo blötas i kaffe för att man skulle få ned dem. Sagesmannen Betty Andersson hade hört av ”de gamla” om dylika högar, men i hennes hem hade de ej förekommit. Att seden i Brodins hem dock är från denna socken, är visst. Under talet om denna detalj meddelade Betty Anderssons piga, tidigare nämnd, att julhög förekom i hennes hem i Ekshärads socken. Hon berättade att högen var myc- / ket stor och innehöll ”olika sorters bröd”. Närmare detaljer lovade hon efterhöra av sin familj. I detta sammanhang berättade hon följande: Bröd åt råttorna. I samband med julbaket bakades i hennes hem ett bröd, som lades ”i halmen“ i ladan åt råttorna. Det lades ut samtidigt med grötfatet till tomten på julaftonen. Klimp. I Västra Emterviks socken användes s. k. ”krôftninger”, d. v. s. klimpar av vetemjöl och vatten, kryddat, sammalet och spad, vilka åtos i ”sô”, d. v. s. fläsk- eller köttspad. Förekommer ännu. / Komplettering III Vännpannkak = pannkaka stekt i stekpanna på spisen (eller i spisen). Den vändes med kniv, sedan den blivit stekt på ena sidan. Till skillnad från ”tjåck-pannkak”, som stektes i bakugn, vändes ej. Brödspett = bröjaL Klengås. Ursprungligen namn på den smörgås, som bjöds på, då man kärnade. Medan moran ältade smöret i fatet tog hon smöret med träskeden och klenade på brödet med skeden. Namnet har överflyttats sedan på den fest-smörgås, som bjöds på vid ”jäst-bô”, = lika med / begravning, lustigt nog, Brödet var ”finkak”: en fjärdedels kaka. På brödet lades tjockt med smör, omkring 1/3 av brödets tjocklek. Detta skulle helst klenas ut med en träsked. Över smöret sållades finriven ”sann-ost” till halva smörets tjocklek. Obs kakan delades i fyra delar med skarp kniv sedan smör och sandosten kommit på. Den, alltså smörgåsen, fick sålunda fina, jämna smörkanter. När sandosten kommit på kakan tog man ett litet såll, som användes vid siktning av potatismjöl, ”stärkels”, ”stärkels-mjöL”, plattade till med sållet och ka- / kan fick ett rutigt mönster. Detta var särskilt fint och noga. Lysved, mask. Tappskrä. Ofta hade man inte råd att skräda själva kärnan av havren, utan tog endast toppen av kornen. Glohôpper. Oftast utbakad av rågmjöl, ojäst, halvtjock. OmsvaLv, ej omsväLv. ”Äsing”, ätteräsing finnes. Jag fick ordet i annat sammanhang härom / dagen av Johan Nyström, Änghagen, Hensgård, född 1871. Vi talade om socker som födoämne och Johan sa: ”Sockre äser på (i) kroppen” / Utdrag ur brev från Linus Brodin, V. Ämtervik, den 2 maj 1947. Den vridbara pannan: Enligt vad jag nu vet har denna vridbara panna varit mycket vanlig här i socknen. Även om den nu alldeles är försvunnen utom två exemplar. Den begagnades i den öppna spisen och var vridbar därför, att man fick maten ordentligt stekt. Tog elden för hårt på någon kant, var det bara att vrida pannan på sin tapp – medan benen voro stilla – och fick sålunda jämnare stekning. En "snygg och relativt ren sådan panna användes för att steka fläsk och potatis, pannkaka samt att smälta finare fettämnen såsom ister och talg, vilka fettämnen något saltats. I en sämre och mindre dylik panna smälte man "uL-ister", d.v.s. sämre fettämnen och osaltade. Ul-ister kunde vid smältningen vara ankommet. Det användes för smörjning av skodon och all slags "smorning av åkdon, redskap, seldon och dylikt. Pannan sattes – det vill säga den större och snyggare – direkt på bordet med det stekta. Tallrikar kom ej till användning. Du frågar om "läfsor". De kallas här "glohopper" och stektes på "halla", d.v.s. direkt på spishällen i den öppna spisen. Dylika tillfällighetsbröd åtos varma. De voro ojästa och i kallt tillstånd synnerligen hårdätna, berätta de gamle här. / Trebenshäll från V. Emtervik, Värmland. Denna bakhäll av järn motsvarar den av Olaus Magnus avbildade järnplåten, lagd över en trefot (se fig. sid. 5). Foto Linus Brodin, Landsmåls- och folkminnesarkivet. [Illustration (foto).] / Med reservationer för dylika egenheter i Olaus Magnus’ skrivsätt och efter jämförelser med andra samtida källor kan man otvivelaktigt ur Olaus Magnus’ skildringar utröna den svenska brödkulturens grunddrag vid medeltidens slut och nyare tidens början. Olaus Magnus framhåller i bok XIII kap. 13 hur jordens alster skifta efter landskapens och luftstreckens beskaffenhet. Ju längre man kommer mot norr, ju mindre givande blir vetet. Mot söderns vete, som Olaus Magnus värderar som den förnämligaste brödsäden, sätter han nu för svenskarnas del rågen. »Svearna eller svenskarna ha fått en ofantlig rikedom på vete, men ännu större rikedom på råg (sed maior siligines est concessa)». Att Olaus Magnus uttrycker sig på detta sätt överensstämmer med hans tendens att överdriva och spetsa till sina uppgifter. Av andra, tillförlitliga källor veta vi, att någon rikedom på vete ej var för handen i den tidens Sverige. Men givetvis är det riktigt, att tillgången på råg var åtskilligt större än tillgången på vete. Fortsättningen i kap. 13 ger en vidare överblick, som — om man bortser från uttryckssättet — rätt väl svarar mot vad vi känna från annat håll: »Såväl östgötar som västgötar nyttja korn och havre; genom gudomens mildhet finnes en aldrig sinande tillgång härpå, både / [Illustration (foto).] Stekpanna, vridbar kring en järnnagel i pannans centrum. Från V. Ämtervik, Värmland. Foto L . Brodin, Landsmåls- och folkminnesarkivet. / [Illustration (foto).] Brödhalster, vridbart, från Gällivare socken. På dylika halster har ännu i sen tid bakats ett primitivt bröd, halsterileipä. Gällivare hem- / [Illustration (foto).] Film nr 5609 Trebenshäll, använd vid gräddning av bröd. Linus Brodin, 1946 / [Illustration (foto).] Film nr 5610 Trebenshäll, använd vid gräddning av bröd. Foto: Linus Brodin, 1946 / [Illustration (foto).] Film nr 5611 Stekpanna, vridbar på fot, tre fot. Linus Brodin, 1946 / Västra Ämtervik, Värmland Linus Brodin (ULMA 18494)