Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Varulv
Varulven var en människa som hade råkat ut för trolldom och blivit förtrollad. Den som blev för- trollad kom i en vargs skepnad. Fick han höra sitt namn nämnas, så föll vargaskinnet av och han blev människa igen. Det hörde jag väl mamma tala om så många gånger.
Häxor och trollkarlar
Lövjerske vet jag ingenting om. Finnarna var inte borta med trolldomskonsten. Det var ingen som kunde trolla som de. De hade myc- ket "häxeri" för sig. Om de kunde så mycket vet jag inte, men de hölls för att kunna. Inte varje trollkunnig person kallades finne. Det låg i nam- net "finngubb" och "finnkäring" att de kunde trolla, annars var det "trôllgubb" och "trôllkä- ring" el. "klok". Om en vände ändan till den som en trodde kun- de göra en något ont, så var en bevarad el. om en spottade. Om det kom hastiga "vär" /virvelvind/ så skulle en spotta. Sådana vär som gick som en virvel å sopade med sig, var farliga. De skulle en akta sig för att komma intill. / Det var "häxer" som gick ut om midsommar- natten å drog lakan å hämtade mjölken från de andra. Så mycken dagg, som de kunde sam- la upp den natten, så mycken mjölk skulle det flyta till dem från andra om dagen. Man drog ett lakan efter sig å vred daggen ur det. Den daggen gavs åt kreaturen. Men en skulle gå på annans mark. Det var de som kunde kärna till sig smör. De trollade det till sig med kärnstaven, men hur det gick till vet jag inte. När trollpackan skulle fara till Blåkulla, så tog han en katt eller bock å red på. "Härupp, å hämt" sade hon, när hon reste.
Årsgång
Jag vet att en skulle gå tre torsdagskvällar ef- ter varandra till en korsväg. Helst skulle en va- ra alldeles naken. Inte skulle en få säga nå- got å inte skratta eller se sig tillbaka. Det kunde hända att en fick se något styggt efter vägen, men då skulle en inte bli rädd. Tredje torsdagskvällen, så skulle en få se litet vad som skulle komma att hända en. Den ogifta fick se sin blivande.
gastar.
Näskvarneälven var tillhåll för ”gastar.” Det var sedan gammalt. För det har jag hört talas om alltifrån jag började minnas. Brukspatron Myrman hade varit ute för ”gasten” där. Han blev stående med hästarna där. Han fick gå upp på kusk- bocken och sätta sig medan kusken gick fram till huvudet på hästarna å såg genom betslet. Se’n kom de loss. Det var så många som hade suttit fast med hästarna där. Men om de gick fram till hästens huvud å tittade genom betslet, så fick de se vad det var frågan om. Vid Sågälven var också ett ställe, där de brukade kö- ra fast. Och det kallades för ”gast,” det som häjdade dem.
Mara
"Mara" steg en sig inte mer än jämt för. Hon tog tag om bröstet å klämde så att en inte skul- le kunna andas. Jag såg aldrig vad det var men hon skulle ha som hundtassar. Det var en gammal käring som brukade ha ont av henne. Hon sade att det var ett ont väsen, som troll- kunnigt folk skickade ut. Hon skulle inte kun- na rå på en, om en hade knivar i sängbot- ten. Om en satte en kniv i dörrlåset på kväl- len, så skulle hon inte orka komma in.
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.
Bondens år
Upptecknat av Olga Ekman-Larsson, Hammarö Nedanstående skildring baserar sig på flera gamla hammaröbors berättel- ser. De flesta uppteckningarna är lämnade av Karl Svensson, Hell- torp, född 1862 i Hammarö. Vårarbete När de gula sädesärlorna kom, var rätta såningstiden för havren. Vetet såddes litet se- nare, när jorden blivit var- mare. De som var "lärda" tog jordens temperatur. Den skulle vara +10° när vetet skulle sås. Om björkknopparna innehöll / ämnen till flera löv, var det tecken till ett gott år. Våroxen kallades ångan, som upp- steg på gärdena, när tjälen i jorden smälte. Den kunde ibland vid vinddrag forma sig till under- liga figurer, som rörde sig över marken. Då sade man att våroxen drog över gärdena. (Vårhäxan kän- ner berättaren inte till. Möjl. är det en annan benämning på samma företeelse.) Petter Katt (15 febr.) lade en het sten i sjön, så från den dagen tinade isen lika mycket under- som överifrån. Om isen fick ligga stilla och smälta (om alltså vädret var lugnt) sade man / att "isen rôttna på sjön". - "Om isen rôttner på sjön, så rôttner skörden på marka", hette det. Det var alltså inte bra med lugnt väder i islossningen. Ärtor skulle sås vid "nolavär". För all sådd var det bra, om väd- ret just då var kallt. "Den som sår i pälsen, får skörde i skjorta" sade man. Det förekom ofta att kvinnor sådde. Linet såddes alltid av kvinnfolk Det skulle sås på Urban, Karolina eller Beda-dagen, och då skulle sädesärlan sitta högt. Berättarens mor var så glad, om sädesärlan satt på vedbotaket, medan hon sådde linet. För att vara riktigt / säker på god skörd, lade hon 1-2 ägg i linfrökorgen. Soldat Hult höll på och sådde vid sitt boställe, när det kom främ- mande till honom. Han blev då mycket förgrymmad och ropade "försvinn, försvinn"! Det var inte bra, om främmande kom och störde under det arbetet. (Några särskilda seremonier vid såningen, känner inte berättaren till) Klädseln var den vanliga vardagsdräkten. Blusen eller "bussarongen" var då längre än nu och alltid röd av hemmavävd "allast" (atlas) Om den som sådde, glömde en bit betydde det gravplats. / Han skulle då dö före skördetiden. Elaka käringar försökte ta bort växten men hur de bar sig åt känner inte berättaren till. Man trodde, att det skedde med besvärjelser o.d. "Svammel" var en honungsliknande bildning på rågen. Den som åt av den- samma fick "svammel" (svimnings- anfall) Man säger, att det var sådant som påskkäringarna strök på bröd och åto, varefter de kunde göra sina blåkullafärder. Någon gång på sommaren gick man ut alle man för att "sprenge svammel tå rôgen". Det gick så till att man sprang runt råggärdet uppgivande höga rop. / Beträffande mjöldrygorna har jag ej kunnat få veta mera än att de ansågs giftiga och köptes av apote- karn. En kaka, som legat i julhögen skulle gömmas i sädesbingen till våranden, då den blöttes i dricka och delades ut till alla, som del- togo i arbetet t.o.m. hästarna skulle ha smakbit av den. Efter vårabetets slut var det kalas. Då förekom fläsk (om nå- got sådant fanns kvar sen jul- slakten) potatis, ostkakor, klen- gåsar och brännvin. Runstenen i Hovlanda låg i en åker. Ägaren tog och körde bort den, men kunde sedan inte / få ro, förrän han fick köra stenen till- baka till samma gärde igen. Slåtter och skörd När klövern var utblommad, var det tid att börja slåttern. Som det då i regel var mycket varmt, gick man så lätt klädd som möjligt. Karlarna hade blaggarnsbyxor. Kvin- norna gingo i "sarken och stub- ben". Särken som bestod av över- och nerdel hade långa ärmar försedda med handlinningar. Att man med avsikt lämnade kvar några strån vet inte be- rättaren om, men om så rå- kade ske, kallades dessa strån "sjongerer" (sjungare). / Att börja med hade de s.k. "blålejer" (blåliar) De hade breda blad och voro i färgen blå (antagl. genom härdning) Sedan började man smida liar, som voro smala som knivar. Smederna kunde både smida liar och även laga sådana som blivit avbrutna. När slåt- tern var över, togs lien av orvet och sattes i väggen i ved- boden eller något annat skjul. Vid avmejning fick man ta hänsyn till hur gräset eller säden låg. Man måste slå från det håll, där man bäst kom åt med lien. Sista skå- ren kallades "löktskåra". Den som fick ta upp den sista kärven, skulle bli sist gift. Den sista kärven kallades / "löktneka". Den bands om med många band, så att den inte skulle trasas sönder. Den som tagit upp den kastade den till någon av de andra under ropet "ta haern"! (ta haren) Så kastades kärven från den ene till den andre tills alla "tagit haren". Denna kärve blev julkärve åt fåglarna. Sedan de ätit ur kornen, togs kärven till- vara för att ges åt korna till påsk. Att lägga "nek på rena" var inte bra. (Varför kan inte berättaren säga.) Slåtteröl förekom under slåttern. Den, som ville ha arbetet gjort gratis, bjöd ihop en massa ungdom med liar och räfsor. De kunde då slå hela natten för att på morgonen / då arbetet var färdigt, bli undfägnade med kaffe, klengås och brännvin. Vanl. var det en lördagsnatt, som dylikt slåtterarbete förekom. Löktkalas förekom på hösten, då allt var inbärgat. Då skulle på bordet bland all maten också förekomma åtskilliga "prov" av årets skörd. Berättaren var med på ett sådant kalas då som bords- dekoration förekom: en liten hösåta, en havre- och en rågnek; mitt på bordet stod ett potatis- stånd i en burk. Sedan man ätit blev det dans som varade ända till morgonen. Det var flickor- na, som arrangerade dessa löktkalas. / Tröskning Det fanns gubbar som gick omkring och tröskade åt andra. De skulle ha trösk- skäppa. Det var var 12:te tunna. Sådana karlar kallades ibland för "logubbar". Det är möjligt att denna benäming haft annan betydelse, fast den nu är glömd. När någon kom in på logen, som inte hade där att göra, tog man slagan om halsen på honom och klämde till. Han släpptes då inte förrän han hade skrikit: "Lovisa"! I det längsta ville han inte göra det, men då klämdes slagan till allt hårdare, så att han blev tvungen. Man höll då med en hand i präjel, och med en i hannvaln. / Man tröskade vanligen två. Någon gång fyra. Präjlarna kunde säja: "Snål bonne, snål bonne". Eller: "Sur välläng å salt sill, sur välling å salt sill". Eller också hittade man på något annat som passade för tillfället. I bottnen av ladan lades det understa lag- ret på ett särskilt sätt d.s.k. års- toa. I denna lades "e gömme". Berättaren var med på Mörmo gård, när en sådan gömma togs upp. Den hade lagts av frun själv och innehöll en liten ost, två hårda kakor, en ask smör och ett halvstop brännvin. Det var inlidat i skynken och utomkring alltsamman en tjärad säck till skydd för råttor och annan ohyra. Detta togs in i dräng- stugan där det förtärdes. Det var "löktkalaset" efter trösken. / Fiske Att möta fruntimmer, när man gick att fiska bådade otur. I synnerhet var vissa för trolldomskunskap ansedda kvinnor far- liga att möta. Då, liksom när en katt sprang över vägen, var det bäst att spotta tre gånger. Om notfiskaren länge blev utan fångst var det klart att nota var förgjord. Man gick då i land och gjorde eld samt "drog varme gömmen pôsen". Innan man for ut, såg man noga efter att ingen stoppat något i "kärskorne", utan det skulle vara rent. Var det riktigt förgjort, kunde det hända att fiskaren fick binda om hela "feskmjärden" på noten. Det var i den det onda satt. På vissa fiskplatser fick man inte tala. Inte heller fick man bullra och föra oväsen sen solen gått ner. / Kristihimmels- färdsdagen var första metaredagen. När enbusken ryker, leker braxen. På lussedagen sattes lakryssjorna ut. När rågen går i ax, leker mörten. Lucia Vem Lucia var, hade ingen reda på. Bruket med lussebrud inkom här på 1870-talet. Den första lussebrud som berättaren såg var en flicka, som varit uppfostrad i berättarens hem och som, sedan hon flyttat därifrån, kom till dem en lussemorgon med kaffe och lussekattor (figur) som sågo ut så här (alltså inte av den typ som bakas här nu x) Hon hade särken utanpå kläderna, ty lussebruden skulle alltid vara vit. Hon skulle sjunga psalmen: "Av himlens höjd oss kom- met är", men sjöng fel och sa: x) Hur se de nuvarande ut? (fråga i marginalen) / "Av himlens höjd jag kommen är". "Käre barn", sa far i huset, att inte du stanna där då?" Tidigt på lussemor- gon tröskades. I äldre tider höll man före, att trösken skulle av- slutas den dagen, så att den i "årstoa" väntande gömman skulle bli ett bidrag till förplägnaden på lussedagen. Tidigt på lussmorgonen skulle korna ha "gobeten" Under det man gav dem denna skulle man säga: Ät väl å trivs väl. Kötte på reva å margen i bena. Ta lusse i otta! En numera avliden hammaröbo berättade att på lussedagen skulle jul- grisen slaktas. Sedan grisen blivit stuc- ken, kom far i huset ut med en eld- / brand med vilken han gjorde ett kors på grisens sidor. Då skulle det gå lättare att skålla densamma. På kvällen kokades den s.k. "hackmaten": lungor, lever, hjärta samt "stecke" (den bit av halsen, där man stuckit djuret.) Så komma grannarna (som kanske inte själva hade något att slakta) med en brödkaka, trädd över armen, för att doppa i grytan. Så tog man upp av hackmaten och skar i ett stort träfat. Man höll sovelbiten i ena handen och brödbiten i den andra. Då och då sköljdes maten ner med en sup. Då förekom siktbröd vilket var en sällsynthet. Åt tomtarna skulle man då liksom vid jul sätta ut av välfägnaden. / Husdjur Någon bestämd dag, då korna skulle ut, vet inte berättaren om, men vissa försiktighetsmått skulle vidtagas. För att de inte skulle få ont i bena, skulle de stiga över stål. Man lade därför en kniv eller en yxa jämns med tröskeln. Vallpojken fick mat och litet kläder. Det var mest fåren, som måste vallas i skogen. De övriga kre- aturen gick mest hemma på gärdena, där det fanns gärdesgårdar. Jakt Bössan blev "skämd" om man sköt kattor. För att få bössan träffsäker stöptes bly i bösskolven. Ingen fick säga "löcka te", när man gick på jakt. Det tog bort jaktlyckan. Käringmöte undveks.
Karlstads Tidnings pristävling Bondens år
(I vänsterkanten står: angående första frågan) mycken snö och rim på skogen i, varslar (advend) betydde ett godt år med god skörd så var det en sed på Julottan att den som kunde komma först hem från Ottan skulle få in skörden först, å även om det var långa å frodiga istappar från takdropp i första Adventen skulle det bli god skörd med lång hafre å dito gräs, sämre år vid vårar- bete någon fast dag hörde jag inte vare sig olika sädesslag men jag hörde att det skulle vare rätta tiden när löven på björken var var såpass store som musöron, vår vete sådde de naturligt vis först för den tarvade det längsta mogningstiden vår råg såddes ej här på min uppväxts tid men regel var att att vårbruksarbete skulle vara färdigt Skackelfolsdagen (urbanus) 25 maj sedan skulle det ej bli moget Så harsla sädesärlan sågs den gående i mot en, så man såg henne i bröste, varslade det om godt men såg man henne gå från en, så man såg hennes bakdel, så var det inte så bra, å flög hon högt så skulle det bli långt, lin, å flög hon lågt skulle det bli kort; vad det menas med våroxen eller vårhäxan det kunde väl inte vare såhöuken (?) som var en den gamla tidens första vårfågel, å en annan sed i vår harvningens tid när man skulle vila å ta dragaren i från skulle man kasta skacklorna i kors så inget ondt skulle kunna bekomma arbetet Stort värde sättes nog på om islossningen drog åt söder då var det bättre å ha kornet i bua, men kom den söder i från, det var ett godt budskap angående det första som skulle såss / skulle man inte vänta till afdags med att så å jerna i med värs, medvind några särskilta seremonier vi gödselköring var her omkring inga men att gödselstaden skulle inte bar skrapas det var ju en regel å i söder vind var den bästa i såtiden frågan 7. om det var några olämpligdager i vekan, här brukade de å kalla dem för förkasta dager men det var ingen som förkaste någon dag i vårbrukett (tempruturen) varmt eller kalt i såtiden maj kulde ger bondens lader fulle F. 9. någon skillnad på ny och nedan hörde jag aldrig talas om F 10 angående att äta och dricka något särskilt hörde jag aldrig om men hästarne skulle fodras väl = 11 Sånningsmannen skulle var glad i att arbetet gick = 13, det förekom ofta att Kvinnor sådde men inte för särskilta sädes slag = 14. med afseende på hur tjockt det skulle såss vete å byggkorn skulle de vare ett korn i kofale det vill säga i efter dess ytinnehåll af kons fot = 19. för att skydda åkern och främja växtligheten så skulle de om midsommar natten gå in på grannens mark å dra ett lakan på marken i daggen så det blef blött sedan skulle de gå in pa sitt å vrida ur lakande det vatten som det innehöll så skulle vaxtligheten frodas. = 24 plog å harv skulle väl ren göras hade de något som var lämpligt så skulle plogvältan smörjas, men något särskilt kalas hörde jag aldrig förekom här utan var man var glad öfver att vår arbetett var färdigt / f 27 sän kom slåttetiden, någon särskilt dag med dess början hörde jag aldrig men så var det att rätta sig efter när kommel var färdig å att klövern var i blom å en måndag sågs vara den lämpligaste dagen att börja å det tidigt på morran f 28 ständigt så ansågs det att vara lätt klädda så de kunde arbeta lättare fr 29. att lemna några strån kvar i slåtten hörde jag ej talas om vare sig potatis stånd eller äpple f 30 kvarstående strån på åker å äng de kallades här för sjongare f 31. vad slags liar som mest användes var dala liar, eller vasshammar liar, brukade de kalla dem de skulle vare de vassaste å de skulle förvaras väl efter slutad slått f 32 best var att ställas af mejning i medsols och med vär fr 33. lökt skår var vid slutet å fästmans skår var väl den första å gråtar skår var när man skar det sista stråna på åkern f 35. några särskilta talesätt eller annatt hörde jag inte men altid fick man en kritik af den som tog upp och band nekerna att det var regrält, f 36 på min trakt här omkring förekom inga seremonier vare sig första eller sista lasset fr 39. att bli den siste att binda en nek ville de förstås inte men skulle inte bli gift det året fr 40 den sista neken kunde gärna bli större än vanligt å kanse någon gång mindre men någon särskilt med den hörde jag inte f 41. att kasta nekerna på åkerrena jorde man inte, utan lade dem längs med der man hade börjatt skära. f 42 om någon fick ont i ryggen eller armarne måste han vila sig ett tag - f 45. när slåttern skulle vara färdig var den 16 Augusti Brynolv sen skulle inte lien bite då skulle slåttern vare färdig, ett samman hang / med slåtterarbete var, att nar man skulle gå å vänne eller säte skulle man inte bäre riva på axla för då skulle vår havregröte åt sö tale å slöe folk å vad det beträffade när all skörd skulle vare under tak å inne var meckelsmöss mekaeli fr 47. när all skörden var inbergad skulle det vare skårgäll, då fick var och en i fameljen en för tillfället bakad fin å tjockare kake med utklent smör på så kallade klengås en hel klengås vardera å det vankades (rättat till "felades") inte bland gubbarne en sup heller tröskningen f 49. när 2 man tröskade lades en rad med hafreneker med roten åt ett håll längs logafvel, tröskarne stod på passande afstånd från varandra vända mot varandra å slog med sina tröskslagor och vände å slog tils konet var ur tröskatt halmen blef liggande efter ena väggen tils de hade arbetatt en 10 snes sen skok de halmen ren å hade den åt sitt rum det passade aldrig mer än 2 man i lag men tröskningen skulle göras på ottan vid en töre brase i ene hörnet å logen på en stor stenhäll men på kvällen tröskades aldrig för att inte tomtarne skulle störas tröskningen skulle vare färdig till Lusse lusia jakt fr 61. med afsende fåglar som var omöligt att dödas män far var ond på vår skytte orrelek di var 2 man en orre satt i passande skotthåll på en krokig björk de sköt var sina 4 skott pån men då blef han röd å blank som eld men stille satt han då de gick, den orren fick sedan vara i fred, å var bössan skämd så skulle det försökes å få en orm att gå längs med den, men det karnse (rättat till kanske) var flera medel der för, i ett sätt var bra att man tog alla haglen i munnen inan de släptes i bössans myning / f 66 = 69 det före kom ofta att de klädde ut en lussebrur (med blyerts ovanför: luciabrud), karnse (överstruket och rättat till kanske) till gick efter tycke å smak men gammal var seden till baka i tiden att vare ute på lussenatten kunde att tomtarne eller "tusser" som de kalla ha sina spel med både inom å utom hus tussarne brukade gärna å härme efter om något gjordes efter solnedgången så det var best stå godt med dessa (i parentes ovanför: att det härmades efter på natten) osynliga element /72 Husdjuren hade man ingen fast dag för ut släppning i bete men en gamal sed som hör härtill var att ingen skulle få Hugga eller tjelja (rättat till tälja) så det blef kaser på skär= torsdag, (med blyerts: ty om det) skulle det hända att någona af Kreaturen gick över dessa kaser, skulle de bli Halta och dåliga å för att skydda och få besta nytta af de samma skulle de ta en gammal teljkniv å sätta (tillagt med blyerts: i) grannerns laggårs vägg en torsdagsnatt å sänra (med blyerts ovanför: sedan) skulle de mjölka den å tro att det skulle lyckas väl å de skulle mjölka bra, å gick någon förbi när de hade lett ut korna första morran å sade att de var vackre skulle han tiltalas stängt (med blyerts ovanför: strängt) därför - = 73. beträffande vallgången på fjällen eller i skogen så hade de "jäteguter" som de kallade en för var ägare så de kunde vare en par tre stycken jäteguter i lag som jorde sig arderlurar (i blyerts ovanför: al) som de spela i så di hördes långt å kunde någon lelle så en slags trallande sång som gick ut så sjökollinna mi sjö koenne mine sjo konna senn (i blyerts ovanför: sedan) formade de ut resten i ett trallande jud så det hördes så fint särskilt när de drog på hemväg till kvällen / detta är alt vad jag underteknade har hört berättas men med seder och bruk i den här stilen var kanske olika i olika socknar med Olof Hager Hångstad Skillingsfors
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Bondens år
Till Karlstads Tidningen Här några anteckningar om "Bondens år". Frågor: Nr 2/ Sädesärlans (flerstädes kallad säs-hâla) och den gula linärlans (lin- hâla) ankomst var tecken på att vårarbetets tid var inne, "plog-anna" som den oegentligt kallades. Men kanske berodde detta på att man tidigare plöjde fälten först på våren och inte "höstplöjde" som nu. Då sädesärlan första gången för året iakttogs lade man märke till om det var på marken - då blev grödan kort - eller på ett tak, då säden skulle bli lång. Detsamma gällde om linärlan beträffande linet. 3/ Våroxen var det dallrande luftlagret närmast marken, som man varma vårdagar ser över åkrarna; då var det rätt såtid. 4/ Första åskvädret. Om åskan hördes medan såkornet ännu var "i boa" (magasinet) tydde det på ett "gott år". 17/ Man skulle efter fullgjort arbete slå sig ned på åkern eller åkerrenen för att "vile å" (vila av) fältet. Det skulle till för att få god äring (skörd). 18/ "En käring" kallade man en obesådd eller ovaltrad fläck. 25/ Man hörde talas om "löktekalas, löktesup, lökt-öl, löktegröt" jämför nr 33 "lökteskår". Orden kommer naturligtvis av lykta (sina dagar ex.). 30/ Kvarstående strån, särskilt på en vall, kallades "sjungare". 31/ Vid s.k. "hackslåtter" (på tuvig o. stenig mark) var "blålien" vanlig och hade oftast god skärpa. Blålien var en handsmidd, lätt lie i vars rygg på indersidan var inslagen en längsgående skåra. Senare kommo fabriksgjorda, såsom "Bankolien" o. Igelfors kronlie. 35/ Avmejandet av de sista stråna ellelr sista skåren kallades att "ta haren". / 48/ Lo-visa. Tröskekarlarna brukade fråga barnen, som kommo o. sågo på, om de ville lära sig lovisa. De fattade då slagan så att de fingo dess båda delar, "dängel" och "handval'n" som en klämma om den lilles nacke; det blev då en högljudd lo-visa. I annan bemärkelse har uppt. ej hört. 55/ Jämför nr 25! 61/ Det var en jägare som sköt skott på skott på en orre (eller tjäder) utan att han flög eller föll. Skytten letade fram en silverknapp o. laddade med o. sköt; då damp där ner en "tvagstôbb" (en utsliten disktvaga) och så skrattade det borti skogen... 65/ Den 18de maj "gick fisken på vasen". Då nappade han. 66-67 Det kanske var en granne som kom med bränvinsbu- teljen till någon granne som skulle "hedras". Kanske kom han redan på kvällen före. Jämför ordstävet: "Luss-otta, den kväl glömmer ja allri!" Att det även blev en annan traktering är ju givet. Kreaturen skulle ha extra gott mål i ottan under tillsägelsen: "Ät väl o. trivs väl, ät margen i bena o. kötte på reva: dä lussotta i otte!" Kanske fick vi barn samma ord med frukosten. Esbjörbyn, Långserud i jan. 1942 A.G. Nilsson
Tordyveln
Tordyveln. Som ett bidrag till pristävlingen "Bondens år", följer nu receptet till en s.k. hästkur för kor som under sommaren går på skogsbete. Men som ofta lider av den svåra ovanan att ej vilja gå hem till kvällen. I början av seklet fans i en av Värmlands skogssocknar en syskonkrets som i arv efter sina dagars upphov fått ett stenigt skogshemman varpå var placeradt ett fulländadt tortyrinstrument för djur som kallades "lagård eller fägusse", vilket man vill. En sträng vinters vistelse i detta mörka och kalla kyffe, plus svältfödning betydde säkert döden för en nutidens ko, men korna hos "Jonsas" som syskonkretsen kallades, över- levde vanligtvis, men fingo som regel lyftas upp och bäras ut i det fria, då de skulle ut på skogsbete, när vårsolen började slösa sin rikedom av värme på hårt plågade djur och människor. Men när Jonsas kor en gång hann åt skogen och fingo äta sig mätta så fingo de kött på / sina benknotor och börgade mjölka. - Salig dumboms visdomsregel förnekade sej ej här. Den som mjölka vill sin ko skall ock ge henne äta. - Den standardiserade kalasmaten ostkaka fanns alltid på Jonsas bord morron, middag, kväll, sommaren igenom. Ja sanner- ligen flöt den Jonsonska stugan av mjölk och ostkaka under sommaren lång, men det fanns ett om härvidlag. Korna, ej att undra på förresten, funno sig formligen flyttade till paradiset och ville givetvis ej därifrån, utan gingo rätt och slätt ej hem till kvällen. På så sätt råkade de ur lag med mjölkningen och riskerade få sina mjölkningsorgan förstörda, och den goda mjölken kom ej Jonssons hushåll till godo. Detta fick ej ske. Något måste här göras. "Örja" den enda manliga individen i huset utrustades med vederbör- lig matsäck bestående av ostkaka och brännvin. På ryktes vingar hade försports att någonstans i masriket fanns en "klok gubbe" som kunde råda bot för fänad som ej hade hemvett. Till den ställde Örja sina steg. Och vederbör- ligen avfägnade han honom med ostkaka och våtvaror, sin stora närighet till trots. Sedan detta var gjort fick Örja det goda rådet av gubben att gå hem och söka / reda på en "tordyvel" och inbaka det kost- bara djuret i deg och helt obemärkt stoppa degen med den inbakade levande tordyvel i skällkon, på morgonen innan kon föstes åt skogen, så skulle hon säkert komma hem i rätt tid på kvällen. Trickset gjorde, hur konstigt det än må låta, åsyftad verkan och blev ofta tillämpadt i byggden Skulle det komma under K.T. tryckpressar så kanske det skulle göra förtvivlade koägare ute i byggderna en tjänst. Ty kor som ej vilja gå hem till kvällarna finnes det gott om i Värmland, än i dag Mont Calm
Svar till bondens år
Fråga) 1 Ärter å bönor skulle sättas före eller på Bedadagen för sådd vet jag inte, potatissättningen borde ske före pingst om vädret var bra. Min far började vårarbetet 1 Maj om vädret så tillät, denna dag hade betydelse i så fall att man skulle dricka märg i benen för hela skördetiden. 2) Jag har bara hört att när (Linälla) Sädersärlan visade sig då var det såningstid. (fråga 3 (vet ingenting om detta) 4) Jag kan ej minnas något annat än när åskan mullrade kraftigt i maj, då skulle det för skörden bli en lämplig sommar (Fråga (5 känner ej till nogot sådant) Frågorna /6/7/8/9/10/ jag vet inget) 11) Såningsmannen skulle vara på godt humör, då blev växten bra. (Fråga 12 känner jag ej till svar på) 13) Det var sällan kvinnor sådde på min hemtrakt men var det någon, så ansågs det bringa skördelycka sädesslaget var havre. Frågorna /14/15/16/17/18/19/20/ kännner jag ej till svar på. 21) Att strö nogonting eller gräva ned nogot i åkern för någon ovän har jag ej hört, men jag kände en kvinna, som är död för längesen. Hon brukade springa barfota i daggen om Midsom- marnatten öfver sin oväns åkrar å ängar, samtidigt som hon drog ett lakan efter sig in på sina egna ägor, hon drog då med sig all växt-kraft till sitt eget, trodde hon Fråga (22) har ej hört. talas om det 23) Uppkomst av mjöldrygar var skadligt det kunde bli en en viss ros-sjukdom. / 24) Ja plog och harv skulle noga rengöras och insmörjas med talg av den så kallade krusen. (Fråga 25 å 26 kan jag ej besvara) Slåtter å skörd Fråga 27 kan jag ej besvara 28) ja åtminstone skulle fruntimren vara rena och litet mer ljust klädda 29 jag har ej hört tal om nogra kvarlemnade strån eller dylikt men gjorde man det, så var väl meningen att den goda tomtegubben skulle ha dom. (Frågan 30 kan jag ej besvara) 31) Några särskilda slag av liar känner jag ej. Men när det mej- jades råg o hafre förekom det en så kallad bläx på den lie som användes för att skåren skulle lägga sig bättre. 32) Ja då man räfsade upp eller vände nyslaget hö skulle det vändas mot sol 33 Fästmanssskår har jag ej hört men löktskår å gråtareskår löktskår kallades vilket det var råg eller havre eller nogot annat man skar färdigt alltid den sista skåren, gråtareskår mins jag inte vad det betydde, men jag har ofta hört det, (34 detta har jag ej hört talas om) 35) När man skar de sista stråna så talades om att man skulle ta haren nogot annat har jag ej hört. 36) Jag känner ej nogon särskild sermoni med första eller sista lasset men far brukade alltid säga då vi lämnade åkern med detta (ja da i jess namn far ve da) frågorna 37/38/39/40/41 har jag inget svar på) 42) Det sades om den som fick värk i rygg, arm eller ben under skördetiden att han inte drukkit märgen i benen ordentligt första Maj. frågorna 43 å 44 har jag inget svar på. Obs) När skördearbetet var slut smordes liarna och sattes upp under visthusbodens takbjelkar. / 45) Nogon särskild dag för slåtterns avslutning eller sädens inbärgning eller potatisens å rotfrukternas tid att vara upptagna kan jag ej minnas, jag vet bara att far talade mycket om Larsmäss å efter Larmäss då skulle vi barn inte äte görvälter (Öbär) (för da hade skam spôtte på dôm) 46) Den som blev sist med allt arbete med skörden och bärgningen ville man så sant han inte var sjuk eller nåt annat fel kalla (ätterdack lorttinack) men att plasera nogot föremål på hans egor förekom icke. 47) Ja det var ett vist kalas inom familjen då allt skördearbete var undanstökat, det brukade ordnas en Lördagskväll å då var det en värklig hemtrevlig familjefäst, det bakades stora bra tjocka kakor av siktat mjöl, på dem breddes ordentligt med smör samt hemkokt riven sandost, var och en skulle ha sin egen kaka som han fick hushålla med efter eget godtfinnande, samtidigt skulle det vara risgrynsgröt med kanel å sokker på samt en stor smörhåla i mitten på tallriken, så bänkade vi oss alla på en gång kring bordet där alla kakorna lågo färdiga med den bruna välkokta sand- osten å smöret på, å vad det lyste aptitligt i ögonen isynnerhet på oss barn; när gröten så hade vankats, fick var och en överta sin egen skårgill, ty dessa kakor kallades för skårgillar, då ritades med en knivsudd i smöret och sandosten första bokstaven till vars och ens förnamn sedan plaserades de på en hylla i skafferiet, nästa morgon tog sig var och en en bit av den goda skårgill, som vi sa. Men den som hushållade bra, den hade kvar till i Obs) gröten kallades löktgröt / slutet av veckan, å den som satte i sig allt nästan strax, han fick stå där med lång näsa, ja så gick det till på dessa så kallade skårgillekalas. 48) Tröskning Med logubbe vet jag ej vad som menas men det hände nogon gång då jag var barn att en gammal man brukade vara hemma och slagtröska, då vi kommo in på logen ibland, frågade han, om vi ville att han skulle lära oss Lovisa, ja naturligt- vis ville vi det, då fattade han i dängaren med ena handen samt i skaftet med en andra å dansade rundt med oss så länge vi kunde härda ut, ja du sa han till slut nu har jag lärt dej Lovisa eller rättare lovisa. 49) När säd tröskades med prägel eller slaga, som vi sade, löstes flera neker på en gång, å sedan var det att dänga på dem tills de voro urslagna, dessa fattades sedan i handen, medan man slog på dem med den andra handen för att riktigt skaka ur det hela, sedan lades de undan och nya började bearbetas. Var man ovan, kunde man slå till både sig och andra. 50) då det var tre som tröskade, blev ljuden i otakt å då lät det så här tutt _______tutt tt tutt men då det var fyra blev ljudet mer ordnat och lät ungefär så här tutt tutt tutt tutt 51) Därför att inte tomten tyckte om det utan när det led fram på natten stördes man av tröskslag på logen, då var det tomten som var där, ty han gillade inte när nogon tröskade sent på kvällen 52) tröskningen borde vara färdig till jul Fråga (53) det har jag inte hört) fråga 54/55/56 kan jag ej besvara) / Jakt Fråga 57/58/59 kan jag ej besvara) Fråga 60) man fick tur på jakt om en kvinna hade avlossat det första skottet. Fråga 61 vet jag inget svar på Fiske Fråga 62/63/64 vet jag intet svar på.) Fråga 65) jäddan eller isjäddan kan till och med ha sin lektid under isen i Mars eller April Blomsterjäddan litet längre fram, slommen brukade leka i April, då vädret var ombytligt å kastade om från solsken till regn brukade de gamla kalla för (slomärl) de andra fisksortterna har jag inte så noga reda på, men abborren leker antagligen fram på sommarn, metningstid är mellan Kristi himmelsfärdsdag å långt fram på sommaren likaså är bästa fisketiden för gäddan lektiden. Lusia 66) En from kvina som brändes på bålet 67 Ja man trakterades tidigt på Lussemorgonen vid 3 å 4 tiden med rikligt kalas, nogra särskilda bröd förekom inte, smörgås med pålägg och i många hem saknades inte den traditio- nella Lussesupen; gick man och bar på nogon sorts nyhet så skulle man, när stämningen var lite oppskruvad, tala om den, detta Lussefirande var liksom ett förebud till jul- firandet, även kreaturen skulle undfägnas, sedan gick man å lade sig och sov till långt fram på morgonen. I min fars släkt hade även Tomasmäss eller (Tômmensmäss) som de gamla sade firats den var ändå närmare jul 68) Nej ingen tävlan eller nogot dylikt förekom, / (Kopia av sid. 4) / (Kopia av sid. 5) / 69) Ja jag mins att en som brukade vara hos oss som vi kallade Moster stina var utklädd till lussebrud hon hade en krans av lingonris på huvudet men inga ljus fans i den, de stod på den vitklädda kaffebrickan i stället. Moster Stina var också helt klädd i vitt, Hur gammal seden var i den bygd jag växte upp vet jag inte men antagligen var den mycket gammal 70) att det skulle vara farligt att vara ute på Lussenatten hörde jag aldrig 71) I mitt hem förekom ingen trösk i Lussottan Husdjuren 72) Ingen bestämd dag förekom då kreaturen skulle släppas ut; de mäst bångstyriga leddes i töm, tills de blev vana; nogot skärskildt för att skydda dem företogs inte då, men det var vid påsktiden det brukade målas såna där tjärkors på lagårdsdörren för att bevara dem för att bli borttrol- lade, eller (borttofsade) som det gamla språket hette, men i mitt hem förekom ej detta. 73) Om vallgång känner jag inte till så värst mycket annat än vi barn samt barnen från granngårdarna brukade valla fåren tidigt på våren, vilket jag mins så väl, å luften var härlig å ren och där var grönt å vakkert i skogshagen jag tycker när jag tänker därpå att jag känner Vänd / Obs) i min fars farbröders hem satt över varje bås i lagårn en knivsudd ellern nogot annat liknande instukket i taket för att skydda korna för att ej bli borttbytta av nogot skrömt eller nogon annan som var kunnig med sådant (borttofsa) (ofsa bortt)
Bondens år
Vårarbete: Frågor 1. Sådden borde ske mellan 12 å 18 maj. ”Den som sår efter Urbani ti (25 maj) han får ax men intnô i”. Linet borde sås på Eriksdagen (18 maj.) 2. Då den gula sädesärlan kom, var tiden inne att så. Den kallades också ”körfuggeln”. Hon ropade ”kör kör! 4. Februari månad visade hur väderleken skulle bli under sommaren. Om feb. var torr, blev sommaren torr, och tvärt om. Från det håll det blåste då sjön gick upp, från det hållet skulle braxen komma då den lekte. Om grågåsen kom tidigt blev det tidig vår. 5. Man lämnade alltid litet gössel kvar, ”till frö” sade man. 6. Det var ett gott tecken om det var kallt och blåste ifrån norr. ”Den som sår i päls å tröje han får skörde mä nöje”. Sådde man i skjortärmarna dålig skörd. 7. Bäst att börja sådden en måndag, och på morgonen. 9. Bäst att så i ny. 13. Linet skulle kvinnorna så, eftersom det var de som arbetade med det. Rengöring, spinning, vävning. 18. Om man glömde att beså en fläck, så sade folk att man man lämnade en ”grav” efter sig. 21. Om något stort brott hadde begåtts på något ställe på åkern där växte ingenting efter. / Slåtter och skörd. frågor. 27 Hälst började man slåtten på en måndag. Och då klövern var i full blomning. 28. Karlarna voro klädda i blaggarnsbyxor och kvinnorna i blaggarnssärkar, och en underkjol. 38. Om man fick en ”uddanek” sades man fick en horunge. 42. Om någon fick ont i ryggen under arbetet, sade man han eller hon hadde fästmö eller fästman. 45. Potatisen borde vara upptagen till Meckersmäss å marten. Ävenså havren Rovorna litet senare. 47. Då skörden var inbärgad fick man Skårgås, = Sandostsmörgås. Tröskning. 48. Lovisa kallades då man tog slagan och klämde över nacken över någon nybörjare, så att han skrek. ”Ja ska läre dig sjonge lovisa”, sade man. 51. Man tröskade ej på kvällarna för att ej oroa tomtarna. 52. Tröskningen skulle vara avslutad i god tid före jul. 55. Om Lussotta skulle man börja tröska kl. 3, å då fick man sup, ost å limpa. Jakt. 57. Bössan blev skämd tre år om man sköt en kattuggla. även att skjuta på ”fläck” (på en vägg) var ej bra. 58. Om man hadde en levande orm i bösspipan och sköt ut den. 59. Omtog ”brödet” då man gick till nattvarden, och sköt på det sedan. 61. ”Gasten” kunde man icke skjuta utom med silver i pipan. / Fiske. 62. Om man tog en ”dopping” (lom) eller rutten fisk och lade framför ingången på en ryssja eller mjärde, så gick ingen fisk in i ryssjan. 63 Man skulle spotta på masken då man metade. 64. Man fick ej svärja då man fiskade. Om man mötte ett fruntimmer då man gick på fisketur, så betydde det, olycka, så framt hon ej hadde haft tre oäkta barn. Man skulle spotta tre gånger efter fruntimmersmöte. 65. Första metardagen var kristihimelsfärdsdag, och då allöven voro stora som små råttöron. Mörten och braxen lekte då enbuskarna blommade. Husdjuren. 72. För att skydda husdjuren mot trolldom borrade man in ett ormhuvud i tröskeln på ladugården och gjorde tjärkors över dörren. På Urbanusdagen gingo byns ungdom på alla höga berg, och blåste i lurar och bockhorn och ropade ”Urbanus tag in dina hundar för nu är korna i vall” Urbani hundar = vargarna) Olof Hagberg Årnäs Brunsberg