Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde över allt i bergen, och i skogen. Det fanns troll över allt förr i världen. Om det stod en sten för sig själv, så bodde det troll under den också. Trollen tålde inte ljus. Om dagen så höll de sej inne, men när det blev kväll, så kom de ut. Det fanns bergasmeder också. Det var troll det med. De smidde, åt folk. Men de riktiga trollen kunde inte smi'. Om man fick se att det lyste i bergen om kvällen, så var det från trollen. De hade stora skatter i bergen.
Svartkonst
Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder ur en snara Det var för en trollkarl som hette Palin. Han blev alldeles vild för detta å så tog han fatt på pojken. Han kom inte från honom, förrän han hade bekänt. "Här har du kräket", sade pojkens mor å kastade tjädern efter Palin. Men strax därefter så blev pojken vansinnig. Det var Palin som trollade på honom, så att han miste för- ståndet. Å han fick det aldrig tillbaka. En annan gång så var Palin till Dalarna. När han körde hem på natten så träffade han på elakt folk efter vägen. De skulle slå honom. Men folk påstod att när de kom hem, så var de alldeles svetta, å de kom inte ifrån / detta på en lång tid. Hur han gjorde vet jag in- te, men det var förskräckligt att råka ut för den gubben. En gång så trodde han att bror hans hade varit å stulit en orre. Å då gick han å skulle ta hämnd på honom å göra honom vansinnig. Men brodern hade inte stulit orren å då bet in- te trolldomen på honom. Men en dotter till Palin blev vansinnig. Å hon blev aldrig bra. Om Palin ville göra en hare, så gjorde han det. Han fick haren att hoppa som han ville. Palin hade svartkonstbok. Det var en som hade sett den. Det var svarta permar på den å sto- ra röda bokstäver inuti. Han skulle ha den gömd, för det var ingen annan än han som kun- de ha den. Den onde vakade över boken. Den som skulle ha en sådan bok skulle skriva nam- net sitt i den, anars var hon inte till någon nytta för den som hade henne. Men när en hade skrivit i den, så kunde en inte frälsa / sig från den onde. Palin kunde binda tjuvar. En gång så hade han ett lass med havre å skulle köra uppåt landet. På natten så var det en som kom å skul- le ta en säck. Men som han fick tag i säcken så fick han stå till morgonen. Han trollade fast tjuven. Dyvelstreck, ben från kyrkogården, blod begagna- des, när de skull trôll. Men de skulle kunna läsa det som skulle vara till.
Födelse och dop
Det var en flicka här som hade "Skrikersjuken", flickan skrek varenda eftermiddag från skymningen till midnatt. Hon bara skrek så svet- ten rann. Jag tala vid fadern o lärde honom vad jag hört av en vandrande finngumma en gång. Han skulle ta saltkaret ut på trappan, det var bäst om denna var åt norr. Så skulle han kasta en saltnäve åt norr, en åt öster, en åt väster, en åt luften o säga: "Här har du!" Han gjorde så, o sen sluta flickan att skrika. Det var en pojke också som / skrek likadant. En gumma, som bodde i samma hus, kom in en gång. Hon hade bak inne hos sig, o nu hade hon ugnssopan med in o eld i denna. Så for hon med den under sängen o sa: "Ut mä däj! Ut mä däj!" Och pojken blev bra efter detta. Den gumman var från Emterud här i Lungsund, hennes mor skulle ha varit en häxa. Men denna trolla ej annars. Vaggvisor. "Vy vy för barna, tuppen hacker kvarna. Mor mal gryna, far slakter svina, syster går åt Rosenlund plocker roser åt barna." --- / "Dä va en gubbe som inga barn hade tog han sin "fôle" (fåle) o la' i si vagge. tussa, lulla långskank långe ben har du, lever du länge, så blir du lik far din!" --- "Tuss lulleri lull kok kittelen full, dä kommit tre svänner te målet. Den ene va halt, den andre va blinn, den tredje va trasi törs inte gå in, han sitter i farsta o gråter." --- Kung Orre skulle till gästabud gå, då hade han inga skjorte För skjorta den hängde på liljan gren, känner du bulteri, bôlseri ben, / känner du bulteri, bôlseri ben?" De skulle ha två faddrar åt barnen när de döptes, man o hustru. I barnens första badvatten skulle det vara stål. En kvinna som ej var kyrktagen sades vara "oren". De sa till barnen att stor- ken kommit med dem genom skorsten.
Häxor och trollkarlar
"Lövjerske" var något ont som var i skogen. Hon skulle kunna klättra som en apa. Men det händer att det var "skogråa". Det var något styggt som en inte hade någon nytta av. I ka- tekesen stod det att en skulle akta sig för så- dant. Finner hade vi inte långt härifrån. Det fanns både i Östmark och Lekvattnet. Det gick inte att komma överens med dem för de hade så mycket kokel för sig. En kunde inte vara sä- ker för dem än de kunde fördärva det en hade Finnarna kunde trolla. Om en skulle ha reda på något så skulle en allt till en finne, för han kunde det inte en annan kunde. Det var allt allmänt att en inte trodde dem / om gott. Om blåsten kom så att han snodde ihop, så att det blev en "vervel", så var han inte bra. Då fick en springa undan å kasta sig i ett di- ke, om en var ute. Han kunde ta en med. Det var en gubbe som gick och räfsade hö. Då kom det en sådan. Gubben stack räfsan i ver- vel. Han fick inte se räfsan mer. Men det var inte gott och veta vad det var för ont som räfsa med den sedan. För nô ont var det som tog henne. Om en hade en mässingknopp eller häktor eller hyskor av mässing så var det inte farligt för en. Jo det tala mor om att det fanns käringar som kunde mjölka andras kor med ett strum- peband. För det var en käring som stod å ha- de en bytta å mjölka i den, å hon hade inte annat än ett strumpeband. Då kom det en och fick se att hon hade halv byttan i mjölk. Nu skall du visa att du kan mjölka / byttan full sade han. Vill du att jag skall mjöl- ka så att kon dör sade hon. Det kan du inte, svarade han. Då mjölkade hon. Till slut kom det bara blod. Då sade hon: Nu dör kon. När han kom hem så låg den bästa kon död i la- gården. – Di här finnarna kunde allt så myc- ket. De hade "pukhar" som gick å tog mjöl- ken i fähusen. Så gick å strök med handen på korna. Kom en finnkäring å strök bort- efter en ko, så kunde en allt vara säker på att hon inte mjölka något sedan. Hon tog mjölken till sig.
Svartkonst
Här var en präst som hette Svartengren. Han hade gått i Wittenbergs skola. Han var "klarsynt” och kunde förvända ögonen på folk. Om någon skulle dö på ett ställe så tala han om precis dagen. Det slog in. Om påskmorgonen sitter påsktrollen bakframpå i kyrkan och stickar på en strumpa. Svertengren hade en lejpräst från Dalby som hette Persson. Han skulle predika i kyrkan om påskdagen. Han sade emot Svartengren att det inte fanns påsktroll i kyrkan. Du skall få makt att se dem från predikstolen, sade Svartengren. När han kom upp på predikstolen fick han se dem. De vände ryggen mot honom. Se’n bad han att han skulle få slippa att se dem. ”Nej”, svarade Svartengren, ”när du var så ivrig med att vilja se dem, så skall du få se dem varje påskdag du predikar.” Knöske-Halvar kunde trolla. En gång var han full och ostyrig. Då mötte han prästen. Prästen stannade och förmanade honom och dömde honom för det myckna supandet. Men då knöt Halvor näven mot prästen och sade: ” Hädanefter skall brännvinet komma att smaka sött som honung i munnen på dig.” Nästa söndag som prästen kom från kyrkan, fick han en förfärlig tandvärk. Han tog brännvin i munnen den ena gången efter den andra. Det var sött som honung. När han hade tagit brännvin några gånger, så slutade tandvärken. Men prästen hade fått smaken på brännvinet. Och efter den dagen vart han förfallen i sprit. Den prästen hette Branzell. Palin satte ut snaror att ta fågel i. Han smörjde snarorna med blod som han hade tagit av folk. Oblat användes om en ville bli säker skytt. Då tog en oblaten och sköt sönder den. "Trôllpôse” gick de och lade under varandras lagård. Det skulle bli otur med kreaturen då. Mor min hitta en sådan i fårhuset. Den tog hon och brände upp. – Det var någon som hade kastat in den där för att fåren skulle ta skada och dö, så att en varken skulle få kött eller ull. Kvicksilver var bra att skrämma bort löss med.
Från vaggan till grafven
Från vaggan till grafven Folktro i vestra Wermlands finnbygd under 1700 talet en tro som satt qvar under hela 1800 talet och delvis ännu finnes gamla som oafvisligt tror på tillvaron av onda makter som härska på det osynliga området. En kvinna bör redan under hafvandeskapet iakttaga all möjlig försiktighet för det första att hon icke blir skrämd ty då får fostret lyte t ex om modren skrämmes av eldsvåda och i detsamma vidrör sin kropp på något ställe med ena handen så får fostret en röd fläck liknande en hand på samma ställe på kroppen der modren vidrörde sin egen kropp o.s.v. Det hände har för cirka 40 år sedan en Jan Jansson på Linastorp en ivrig jägare, då han en gång kom hem efter att ha skutit en hare helt oförmodat slängde haren framför sig in i rummet hans hustru Kattarina som för tillfället var hafvande blef skrämd och tog med handen öfver ansiktet hvilket hadde till följd att barnet som blef dödfött hadde ett ansikte som i det närmaste liknade harens. Wid ett barns födsel var de mer än eljest farligt att vara oförsiktig. När det nyfödda barnet skulle badas skulle vigselringen först läggas i vatten jämte glödande kol. äfven fick man akta sig för att inte gå emellan elden och barnet så att det föll skugga på det innan det blef döpt ty då ägde trollen makt att byta bort barnet harav ordet bortbyting om barnet fick nattskrik skulle man offra. Det gjick så till att man tog en vedbrand ur spiseln samt gjick ut och slängde den öfver venstra axeln och icke såg efter hvart den for utan gjick hastigt in. Om barnet fick kvisslor eller små bölder så hette det att det var kistnaglar eller nitar. Då skulle barnet stoppas ned i en kista och att någon icke slägting skulle sätta sig på låcket och äta upp en smörgås / Hjelpte icke förutnämnda botmedel så var det icke kistnaglar barnet led utaf utan då var det Kyrknaglar då fick man lof gå upp till Kyrkklockorna och hämta smörja och ingnida barnet med eller taga den klut som barnet hadde närmast kroppen samt draga densamma igenom handtaget på Kyrknyckeln. Mycket mer vore att anteckna om barnets spädaste ålder om huru man trollade bort alla möjliga sjukdomar men sedan befattar sig traditionen så litet med uppväxtåldern tilldess barnen blefvo så stora att de orkade gå vall i skogen Då är det kreaturen och fåren som ägnas den största omsorgen med afseende på åkåmmor och botmedel Wi finna här att gossarna gå klädda i kjortel tilldess dem fylt 18 år. sällan hände då att flickorna gjingo vall beroende på att skogarna vimlade av vilda djur isynnerhet vargarna voro talrika Men det fans äfven de som trollade bort odjuren Det var en gubbe i Lekvatten socken som mot ersättning av en ko trollade bort varg och kunde äfven bestämma ett visst område som vargen ej fick gå öfver Detta skedde för omkring 60 år sedan och märkligt nog så har ej varg sedan dess varit synlig söder om Finnskoga församling Ungdomen var mycket begifven på dans och lekar hur det hänger samman så voro lekarna de samma här som t. e.x. i Småland skära skära hafre ordagrant såväl som Bocken den ja gav dig den har du får du någon annan så tar du (Se gammal ringlek i Småland.) Danslåtarna voro företrädesvis Pålka och vals äfvensom att dansa på strå vhilket gjick så till att man lade 2 st råghalmstrå i kors och dansade i rutorna utan att stöta stråna / Ungdomen åtnjöt ej någon skolbildning utöfver hvad dem fick lära i hemmet dock för att dem skulle få gifta sig måste dem undergå förhör hos Prästen vhilket inskränkte sig till att höra om de kunde läsa Fader vår, och välsignelsen så äfven för att få åtnjuta Sakramenten. vid nattvardsgång användes en särskijt mössa för kvinnorna hvilken satt hårt efter hufvudet och var framtill kantad men en vit spets. Ett vanligt brölopp skulle vara i flera dagar dock voro cermonierna olika i förhållande till råd och lägenhet Bröllopsgästerna förde med sig matkorgar Presenter åt bruden bestod mest av kontanter dock fick hon ej allt på en gång utan så där en tolfskilling i taget för vhilket gifvaren erhöll ur bruden egen hand en sup. samt rätt att dansa nästa dans med bruden. En brud skulle bära krona på hufvudet under vigseln den skulle vara av något grönt myrten eller krösris. Var bruden i hafvande tillstånd skulle hon hafva slöjja Dessutom skulle det vara bra om hon hadde några silfverslantar i strumporna ty då skulle hon aldrig behöfva sakna pengar sak samma om hon sydde in silfvermynt i bältet. Skulle bruden efter brölloppet öfvertaga Matmorsväldet öfverlemnades åt henne nyckelpigan en av brons gjuten ptalla i form av ett hjerta rikt ornamenterad med en hake att häkta på bältet samt i nedre hörnet en fjäderring för nycklarna En för ändamålet särskiljt lejd fiolspelman skulle äfven följa med och spela brudmars i kyrkan om vigseln förrättades der för öfvrigt skulle han sköta om musiken så länge bröloppet varade / För att under den dagliga tillvaron fullt kunna trygga sig för onda makter och anslag borde enhvar kunna trolla något såsom det kallades att bevara sig sjelf och sitt. d.v.s. sina tillhörigheter skulle man ut på resa och den förste man mötte var en karl ansåg det för ett gott tecken mötte man deremot en kvinna ett dåligt tecken och borde man då spotta i alla fyra väderstrecken innan man fortsatte Detsamma gälde om man mötte en katt men om man mötte en hund ansågs bringa lycka vissa personer ägde förmåga att förutsäga dödsfall dels genom iakttagelser dels genom syner eller uppenbarelser eller drömmar om t.e.x. skatorna skrattade i närheten av en gård vid midnatt var ett säkert märke att någon skulle dö. äfvenså om man passerade ett ställe nattetid och fick se en hvit häst stå utanför ett av fönstren och drömde man såg en likprosession så skulle någon dö inom slägten om en uggla skrek nattetid i närheten av bostad skulle någon dö. Om någon människa hadde svårt att dö trodde man att den hadde hemligt brott på sitt samvete eller att han eller hon begått falsk ed när en död skulle tvättas ansågs vattnet man begagnat vara utmärkt medel mot klåda // om man tog en smula av svepan och satte öfver sängen der man sof skulle ej nattmaran rida detsamma gällde kreaturen hvilka man äfven trodde vara besvärad av maran genom att sticka en bit svepa öfver kon i båset skulle kon vara fredad Undertecknad har sjelf varit vittne till sådant experiment av en gammal gumma när jag sporde henne hvarför hon gjorde så svarade hon att det inte var någon trolldom men nog för att det gjör mån lell sa hon / När någon som snickrar en likkista hör att det smäller ofta och kraftigt i kistan så vet han att den som skall ligga i kistan har dött osaligt. Det var en sed att nedlägga något i kistan i synnerhet litet penningar äfven andra föremål som den döde i lifstiden haft kärt ofta lades dit en flaska brännvin en dödgräfvare Bergelin i Gräsmark berättade att han rätt ofta fann en kvartersbutelj brännvin som han ej höll sig för god att förtära han påstod t.o.m. att det var bättre ju längre det legat i jorden det berättades i min ungdom om en i Brunskogs socken som sjelf på dödsbädden begärde att få med sig i kistan en brännvinsflaska och en kortlek En begrafning skulle firas lika storartat som ett bröllop man brukade äfven då ta matkorgar med sig graföl skulle hållas på en söndag då t.e.x. de långväga gästerna anlände på lördags e.m. och skulle alla gästerna samlas äfven på måndag av maträtter var kött och fläsk och korf kålrot potatis hufvudrätt samt ärt a kålsoppa efterrätt. såsom kaffe och dopp kände man ej till men hembrygd dricka samt äfven starkvaror var så gott som oundviklig vid avfärden från sorgehuset lästes något samt sjöngs en psalm vid hvarje ställe som passerades intill dess man farit halfva vägen sjöngs en psalmvers från de flesta trakter hadde man så dålig väg att man måste begagna släpor det var stänger hvilka man fäste vid alringarne på selen med toppändan på släp hvarpå man band kistan när man kom fram till kyrkogården bars liket på härför särskildt gjorda bårar som hadde fyra ben att stå på. De efter vägen boende som ville hedra den aflidna dekorerade vägen der liktåget skulle färdas med hackat granris / Stundan ströddes granriset i form av ett kors äfven skulle granruskor sättas upp på hvardera sidan dörren till sorgehuset hvilket är bruket än i dag om det var en sjelfspilling skulle ingen ståt föras ej heller läsas eller sjungas de som voro närvarande skulle sjelf läsa ett tyst Fader vår. icke heller fick en sådan föras igenom Kyrkgårdsporten utan skulle lyftas öfver muren samt nedsänkas på härför särskiljt afsedd plats längre tillbaka i tiden fick icke sådana gräfvas ned på kyrkogården utan gräfdes ned utan sermonier ute i skogen en sådan graf finnes i håkhögda Mangskogs socken hans namn var Söderlund han skulle ha mördat samtliga i familjen och sig sjelf med en yxa det går en sägen att det lyser eld från hans graf nattetid. Att det ofta spökar efter aflidna hör man så ofta dock inskränker man sig numera till att man hör föremål vidröras eller att man hör fotsteg Att man förr som nu prydde grafvarna med blommor och grafvårdar ansågs troligen som en kjär plikt alt efter råd och lägenhet Dock sorgligt nog har man på Gräsmarks kyrkogård farit allt för hårdhänt fram och sopat undan de äldre grafvårdarna de kunde ha stöttats upp som stod lutande och färger kunde ha friskats upp. vård och ans kunde ha kostats på de gamla grafvarna de ynre släktena har kunnat pryda den nya kyrkogården efter behag Nils Nyman Sa. Ängen Gräsmark
Bergväsen (Jättar, Troll)
Det skall ha funnits ett bergtroll i berget bort vid Knutserud. Hon tog emot blånor av husmodern på K. och spann åt henne och kom sedan tillbaka med garnet. Men hon var bråkig och besvärlig och ville ha allt hon fick syn på. En kväll hörde gubben, att hon sjöng i berget: "Jag vill byta bort en ko mot fem getter och en bock." Gubben vågade inte annat än gå dit bort med kon och binda henne där, och på morgonen efter fann han getterna och bocken där i stället. Slutligen var det någon, som sade till folket, att om de finge veta trollets namn, då skulle makten hennes ta slut. Så gick hustrun uppåt berget en gång, och då hörde hon det sjöng där inne: "Jag tåner (= strävar, knogar) och spinner, jag tror, att jag vinner. Jag vet deras namn, men de inte mitt; jag heter Sofia". Nästa gång trollet kom, satte hustrun fram / så duktigt med mat, att det inte orkade äta ur. Då sade hustrun: "Kära Sofia, nu får du allt för- söka att äta!" Då for trollet upp, spottade, svor och fräste och försvann. Sedan var det slut med det samarbetet.
Troll (Ljungby horn)
Det var i Sundsbyn detta skall ha hänt, som mormor talade om. Det var en julkväll pigan skulle gå till ett utbruk å se efter kreaturen. Det blev sent å hon kom inte hem. Då gick bonden å sadlade hästen å red så fort han kunde för att se vad ont som hade kommit åt pigan. Han visste att det fanns tomtar på gården, å han anande att hon råkat ut för dem på julkvällen. När han kom fram till lagården, så fick han se att tomtarna höll på att ###### runt ett stort bord under lagården å mitt ibland sig hade de pigan. Han steg av hästen skyndade fram till pigan å tog henne om mitten, lyfte henne upp på hästen å kastade sig själv upp. Alla tomtarna sprang efter så fort de han. Så red han ut på en åker men då blev de stående å kunde inte komma / efter. I detsamma slängde en av tomtarna ett horn efter dem, men det träffade inte. Något li- tet av innehållet hade stänkt på hästen, å där blev håret alldeles borta. Hornet låg kvar. Bonden gick tillbaka å hämtade det. Att det hornet som var av silver, gjorde de "vinkalken" av till V. Fågelviks kyr- ka.
födelse och dop. Troll
Eld och järn släpptes i badvattnet åt de små barnen. När di drog ut mjölktänderna, så tog di dessa och kasta på ommen och sade: "Gi mäj en bentand i stället för en guldtand." Söndagsbarn blev lyckobarn. Torsdagsbarn blev sorgebarn. År 1916 var den sista kyrkotagningen i Töcksmarks kyrka. Det var fru Malmgren. I min barndom skul- le alla mödrar kyrkotagas. Di var inte rena för, så att de kunde vara med ute i grannlaget. Far tala om, att det var på ett ställe di hade en idi- ot. Han orka inte få dö. Då hitta di på att ta en död katt och kasta i en gryta och koka. När de andra hade gått ut, så gick han och / såg i grytan. Då hörde de, att han sade, att nu är jag så gammal, så att ### kyrka har varit ned- riven och uppbyggd tre gånger, men slik soppa har jag aldrig sett. Om ni river ned den ste- nerösa i gärdet, så finge jag dö. Då gick de och rev ned den. När de kom in, så låg han död på golvet. Det var en "byting" detta. Om en gick från barnen, så kunde en troll- käring komma och ta barnet och lägga dit sitt i stället. Den tron hade di gamle här.
Häxor och trollkarlar.
Det var en gubbe i Kärnberg som "städde björn". Han "städde björnen" på sina egna kreatur, för han hade bli- vit narrad av vallpojken, som sade att det var an- dras kreatur som betade på myren. Björnen kom å slog ihjäl alla kor när som på en. Se'n sprutade han blod över hela myren. Pojken blev rädd, så han hoppade upp på en hög sten. Björnen ville inte åt honom, men björnen sprutade blod på ho- nom. Så hörde jag de gamle tala om. Det var allt allmänt trott att finnarna kunde mer än andra. Älvdalingarna hade för sig att allt ont kom från finnskogarna här. Det blev mycket ont på så vis. Ännu i dag så är det inte fritt än att åtminstone äldre folk ner i Älvda- len tror oss om att kunna trolla. Det har / aldrig varit riktigt bra förhållande mellan älv- dalingarna och oss som bott på finnskogarna. Mest troddes finnarna om ont. Många gånger var de tvungna att värja sig med det talet, att de kunde trolla. Men det var mest "strykfinnar" som gick å bar sig dumt åt, så fick bofasta fin- nar ont av det också. "Vervelvinden" troddes vara farlig. I den hade folk lagt all slags smörja, sjukdomar och trolldom. Om en fick se en "vervel" komma dansande så skulle en spotta tre gånger, men en skulle akta sig att kasta något i den. Jag har inte hört annat än att det fanns käringar som hade "puke". Den gick i andras ladugårdar å drog hem mjölk. V i Tokärnsberg bodde en käring som kärnade till sig smör, när hon tog kärnan å gick ut med å läste åt alla fyra väderstrecken, så ritade hon fyra vägar från kärnan. När hon se'n kärnade så fick hon full kär- nan i smör. – Om påskkvällen var det vanligt / att det skulle skjutas. Å de hettes det att en skul- le ut å skjuta "påskkäringar". Men jag hörde in- te talas om att någon påskkäring blev träffad. När påskkäringen for till "Blåkulla" så var hon till kyrktornet å tog malm av klockan. Innan hon for så läste hon: "Här skall jag upp å här skall jag ut fort skall du hjälpa mig ut till Blåkulla skall jag till slut.
Klokskap
Ibland kunde man få sjukdomar i vattnet. Då skulle man offra stenar där för att bli bra igen. Hjälpte inte det, så skulle man gå under kyrkklockorna, så bleve man bra. I mitt föräldrahem hände det en gång, att när vi kom till la'gårn en morron, såg vi att någon hade varit inne på natten o klippt ett stycke ull av fåren. De hade klippt snitt (snett?) över ryggen. Det var någon, som ville ta "krafta" från la'gårn eller krittera. Kloka. Nära oss bodde en klok gumma, som vi kallade "Koppar- bergsgumma." Hon kunde trolla, hon. Det var en gång en man som hade dött. Hans bror gick då till Kop- parbergsgumma, för att hon skulle säja var den döde hade lagt sina pengar. Hon "spådde" o såg att han hade gömt dom i ett kruthorn i en koffert. / När brodern skulle ge sej iväg hem o se efter, fråga- de gumman om hon skulle "sätta på honom forta- re fotlag", så att han skulle komma fort hem. Men det ville han inte. Klokskap När vi hade köpt en ko, så ledde de' henne runt kring en sten å gav henne en hötapp, som de hade tagit hos den förre ägaren, att äta. Sen' slog de henne med en eldbrand i huvudet o så behövde de inte vara rädda, att koa skulle längta. Skogsråa Det var en gubbe, som låg i skogen o köla. En kväll kom det in ett fint fruntimmer till honom. Hon satte sej bredvid honom på bänken. Då började han språka med henne o fråga' varifrn ett sådant rart främmande, som denna lilla fröken var kommen ifrån. Men då "kylta"hon på dörren, o när hon sprang rev hon dörra mä' sej. Det späda barnet: Man skulle sticka in ett bokblad av en läsbok i / dopklädningen, när barnet döptes, så fick det lätt att lära sig i skolan. Jul. På annandagsmorron skulle man gå omkring till stu- gorna o sjunga gudeliga sånger. Då fick man fägnad. Midsommar. Vi reste majstång, som vi klädde med kransar av blommor, löv o äggskal. Så var det en särskild visa vi sjöng, när dansen började, men den minns jag inte. Vi sjöng mycket gamla visor o lekar. "Stekte havre, gödde svin, ta'n i armen o släng en in."
Trolldom, "spertus"
Ändå till fram på 90-talet höll de nog på med sin trolldom här i trakten, åtminstone i skogarna. Så länge jag bodde kvar här höll de på och jag började inte resa uppåt Norrland förrän 1888. De var särskilt svåra till att sätta skott på hästar och kor. Om de ville hämnas på någon, så gick det lättast på det sättet. Ett sådant skott gick in genom munnen för det syntes aldrig något så efter det. Men när ett djur fick skott, så kunde det dö knall och fall. När de ”snudde” ett sådant djur, så brukade de hitta skottet. Det kunde vara som ett nyste av hår med nubb och stickor och allt, möjligt skräp ini. Det kunde tränga ända in emellan köttet och huden. Men genom munnen måste det ha kommit, för det syntes aldrig några märken utanpå. Människor kunde få skott också, men det var inte så ofta. En del hade försvurit sig åt djävulen för att kunna trolla riktigt bra. Då fick de en ”spertus” av honom. Spertus såg ut som en tordyvel. De brukade ha honom förvarad i någon liten ask och de matade honom med att spotta i asken ibland. Spertus drog pengar till dem så att de blev / mycket rika, men i stället skulle djävulen ha dem, när de dog. Trollpackorna hade väl också försvurit sig åt djävulen. Var påsk for de till honom och då red de på en kvast. De for upp genom skarstenen. För att de inte skulle kunna komma in i ladugårdarna och göra illa vid korna, brukade de stryka kors av tjära på dörrarna om påsken och så hade de psalmböcker i fönstret. Ifall man hade silverkular kunde man skjuta ner trollpackor- na, när de kom farande. Det skulle ha varit en dräng här någonstans som sköt sin egen matmor i låret så att hon blev halt sedan. Det var ingen som hade vetat om jämt att hon var trollpacka. För det såg ut som om de skulle ligga hemma i sängen på natten, men i verkligheten var de ute och for. De kunde ta livet av folk genom att rita upp en bild utav den som de ville åt på en björk och slå en spik i. Då blev han sjuk, och om de slog in spiken helt och hållet så dog han. De skulle slå på spiken under pågående hög- mässa.
Finnar, pukharar, trollpackor
Finnarna ha kunnat mer i trolldomskonst än andra. Jag minns ett par som var hemma väst i Lekvattnet, de hette Brita och Perkel. De gick allt ner till Kil och Karlstad och botade kreatur som var sjuka. När jag hade tjänst i Kil en tid i min ungdom, så frågade de mig om inte jag kunde trolla också, som var hemma så nära finn- skogarna. Finnarna kunde "dra åt sej" sådant som inte hörde dem till, mjölk fick de med pukhararnas hjälp, fastän det fanns nog andra som kunde göra pukharar. De såg ut som vanliga harar men de som ägde dem hade allt gjort dem själva. Det var en gumma som hette Katrina som kom till en annan gumma, som bodde inne i skogen och där inne vid stugan fick hon se att det hoppade en hel hop harar. "Vad är detta för något?" sa' hon. "Det är lekatter, Katrina" gnällde den andra. Men det var inga le- katter inte. Pukhararna gick in i ladugårdarna och där diade de korna tills de blev alldeles stinna, sedan hoppade de iväg till sin matmor och spydde ut mjölken. Om man märkte att det brukade vara puk- / harar åt korna, så kunde man få reda på, vem som ägde dem, på det viset, att man tog ned av nio slags lövträd och lade i en kors- väg och tände eld på det där. När det då hade brunnit en stund, så var den tvungen att komma och visa sig, som rådde om hararna. Trollpackorna brukade gärna vilja in i ladugårdarna också, när de for om påsken, och då mjölkade de korna, eller red på dem och för- störde dem. I Rådom har de brukat sätta kors på utsidan av alla ladugårdsdörrar på påskafton, för att de inte skulle kunna komma in där. När det var gjort skulle de läsa Fader vår och Välsignelsen, innan de gick in igen. Om smörkärnan blev skämd så kunde de göra det tillbaks med att bära den i kassen på ryggen. En sådan kasse var av trä med en längdoke och två på tvären (‡), under armarna hölls den av rep och med rep surrades det fast som man behövde bära där. På det viset band de alltså fast kärnan och då gick skämningen bort. Sådant där trollkunnigt folk kunde skämma bössorna för andra också, särskilt var det finnarna som brukade göra det.