Transkriberad uppteckning

Värmland, Västra Emterviks socken. Brödet och dess tillredning No 16. Ordet Baka. Brukas endast om brödtillverkning, ”Bak brö”. Man ”stekt vännpannkak”, ”stekt vaffler” o. s. v. Gällde det för kvinnorna att komma nära elden vid t. ex. spinning användes uttrycket ”tôk ihop säj mä spinnrockan ve spisen”. Allt arbete med brödtillverkningen inrymmes i ordet ”bak”. De dagar man bakade kallades ”bakerdager”. Man bakade vår och höst. Man angiver icke någon bestämd dag. Under dessa ”bakerdager” bakades anda till 30 tjog ”tönn-bröd”, d. v. s. / hårt utkavlade tunna rågkakor, hålbröd, vilka hängdes på ”bröspett, bröjaL” i kökstaket eller i taket i ”kôven.” Årets tredje storbak var ”jul-bake, vilket gjordes i god tid före Lusse. Dessa uttryck förekomma: ”baking, ha baking fôr säj, fa ha bak, bak ä faLet.” Man ”gjord Lussebak.” Yrkesbagare bosatte sig här i början på 1930-talet. Som en märkvärdighet berättas att på 1870-talet hade en yrkesbagare slagit sig ned i den gamla tvåvånings byggnaden invid Östra Emterviks kyrka. Bönderna i Västra Emtervik brukade vintertiden gå över isen till först- / nämnda kyrka för hos denna bagare köpa kaffebröd sedan de besökt gudstjänsten Socknens bagerska var Anna Rydberg, ’Anna på Boställ’, död för omkring 20 år sedan. Eljest kunde man ta ”hjälpkäring” från någon granngård. Till jul bakades: grovkak, grannkak, vörter (utan jäst) samt något ”småbrö” d. v. s. sockerkringler och skôrper. Allmänt om brödet. Uttrycket ”gussjLån, gussjLåna ” användes om all mat. ”Dä finns int gussjLån i huse.” ”Farfar va sô rädd ôm brösmôLan. Dä sôm bLe övver skull gömmes te / näste mål.” (yttrande av Betty Andersson) Gamla på undantag skulle ha ”brö-föa” av den som övertog deras gård. Ordspråk: ”Bätter brölös än rålös.” ”Små smôLer ä og brö.” ”När musa ä mätt, ä mjöLe beskt.” Uttryck: ”De har allt marg i bröföa.” Dä va jämt han hadd bröföa” (behövde ej tigga) ”Drängen ä harL i maten.” Till god sed och uppfostran hörde, att barnen skulle vara tysta under måltiden. Maten skulle tysta munnen: ”Lätt maten tyst mun.” / Benämningar på bröd och delar därav: Se ovan, ”en bröbet, en kakbet, e brösmôL, bröskav, bröskalken (sista biten av limpan), inte e brösmôL igen (alldeles slut) ”farsk-brö”, gammalt brö med mögel sades vara ”bårtmugga”. För hårt jäst = fôr hart jäsat. Kladdigt bröd ”hadd ståLrann”. Det yttre kallades ”skôrpa” och det inre ”inmät”. Brödsorter: ”Limp, kak, hôLkak, grannkak = av siktat mjöl, användes till ”kLengås”, ”havverkak” var stora och tunna, rullades på spett när de skulle in i ugnen, där rullades de ut och under stekningen vändes denna kaka / med kakfjöLa”. Bakugnen: Bakugnen var murad i den del av muren, som vände åt ”kôven”. Storleken har sagesmännen svårt att uppgiva. ”Den va så stor att en kônn krype in å lag’en.” Ugnens tak kallas ”bakomsvaLve” och ugnens botten för ”bakomsbôtten”. Någon lucka för öppningen fanns ej. Ugnens bredd kan gott uppgivas ”va en meter”. Utanför ugnen och något lägre än ugnsbotten var ”gruva”. Till vänster om ugnsöppningen en öppning inåt ugnen kallad ”gluggen”, ”lys-gLuggen”. Genom denna påfylldes ”lyse”, torrved, under stekningen. Även denna / öppning saknade lucka. Ugnsöppningen kallades ”omshôLe”. Längst in i valvet ett hål, rökfång. En del av röken gick ut genom ”omshôLe” och upp genom kupan. Gjordes ett uppehåll i stekningen ”slängdes kôLa övver bôtten fôr te hôll’en varm”. ”Ve brer ut gLöran sô ommen tar igen säj.” Var ugnen för varm, ”fôr brännhet”, kastades grovt salt över ugnsbotten. Redskap: ”kakbôtten”, rund träskiva med meterlångt skaft. ”kakfjöLa”, avlång träskiva med / meterlångt skaft. Användes att vända brödet i ugnen med. Med ”kakbotten” fördes det ostekta brödet in i ugnen. ”raka”, en mot ett halvannan meter långt skaft vinkelrätt järn, varmed glöden rakades ihop. ”sopa”, i en rund järnring, fastsatt på ett cirka 1 ½ m. långt skaft träddes stadiga kvistar av tall. De ovan ringen uppskjutande tjockare delarna av kvistarna böjdes mot skaftet och bands fast med snöre eller envidja sålunda: [Illustration.] / Veden och uppeldningen För uppeldning av bakugnen användes ”langve” (långved), alltid barrved, som sprakade. Det skulle vara ”grova träd”, d. v. s. större vedstycken. Till lysved användes också barrved, ”småve”, d. v. s. finhuggen ved. För tändningen lades först ”ett tvar-trä”, på detta stickor av töre. Sedan dessa tagit sig ”kastades ve’n in” i ugnen. När man eldat tillräckligt länge och fått en stor hög av bränder, rakades dessa ut över ugnsbotten för att ”ommen skull ta säj.” Attiralj för stekning, annat slag. ”Hastbak” kunde förekomma, varvid man inte gjorde sig tid med att / elda upp bakugnen. En vanlig stekpanna fylldes med deg och sattes i ugnen i fyrspisen; tidigare en trebenspanna i den öppna spisen. Kokspis, = ”fyrspis”, kom i bruk i sagesmannens hemman omkring 1907. Upplysning om tidigare spisar finnes. Våfflor, = ”vaffler”, stektes i ”vaffeljärn”, med långt skaft, vilket lades på glöden i spisen. ”Pannkakslaggen” var en panna med låg kant. En dylik panna med ben och vridbar panna finnes i sagesmannens hem. Konstruktionen av denna vridbara panna, som uppgives vara en utmärkt stekpanna framgår av denna skiss: / [Illustration.] vridbar stekpanna tvärkryss av järn med påsatta ben. I krysset en nabb genom pannans botten, som angives genom streckning Då elden var ojämn i den öppna spisen, fick man jämn stekning genom att med trästicka vrida pannan allteftersom elden tog. Trebenshäll för brödstekning I Linus Brodins ägo finnes en gjuten järnhäll på tre ben, cirkelrund, för stekning av bröd i öppen spis. Den har i stort samma utseende som fig. 4 i häftet men av dessa mått: hällens diameter 41 cm; tjocklek 8 mm; benens längd 16 cm, och med en tjocklek vid basen av 3 cm. Dess genomskärning framgår av följ. / skiss av trebenshäll: [Illustration.] ben i genomskärning hällen sedd underifrån årtalet ”A. 1773” ingjutet i hällens undersida Föremålet, från södra delen av socknen, har gått i flera händer innan nuvarande ägaren erhöll den som gåva. – Pannkaka, s. k. ”rårevs-pannkak”, vari ingår riven, rå potatis, stektes i vanlig stekpanna Bakskiva – bakbord. Då sagesmannen, Betty Andersson, var / 20 år gammal skaffades en bakskiva till huset, alltså 1884. Därförut bakades på ena ”slaget” av slagbordet. Degen gjordes i ordning kvällen före ”bakerdagen” i ett ”baktrôg”. Den arbetades med händerna, ”de knôdd degen”. Bakerdagen började i regel kl. 3 på morgonen. Då började man med att ”vri dägen” och vid 5-tiden började man ”te bak ut”. Under jäsningen breddes degen över med ”ett bakskynk å en filt”. Jästen erhölls, då man bryggde dricka. ”Dä sôm sjönk te bôtten togs tevara å fôrvardes i träkôlla.” Denna förvarades i källaren för att hållas kall. Hade man inte jäst, lånade eller tiggde man / sig fram. I detta sammanhang berättade sagesmannen att då man lånade eld ”tog en varmen i e bLöt tras”. Mjölet förvarades i en binge i ”boa”. Det bars in med tråget. Redskap: ”En slätt-kavvel, en krus-kavvel, kak-pecken, kôrvhorn för hålen i hålkakan. Särskild skrapa för degtråget har ej funnits Sagesman för ovanstående, där ej annat angives, änkefru Betty Andersson, Kisterud, f. 1864. uppväxt i en storbondegård. / Sagesman för efterföljande fru Britta Nyström, Hensgård, f. 1873, uppväxt i ett småbrukarhem. Hon har samma benämningar på bak, redskap o. dyl. som ovanstående Dessa avvikelser noteras: Bakugnen, ”bakommen”, var alltid i ’kôven’. Den var mindre, ½ m. lång, ¾ m. bred. Ingen lucka, men då den ej begagnades sattes en plåt for ”ômshôle”. ”De rätt en plåt fôr.” Medan ugnen var varm efter stekningen torkade, ”skrädde”, man havre i den. ”De tôppskrädd te skrämjöl.” Av detta mjöl bakade man ett särskilt bröd, ”havverbrö”, vilket / åts som sovel till potatisen. Under det havren torkade i ugnen fick den röras om: ”De kar mä raka.” De olika bakugnsdelarnas namn: ”Omsvalv, omsbôtten, omshôL, lyshôL”. Man eldade ugnen ”ett par ommer”, d.v.s. med ett par brasor. Ugnen skulle bli ”langvarm”. ”Te börj mä ä han int bra i årning, – han ä bätter senna.” Röken gick fram genom ugnshålet ”å ôppet ommen”, d. v. s. genom kupan. En småbrukare bakade flera gånger under året än storbonden: ”En småbruker hadd int sô mö å bak tå.” / Storbaket för året var julbaket. Man bakade ”knäckebrö, limper, grannkak, hôrdasskak”, d. v. s. vardagsbröd. Sagesmannen reste 1903 till Amerika; det året fanns ej spis i hennes hem. Varsel: Ôm kaka trell tå kakbôtten skull dä spörs dött. Ôm ho vänd säj, skull dä bli i släkta. Den sista biten av limpan kallades ”limpskalken”. Det bröd, sôm inte jäste blev ”kLaddet”. Glohopper. Ibland var brödet så utgånget att man nödgades steka innan degen jäst upp. Dessa bröd kallades ”gLohôpper”. Förleden torde vara / glor av glöd. Man kunde också få så dålig jäst att ett helt bak blev till sådana ”glohôpper”. ”Dä ble glohôpper tå alltihop.” Upptecknaren Brodin, född i denna socken, fadern gästgivare i hemmanet Berga, minnes ej annat än järnspis i gästgivaregårdens kök. Hans mor brukade steka ”glohôpper” ovanpå järnspisen. Detta före 1900. Redskap: ”Kavveln” av två slag, en ”slättkavvel” med ett handtag, och en ”kruskavvel” med två, rörliga handtag. I äldre tider fanns även kruskavle med fasta handtag hade sagesmannen hört. / ”Kak-pecken”, såg ut: [illustration] av trä med inslagna spik. ”Rullpecken”, träkavel med spikar för tunnbrödsbakning ”Raka”: en träkloss med långt skaft ”Kakbôtten”, rund träskiva med långt skaft. ”KakfjöLa”, avlång träskiva med långt skaft. ”Sopa”: ett langt skaft med träklyp. I denna sattes björnmossa, vilken man ”batt te mä via”, d.v.s. en envidja. ”Dä va e kLyp mä e vihank.” – Ovan nämnda ”grannkak” bakades av fint siktat rågmjöl. Helgdagsbröd och kalaskaka. / Sagesman för ovanstående Britta Nyström, se ovan. – Sagesman för efterföljande fru Betty Andersson Sädesslag och mjöl: Råg, havre, vete. Mest använde man sammalet havremjöl och sammalet rågmjöl. Till bättre bröd, ”grannkak”, ”finkak” använde man samsiktat rågmjöl. Var det ont om råg drygade man ut med skrä-mjöl, av havre, till ett bröd som kallades ”havverbrö”. Bröd av rågmjöl kallades gemenligen ”rôgbrö”. Den säd, som användes till bak, / kallades ”brö-sä” till skilnad från utsädes, som kallas ”säs-korn”. Under tider av missväxt – sista svåra missväxtperioden var 1867–1868, anskaffades både utsäde och brödsäd från Västergötland via Karlstad. Under ovan nämnda missväxtperiod hette sockenadjunkten i V. Emtervik Alfred Unger. Han hade fått ett arv genom sin hustru och för dessa pengar inköpte han spannmål i Karlstad och hela socknen. Vete odlades i bygden först på 1870-talet. Sagesmannen minnes att hennes mor hade köpte vetemjöl, troligen i Karlstad, och bakade vetekringlor, som förvarades i / I låda i skåpet. Detta var 1868. Sagesmannens piga, född i Ekshärad, meddelade att i hennes barndom, omkring 1900, var det i den socknen två fattiga gummor, som bakade vetekringlor och gingo omkring i gårdarna och sålde. När man kastade säden med handskovel i V. Emtervik fick man i första hand två kvaliteter säd: ”lättkorna”, gavs åt kreaturen efter förmalning, samt ”de bätter korna”, som blev brödsäd och utsäde. Den sämre sorten kallas också ”slösä’”. Man kunde också baka av mjöl efter slösäd. Detta mjöl kallades ”såmjöl” och brödet ”såmjölskak”. / Man skiljde på ”grannkak”, kalasbröd, och ”hôrdass”-kak”, vardagsbröd Kryddor: Förutom salt användes ”kummin” även kallad ”kôm”, vilket skördades av husmodern, anis, ”pommeransskal” till skorpor, ”vörter” till julbrödet, ”fängkål”, kardemumma i veteskorpor, russin till julkrans och julkuse Surrogat: Sagesmannen minnes ej nödåren på 1860-talet, då bark förekom (enligt uppgift av Brodins morfar, född 1824, död 1911) men berättade om ärtmjöl – ”artmjöl”, samt potatis såsom utdrygningsmedel i bröd. / Deg och jäsning Ordet deg uttalas ”däg” och ordet jäst uttalas i vissa sammansättning ”äst”. Man sade sålunda ”dägen äser”, ”dägen ä äst”, alltså färdig. Om säden stått och grott på åkern på grund av dåligt bärjningsväder ”bLe dä rann” i limpan. Denna rand kallades ”dägrann”, ”ståLrann”. Dålig jäst förorsakade ”deget brö”. Degen sattes på kvällen. Man sade, att man ”knôdd dägen”. Första bakardagen började man vid 3-tiden med att ”vri ôm dägen”. Det ljumma vatten man använde vid knådningen kallades ”knô- / spa”. Saltet ”kastades ôpp i trôge”. Jästen rördes ned i degen. När degen ”vres” hade man samma sorts mjöl som vid knådningen, men när man kavlade ut den hade man ”bättre” mjöl, därför att brödet skulle se finare ut. Degen vreds och knådades med händerna tills den blev ”lagom harL”. Efter knådningen fick degen stå i tråget och jäsa, varvid tråget ställdes på ett varmt ställe. Den utbakade kakan lades likaså på ett varmt ställe, på ett sofflock, vilket klätts med filtar, en fäll, eller dyl. och över denna ett / lakan. Köpjäst kom till bygden omkring 1875. Därförut var man uteslutande hänvisad till den jäst som man fick vid brygden av dricka. Den finaste jästen fick av skummet, detta kallas ”frô”, och sekunda jäst av bottensatsen. Jästen förvarades i en liten träbytta. Bakningen I allmänhet var man 3 person vid storbaket, två som ”baka ut” och en vid ugnen. Den som bakade ut tog deg med händern ur tråget, ”knôtrôge”, arbetade degen i mjölet tills den blev lagom hård. Sedan rullades den i längder, / armtjocka, och en sådan ”längd” skars med kniv i lagom stora ”kakämn”, vilka kastades åt sidan med vänsterhanden efter som man skar av. Därefter tog man ett ämne, klappa ut detta med höger hand med vänsterhand hela tiden formade kanten, kavla sedan ut med slätkaveln och sist med kruskaveln. Resultatet blev en vanlig kaka som med händerna lades på ”kakbôtten” och bars till en varm plats, där kakorna fingo ligga omkring en timme. Ämnena till tunnbröd skars mindre, klappades först ut med handen, sedan ämnena legat på jäsning, Sedan man kavlat ut dem med / kruskaveln på ena sidan vände man kakan med samma kavle på så vis att man ”käckte” tag i kakans kant och svängde den över. På samma sätt gjorde man då kakan var färdigkavlad med ”kruspecken” och man skulle flytta den över dit den skulle. Man satte ”pecken” hårt i kanten och rullade kakan runt kaveln. Dessförinnan hade ett mitthål gjorts med ett ”kôrvhorn”. Den utkavlade kakan låg ”på ätteräsning”. Man ”bak ut ämna” – även ”klapp ut ämna. Stekning Den som stekte hade en kortskaf- / tad ”kakbôtt” och en långskaftad. Tog kakan på den förstnämnda, ”pecka” kakan med ”kakpecken”, förde den över på den långskaftade kakbotten och in i ugnen. Man börgade med att lägga kakorna längst in i ugnen och fortsatte med läggningen till långt ut mot ugnsöppningen. Man fick dock ej lägga för nära ”lyset”. De som komma närmast ”lyset” fick vridas runt med ”kakfjölen” för att ej bli brända. För att få limporna vackert bruna strök man över dem med vatten. Fjäder användes. Var det riktigt ”grannlag” hade man sirap i vattnet. / När kakan togs ur ugnen borstades mjölet av med ”vespen”. De stekta bröden, kakor och limpor, bars till matboden, ”boa”, och lades ner här i en större trälår med lock, kallades ”arka”, Denna kunde klädas in med vita tygskynken. Tunnbrödet hängdes omedelbart efter stekningen på stänger i ”kôvens” tak för att torka. Efter grundlig torkning har bars även detta bröd till visthusboden och lades ned i en lår. Allt bröd räknades i tjog. I vardagslag lades brödet direkt på bordet. Vid högtidligare tillfällen på en ”brökôrj”. Diverse om bröd Sagesmannen såg tårta första / gången vid 18 års ålder, således omkring 1882. Det speciella begravningsbrödet var ”klengås”. En ”grannkaka” beströks med smör till sin halva tjocklek och ovanpå smöret lades nästan lika tjockt med finriven, hård mesost, kallad ”sann-ost”. Kakan klövs sedan (rättare delades) i fyra delar och åts med kniv utan sovel. När den åts rök den torra mesosten omkring de ätande. Klengås serverades även vid bröllop och andra kalas, obligatorisk vid begravning, ”gravöl”. Seden förekommer ännu trots smörbrist. Knôtterkaka. Skrapet ur baktråget rördes upp / i vatten med jäst och av degen bakades kakor, vilka kallades ”knôtterkak”. ”Lokak” [lokak f ´litet bröd som rullades ihop i hast och gavs åt barn vid bakning´ R Broberg kompl 1954] kallades de små bröd, varmed barnen undfägnades under bakardagarna. Lussekatt. Vid julbaket bakades av bästa degen ett bröd i form av en katt med ben, rumpa och huvud och med russin eller pepparkorn till öga. Enligt sagesmannen var detta ”gammal sed”. Småbröd De enda småbröd sagesmannen kunde minnas voro: pepparkakor (sent datum) sockerkringlor och kryddskorpor, (äldre datum) samt ”hjortronsbrö”. Dessa voro tydligen ett / speciellt bröd för denna bygd, formen var ett löv, förekommer ännu efter gammalt recept på alla kalas i hela socknen. Denna form. [Illustration.] Kyrkbröd I en näsduk lindades in åt barnen en sockerkringla och ett par sockerbitar. Till julottan hade man rikligare förning med, även för de äldre och efter gudstjänsten brukade man samlas i gården Sela, mellan kyrkan och sjön, där brännvinsförsäljning förekom, och kalasade på matsäckarna. Paltbröd bakades av blod från alla djur, som slaktades, och rågmjöl. Bröden voro i kakform med hål. Efter stekningen hängdes de upp / på stänger i ”kôven” för torkning. Förvarades sedan i visthusboden, oftast hängande på stängerna. Åts med stekt fläsk och flott, men också med potatiskorv, ”jorLäppeLkôrv”. Anses ännu i dag vara mycket gott. Julhög I upptecknaren Brodins barndomshem i denna socken och Berga hemman var det sed att varje medlem av familjen samt tjänstefolket skulle ha var sin julhög av bröd. Dessa lades upp på ett med lock överlagt stort bord i finrummet, där de skulle ligga till trettondagsaftonen. Den av tjänstefolket, som fick ledigt för hemresa under juldagarna, fick ta sin / julhög med sig. Bröden till julhögen bakades vid julbaket precis lika många bröd som det skulle bli högar. I varje hög fanns följande bröd: 1) käringen och gubben, bakade av pepparkaksdej, ögon av pepparkorn [Illustration.] ”Käringen och gubben” ungefär 15 cm. höga. 2) kusen, av vetedeg, spiralform, russin i mitten [Illustration.] 3) katten, av vetedeg, solkorsmotivet sålunda: [Illustration.] med russin i varje ögla. 4) bocken, av pepparkaksdeg, samma höjd som käringen och gubben. / Måtten till nō 1 och 4 voro gamla, troligen från min mors hem i denna socken. De voro gjorda av plåt. Särskilt viktigt var det att högarna icke fingo röras förrän trettondagsafton, då bröden voro så hårda, att de fingo blötas i kaffe för att man skulle få ned dem. Sagesmannen Betty Andersson hade hört av ”de gamla” om dylika högar, men i hennes hem hade de ej förekommit. Att seden i Brodins hem dock är från denna socken, är visst. Under talet om denna detalj meddelade Betty Anderssons piga, tidigare nämnd, att julhög förekom i hennes hem i Ekshärads socken. Hon berättade att högen var myc- / ket stor och innehöll ”olika sorters bröd”. Närmare detaljer lovade hon efterhöra av sin familj. I detta sammanhang berättade hon följande: Bröd åt råttorna. I samband med julbaket bakades i hennes hem ett bröd, som lades ”i halmen“ i ladan åt råttorna. Det lades ut samtidigt med grötfatet till tomten på julaftonen. Klimp. I Västra Emterviks socken användes s. k. ”krôftninger”, d. v. s. klimpar av vetemjöl och vatten, kryddat, sammalet och spad, vilka åtos i ”sô”, d. v. s. fläsk- eller köttspad. Förekommer ännu. / Komplettering III Vännpannkak = pannkaka stekt i stekpanna på spisen (eller i spisen). Den vändes med kniv, sedan den blivit stekt på ena sidan. Till skillnad från ”tjåck-pannkak”, som stektes i bakugn, vändes ej. Brödspett = bröjaL Klengås. Ursprungligen namn på den smörgås, som bjöds på, då man kärnade. Medan moran ältade smöret i fatet tog hon smöret med träskeden och klenade på brödet med skeden. Namnet har överflyttats sedan på den fest-smörgås, som bjöds på vid ”jäst-bô”, = lika med / begravning, lustigt nog, Brödet var ”finkak”: en fjärdedels kaka. På brödet lades tjockt med smör, omkring 1/3 av brödets tjocklek. Detta skulle helst klenas ut med en träsked. Över smöret sållades finriven ”sann-ost” till halva smörets tjocklek. Obs kakan delades i fyra delar med skarp kniv sedan smör och sandosten kommit på. Den, alltså smörgåsen, fick sålunda fina, jämna smörkanter. När sandosten kommit på kakan tog man ett litet såll, som användes vid siktning av potatismjöl, ”stärkels”, ”stärkels-mjöL”, plattade till med sållet och ka- / kan fick ett rutigt mönster. Detta var särskilt fint och noga. Lysved, mask. Tappskrä. Ofta hade man inte råd att skräda själva kärnan av havren, utan tog endast toppen av kornen. Glohôpper. Oftast utbakad av rågmjöl, ojäst, halvtjock. OmsvaLv, ej omsväLv. ”Äsing”, ätteräsing finnes. Jag fick ordet i annat sammanhang härom / dagen av Johan Nyström, Änghagen, Hensgård, född 1871. Vi talade om socker som födoämne och Johan sa: ”Sockre äser på (i) kroppen” / Utdrag ur brev från Linus Brodin, V. Ämtervik, den 2 maj 1947. Den vridbara pannan: Enligt vad jag nu vet har denna vridbara panna varit mycket vanlig här i socknen. Även om den nu alldeles är försvunnen utom två exemplar. Den begagnades i den öppna spisen och var vridbar därför, att man fick maten ordentligt stekt. Tog elden för hårt på någon kant, var det bara att vrida pannan på sin tapp – medan benen voro stilla – och fick sålunda jämnare stekning. En "snygg och relativt ren sådan panna användes för att steka fläsk och potatis, pannkaka samt att smälta finare fettämnen såsom ister och talg, vilka fettämnen något saltats. I en sämre och mindre dylik panna smälte man "uL-ister", d.v.s. sämre fettämnen och osaltade. Ul-ister kunde vid smältningen vara ankommet. Det användes för smörjning av skodon och all slags "smorning av åkdon, redskap, seldon och dylikt. Pannan sattes – det vill säga den större och snyggare – direkt på bordet med det stekta. Tallrikar kom ej till användning. Du frågar om "läfsor". De kallas här "glohopper" och stektes på "halla", d.v.s. direkt på spishällen i den öppna spisen. Dylika tillfällighetsbröd åtos varma. De voro ojästa och i kallt tillstånd synnerligen hårdätna, berätta de gamle här. / Trebenshäll från V. Emtervik, Värmland. Denna bakhäll av järn motsvarar den av Olaus Magnus avbildade järnplåten, lagd över en trefot (se fig. sid. 5). Foto Linus Brodin, Landsmåls- och folkminnesarkivet. [Illustration (foto).] / Med reservationer för dylika egenheter i Olaus Magnus’ skrivsätt och efter jämförelser med andra samtida källor kan man otvivelaktigt ur Olaus Magnus’ skildringar utröna den svenska brödkulturens grunddrag vid medeltidens slut och nyare tidens början. Olaus Magnus framhåller i bok XIII kap. 13 hur jordens alster skifta efter landskapens och luftstreckens beskaffenhet. Ju längre man kommer mot norr, ju mindre givande blir vetet. Mot söderns vete, som Olaus Magnus värderar som den förnämligaste brödsäden, sätter han nu för svenskarnas del rågen. »Svearna eller svenskarna ha fått en ofantlig rikedom på vete, men ännu större rikedom på råg (sed maior siligines est concessa)». Att Olaus Magnus uttrycker sig på detta sätt överensstämmer med hans tendens att överdriva och spetsa till sina uppgifter. Av andra, tillförlitliga källor veta vi, att någon rikedom på vete ej var för handen i den tidens Sverige. Men givetvis är det riktigt, att tillgången på råg var åtskilligt större än tillgången på vete. Fortsättningen i kap. 13 ger en vidare överblick, som — om man bortser från uttryckssättet — rätt väl svarar mot vad vi känna från annat håll: »Såväl östgötar som västgötar nyttja korn och havre; genom gudomens mildhet finnes en aldrig sinande tillgång härpå, både / [Illustration (foto).] Stekpanna, vridbar kring en järnnagel i pannans centrum. Från V. Ämtervik, Värmland. Foto L . Brodin, Landsmåls- och folkminnesarkivet. / [Illustration (foto).] Brödhalster, vridbart, från Gällivare socken. På dylika halster har ännu i sen tid bakats ett primitivt bröd, halsterileipä. Gällivare hem- / [Illustration (foto).] Film nr 5609 Trebenshäll, använd vid gräddning av bröd. Linus Brodin, 1946 / [Illustration (foto).] Film nr 5610 Trebenshäll, använd vid gräddning av bröd. Foto: Linus Brodin, 1946 / [Illustration (foto).] Film nr 5611 Stekpanna, vridbar på fot, tre fot. Linus Brodin, 1946 / Västra Ämtervik, Värmland Linus Brodin (ULMA 18494)