Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Svartkonst
Ett par folk bodde på Timbonässkogen. Det var "finnfôlk". En gång hade gubben och käringen bli- vit ovänner. Då kunde käringen såpass att hon "städe" en varg på hästen. När gubben kom å fick se hästen, så hang det en varg över nacken på honom. Hon hade "satt" vargen på hästen. "Dä gjord' mä ont", sa' käringen, "när ja' såk håke tak han hade toge". - Det var allmän tro att finnarna kunde trolla på allt vad de ville.
Bortbytingen
När barnen voro riktigt små - innan de voro kristnade, så fick en vaka över dem, så att de inte skulle bli bortbytta. Jag minns ju att mor tala på detta att di skulle ha en nål i kläder- na på ungen för att inte di skulle få en annen. Det var troll som kom från skogen som ville ta riktiga ungar. Di gödde upp dem och stekte och åt upp dem. Den en fick i stället kallades för byting. De var inte kloka som en fick i stäl- let. Di åt så mycket, så det var inte gott att mätta dem.
Bortbytingen.
Det var en bortbyting i Häljebol. Den påstod folk att det var en jättekäring som hade varit där med. Han orkade inte gå och huvudet var så stort som på två andra och tänderna var stora. Han kunde inte tala. Han levde inte längre än till en 40 år. Di hade varit så elaka mot honom, för di trodde att de skulle bli av med honom. Det var en folktro här, att om inte de små barnen blev passade, så kunde de komma bort och det blev en annan i stället. Det var troll och jättar som sökte efter dem. Men de kunde in- te rå över barnen, om de var döpta.
Bortbytingen
1. Bortbytingen kallades för bytesonge el bortbyting. 2. Byting betyder ett litet klent barn. 3. Det kunde komma virvelvind om sommaren. Om barnen råka- de att vara späda och i närheten av en sådan, så kunde de bli bortbytta. Det var troll i den vinden. 4. Att det var en bortbyting såg en på det, att han inte hade det förstånd som en vanlig unge skulle ha. 5. När solen hade gått ned om torsdagskvällen, så skul- le en gå utom gårdstomten och piska ungen. Det skul- le göras tre torsdagskvällar i rad.
Jakt
Det var en som gick till Sme-Mattes i Glassnäs i Älgå och fick bössan gjord så att han skunde skjuta en troll- tjäder. Han hade en brännvinsflaska med till Sme-Mattes, och han tog denna med till "smia" o trolla o läste över den. "Ta den te môran, min gosse!" sa han sen. Den som fick den, gick ut då o sköt tjädern, men han hörde alla möjliga konstiga ljud i skogen. Det var läten så stygga och konstiga så han kände inte igen dem, men skater hörde han var med.
Djur
”Skrea” var en hel hop maskar som höll i varandra. Det var maskar av flera slag alldeles ihoptvinnade. Hon kröp så smått. En bruka säga: ”Se’n som skrea”. Hon hade lycka med sig dit hon kom. Det var någon som trolla bort vargarna. Han tog tre vargar och märkte och visade bort dem. En av dessa kom till Norge. Finnarna var rädda för vargarna, de som annat folk. Vargen kom och rev sönder boskapen.
Trolleri med djuren
Jag hade en moster som kunde trolla. Hon klippte ur alla svarta prickar ur gamla almanackor, "nya" de kallar. Ja' fråga mi mor va' ho skulle ha dem till. "Tyst pojk, dä begriper inte du," sa mor. Men sen fråga ja moster, å då sa' ho att när e ko inte tog säj mä kalv så blanda' ho in "nya" i en deg å gav åt kon.
Trollkarlar
"Trôll-Per" kunde trolla på kreatur. Om han gick för- bi en häst eller ko, så kunde han trolla på dem med ögonen. De blev "motstôle" å fick inte kraft verkan till att äta eller mjölka. De bara bölade. Men så hade vi en annan trollgubbe, som kallades "Lan- kârn". En gång kom lankarn i möte med "styggman", som kom körande. "Jä ska trôlle ner dä, sa Lankkarn. Så tog han upp en yxa å högg tre kors i en björk, som stod i närheten. I detsamma som korsen blev till, så blev både Styggman å kärran borta. De sjönk ned i Lankârsmôsen å blev aldrig synliga mer. Den björken stod till för ett år sedan. Korsen såg jag många gånger. När Lankârn var till Rövattnet å fiskade, så bodde han under en stor sten vid Rövattnet. Den stenen / kallas för "Lankârsstenen". Det var mycket konstigt med Lankarn. När Mattes i Elersnäs "dör", så var Lankärn här i gården. Rätt som det var han stod å pratade, sade han: "Nu dör Mattes i Elersnäs." Det stämde på timmen. Folk var allt liksom rädda både för Trôll-Per å Lankârn. För att de kunde något mer än an- dra, var allt folk så säker på.
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålsta...
uppt av Edvard Olsson, ber av Per Andersson Bålstad. 1925(?) Sägner, Om tomtar å skogsrå: Om de ”trolla” tomtarna, eller bergtrollen ville ta någon person, om denne då sprang undan till han kom på en åker, der de hade slått eller skurit med lie (der lie hade gått fram över marken, ”stål”) torde ej trollen gå längre. En pojke môtte en vacker kvinna i skogen, det var ”skogsråe” han hade hört sägas att om de kastade stål över henne, så skulle hon fôlja med vart som helst, han kastade sin fällkniv över henne, å sedan följde hon honom alltid när han kom åt sko- gen, men snart blev han led henne å önskade bli henne kvitt, men hon följde honom ändå, ”derfôr att han kastade stål över henne så må- ste hon följa honom. Han gick då till presten å fråga hur han skulle göra fôr att bli kvitt skogsrån. Det fins ingen annan råd sa presten, än att hon blir kristen och döpt samt att du gifter dig med henne, eljest blir du alldrig av med henne men hon är mycket rädd för kristendom och kyrkklockorna. Så när du säger att hon måste till kyr- kyrkan för att döpas, så blir hon snart borta.
Det var fattigt i mitt hem, då jag var pojk.
Det var fattigt i mitt hem, då jag var pojk. Mor brukade få lin av folk, som sått. Garnet, som hon spann, brukade hon hänga ut på en stång, sedan det tvättats. En vår kom det bort alltihop utom en härva. – Grannarna stod sej bra, så dem misstänkte vi inte. Men en gång, då mor var dit, tyckte hon, att lingarnet de hade där, var likt hennes, men hon sade ingenting till dem, för hon var ju inte riktigt säker på, att det var hennes garn. Emellertid – far var vid Munkfors och ar- betade. Där hade han en arbetskamrat, som ha- de rykte om sig att kunna trolla, och för honom / berättade han om stölden. – "Du ska få se, vem, som tog et", sa kamraten och tog fram en flaska, som han hällde vatten i. Far fick se i flaskan, och där såg han, hur grann- frun kom och tog allt garnet. Men när hon kommit ett stycke på väg, vände hon, gick tillbaka och hängde en härva på stången. "Nu får du gör hock du vill röck hår å en eller steck ut öga hanses", sa karlen, som kunde trolla, "han ä i ditt våld". "Nej", sa far, "så ill vill ja en int", och så blev tjuven ostraffad.
Häxor och trollkarlar.
Kom det en finne el. en finnkäring, så blev en rädd för den. Jag mins som barn att vi var så rädda, när mor tala om att hon hade sett en finne. Den kunde trolla å förstöra allt en ha- de. Andra var inte så farliga som finnarna. Men inte fler än de som var finnar kallades för "finnar". Det troddes att om en finne stal nå- got med sig, så skulle han kunna trolla. "Vär- yringen" /virvelvinden/ skulle en akta sig för. Det var inte bra om en kom ut för en sådan. En blev sjuk. Det var allt mer än en påskkäring i kvarnen om påsknatten, för detta talade mor om. Det skulle vara så, att den kvarnen brann ned varenda påsknatt. Men då ville husbon- den ta reda på, varför det skulle bli så. / Han gick till kvarnen tidigt om påskkvällen å gömde sig där. Han kröp ned i kvarnskru- ven. När det blev i mörkningen så kom två käringar in å hade var sitt smörknyte. Sen så kom den ene efter den andre. Skam var med, för han skulle ha smöret. Men han kom ihop å trätade med en käring för att det inte var fullt mål som han ville ha det. I detsamma skulle han smyga sig upp å se på dem. Men då trillade han huvudstupa ned. Varenda käring sprang. Han var alldeles en- sam. Men sedan brann inte kvarnen en enda påsknatt mer.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting.
1. Det var en allmän tro hos de gamla på denna trakt att "Skogsråa" förvillade folk /en kom ut för Skogsråa/. Om en skulle komma rätt igen skulle en läsa Guds ord bakfram på /ex. "Fader vår"/. Och om en ville försöka att komma undan, så att hon inte fick makt med en, så skulle en akta sig för att hon fick höra namnet. Fick hon höra nam- net på en, så kunde hon kalla på en när hon ville och en måste gå. 3. I Djupedalen fanns det troll /"bergtrôll"/. I den dalen blev kreatur borta. Så även i Mellaberga. Folk trodde att kreaturen blev tagna in i bergen och het hette att di vart "bergtogne." Uttryck för att nå- gon människa eller något djur blivit bortfört av ett naturväsen /blivit bergtogen/. / I Holmedal ringde de i kyrkklockorna för att återfå ett bergtaget djur. Det var bara att ta i kläppen och slå den i kanten på klockan tre gånger. 5/. En fick en bortbyting, om ett ont väsen kom med ett sådant och tog det riktiga barnet med sig. Det var "trolla" som gjorde så. Benämning på ett barn, som man trodde vara ett av dessa väsen lämnat barn /bortbyting/. För att det inte skul- le bli bortbyting satte man stål i barnets lin- da. För det var farligast för spädbarnen.