Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Tomtar.
Dä va en di kalla Kabussen som va på Larstomt a gjorde träskevark, han skulle da ligge inne i dä bäste romme i dän gamle stûga, dä ä inte säkert du får ligge, sae mora, för dä ha inte vàre rektigt säkert för skrömt där. Jä ä inte rädd jä, sa Kabusen, å geck inn å lae säg, men dä va inte länge han feck ligge i fre. Ve högsnatslöle kom dä en tûss å kastan tur sänga, han sprang da ut å te drängestûga å kröp opp på högsänga te en tå drängane å lae säg, å han va sö rädd, sa drängen, han skalv i hele kroppen som ett löv.
Tomtar
Di hade knôtt deg på Mällatomt en kväll å satt degtrôge på en stol. fram på natta hûrde di att dä domp i gôlve, nä di kom opp om môran, hade tûssen löfta degtrôge tå stoln å kastat på gôlve. Nô di kom ôt fjuse feck di se atte e ko hade dôtte ijennom fjusgôlve å hang i banne, å dö va ho, dâ va nåck ve da löte, som tûssen hade kasta ne degtrôge, å skulle väcke dom. Dä va en kväll far skulle ge nattefore å hade gutongane mä säg i stál, da feck di öre tûssen i ett hörne i laa da tok en tå gutongane hökroken som va tå järn å slög te i hörne, da feck di höre att dä jämra säg.
Tomtar.
Ur sockenstämmoprotokoll av den 11 juni 1749. § 6. Som man försport det gossen Eric, som varit hos Nils Gulbrands- son uti Trångsta men tiener nu hos Olof Hansson i Fösåne (?), återkalladt sin bekiännelse engående agerandet af Tomtegubbe uti Trångsta, det icke heller Nils Gulbrandsson och hans hustru tilstå varit någon sannfärdig be- rättelse, han man funnit nödigt framkalla dem på denna socknestämman. Tå Gossen Eric först framkallades och tilspordes, om han vidgår sin förra be- kiännelse, at det varit han, som talat i Tomtegubben Pehrs namn, sade han nej, och tå han vidare tilspordes, hvarföre han förut bekiänt sådant, sva- rade han, at han så sagt efter, som jag sagt före. ------- Nils Gulbrandsson framkallades och yrkade nu, som förr, der på, at han icke vetat, ej heller tror, at det varit någon menniskio utan en o- synlig ande, som talat, det och soldaten Jean vid Lenungssågen bestyrka / ville med sin egen ärfarenhet, i thet han med egna öron skal hört honom ta- la, äfven tå the tänt eld uti en sticka och lyst i huset. ----- och at desse tompteandar icke talat sedan gossen Eric flyttade utur huset, ej heller förut talat, förrän thet var väl mörkt i huset, och tå Herr Comminister Bergius och jag vore ther, hördes intet af thesse andar. ---
Tomtar.
Farfar hade en häst som aldrig fick ha manen å rompa i fred. Det blev som små flä- tor och det var omöjligt att få upp dem. Valls en slet med dem, så gick det inte att få isär dem. Han sa' att det var "nisseflätor." Å han påstod att det var "tômte" i stallet. En kväll, så hade han en av grannarna med sig när han skulle ge hästen nattfor. De blev stå- ende i stallet å prata. När farfar kom upp på rännet så slocknade ljuset i lyktan. Han skrek på grannen, men i detsamma fick han en smäll i huvudet så han varken hörde eller såg på en lång stund. Grannen såg en liten grå gubbe som kom kilande ned för stegen. Framme vid nosa på hästen / blev han borta. Farfar kravla sig ned av rän- net. Men han blev inte vidrättad på flera dagar. Farfar brukade att kola i skogen. Han hade en kam- rat med sig, å di låg i samma koja. Så var det en natt som de inte kunde få fred att sova. Det dompa runt om kojan. Till slut orka inte kamraten hålla sig utan han lät- tade på dörren. Då stod det tre små grå gubbar å räckte lång näsa åt honom.
Tomtar
Det hände att de fick flytta både hästar o kor från stall o lagård för de fick inte vara i fred för tomtar. De fick flytta husen ibland för sådan där smörja, och sedan blev det bättre. Tomtgubbar de sa till om det var något litet hål på milan när man kolade. Om inte kolarna gick ut efter två gånger, så tog de dörren tredje gången. Vid "Vassas dal," en botten där jag var sa det till så. De hade slagit ihjäl en dalkarl där.
Tomtar.
Jonas Jonasson från Storängen var på Ljuvssätterhöjden tidigt en morgon på tjäderspel, då fick han istället för tjäderspel höra Nissen spela, när han kom hem talade han om dätta för gumman sin, som hete Brita, män det ville hon inte tro, då sade han till henne, att nästa gång jag går till Ljuvssätterhöjden, på tjäderlek skall du du få följa med och höra själv. När det gått någon dag sae jonas till gumman, att hon skulle laga i årdning matsäck skulle hon få följa med till Ljuvssäterhöjden på kvälskvisten, å hon följde med, när de kommett fram fälde Jonas en torrfura med skat töre och tände en stor stockeld, och Brita tog fram och kokade kaffe. som de satt där vid elden, undrade Brita, om de inte skulle få höre den som brukade spela där. Ett tu börja Nissen å spele, då sade Jonas, nu kan du börja dansa, när du vill, Men Brita blev aldeles förfärad, sådan musik hade hon aldrig hört förut.
Tomtar.
Det var ett ställe i Björkebolskogen uppe på en hög ås, som hette Heden, där bodde Halvar och Kattrina, strax västom hade di en kalvehage. En kväll när Halvard kom gåande där, fick han se en lång rad med tussar komma gående. Halvard jömde sig bakom några småbuskar för att få se dem, den som gick först hade ett stort öga mitt i skallen, och dä såg dom med allihop, å när dän som hade dä store ögat var mitt före, skrek han till så att han tappa ögat och de blevo stående där sten blinda allihop, å Halvar skynda sig tog ögat trillade inn det i förskinnet, och sprang him med andan i halsen, men när han kom hem och rullade ut förskinnet, va dä inget öga där Detta talade Halvar om för Ola i Hage Rudsgården engång
Tomtar.
Det bodde en som di kallade Poli Ola i Ljufsheden i Silbodal en vinter låg Erik Persson från Haggärdet i Smolmark där och högg timmer. Erik kunne mer änn andra, gubben va snål, dä viste Erik, samt att han hade Brännvin hemma, därför föreslog Erik att de skull slå vad om ett halft stop Brännvin, att Erik skulle få tussen som han sett där te å spele för däm, "ja", tyckte Ola, "dä är jag ejj rädd för." Erik börja gå över golvet, hade en täljkniv i handen å gjorde nåra konster, gick till skåpet, tog en kopp med lite vatten i och skvätte utå vattnet oppi den öpna spisen samt tittade upp genom muren, tillslut tog han en käpp, slog tre slag i taket. Då börja det spela uppe från taket. när det spelat en stund, slog han i taket tre gånger, då slutade dät att spela, gubben som förstod att han förlorat tog fram brännvinet, män tyckte han, det låt som ett Bäljspel (dragspel) / Brander var engång på Ljuvsmossen på Årrespel då fick han se en naken fruntimmer som sprang tvärs över mossen och uppöver en brant backk, lika fort uppföre som på jämna marken, någon Årre blev det inte dän gången En gång han var i ljuvsheden talade pojkarna Joel och Emil om att de en kväll hört att det dompade så besynerlikt i stallet de gingo dit och skulle se äfter vad det var, då fick de se en liten nisse, som satt i stallgluggen, den ena tog då en stor stör och skulle butta honom ur gluggen, män han spjärnade emot, tillslut hoppade han ned och sprang till Mjölkebärget och försvant där. Berättat för Per Nyrén f. år 1867 av Erik Eriksson född i Gryttom 1835, upptecknat i Smolmark 1936 C. J Karlstedt / Far din hade en rö marr som han köpt utav Daniel i Källnäs, jämt om morron då vi kom åt stallet, stog hon i ladan och åt hö, dörren gick ut och vi hade stängt med en stor stör. En gång Leander varit vid Kvarnen och skulle sätte inn hästen fick han ej upp stalldörren. band därför hästen i dörrhaven och gick inn till Brita, pigan där, och frågade vad dom gjort med dörren, hon sade att dom inget gjort, dät är väl tussen som stängt dörren trodde hon, dä ä väl det sa han, dät är bäst jag får med en lykta för säkerhets skull, när jag, kom ner till stallet, var dörren öppnad, fast jag bundet hästen i dörrhaven och dörren gick inn. Den rö märra fläta nissen mana på, både i stallet och på tjuder, och det flätades ofta in granris, det var nästan omöjligt få bort flätorna Berättat av Johannes Persson Bjorkebol född i Årstad Karlanda. S år 1869 Uppteknat i Årstad 1936 av C J. Karlstedt / Det var en lördagskväll det skulle bli någon tillställning (bal) sönnanför ett ställe då Halvar på Hea va dräng i Köke i Årsta, han skulle släppe ut hästarna och vattna dem i källan i östra vallen, när de druckkit, sprungo de från honom ända till Backke i Björkebol, så han löt springe ätter dom, när han hant dom, va han vill å slängde ätter dom, satte sig på den ena och red och slog, satte sänn inn dem i stallet och gick på danstillställningen. När Halvar kom hem och skulle gå till stallet och ge hästarna för att få ligga å såva lite längre på söndamorran, under lobron fick han sig en rigtig örfil utå tussen han tog sig ej åt stallet utan måste gå inn å lägga sig. De va alt någe i stallet i Kökslogen, det var en kväll som Leander, bror min, som var dräng där, kom hem äfter att ha varit vid Håns pappersbruk med ett Aspvedlass, vi spände up selen och jag stod i yttre stallet och tog den av och hängde den på agne=bingen mens han ledde inn hästen i stallet, om morgonen när vi skulle sela hästen, var selen vrängd och tillkrånglad, så vi hålt på å inte få nån reda på'n. dä ä nokk tussen, sa Leander, för jä slängde atter hästen i går Berättat av Johannes Persson född i Årstad Karlanda s år 1869
Tomtar.
Det var medan min mor levde, så hände det att vi hade varit uppe på vinden och rört om med det som var där. Det var en hel hop gam- malt skräp där. På natten därefter så vakna- de mor och fick höra att det var något på vin- den. Det var som om en hel hop med ungar skulle ha sprungit fram och tillbaka och haft så brått. Det rev å bullrade. Hon blev rädd å väckte far. Han var inte rädd att gå upp på vinden. Men när han kom upp dit, så blev det alldeles tyst. Men så fort som han kom ned, så började det igen. För varje gång han kom på vinden, så blev det tyst, men när han kom ned, så börja- de väsendet. Han blev led vid det och så tog de fram bibel och läste. Å allt / medan de läste, så var det tyst men så snart de tystnade, så blev det ett skrammel å e tassing uppe på vinden. Så höll det på i flera nätter, men det var inte något som visade sig. Se'n fick inte något gå upp på vinden och röra vid något, som var där. Det var "de små", som bodde där, å de tålde in- te att någon kom å störde dem. Ibland kun- de det komma ler å sot ur skorstenen, å då sa mor, att det var "de små", som kas- tade.
Tomtar.
En gammal smed som bodde uppe på Lidåsen, ha- de ett särskilt hörn i köket som ingen annan än han fick ställa skorna. Om någon annan ställde dit skorna, så blev det inte fred om natten. Å på morgonen, så var de mitt på golvet. Men för smeden var det aldrig farligt. Ibland lade han en sockerbit eller en tobaksbuss i skorna om kväl- len. Han nämnde aldrig vad det var som hölls i det hörnet. Men det kunde de förstå, att det var en tomtgubbe.
Tomtar.
År 1898 var jag på en auktion i Spettungen här i Lekvattnet. Där ropade jag in en karbin. Strax efteråt inföll domsöndagen. Då kom det hit till Pelteso några bekanta, och vi ville prova karbinen. Vi sköto "på fläck" på en bodvägg. Vi höllo på med detta så länge som vi kunde se att skjuta något, så det var nästan mörkt, då vi slutade. De andra målskyttarna gingo sin väg, och här lade vi oss i vanlig tid, och allt var tyst och stilla. Men klockan 12 på natten började det skjuta ute på backen, där vi skjutit förut. Det smällde precis som det gjort för oss, och lika långt mellan skotten var det. Beda, hustrun min, blev mycket rädd, men jag var inte rädd. Jag hade nog torts gå ut och se efter vad det var, men jag gjorde inte det ändå. Jag tyckte i alla fall illa om detta, att vi hade skjutit på domsöndagen, så jag sålde karbinen strax därefter.
en tomte.
Finnen Ola i Riddarberg kom osams med sin fästmö och skjutsade därför hem henne. På återvagen kom en liten man fram från en bro och satte sig bak på åkdonet och följde med ett stycke. Därunder yttrade han på finska: ”Ella ikke, Ola”! (Gråt inte, Ola!) Ola fick sedan ryckningar, så att han sedan aldrig kunde hålla huvudet stilla utan darrade. Ola blev sedan gift med en annan kvinna och hade med henne sex barn. Men ”rö-sjuken” (röd- soten) kom över bygden, och Olas familj dog på en gång, så att han blev ensam. Liken stodo sam- tidigt på bår i en källare. Något har trott, att Ola fick sina ryckningar då, men min farfar påstod att han fick dem vid det förra tillfället.