Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Mara.
"Mara" satt i blodet. Farfar fick mara, å han såg en svart hund, som kom upp på bröstet. Hunden "sög sig tag" så farfar höll på att dö. Men när farfar kom lös, så gick han efter kniven å hôgg i sängbrä- det. Innan han lade sig om kvällen så tog han varme kring låset och kring sängen, men se´n kom inte "mara" åt honom mer.
Mara.
Jag minns de gamle hade respekt för mara. Den kunde vara medfödd. Det var kvinnfolk, som hade den. De kunde inte hjälpa det. Det var ett kvinnfolk med långa armar och hår på kroppen. Hon passa- de på att suga sig fast över bröstet på den, som sov. Inte alla hade ont av mara. Men den som hon hade fått vana på, fick henne flera gånger. Han fick inte lägga sig på ryggo. Ett annat bote- medel vet jag. En skulle ta psalmboksblad och lägga vid sängen. De tog hon sig inte över.
Mara
Mara hade de med sig, när de föddes. Det var inga bra människor som hade den. Det var inte säkert med sådana som hade rött hår. Det var en slags makt som de hade. Den kunde komma på andra. Mara kom och red. Jag har inte haft ont av henne. Far tjänade drängkam- rat med en som var illa utsatt för henne. Nästan var torsdagsnatt så kom hon och red honom. Far bodde i sam- ma rum, så när han fick höra att kamraten stönade så fick han skrika namnet på honom. Då släppte hon.
Mara
Mor brukade säga att mara var heden. Hon lade sig på ens bröst å ville suga blodet ur hjärtat Om en får ha den länge så blir en tärd å ut- armad. - En blev "umaken tå mara". Jag hade mara en gång. Det kom som ett ludet djur å la- de sig på mig. Men jag var go' till att röra ett finger å då kom det bort. Se'n har jag inte vört utför det mer.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg april med sin luva lockar barnen in i gruva April våt maj kall fyller bondens lada all Om det är klart och fint väder om vaffeldagen (Marie bebådelsedag), så skall det bli ett gott skör- deår. - Om det regnar mycket i mars, så blir det regn om midsommar.- Om skatan lägger första kvisten till sitt bo, om nyårsdagen, så blir det tidig vår.- Det fanns inte mer än enstaka som hade ### ###
mara.
Det skulle vara fruntimmer som skicka ut ma- ra. Di skulle ha rött hår. Om ögonhåren var hopväxta, så trodde en, att di hade mara med sig. Hon skulle ha hår på armarna. Långa å smala armar. När hon skulle ri, så la hon sig på bröstet på en å slingra armarna om- kring en å klämde till. Då tog andedräkten slut. I stallet var det bra att ha en ”marbôske.” Om mara red hästen, så blev hon lödrig å blöt av svett.
Mara
Mara var illvillig, för hon smög sig på en, när en sov. Kvinnfolk, som var elaka hade mara. Di gick som mara. Hon kom in om kvällen. Jag glömmer aldrig i alle mine dar, när hon kom åt mig en kväll. Jä hade gått å lagt mig. Jä trodde att det var min sista stund. Mara var som en gammal torr kärring. Jag tyckte att hon tog tag om halsen, sen såg jag henne inte mer, men då höll det på att bli slut med mig. Jag kände att jag höll på att kvävas. Inte kunde jag röra på mig, inte andas och inte skrika. Till slut så släppte hon. Då var jag alldeles svett, som di skulle ha droge mig ut sjön. Sen fick jag lära mig av en gumma i Gunnerud, att en skulle lägga en sax på sängbotten, för då skulle hon inte / orka komma upp i sängen. Efter den dagen, så har jag aldrig känt till henne. Å jä ber Gu bevare mä frå henne. Hon är så stygg som skam sjôl. Hästarna ville hon gärna åt. Men di passa dem allt å hängde en lie över hästen. Om mara hade vare åt hästen om natten, så kunde en knappt köra med honom dagen efter, för han var sjöblöt av svett. Så hade hon toge krafta från honom.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten för det var bara när de sov som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket för att hon skulle rida den istället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i och så skrev man husbondens och hustruns namn på en lapp och lade i förladdningen och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung så hade de fått elakt i ladugården där och när de visste att jag kunde med det där så bad de mig skjuta bort det och jag hjälpte dem för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund men när jag kom tillbaka var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter så talade jag om det för henne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Mara
”Mara” red kreaturen. Hon är så tung, så hon kan kväva livet av ett kreatur. När hon får hålla på med dem så bli de svetta å maktlösa. För att hon inte skulle rida kreaturen, sattes en stålkniv i ta- ket över dem där de stod bundna. Somliga sade att ”mara” var en ”hamn” el. död män- niska å somliga hade sett att det var en hund. Hon kunde ta sig in genom de minsta hål. Mor hade henne, å hon sade att det var något hårigt som kom på kroppen på henne.
Maran
Maja Sara på Kvickerud hade "mardrömmar". Hon på- stod, att hon var så illa ansatt av "maran". Det var en an- nan människa som gick å förställde sig. Och det var Maja Saras kamrat som kom som mara. "Hon klämde mig på brös- tet, så jag höll på att dö", sade hon. Hon såg att maran ha- de en blårutig bomullsklänning alldeles som hennes kamrat brukade ha. Det var bara vissa personer som kunde vara "mara" och det var sådana som inte hade något hår under armarna. Kor och hästar reds också av maran. De blev "svetta" när maran hade ridit dem.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror, utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten, för det var bara, när de sov, som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket, för att hon skulle rida den i stället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i, och så skrev man husbonden och hustrun hans namn på en lapp och lade i förladdningen, och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung, så hade de fått elakt i ladugården där, och när de visste, att jag kunde med det där, så bad de mej skjuta bort det, och jag hjälpte dem, för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där, och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod, att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund, men när jag kom tillbaka, var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter, så talade jag om det för hen- ne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Vårhalvåret
På kyndelsmässodagen skulle de ta upp göd- stumpen (jǿestómpen, själva "rumpstången") utav grisen ur sält-baljan och koka. 40 martyrer, den 9 mars, var också av betydelse för väderleken.