Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Läkekonst.
Barn som hade "engelska sjukan" lades ned under en torva. Mor hade varit med att göra det. Torven grovs upp, så lades barnet under den en stund. Sedan togs barnet upp och torven lades till. Så skulle man göra tre torsdagskvällar. Någon besvärjelse lästes. Men det mins jag inte. Det var svordomar och Guds ord om vart- annat.
Odens jakt
"Dä va Odins jakt över berga, som geck om kvällane" som de gamle brukade säga. En kväll var jag med far till Holmedal. Då fick jag höra något i luften som skäll- de som hundar. När jag sade till far detta, så bad han mig vara tyst, för det var "Odins jakt", sade han.
Djävulen
En hörde så mycket talas om att de sålde sig till den onde. Och då fick de allt det de behöv- de. Jag vet ingen särskilt. Men det blev sådant tal om det var en husbonde som kom sig fram och blev rik å en inte riktigt visste varifrån han hade fått pengarna. "Han ha sålt sig till den onde," sade man då. Men den som hade sålt sig till den onde hade ingen skugga, för den hade den onde tagit i pant.
Djävulen
Ett kvinnfolk var på väg från Bruntorp till Väng. Hon hade inte hunnit i Bruntorp så gick det en stor svart karl bredvid sidan på henne. När hon hade gått ett stycke så förvandlade sig karlen till en liten guttonge och från guttonge till en stor röd hund. Den hunden ha- de inga ben utan han liksom rullade sig över vä- gen och inåt skogen och försvann.
Djävulen
En gång för länge sedan - detta har far min talat om - kom djävulen å skulle över färgan här vid Sund- byn. Färgkarlen fick upp mitt i natten. Medan han höll på att dra färgan, fick han se att det stack fram en klövfot ur kärran. Men den som hade klöv- foten var klädd som en herrkarl i hög hatt och svar- ta kläder. Hästen som han körde med, var svart. När färgan kom i land så blev skjutsen tvärt bor- ta. Det bara skramlade bortåt kyrkogården till.
djävulen
Skam kom en gång och skulle över färgan till Nor- ge. Han blev färgad över och fick skjuts på andra si- dan. Men när de kom till norska gränsen, så satt skjuts- karlen ensam. Skam hade rymt. Bonden vände om, men nhär han kom att känna efter i fickan så hade han fullt med pengar. Han hade fått bra betalt för skjutsen.
djävulen
Det var en person som fick skjutsa bara Skam. Han var alldeles svartklädd, hade hög hatt. Bonden undrade på vad det var fatt, för hästen blev så svett. Till sist drog hästen som om han haft det största timmerlass efter sig. "Men vad i Jesu namn är detta fatt", sade han till slut. I detsamma fick han se att han satt ensam i åkdonet. "Skam" hade inte mod att höra Jesu namn nämnas.
Vattenväsen
"Strömgôbben" och "Necken" var en och samma. Ibland var han i sjön och ibland kom han upp i bäckarna. Han spelade. Både mor och far hade hört honom spela nere vid sjön. Det var inte som vanligt spel för de kände sig ända som underliga, när de hade hört på det. "Strömgôbben" var luden som en katt. När han tyck- te att inte kvarnen skulle gå längre, så stannade han henne, och då kanske inte det gick att få henne i gång på flera dagar. Men när han blev god igen, så lät han henne gå som förut. "Sjöråa" bodde i sjön. Det fanns gamla gubbar här i min barndom som inte trodde sig att slänga ut en metrev förrän de hade sagt något vackert om sjöråa. Hon var som ett fruntimmer. Hon kunde simma väldigt. Så det fanns ingen som kunde / segla eller ro från henne efter vad de gamle hade att tala om. Om hon rådde om fisken vet jag inte men jag hörde talas om att det var somliga som kun- de muta henne, så att de fick en mängd med fisk. De satte något särskilt på kroken, men vad det var fick jag aldrig veta. När hon slog i vatt- net så att det lät som när man slår med en piska så blev det storm.
Vattenväsen
Det var en gång en norske som hade kommit över sjön östante. Han hade tagit in i en stuga i Viker för att han skulle vila sig. Som han satt där så fick de höra att det ropade från sjön. Det hördes som om det skulle vara från Bockekleva: "Tiden är kommen, men mannen är ännu inte här." Norsken blev så hastigt sjuk. De skickade efter prästen. Prästen gick ned till sjön efter vatten å gav den sjuke. Men strax han hade druckit av det vattnet så dog han. Det sades att han skulle ha drunknat om han hade kommit ut på sjön, men när han nu fick av vattnet så fick han "dö" som vanligt.
Vattenväsen
Vid en gård i Fågelvik, som heter Bastnäs finns en grotta som kallas för "neckgrôtta" (näckgrot- tan). Den ligger efter Stora Le. Efter vad de gam- le talade om så skulle "necken" (näcken) ha suttit där en julkväll och kokat gröt. När de härde att det sjöng så gick de dit och såg efter, och då fick de se att det var "necken."
husligt arbete.
När jästen lades i skrek man till ett tag och lyfte upp ena handen. Då skulle jästen jäsa riktigt. Om brödet gärna ville brännas i ugnen kom det kär främ- mande. Om kakan föll på golvet blev det förargelse, blev det en brätt på kakan, betydde det dödsfall. Med korvkokning har jag inte hört annat än att man kunde få korvarna att hoppa ur grytan, om man ha- de kvicksilver i grytan.
vårarbete.
I min barndom var man ganska tidiga att börja med vår- bruket. Med harvningen började man så snart det började grå- na litet i plogtorvorna. Och sådden skulle man ha fär- dig till Urbanus. Bästa såtiden, påstod de gamle, skulle vara medan livlustan höll till på åkrarna. Det var märket för den bästa såtiden. Fick man inte sått då, så fick man skylla sig själv. Linet skulle sås på Beda-dagen. När man började vårarbetet, så skulle man äta av jul- limpan, julosten och julölet. Man doppade brödet i ölet och åt. Det skulle vara riktig styrka i det. Dra- garna fick också med. Men de fick extra havretill- delning den dagen. Så skulle de bli duktiga att dra. Så hade vi det i mitt föräldrahem. Man såg helst att det var stilla och lugnt när man sådde. Vind från norr var bra. Var det kyligt när man sådde, så väntade / man en bra skörd. Bara det blev varmt när säden kom upp och skulle till att växa så var det bra. Men blåste det från norr, när man sådde ärter, så blev de hårdkokta. Ärterna skulle sås medan det var kallt, för då blev de löskokta. Med redskapen gjorde man inte annat än att man lade skaklarna i kors när man spände från harv och plog. Det var för att inte någon skulle skrämma redskapen. Angående gödsel och gödsel- körning vet jag intet särskilt. Om en fläck i åkern var obesådd, så skulle någon dö i släkten.