Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Puke
Jag hörde talas om för längesedan att det var några småpojkar i Västanvik som var tillsammans. Då var det en som tog en tvaga (kvast av granris) och hyfsade till och satte ben i utav träpinnar. Sedan tul- lade (lindade) han något omkring och skröt med att han skulle göra en puke. Men han fick inte liv i honom. Då kom det en äldre och frågade var han hade lärt sig det. "Så gör mamma", sade pojken. När jag var lagårdspiga på Berga i Lysvik, så hade jag en hjälp- piga, som berättade om en jämnårig kamrat till henne, som hade en gam- mal farmor, som de påstod kunde trolla. Flickan hade en bror också, och en gång, när de var ensamma med gumman, så bad hon dem gå ut och leka. Det gjorde de också och när de kom ut så började de leka häst. Pojken sprang på alla fyra och flickan satt på ryggen på honom. När det hade gått en stund skulle de gå in och visa farmodern hur bra det gick. När de kom in fick de se att det var tomt i "stugan" men de hörde något inne i kammaren och därför gick de dit. När de fick upp dörren så fick de se att gumman satt där inne med mjölk- / spannen mellan knäna, och så hade hon flyttat in hugg- stabben och omkring den hade hon bundit ett slags hårband som de använde på den tiden och dem satt hon och drog i precis som när man mjölkar. Och hon hade mjölk i spannen också. Men när hon fick se, att ungarna kom in, blev hon så ond, så att hon for upp med en sådan fart, att hon slog ut mjölken.
Skogsrå och tomtar. Bergfolk.
Skogråa ville gärna ty sig till manfolk och vänslas med dem. En gång kom hon in till en kolare som hölls i skogen och ville ligga när honom. Men han såg svansen hennes, så han körde ut henne, fastän hon var vacker annars. Och så sade han till henne att han hade inte så ont om kvinnfolk så att han behövde bry sig om dem som hade svans. Då blev hon ond på honom och sedan vart det alltid avigt med milan för honom. På en gård var det en gumma som hade gjort i ordning och skulle upp tidigt en morgon och laka, men hon försov sig. Då kom det en gubbe och gav henne en örfil, så att hon vaknade. Hon fick se honom med detsamma. Han var liten och hade en röd luva. Tomtarna brukade hålla till i närheten av stallet och hästarna var de goda vänner med, men inte om de hade byggt stallet över där de bodde. Då brukade de inte lämna hästarna ifred, utan de brukade se ut som om de hade varit skarpt körda om morgnarna, och så hade de ingen trivsel. / Då brukade de ge tomtarna något offer, för att de skulle låta dem vara. Men det hjälpte inte alltid, utan det kunde hända ibland, att de måste flytta stallet. De brukade inte tycka om heller om man hade något arbete som förde buller med sig om kvällarna. Då kunde det hända, att de gjorde efter, så att folket inte kunde få någon ro på hela natten. Uppe i sätrarna brukade det finnas bergfolk. Det var inte många som såg dem. Men de kunde få se korna deras ibland fram på kvällen. De var stora och granna. Ofta om nätterna kunde de också höra hur de gick och lullade åt korna, och så hörde de kornas rötande och klangen från skällorna. Bergfolket hade sina djur ute bara om nätterna.
(saknas)
Man brukade skrämma barnen för tjällgôbben. Det skulle finnas en farlig gubbe i brunnen, menade man: om man kom att gå för nära brunnen, så kom gubben och drrog en ned i djupet. Benämning: tjällgôbben, tjällbusen, tjällråa. Men man har gärna velat tro att det på fullt allvar "spökat" vid vid källor, dammar och andra vattendrag. Man har sett människo- skepnader stå vid källor och vattendrag och de ha sett sorgsna ut.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Maran
Om någon talade i sömn, så trodde man att mara låg och red den personen. Màra var ett slags osynligt ting, som kom och klämde på bröstet, när man sov. Det skulle kunna gå bra att bli be- friad från den, om man skaffade sig ett dö- ingaben och låg på det i tre nätter. I stallet brukade man hänga upp en marbôske (mycket tätt kvistvärk, som kunde växa ut på olika slags träd, ex. på björk). Och jag hörde talas om att man haft liar uppsatta i stallet att fånga henne på.
Umgängesformer
Öster of Tortan finns en sten som kallas "Jan-Ersesten". Där har man av gammal vana pus- tat. Om sommaren brukade man köra plank den vägen och då kunde det vara en lång rad med lass. När man kom till stenen så stan- nade man. Och det var visst och säkert att ingen kom undan utan han skulle pröva sina kraf- ter på att lyfta den stenen. Man visade var- andra styrkan genom lyftning. Den där stenen var tämligen rund, så han var svår att lyfta, och jag hörde inte talas om mer än en enda person som hade rått med att lyfta den, och det var "Jan Ersa" i Tortan.
Sådd
Man ville gärna börja våranden såsom eller vid samma tid som man började den föregående år. När man fick höra stensmacka och tjörfågeln, då gick det inte att vänta längre. Då fick bonden brått att få ut harv och plog ur skju- let. När man fick höra tordyveln och hum- lan, då var sommaren hårt inpå. Fick man så med vantar på händerna så tydde det på ett gott skördeår.
Husdjur
Om man hade köpt sig en spädgris, så skulle han in i köket eller storstugan innan man kunde släppa in honom i svinstian. Man lyftade upp honom så högt att han kunde se in i bakugnen. Han skulle inte kunna tri- vas förr. Om de ledde hem en ko, som de hade köpt så skulle de, när de kom fram till rinnande vatten, ta med handen i vattnet och kasta tre gånger över ryggen på kon. Då skulle ing- en annan längre ha makt med henne.
Bjäran
Somliga personer kunde göra trôllharer. Man kunde göra en sådan av en utsliten kvast och en tôrktrase (trasa, med vilken man torkade golvet sedan man skurat). Man knöt ihop de båda slagen med gamla "solv", så trollade man på det där, så att det blev en hare och den skickade man ut. Det har berättats att jägare hållt på att jaga en sådan hare hela dygnet och inte lyckats skjuta den. Intet vanligt skott bet på den.
Kloka
De kunde skämma bössan, så att det rann som gôr ur den, när man skulle skjuta. I stäl- let för att skottet brann av, så kom det en hoper gôr. Så fanns det gubbar som kunde stic- ka ut ögonen på tjuvar. Det var på ett ställe som höet försvann undan för undan i ladan. Gubben sade att han skulle sticka ut ögonen på tjuven. Han tog fram ett fat med vatten och stack med en nål i det. Hans hustru blev blind efter den dagen. Han hade inte sett så noga efter vem som hade uppen- barat sig i vattnet.
Offer, svartkonst
Jag mins, att det fanns personer som off- rade stecklôger. Man tände eld på en tjärvedssticka och stack ned den i en källa. Det var gammalt folk som gjorde så. De gjorde så för att bliva bevarade från den onde. Annat slags offer såg jag inte.
Spelmän
Det bodde på sin tid en gammal gubbe i Skogs- hage som hade lärt sig att spela fiol av "fors- gubben". Det sades så åtminstone. En annan gammal gubbe, Ola i Könselviken, eller som han kallades "Spelmans-Ola", var skicklig fiol- spelare. När man byggde upp Brunskogs kyrka, så anmodades han att spela. Han fick sitta på sten- bördorna, som buros av fyra eller sex man. Han spe- lade på sin fiol och männen gingo i takt därefter. Han gjorde ingenting annat i hela sin "levernetid" än spelade. "Spelmansola" "dog på kom- munen". Hans föräldrar voro förmögna, men han fördrev sin tid med spel, så att han dog fat- tig.