Transkriberad uppteckning

Till Karlstads Tidningen Här några anteckningar om "Bondens år". Frågor: Nr 2/ Sädesärlans (flerstädes kallad säs-hâla) och den gula linärlans (lin- hâla) ankomst var tecken på att vårarbetets tid var inne, "plog-anna" som den oegentligt kallades. Men kanske berodde detta på att man tidigare plöjde fälten först på våren och inte "höstplöjde" som nu. Då sädesärlan första gången för året iakttogs lade man märke till om det var på marken - då blev grödan kort - eller på ett tak, då säden skulle bli lång. Detsamma gällde om linärlan beträffande linet. 3/ Våroxen var det dallrande luftlagret närmast marken, som man varma vårdagar ser över åkrarna; då var det rätt såtid. 4/ Första åskvädret. Om åskan hördes medan såkornet ännu var "i boa" (magasinet) tydde det på ett "gott år". 17/ Man skulle efter fullgjort arbete slå sig ned på åkern eller åkerrenen för att "vile å" (vila av) fältet. Det skulle till för att få god äring (skörd). 18/ "En käring" kallade man en obesådd eller ovaltrad fläck. 25/ Man hörde talas om "löktekalas, löktesup, lökt-öl, löktegröt" jämför nr 33 "lökteskår". Orden kommer naturligtvis av lykta (sina dagar ex.). 30/ Kvarstående strån, särskilt på en vall, kallades "sjungare". 31/ Vid s.k. "hackslåtter" (på tuvig o. stenig mark) var "blålien" vanlig och hade oftast god skärpa. Blålien var en handsmidd, lätt lie i vars rygg på indersidan var inslagen en längsgående skåra. Senare kommo fabriksgjorda, såsom "Bankolien" o. Igelfors kronlie. 35/ Avmejandet av de sista stråna ellelr sista skåren kallades att "ta haren". / 48/ Lo-visa. Tröskekarlarna brukade fråga barnen, som kommo o. sågo på, om de ville lära sig lovisa. De fattade då slagan så att de fingo dess båda delar, "dängel" och "handval'n" som en klämma om den lilles nacke; det blev då en högljudd lo-visa. I annan bemärkelse har uppt. ej hört. 55/ Jämför nr 25! 61/ Det var en jägare som sköt skott på skott på en orre (eller tjäder) utan att han flög eller föll. Skytten letade fram en silverknapp o. laddade med o. sköt; då damp där ner en "tvagstôbb" (en utsliten disktvaga) och så skrattade det borti skogen... 65/ Den 18de maj "gick fisken på vasen". Då nappade han. 66-67 Det kanske var en granne som kom med bränvinsbu- teljen till någon granne som skulle "hedras". Kanske kom han redan på kvällen före. Jämför ordstävet: "Luss-otta, den kväl glömmer ja allri!" Att det även blev en annan traktering är ju givet. Kreaturen skulle ha extra gott mål i ottan under tillsägelsen: "Ät väl o. trivs väl, ät margen i bena o. kötte på reva: dä lussotta i otte!" Kanske fick vi barn samma ord med frukosten. Esbjörbyn, Långserud i jan. 1942 A.G. Nilsson