Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsväsen.
Ortens benämningar på manliga skogsväsen: "gôbben i skogen", "skogsbuse." Benämning på kvinnliga skogsväsen: "skogråa," "skogsråa," "Tall-Maja." Man har trott, att denna har kunnat föra folk och kreatur vilse. Så snart någon "blev vil- sen" i skogen, så fick hon skulden. "Skog- råa va framme." Men för det mesta såg man bara "skymten" av henne. Hon försvann all- tid mycket hastigt. Det var vissa platser i skogen eller på vägar som voro sär- skilt farliga. "Dä går an, om du inte träf- fer på skogsråa där eller där," brukade man säga. "Skogsråa hôller te" där och där. "Där ä tehôll för skogsråa." Den eller / den hade sett henne där. Jag hörde berättas om ett fruntimmer, som var ute i skogen för att skaffa ved, att skogsrån tog hand om henne, fast hon endast var några famnar från sin egen stuga. Hon kom långt in i "villane skogen". Ingen visste vart hon hade tagit vägen förr än hon kom fram till en gård om ett par dagar "mer dö än levane". "Dä ä säkert att dä fanns skogrå". "Men ho ha blitt borte."
Skogsväsen
Skogsråa hade rompa. Hon kunde härma efter och bli lik vem käring som helst. Rompa kunde hon inte göra sig av med. Hon var över allt i skogen. Om en gick i skogen, så kunde hon förvilla, så att en inte visste var en höll till. Det var lika farligt för alla. Om hon fick veta vad en hette, så fick hon makt med en. Högsta dagen kunde hon förvilla. Det gick bra att läsa bort henne med "Fader vår". Den bönen skulle läsas bakläng- es tre gånger i rad. Farfar hade varit med i skogen en gång. Han var med sin far och brände tjära. Då kom det en skogsrå till dem. Farfar eldade på tjärgrytan, så att det var gott och varmt. Skogsråa kom och värmde sig. Hon vände ra- va till elden. Vad heter du, sade hon till farfar. Farfar ville inte gärna svara. Men till sist så / inbillade han henne, att han hette sjôl. Han ville bli av med henne och så tog han en eldbrand och kastade i rava på henne. Sjôl ha bränt mej, Sjôl ha bränt mej", skrek hon. Hon trodde att de andra skogsråen skulle komma och hjälpa henne. Men de skrek: "Ha du sjôl bränt dej, så må du sjôl ha't så gott."
Skogsråa
Gunnar i Månsrud va ve Hålevattne å mette da feck han se skogsråa köre på västare sia på Hålevattne mä e glasvagn så att vattne skvâla
Naturväsen
Sjöråa hade makten över sjön och fisken och det var med henne som med skogsråa att det var en del som hade mer hand med henne än andra och de som hade det fick mycket fisk. De brukade läsa särskilda böner till henne när de gick och fiskade men vad de sade det vet jag inte.
Skogsrå
Vid Fribotjärn var det en skogsrå, de kalla Fribo-långa. Hon skulle gifta sig med en gubbe. Hon hade varit gift förut och hade en son. När de kom till prästen, så fråga Fribo-långa: "Vill du jordfästa min man, döpa min son och viga mig ve den här ongglopen?"
Skogsväsen. Skogsråt
Det var en gång jag i min ungdom låg och kolade i skogen. Jag trodde jag liksom alla andra att det fanns skogsrå i skogen. En natt vaknade jag vid ljudet av en koskälla. Jag trodde att en ko kommit och lagt sig utanför kojan och gick ut och tit- tade men där fanns ingen. Jag lade mig igen och koskällan hör- des åter. Nu förstod jag att det var skogsråt med sina kor. Jag låg alldeles tyst för jag var rädd att hon skulle komma in till mig. På morgonen fick jag se att det varit råttorna som spelat skogsrå den gången. Jag hade lagt stekpannan över en gryta och det var råttorna som var där och gnagde på flot- tet, varvid stekpannan vippade mot grytan.
Utan titel
”Skogsråa” var farlig hon, om en kom i vägen för henne /…/ Hon gjorde spektakel av en och fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek och ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i villan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de att jag såg så konstig ut så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig ”skogsråa”, men det var så mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på huvudet, klänning och tröja. Men hon hade rumpan och den var hårig som på en ko. Om en tog av rocken och tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre.
Skogsrå
Skogsråa såg ut som en ung och skön kvinna och hon brukade tjusa manfolk så att de inte kunde göra annat än följa efter henne och för det mesta hade de inte en aning om att det var skogråa och de brukade inte ha en tanke på att gå någon annanstans utan följde efter henne hur långt som helst. Men om de förstod att det var skogsråa så skulle det gå bra att komma rätt igen om de läste Fader vår bakfram. Det sättet hade de förresten mot trolldom utav flera olika slag. Det dugde inte att börja amen och sedan ta orden i ordning bakifrån utan de måste ta varje ord baklänges också så att de fick säga ”nema” först och sedan fortsätta på det viset.
Skogsväsen
"Skogsråa" kunde förvända sig till vem som helst å vad som helst. En gång ville inte syster min köra vall- korna utan jag fick fara med dem. När jag gick hem så gick syster min å hade barnen med sej å plocka- de bär i en bråte. Är syster min å plockar bär, frågade jag när jag kom hem. Men då svarade de, att hon aldrig hade varit "å fläcken". Soldaten på Stubberud gick i bygden på dagarna å han kunde aldrig få gå hem en kväll utan att möta "skogs- råa" efter vägen. När han kom hem så var han "dyng- svett". Vid Näs var det vissa personer som alltid kom ut för "skogsråa". Somliga knekter hade ont av henne där, när de skulle gå till Trossnäs. Knekten från Stubberud å syster hans hade varit i skogen / å tagit mossa år kreaturen. När de kom på ett slätt berg, så började knekten dansa. Systern blev rädd å sprang hem å trodde att han hade blivit "stôlli". När de frågade honom vad han tagit sig till sade han att han hade mött en flicka från Klässbol (Johanna Rapp), å det var med henne han dansade. Men systern såg inte något fruntimmer. Det var "skogsråa" som hade föreställt sig som Johanna Rapp.
Övertro i allmänhet.
Jättar, tomtegubbar, skogsrå, sjörå etc. betecknas av meddelaren som "Lucifers släkte" (uttal: Lucifars--). "Så'nt, som Satan hatt makt mä". Men "Guss ord ble predikat, å da vek allt så'nt."
Odens jakt, bergväsen
"Odens jakt" har jag inte själv hört, men jag hörde gamla tala om den. Det skulle vara en hund, som höll väsen om natten. Han jagade "skogsråa". Det kunde vara i kvällningen de fick höra den hun- den. Rätt som det var så small det. Å då sköt jägaren en "skogsrå". Jag tror att det var berghun- den, som skällde.
Tro och sed. Sjörå.
Meddelarens far berättade på sin tid, att han och hans bror en gång såg sjöråa. De drog not men vilade för till- fället. Sjöråa - kanske skogsråa? - kom fram ur skogen, gick ut i vattnet och plockade fisk samt vände sedan tillbaka.