Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Tomten
Sådana små gubbar som höll till vid hus, stenar å in- vid stugorna kallas för 'backfôlk'. Jag tror att det är detsamma som tomtar. Men tomte har jag inte hört talas om så mycket. 'Backfolket' var litet till växten. De skulle inte vara större än en halv meter. Far såg som en grå kula, det liknade ett nys- te, som kom från logen å rullade in under stugan. Det skul- le vara ett backfolk, som gjort sig till den fasonen. 'Backfolket' höll till över allt både vid stugorna å i skogarna, där inget folk bodde. Men de skulle hålla till under jorden å under stora stenar. Om de skulle bygga ett hus eller sätta upp en mila, så 'lötte' de allt lägga dit värktygen först, innan de började något. Så fick de läg- ga sig å vaka. Var det så att inte värktygen fick ligga still så skulle en inte bygga på den platsen, för det var 'back- folk' i jorden där. Det blev aldrig fred om en byggde på / en sådan plats. 'Backfolket' nogade ingen bara de fick leva ostörda. De ville ha fred om kvällarna. Det skulle vara tyst både i stu- gan å i uthusen, när solen hade gått ned. Det var sådant arbete som skramlade å dundrade, som de inte tyckte om. De var bra att ha. Det var många som hade nytta av dem. Både spannmål å foras blev drygt. De gick till andra å tog foras å så gav de kreaturen där de bodde. På julkvällen skulle skulle 'backfolket' ha mat. Jag hörde talas om att de skulle ha kläder på sig. Mössan skulle vara röd. Stora händer skulle de ha, men kroppen var liten. Fötterna var också stora.
Tomtar
En gång skulle jag gå till Bograngen. Det bör- jade att bli skymt på kvällen. När jag kom ine- mot Klarabron, så fick jag se en lång rad med små gubbar. De kom uppifrån backen å sprang rätt över landsvägen å nedåt älven. Men inte ett ljud hörde jag. Det var som skuggor. Det kunde inte vara annat än tomtegubbar. De var ute om kvällarna å sprang. De gick till främmande gårdar å tog med sig hö å det de kunde få tag i. På ett ställe hade de en tomtegubbe i kvarnen, som stod i en fors. Den tomtegubben hjälpte till i kvarnen. Om mjölnaren ville ha mjöl siktat, så var det bara att han ställde det på en viss plats i kvarnen om kvällen, så var det siktat till morgonen. Mjölnaren hade / fått se tomtgubben en gång, å då var han så trasig. Då bad han gumman sin att hon skulle väva å sy en kostym åt tomten, som han skul- le få till julafton. Det gjorde hon. När det blev julafton, så tog mjölnaren kläderna med sig å hängde dem i kvarnen, så att han skulle få ta dem om julkvällen. Men nästa gång som mjölnaren kom till kvarnen, så stod tomtgubben i dörren, å hade de fina klä- derna på. Innan han blev borta, sade han: "Grann gôsse vill int sekt mjöl mer". Det var på ett annat ställe, som tomtgubben inte var belåten utan kom å visade sig. Det var på kvällen när folk satt å åt så kom han in å bad att de skulle komma med ho- nom å få traktering. De gick med. Det var så fint alltihop. Det fanns inte lort på nå- got ställe. Å han hade ställt fram mat på bordet. De skulle sätta sig intill, men då bör- jade det å "skvâl" ned på bordet, så alltihop / blev förstört. Då talade tomten om att var gång som han skulle äta så "pess" hästen, så att det rann ned på bordet. Husbonden fick lova att han skulle flytta stallet. Min far såg tomten i stallet en gång. Då hade han en svart hatt med breda brätt. Annars så brukade han ha en röd mössa på huvudet. Tomten tyckte inte om mer än en häst. Om det var två hästar i stallet så fick inte mer än den ene. Den andre fick stå med tom krubba. Men den hästen som han höll till hos, den var tjock å fet å grann.
Tomten
När man skulle ge hästarna nattfoder fick man lov att ha med sig en liten bit tobak och släppa i höet i ladan, innan man började repa, så skulle inte tomten skrämma en. - På julaftonen satte man gröt i ladugården åt tomten. Berättat av Johanna Larsson, Gravstad, f. år 1854. Det vara ett fruntimmer som stod och strök sent på nyårsafton (!). Hon fick plötsligt se två tomtgubbar, som kom in, och då gick hon och lade sig med det- samma. Berättat av Johan Cervin, Säljebacka, f. år 1866. Tomtarna tyckte mycket om tobak. Jag minns från det jag var liten, att jag en gång köpte tobak och lade på stallhyllan och var missnöjd över att det fick ligga kvar.
Tomtar
'Tôssen' (tomten) var så stark, så han kunde vända om ett hus. Han lyfte både häst å släde av vägen, för det hade han gjort för min farfar. När inte farfar vil- le köra av vägen å på kanten, så visste han inte ordet av, förrän han låg i diket med både häst å släde. Han var inte en aln lång, men stark var han som tio. Det skulle inte vara andra som fick se dem än de som 'såg i syne'. Fick en se 'tôssen' så skulle en inte låtsas om honom. Om en fick en örfil av en 'tôsse' så blev en sjuk. Inte tala om 'skrömt' samma dag en hade sett det. Så var det inte bra att nämna något om 'tôssen' på kvällen. De skulle ha röda hatter på huvudet. Somliga sa att det skulle vara röda mössor.
Tomtar
En kunde få råka grå tomtar i stallet. Det var en gubbe som hade sådana. En kväll så knackade det på dör- ren. Å in kom en liten gubbe å bad att han skulle följa med, så skulle han få fägnad. Det kan jag nog inte, menade gubben, för jag kan inte vägen. "Inte farligt", svara- de den lille gubben, "för den skall jag visa". Det var ett så "svärt" dukat bord där. När de hade suttit en stund så bad den lille gubbens käring att de skulle "röje" av bordet fort. Jämt som de hade hunnit få av bordet, så stallade hästen. Då bad den lille gubben att de skul- le flytta stallet dit som den första stocken föll å blev liggande, när stallet skulle rivas.
Slakt
I oktober månad brukade de slakta det mesta till huset för året. Då gick de upp kl. 4 el fem en morgon å slaktade. Det gick slätt inte an att en främmande kom när de höll på att slakta. Det skulle bli otur med slaktet då. Så gick det inte an att ställa ett kreatur i det tomma båset samma dag det blivit tomt, men en 'löt' kasta en pinne i båset. När djuret hade letts ut på backen, så tog en å skrapa ihop några stickor å strå el. vad som helst på backen å kastade in ige- nom den dörren, som man lett djuret. Det skulle göras tre gånger. Det var för att inte något ont skulle komma åt de 'krötter', som var kvar.
Tomtar.
Min far berättade att det var en dräng på ett ställe, som brukade fuska med att ge hästarna om kvällen. På gården fanns mycket gamla hus. Och det var ingen säkerhet i sådana hus. Emellertid kom han en natt sent hem från en danstillställ- ning och erinrade sig, att han inte hade fodrat hästarna. Nu gick han till stallet för att fullgöra detta. Men jämt som han hade stuckit huvudet genom "högluggen" fick han en smäll, så att han inte tog sig längre utan måste gå i drängkammaren och lägga sig. Efter den dagen förstod han, att det fanns / en tomte som vakade i stallet. Och drängen försummade aldrig hästarna mer. Om man fick en smäll var det bäst att tiga å inte börja svä- ra, ty då fick man en till.
Tomtesägen
På ett ställe fick husbonden se att det lyste i stallfönstret, sent på kvällen. Han undrade vad det var, ty då han hade varit där och fodrat hästen hade han låst dörrn. Därför tog han lycktan och gick åt stallet, när han kom dit så var selen påtagen hästen, och alla remmar ordentligt tillknäppta. (Selen förvarades om nätterna i ett förrum till stallet). Han satte då från sig lyktan på stallgolvet, och gick in i spiltan till hästen och skulle befria denna från selen. Men medsamma han börgade göra detta så fick han ett slag i huvudet så han ramllade omkull, samtidigt utblåstes lyktan. Då skyndade han sig därifrån allt han förmådde. Detta var tomtarnas upptåg.
tomtar.
Det fanns "tömtgôbber" i Täppa. Husbonden där var i vedboden en lördagskväll å skiftade skaft på en yxa. Strax efter så började det packa på samma vis. Gum- man vart sint på gubben som inte visste bättre. "Vän- ta du bara tills de får yxan på", svarade gubben, "så blir det nog tyst." En annan kväll hade de haft murmästare i Täppa, å han hade kommit att hålla på något sent. Då höll det på att mura fram till klockan 12 på natten. Det var en viss bestämd tid på kvällen som var farlig och då man inte skulle uträtta något bullersamt arbete. Bara det gick över den tiden så var det inte farligt. Tomtgubbarna var små. Gumman i Täppa ha- de mött en. Han var som ett femårs barn. Men han såg såg gammal ut. Det enda hon kom ihåg / var att han hade en röd huva på huvudet. Det var en kvarn här bort vid Vägsjöfors som tom tar- na höll till i. En gång stod det inte till att få upp dörren utan de fick sätta en häst intill å köra upp henne. De trodde att tomtarna stod på inersidan å höll igen dörren. Om mjölnaren lade sig å somna- de så blev han väckt av "tömten" ifall att kvarnen gick i sko. Far talade om, att han hade blivit väckt av "tömten". Det var en gång, som ett par kvarn- gubbar hade suttit å ätit fläsk i kvarnen. Så ha- de de somnat å inte tagit tillvara fläskbenen efter sig. Så var det en tomte som slog en av gub- barna i huvudet med ett fläskben. Om tomten fick fägnad, så var det inte farligt att han ställ- de till något ofog. Han var nöjd med vad han fick, mjöl, bröd, smörgås el. tobak. Det kvittade lika.
Spökeri.
Det var allmän tro här i bygden att vissa döda gick igen. Hade en person dött på ett ställe, så höll de sig in- te på att våga gå förbi där högsta dagen en gång, för de var rädda att de skulle få se den döde. Den le- vande fick inte se den döde någon mer gång, om han hade kraft att tilltala den döde. Somliga döda gick igen för att de inte hade gjort rätt för sig i livstiden. Somliga kun- de inte ligga still för att de hade varit elaka å som- liga tog sitt liv å fick inte ro sedan förrän deras tid var ute. Buller och sådant fick tomtarna skul- den för. Det gick inte an att ta något på kyrkogår- den, men det var inte farligt att låna därifrån.
Tomtar.
Vid Sättergården fanns det "tômtevetter". Där ramlade det å väsnades på nätterna.Vid en grannstuga såg jag en hel hoper. Det var en kväll jag skulle titta till en hingst. Då fick jag se en hel hop små som var som onger. De hade gjort upp en varme å sprang å lade på pinnar. Jag blev rädd att "ongane" skulle ha tänt eld å gick för att se efter. Men när jag kom i närheten där jag sett varmen, så var allt borta. Jag fann inte aska eller något märke efter elden. Det var litet skumt på kvällen. En som bor "syr i stuga" här såg tomtar en gång. De hade ringdans på en loge, som stod öde. Det var en hel stor ring med "tômtevetter". Men de försvann när grannen kom å blev var dem. Detta var på Granheden.
Tomten
Det var en rik bonde, som hette Olov och han låg för det mesta själv vid milan. En gång hade en bjudit till sig ett par goda vänner till kujan, och där festade de, tills de blev druckna Gästerna gick, och när Olov blev ensam i kujan, så somnade han. Men rätt som det var, vaknade han vid en örfil, men vände sig bara på den andra sidan. Strax fick han en på den också. Då förstod han, att han kommi i onåd hos smågubbarna, och skyndade sig ut. Då såg han, att det just hade bränt ett stort hål på den ena milan. För att få smågubbarna goda igen, fick han lov att muta dem med litet tobak, som han lade på en stubbe. Allt gick bra för Olov, och det trodde han berodde på att han stod väl hos tomtarna. (Jämfor sid 11)