Transkriberad uppteckning

Bröllopen i bygden sparades ofta till storhelgerna, mest till julen, då annandagen var traditionell bröllopsdag. Vigseln förrättades i prostgården före gudstjänstens början. Brudparet åtföljdes dit av ett gift par, "följesfolk", samt av två s.k. smådrängar, d.v.s. yng- lingar. Följesfolket utgjorde sällskap åt brudparet och voro vigselvittnen. Under färden till prostgården åkte brudgummen och följesman- nen i ena åkdonet samt bruden och följeskvinnan i det andra. När man vände tillbaka, sutto brud och brudgum tillsammans för sig och följesfolket för sig. Smådrängarna stodo en bakpå vardera åkdonet och körde samt skötte hästarna under uppehållet i prostgården. Då vanligen många brudpar, ända till tolv 1), kunde samlas där, drog vigselakten ut på tiden. De många smådrängarna nere på gården bekantade sig därunder och bjödo varandra på bränn- vin ur medhavda fickflaskor. – Brudarna voro svartklädda och buro på huvudet en hög krona av "krösris" eller "mjölbärsris", kanske myrten, prydd med pappersblommor. Dessa voro uppsatta på smala järntrådar, / vilkas nedra ändar fästats i håret, för att kronan ej skulle falla av. Duk eller schal kunde ej sättas över, utan bruden fick åka med bart huvud fram och åter även i skarp kyla och ruskväder. "Regn eller snö i kronan" ansågs som ett lyckligt tecken: bruden skulle då bli rik. Slöja förekom ej i äldre tider, men efter hand började brudarna bära korta sådana. – Endast vissa kvinoor kunde kläda bruden. I Torsby med omnejd var en fru Holmén mycket anlitad därtill. Brudparet fick ej komma för snart tillbaka från vigseln, utan söka dra ut på tiden, så att man därhemma skulle hinna ordna för deras mottagande. Under hemfärden tog man därför in på något bekant ställe och bjöd folket där på brännvin och "bitesbröd". – Men, som besöket merendels var väntat, hände det ibland, att bröllopsfolket i stället blev trakterat. Ovan anfört utgjorde allmän sed. Annandag jul år 1861 fick jag följa far och mor i ett bröllop, varifrån jag har följande minne: Mina föräldrar voro följesfolk åt min kusin Nils Jonsson på Kilnäs / i Torsby och hans brud Carin Jonsdotter från Larsan i Kiltorp. – Det egentliga bröllopskalaset stod i brudgummens hem. – När de nygifta kommo tillbaka från prostgården, sattes de på "långstolen" framför spisen i "utterstôga", även kallad grannrum, med min far på ena sidan och mor på den andra samt bjödos på "besken", d.v.s. malörtsbrännvin. Långstolen var en flyttbar bänk med snidade ben. Alla inbjudna voro redan samlade, och man gick snart till bordet, där brudparet sattes främst med en av följesfolket på vardera sidan. "Brudpigor" (unga vuxna flickor), smådrängar och "källarsvennen" skötte uppassningen. Den sistnämnde skulle ur källaren hämta upp det hembryggda drickat och hälla det i trästånkor och tennstop, som stodo på matbordet. Detta uppdrag ansågs som mycket förnämligt. – Den första rätten utgjordes av lutfisk med peppar, salt, sås, potatis med en tallrik kål efter. – Som andra rätt kom fläsk och bruna bönor, stundom därtill mos av kålrot och potatis. – Härpå följde salt kött med pepparrotssås och potatis. Ärtsoppa och kräm utgjorde efterrätter. / Mellan rätterna gick världen omkring med flaskan. Innan man stod upp från bordet, lades skänker till de nygifta i "brudskålen". Far som följeskarl började och gav 10 rdr, andra gåvo 5, somliga en specieriksdaler eller mindre. För dem, som ej fått rum vid den första bordssättningen, reddes en andra och en tredje i samma stil som den första och med övlig "brudskål". Stämningen var livlig vid bordet. Man pratade högljutt om händelser och bedrifter i socknen, om starka karlar och hästar, om årsväxt o.s.v. Bordsättningarna pågingo till omkring kl. 9 på kvällen. Därefter röjdes matbordet undan för dans. Första turen dansades av brud och brudgum, sedan vidtog den all- männa dansen. Även icke bjudna voro välkomna till densamma. Utanför hade därför en flock ungdom stått och väntat, att spis- ningen skulle sluta. – Nu kommo dessa in för att deltaga i leken. – Var och en borde dansa med bruden. Att underlåta detta skulle ha ansetts som en skam. / För att bruden skulle stå ut med allt detta dansande, spelades korta danser. Den, som dansat med bruden, gav henne "dans- pengar" och leddes därpå av henne till ett bord och fick en sup i gengäld. Många ville dansa flera gånger för att få supar. Danspengarna lades i en skål och sammanräknades efteråt, och hela bygden visste snart, hur mycket som flutit in. För omväxling och för att bereda bruden vila utförde karlarna emellanåt ring- och långdanser. En ledare fattade brudgummens hand, och snart var ringen sluten och snurrade omkring i stugan. Så släppte föraren sitt tag med ena handen, vände åt det andra hållet, och det bar i en öppen kedja genom rummen ut på gården och därefter in igen. – Ledaren tog nu en tallrik och knackade i bottnen på den med en silverpenning samt lade sedan denna i tallriken. Detta var tecknet, att de andra deltagarna i leken också skulle ge sin slant. Det blev mest tolvskillingar, uppblandade med en och annan tjugofyraskilling, samt norska halv- och helmark. / Vanliga danser och ringdanser avlöste varandra till bortåt kl. 2 på natten. – Av de besökande ungdomarna hade emeller- tid ej alla ro att stanna så länge utan somliga åkte till en annan bröllopsgård och ersattes i den förra av nya. Bröllopen bytte sålunda under natten en del tillfälliga gäster. Andra dagen inleddes med "besken" för husets folk och för gäster som övernattat där. – Till middagen återkommo de bjudna gästerna från gårdagen. – Under aftonens lopp ville man lufta på sig och åkte därför över på visit till ett annat brudpar, som man träffat i prostgården. Följesfolk, brudpigor, spelmän och små- drängar medtogos på turen. Man vände om en stund till- baka hem, där dansen fortsattes på kvällen i samma stil som den förra. – Det blev tredje dagen i bröllopsgården - men kalaset inte magert för det. Nu var det gästernas tur att sörja för "pläginga" (förplägnaden). De främmande mororna togo fram sina förningar, som dittills varit undanställda. / Varje förning innehöll stora "gåsar", stomp (limpa), en hel sötmjölksost, torkat fårlår m.m. samt ett halvstop brännvin. Allt detta skulle, så långt man förmådde, förtäras under dagens lopp. Någon ungdom var nu ej med, men man tog sig ändå en svingpolska, som på den tiden var mycket modern. – Bröllopet överflyttades därefter till brudens hem, dit brudgummen skulle flytta. Där fort- sattes festandet två eller om det var tre dagar. Mina för- äldrar och jag voro borta nästan hela veckan. Nyårsdagen besökte de nygifta kyrkan, dit brudpigor och smådrängar medföljde. Brudpigorna bjödo de kringsittande på luktvatten samt karameller ur små vackra lådor av polerad björk. Smådrängarna trakterade karlarna med snus att sticka i näsan – det enda sätt för snusförbrukning man då kände till. Och därmed ansågs bröllopet hedersamt firat på fädrens vis, och de nygifta kunde slå sig till ro. / Av det sagda kan man få den föreställningen, att bröllopet utmärktes av superi. Så var dock ej fallet. Jag kan ej minnas att någon var överlastad. Dels var brännvinet så vanligt, att man inte hade så starkt begär efter det utan söp försiktigt, dels var det mycket utblandat med vatten. Det hade - sades det - någon gång hänt, att det frusit. / 1) Den gamla vigselboken i Fryksände upptar för den 26/12 1861 tolv par. Andra år samma datum äro antecknade nio par, tio o.s.v. AFm.