Transkriberad uppteckning

I min barndom var man ganska tidiga att börja med vår- bruket. Med harvningen började man så snart det började grå- na litet i plogtorvorna. Och sådden skulle man ha fär- dig till Urbanus. Bästa såtiden, påstod de gamle, skulle vara medan livlustan höll till på åkrarna. Det var märket för den bästa såtiden. Fick man inte sått då, så fick man skylla sig själv. Linet skulle sås på Beda-dagen. När man började vårarbetet, så skulle man äta av jul- limpan, julosten och julölet. Man doppade brödet i ölet och åt. Det skulle vara riktig styrka i det. Dra- garna fick också med. Men de fick extra havretill- delning den dagen. Så skulle de bli duktiga att dra. Så hade vi det i mitt föräldrahem. Man såg helst att det var stilla och lugnt när man sådde. Vind från norr var bra. Var det kyligt när man sådde, så väntade / man en bra skörd. Bara det blev varmt när säden kom upp och skulle till att växa så var det bra. Men blåste det från norr, när man sådde ärter, så blev de hårdkokta. Ärterna skulle sås medan det var kallt, för då blev de löskokta. Med redskapen gjorde man inte annat än att man lade skaklarna i kors när man spände från harv och plog. Det var för att inte någon skulle skrämma redskapen. Angående gödsel och gödsel- körning vet jag intet särskilt. Om en fläck i åkern var obesådd, så skulle någon dö i släkten.