Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro. Jul
När ve va' små inbilla de vuxna oss att man kunde se julen på långt avstånd. De såg julen sa' de genom fönstret.
jul.
Om andag brukade en del det ofoget att de gick in i stallar och ladugårdar och ställde till ofog. De kunde ex. kasta in en hel hop dynga. Det skedde tidigt på morgonen medan husets folk ännu sov. På julen 1863 så hade de gjort så hos min bror. Om man hade ont till någon så begagna- de man detta tillfälle att hämnas.
Annandag jul.
Annandag jul om morgonen så var en ute i stugorna å "sjöng för dörr". Då var en i följe med några stycken. En stannade utanför stugan å sjöng Staffanvisan. Se'n fick en traktering. Det var mest brännvin en blev bjuden på. Så gick en fran den ena stugan till den andra. Men en ställde så att en var hemma till det var ljust. Somliga hade "ljuse stjärna" med sig. Det var en stor stjärna som en hade gjort av ett gammalt såll å satt ett ljus ### på axel. Eller också så var det ett hjul med papp omkring så att det liknade en stjärna. Det var en som var den "fattige Josef." Den tiggde pengar. De var fint klädda. - Så var det andra som var ute å red på hästar. De red å stannade vid stugorna å sjöng / staffanvisan. Det var hästarna de skulle vara ute å vattna tidigt den morgonen, för att de skul- le få hälsa under året. Andra gick å moka ut i ladugårdarna. De tjä- nade sig en "mokstergås". Det blev bjudna på det, för att de hade varit snälla å mokat ut göd- seln. Det var mycken gödsel då, för man moka- de inte ut gödsel på juldagen. Det skulle in- te vara bra att kasta ut gödsel då.
Födelse och dop
Badvatten efter små barn fick inte slås ut sen solen gått ner, då fick barnen men av det. Det skulle stå till dagen efter. Och inte fick barnkläderna heller hänga ute sen solen gått ner, då kunde barnet bli sjukt. Vaggvisor. "Vyss lulleri lull kok gryta väl full, dä kommer tre hungrie mager. Den ene ä halt, den andre ä blinn den treje ä trasi, törs inte gå in, den får stå i farsta å gråte. / Gråt, gråt, så mycke du vell när du blir lessen, så tiger du fell!" _____ "Ro ro te fiskeskär många fiskar få vi där, gädda den stora braxen den goda hugg'a i stjärten steck 'a i säcken göm 'a te jul o te påska. Så blir ho så go som en oxe!" Dessa sjöng mamma för mina barn. De, som var födda på söndag medan kyrkdörrarna var öppna skulle se i syne sedan. Det var en i Bjursnäset här i socknen som det var så med, han såg likfärder och fick gå ur vägen för dem.
Juldagen. Trettondedagen
"Julbocken" började att gå omkr i stugorna juldagen om kvällen. Han var sotad i ansiktet å hade trasiga kläder på sig. Så hade han satt horn på huvudet å hade en bjällra mellan benen som slängde. Han tigg- de. Det var andra med honom, men de var inte utkläd- da. "Julkalas" hölls i var stuga. Trettondagshelgen och tjugondag Knut. Jag minns inte till när de gick med "ljusa stjärnan" men jag minns att mor talade på att de hade haft det bruket. Tjugondag Knut "drack de ut julen". Då gick grannar- na ihop å kalasade. Då skulle all julmat ätas upp å allt julbrännvin supas ur, för "det var inte jul mer än en gång om året". / De hade så roligt då. Kvinnfolken drack kaffe å dop- pade småbröd. Så dansade de hela natten så länge de orkade stå på benen. Det hände allt att en sådan tillställning slutade med slagsmål, för de blev för fulla och oregärliga. När tjugondag Knut var över så började arbetet igen. Det fanns inget kvar av julmaten. Men var lika fat- tig som förut. Å så fick ### brödet duga igen.
Vaggvisor
1/ Vôse'hani full kok kättelen full dä kommer tre svôltne måger; den ene te mäj den andre te däj den treje te Kari ve såga. Den ene va halt, den andre va blinn, den treje va trasi å ville inte gå in, han står bakom dörra å gråter. 2/ Ro, ro te feskeskär månge fesker får vi där gädda, den store laxen, den gode / Hogg dôm i nacken å slô dôm i backen göm dom te jul å te påska, då ska vi äte å bråska. 3/ By, by barna katten hänger i grana, mor mal gryna, far slakter svina, söster setter i dike, spinner selke vite, bror går i valleskog tutar uti bockehorn, bocken går i lunden äter löv med munden. 4/ Vysshanilull för mett lelle gull, om ja hade stôva full å en schlank i fôschsta.
Vårarbete
Efter Urbanus ville en inte så något. Det vil- le inte mogna, det som såddes efter den dagen. Den dag en börja vårantimmen (?) så skulle en ha "plogmat". Det var en kaka som gömdes i säsbingen om julen. Den skulle en äta upp och ge dragarn med. Hon var hård, så en skulle blöta upp henne i dricka. Men hästen fick hårda bitar. När en tog ifrån hästen ute på gärdet, då lade en skaklarna i kors strax, för en ville att dragarn skul- le få vila. Det var onda makter, som kunde ta hand om harven. En gammal sed, som höll i sig länge, var, att en skulle så på förmiddagen. Det skulle bli tidigare moget. Om en inte körde ut ordentligt i ändarna på / åkern med plog och harv så kunde trollen komma och skämma åkern så att det inte växte något på den. När en såg att allövet var så stort som mus- öron, så skulle det gå an att så. När di gamle frakta säden till åkern, så bad di att Gud skulle välsigna den, så att det skulle bli god gröda. När en tog säden ur bingen, fick en inte ta så nära, att bingen blev tom. Den säd som en läm- na kvar, skulle vara som "e dragdocke", å dra god skörd till sig.
Slåtter och skörd
Strån vet jag inte att en skulle lämna kvar. En skulle försöka att jaga och ta haren i de sista stråna som skuros. Det var roligt, när en kom inemot det sista. Då skar en i kapp, om en var flera. Var inte vidare at ha den sista skåren. Värst för dem som tog upp, fick han en liten nek, så blev det litet nästa år. Det sista lasset skulle vara stort, för då fick en mycket nästa år. Jag mins, att gamla lade en ring av sten under de första nekerna. Inuti ringen la- des ett kors /figur/. Dessa stenar fick en inte bära med bara händerna. En skulle ha van- tar på händerna. / Det var för att inte en skulle få ont av råt- torna. Brukade ha "slôttkalas" om kvällarna. Började att slå på kvällen, när daggen började falla. Se'n höll de på till framåt tolvtiden. När de kom in, så blev di bjudna på mat och kaffe. Korv, kött, fläsk, ägg, potatis, smör och bröd. Brännvin skulle en ha också. Vid tröskningen hade en slaga eller präjel. Den dagen en slutade, skulle det vara gröt och brännvin till kvällen. Tröskningen skulle vara slut till jul.
Tomtar.
När mormor kom till ladan en kväll så satt det en liten gubbe på höskullen. Det lyste som i en liten lykta mitt i ansiktet på ho- nom. Han hade inte mer än ett öga. Det var bra att ha tomte. Det räckte till så väl åt kreaturen. Det var inte bra att pac- ka eller slå om kvällen. Det var ”kvälls- vart”, jämt som solen gick ned, så skulle en hålla fred och till dess att det hade mörknat ned riktigt. Eljest så börja tomten att packa. Och då höll han på till kl 1 på natten, innan en fick fred. Mamma tala om så många gånger att di ha- de en tomte på ett ställe. Den tomten var / så snäll. Han höll till i boden. Di behöv- de aldrig att sikta mjölet. Det stod färdigt var gång di skulle ha. Han hade varit där så många år. Till julen fick han nya kläder. Dagen efter som han hade fått de nya kläder- na på så stod han i boddörren och skrek: ”Grann gosse siktar aldrig mjöl mer, grann gosse siktar aldrig mjöl mer.” Se’n blev han borta. De ville inte flytta.
Stjärnkunskap och väderleksförutsägelser.
Jag tror inte att de har känt till några fler stjärnor än Karla- vagnen och Nordstjernan, innan folkskolorna kom. Dessutom kände de ju till Vintergatan. På den kunde de spå vädret för hela vintern. Det lär vara olika många ljusa och mörka fält i den. De mörka skulle då beteckna nederbörd och de ljusa uppehållsväder. De tog mått på de där fältenas storlek i förhållande till varandra och då kunde de räkna ut ungefär hur länge var period skulle vara. Det skulle finnas ett kors ungefär mitt på vintergatan, och det skulle beteckna jul. Alltså kunde de inte förutsäga väderleken bara för hela vintern, utan även för tiden före och efter jul. Annars har de spått väderlek på nymånens utseende. De förutsägelserna gällde ända till nästa ny. Ibland står nyet rätt upp och ner och har liksom "horn" (#), de säger om ett sådant "att det är skarpt som ett vinterny". Det har med sig torrt och klart väder. Men så finns det ett annat slags ny som ligger mera på kant och inte har några horn (#); det skall ha med sig mulen och regnig väderlek.
Gasten
Två bröder, som voro sjömän,råkade komma på ett brant berg här i skärgården och kantrade med sin båt. Båda två fingo i hastigheten tag i rodbräderna på båten. Det ena lossande från båten och den som fattat i det föll i djupet och drunknade. Den andra lyckades komma i land på en holme. På morgonen fingo andra människor se honom.-Framemot jul frös en annan båt fast i isen och den måste ligga opp. Besättningen hamnade på samma holme, som den nämnda mannen befann sig. Någon ** efter det de gått i land på holmen, fingo de, efter det de lagt sig en kväll höra tre gälla rop som det varit ur skorstenen. Samtidigt skällde hunden, som de *** med sig, åt nordväst. 'Nu skriker bror din, sa de den ene människan. På våren sökte de efter den omkomne och fann honom i den rikt- ningen varifrån de hört ropet.-Ropen, som de hört kalla- des gastrop eller gasten. Och av dem som fälls i sjön och drunk- nar blev det gasten. Gasten kunde även visa sig som vålnad.
Hemmet, husligt arbete
På herrgårdarna var det vanligt att de baka- de tunnbröd (hårt bröd) två gånger om året, höst och vår. Många bonder gjorde på samma vis. För andra blev det mer oregelbundet, de som inte hade så stort förråd med mjöl på en gång. Före jul bakade bönderna så mycket tunt, hårt bröd, så att det räckte till påsk el- ler framåt till dess vårarbetet skulle börja. Det var halvårsbröd. De kunde hålla på att baka i åtta dagar. På herrgårdarna tog de torparkäringar till hjälp. Det var någon, som var styv att baka. Det fanns ingen bagare i socknen. De ba- kade allt slags bröd själva i stugorna / Havrebrödet kallades för vardagsbröd. Samma- let rågmjöl var litet bättre. Av rågmjölet ba- kades mjuk kaka. Sådan kaka fick de ba- ka en gång i var vecka. Kom en främmande in medan de bakade och gick och tittade i bakugnen, så kunde brö- det bli skämt. Ugnen stekte inte som han skulle göra. Omen blev förgjord. Det var så farligt att trampa på bröd. Det var ett Gudslån. Var en vårdslös med det, så kunde det hända att en blev brödlös.
Sagan om kopparkitteln på Rösa i Ränkesed.
På gården Rösa i hemmanet Ränkesed Älgå finns, eller har funnits en mycket stor kopparkittel (50 kannor). En förejul för hundratals år sedan märkte de i stugan i Ränkesed, att vörter som bryggts till jul, delvis försvan ur vörterkaren i brygg- huset. Icke långt från hemmanet på sjön ränkens sydöstra sida, ligger det temligen höga berget "Ränkse-snipa" där jättar altid bott, och att desse hade något att gôre med värterns försvinnande troddes nog av innevånarne i stugorna. Så en morgon nära jul hörde några personer hur bergjättingarna i Snipa kom upp på högsta toppen och skrek, "mor, mor skun däg heim, toppen ha gått tur tunna å all drecken rinner på golve". På Rösa hörde de då hur det Ramlade i brygghuset, och när de kommo dit stod den stora kopparkitteln mitt på golvet med vörter i, när berg- kvinnan fick höra sina barn skrika, att drickat ran ut glöm- de hon i hastigheten kitteln, vilken sedan för alltid fick förbli där.