Det var fattigt i mitt hem, då jag var pojk. Mor brukade få lin av folk, som sått. Garnet, som hon spann, brukade hon hänga ut på en stång, sedan det tvättats. En vår kom det bort alltihop utom en härva. – Grannarna stod sej bra, så dem misstänkte vi inte. Men en gång, då mor var dit, tyckte hon, att lingarnet de hade där, var likt hennes, men hon sade ingenting till dem, för hon var ju inte riktigt säker på, att det var hennes garn. Emellertid – far var vid Munkfors och ar- betade. Där hade han en arbetskamrat, som ha- de rykte om sig att kunna trolla, och för honom / berättade han om stölden. – "Du ska få se, vem, som tog et", sa kamraten och tog fram en flaska, som han hällde vatten i. Far fick se i flaskan, och där såg han, hur grann- frun kom och tog allt garnet. Men när hon kommit ett stycke på väg, vände hon, gick tillbaka och hängde en härva på stången. "Nu får du gör hock du vill röck hår å en eller steck ut öga hanses", sa karlen, som kunde trolla, "han ä i ditt våld". "Nej", sa far, "så ill vill ja en int", och så blev tjuven ostraffad.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
