Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Troll
”Trôlla” var små å klumpiga. De hörde till ”bergfolket”. Men de var för sig själva. De var så fula, så de fick inte vara med de andra. De bodde i bergen var som helst. När solen hade gått ned, så vaknade de, å då var det inte säkert om en inte kunde möta dem i skogen. Kniv å stål skulle en ha med sig, för då kunde en värja sig för dem.
Troll
Det hörde jag inte talas om sådana här precis. Men det var tal på att de skulle vara mäkta starka. De kunde bära stora block. De tyckte inte om kyrkklockan å inte om något som var kristet. De kunde inte se, när det var ljust. Kom de ut i solen, blev de blinda.
Troll
Det var på ett ställe här som de höll på och bryggade en gång. Då öppnades dörren och det sa': "Dunter ä dö, Ulva kom hem!" Då svarade det från briket: "Han dödde väl av törst!" Så var det något som for iväg, och ett gammalt ämbar blev liggande på golvet.
Troll
När di bake brö, så var det flere gånger det kom e käring, som skulle ha brökake. Det var utå Råglandatrollen. Sollepecke kalle hon'et, att ho skulle ville smake på sollepecke. Och när ho baka, så kom ho och lämna igen. Men det våga di aldri äte utan gav till kreaturen.
Troll
Källmo är en gård söder ut här i socknen. En hustru där hade fött ett barn, och när barn var nyfödda, skulle de alltid ha stål i vaggan innan barnet var döpt. Men där hade de glömt bort det. Modern låg i sängen och barnet i vaggan, och de andra var ute. Då kom det en fin fru in och tog barnet, men hon lade ett barn i stället. Det var en pojk, stor och grov, de sa att det var en bortbyting, han tala aldrig. De blev först rådda av en klok gubbe att fara till kyrkan och låta prästen be och läsa över honom. När de gick över Klippkrön, en höjd här, på väg till kyrkan, hörde de det ropa i Kummelhöjden längre bort: "Killkrack, vart ska du gå?" — "Ja ska till kyrkan gå för att bättre bli", sa bortbytingen, och då hade han aldrig talat förr. Men då vände de om och gick aldrig till kyrkan. Så kom det en finngumma dit, hon lärde dem att lägga honom på golvet och sopa detta tre torsdagskvällar, och den tredje kvällen skulle de ta honom med soporna och ha ut honom på sophögen. De gjorde så, men om en kort stund kom samma fina fru med deras barn på armen. Hon la det i vaggan och tog sin igen. "Här har ni eran unge", sa hon, "den ha ja inte behandla så illa som ni min".
Troll
”Trôlla” var rädda för varmen. Om en ville lägga sig i skogen å vila i kojan eller var som helst, bara en hade litet eld invid sig, så var det inte farligt att de hade makt med en. Före min tid så kunde de inte släcka å varmen i spisen, när en unge kom till väla i en stuga. Den fick de lov å fyra på undan för undan bå’ dag å natt så att mora blev så pass frisk så hon kom upp å di fick ongen döpt av prästen. Så var det, när jag föddes, för det tala bå mor å far om.
Troll
Vid "Algutsvattnet" finnes en grotta i vilken man har påstått att underligt folk bott i. Ett grannfolk skall någon gång ha blivit ditbjudet. När de kom in häpna- de de över den stora anhopning av mat som stod på bordet. Men just som de skulle till att bänka sig omkr. bordet försvann allt.
Troll
Det berättas om en dräng, som gick och gifte sig med ett bergtroll. Drängen hade gått upp till sätra för att lägga sig och vakta på orrarna, som spelade där uppe på morgonen. I säterbodarna hade de öppna spisar. Han hade gjort eld i spisen, sedan lade han sig på en brits, som de hade till liggställning. Mens han låg där, kom det en stor käring in och smokte en stor gryta i spisen, och efter henne kom det en fager jänta från bodkammaren bärande ett stort mjölkfat. När hon fick se drängen, så tog hon med fingret i mjölken och kastade på drängen. Detta gjorde hon flera gånger om. Hon hade flera mjölkfat i kammaren, och för var gång hon kom, så skvätte hon mjölk på honom. Då knäppte han av sig bältet, i vilket han hade eldstål, knösk och flinta, kniv och slida, och slängde det omkring jäntan. Då började hon skrika. När käringen fick höra detta väsendet, så kom hon sättande in med stor fart. "Ja", sade hon, "nu är det så långt gått, så nu har du henne, men om du nu tar reda på jäntan, så skall det gå dig väl i händer. Det skall inte fattas er någonting. Men du får inte häda henne för någonting." Nu var det så, att bergfolket hade römpt). Och så bar det inte bättre till, än att de kommo på dans. Då söp han och blev glad och kom att säga till en annan: "Det finns ingen som dansar så bra som min hustru mä si römp." Men efter den dagen blev allt sämre för honom.
Intervju med Gideon Carlsson och Per Reinholdsson
Forts. på föreg. (Bra). Forts. på föreg. (Något brus). G.C. berättar om smeden Lökes marknadsfärd (=innehållet i kap. "Marknadsfärden"; G.C.:s bok "Smeder", Stockholm 1946, sid. 108-119). - (Bra) Avslutning på föreg. G.C. berättar om smeden Engmalms utterjakt. Forts. på föreg. P.R. berättar för R.B. om nöjen, frieri, sängplatser m.m., danser och slagsmål mellan smeder och bondpojkar, det äldre Storfors P.R. berättar om det äldre Storfors, mathållning (inpass av G.C.). P.R. berättar om mathållning (m. inlägg av G.C.), avlöningssätt o. avbasning (P.R. och G.C.) G.C.: tomtar, P.R.: en älgjakt, tomtar och oknytt, G.C.: Tall-Maja vid kolmilorna (Bra) P.R.: tomtar; G.C.: hjulgubbar, synska personer; P.R.: Lucia, påskkäringar; G.C.: kolaren och de underjordiska, Källtorpsgruvan. (Bra) G.C.: forts. om Källtorpsgruvan (kyrkklockor, gumma lånar silver), folklig läkekonst (knarren, vårtor, utkastning - inpass av P.R.), få kor att gå hem, P.R.: om botande av ko.
djur.
Med vargarna skulle det vara så, att en gubbe gjorde av med dem. De skulle vara borta i hundra år. I min barndom fanns det varg. Han rev ihjäl får å svin. - Vargen flyttade sig åt norr. Det var här i dessa trakter. Finnarna hade inte så ont av vargen, för de trollade så att han inte kunde göra dem något ont. - Om en fick en vargskock efter sig, när en var ute å körde, så tog en ett rep eller en lång risruska å hängde efter åkdo- net. De tog sig inte längre än till den ruskan då. Men så fort en stannade, så var det farligt. "Skrea" såg jag aldrig. "Nöckepiga" brukade en hållas med, när en var pojk. Hon var så röd å fin den, å så var hon inte / farlig. Om en satte henne på handen, så sprang hon fram å tillbaka ut till fingertopparna. Till slut flög hon. En brukade säga, att hon stack van- tar åt en. En fick lov att ha något i sig, innan en gick ut på morgonen. Om sommaren medan göken var här å gol var det farligast att komma ut å inte hade ätit något. Om en fick höra göken på fasten ma- ge, så blev en sjuk. - Göken vill inte hålla på å gala längre än han får se hösåtor på järdena. Om en oroade skatorna, så fick en inte fred för dem.
Husdjur
När kreaturen släpptes ut första gången om våren så slog de eld på 'knosk' å lade vid ladugårdströs- keln, så att djuren skulle gå över det. Det skulle va- ra hälsosamt för dem. Första gången en ko mjölkades, så skulle vigselringen och en stoppnål ligga i flaskan. Så bru- kade de gamle. En kniv, som hade gått i arv, var bra. Sådana som kunde trolla skulle äntligen ha en så- dan kniv. Å med en sådan kniv rörde de i brännvi- net, när de skulle bota ett djur. Ett medel för att korna skulle gå hem om kvällar- na, var att rycka tre strå ur rumpan på var å en ko å hänga i 'spjällteningen'. Om en ko ville stanna i skogen över natten, skulle man gö- ra så. Men en del gjorde det första gången de / släppte ut kreaturen på våren. Det skulle också tjä- na till att inte 'ulven' (vargen) skulle ta kreatu- ren. Den dagen som hette 'Per-grinus' var de ute man ur huse å skrek 'Per-grinus'. De gick långt in i sko- garna å på höga berg, så att det skulle höras långt, när de skrek. Alla, som hade kreatur, skul- le med då. Om de eldade i stekpannan, så fick de hem det djur, som stannat borta.
Husdjur
Aldrig kunde en ko kalva utan att de tog aska på en kniv och hade denna i första drycken. Och kniven skulle också läggas ner i denna och ligga där tills kon druc- kit ur, o sen skulle den sättas opp över kon o sitta där sen. Det minns jag, för jag såg när slussvakterkäringa vid Bjurbäcken (Lungsunds sn.) hade det för sig. Det minns jag, att de tog en "bröbete" o hade den i fradgan av den första mjölken efter kalvningen, o så skulle kon äta opp den. / De kanske hällde en mjölktår i "drecken", som kon fick också, för kon skulle ha med av första mjölken, o det skulle kalven också. Vill inte mer te att mjölken fick bäras in bar, då kunde den bli "trôlla" (trollad). De ha haft det för säj, att det fanns de som kunne trôlle. De hade lock över mjölkkkärlen, o kom de inte ihåg det, så bredde de förklädet över. De hade bara träkärl då, o dessa skura de med sand o granristvager. Och sen hade de mjölken i träbunkar, runda. De satte också filbunkar i träbunkar oppe i taket, o sen åt alla ur en sån med träskedar.