Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Vattenväsen
Det var en visa om "näcken" som en sjöng: "Näc- ken han spelar på böljan blå." Å när en var barn, så brukade de att skrämma en för näc- ken. Att han skulle ta en på ryggen å ta en med på botten. Han var i vattnet. Han kun- de inte sjunga men spela kunde han. Han satt på sjöbotten å spelade. Han hade så fint där. "Fôrsgôbben" skulle en vara rädd för, att han var i bäckarna. Där det var näckrosor var det inte sä- kert för honom. Men jag hörde inte talas om, att han ville ha någon människa. Han gick å stas- sade i kvarnarna. Det fanns små bäckekvarnar, å sådana tyckte han om. Där gjorde han som han ville. / "Sjöråa" var inte farlig. Hon var i sjöarna. Hon gick inte upp på land. När det var fråga om fisken, så ställde hon så att somliga fick tur med den. Di gav henne något å då fick de fisk i stället. Men då skulle de passa på i skymningen.
Skogsväsen
"Skogråa" var farlig hon, om en kom ivägen för henne. Det var inte farligt, om en inte kom i de streka som hon brukade ha. Hon gjorde spetakel av en å fick en att se allt möjligt som inte fanns. När jag blev vilsen en gång så tyckte jag att allting var bakfram på. Jag gick rätt emot vad jag skulle gå. Till sist så tyckte jag att det skrek å ropade namnet på mig, men det var ingen som hade ropat. Det var i vil- lan som detta blev. När jag kom hem så tyckte de jag såg så konstig ut, så de frågade mig om jag hade varit ute för något. Men jag talade inte om det den dagen. Jag såg aldrig "skogsråa", men det var ju mycket tal på henne. När hon var som värst i tagen så brakade det i skogen. Hon var klädd som ett fruntimmer med huvudduk på / huvudet, klänning å tröja. Men hon hade rompa å den var hårig som på en ko. - Om en tog av roc- ken å tog den på vrångsidan, så hade hon inte makt med en längre. - Hon kunde förvandla sig till få- gel, å då lurade hon de som sköt, för då fick de skjuta upp allt krut de hade, men de fick inte djur ändå. För henne träffade de inte, å kunde skjuta.
bergväsen.
"Bergtroll" skulle det ha funnits. Di skulle vara svarta. Di bodde i bergen. Så mins jag att de talade om, att det fanns små gubbar som satt å smidde i bergen. Det skulle vara "dvärgar". "Dä pecka i berga, å då smidde di." Om en kun- de få kasta en vanlig kniv över deras smi- de, så fick en det. Det skulle vara så starkt å fint. Di hörde till "lucifärs" släkte, å di skulle inte göra annat än smi till domedag.
jättar.
Det var på ett ställe som "jättekôna" var å stal dricka. Medan hon var i källaren så trilla en unge i varmen. Då skrek de andra jättarna, Hälsa "vörta- Snugga att den lelle trillat i elden." Då fick hon brått därifrån. - Jag kommer inte ihåg någon sär- skild jätte från denna trakten. Men jättar har det funnits som bodde i bergen. Det talade både far min å farfar om. Åskan har slagit ihjäl allt sådant. Å kristendomen har inte det onda tålt.
tomtar.
När en fick se tomten som han var, så hade han inte mer än ett öga. Det satt ovanför näsan. Det påstod allt min gamla mormor så bestämt och hon hade sett en sådan på skjulbacken en kväll. Det var jämt så att solen hade gått ned, å hon kom å skulle bära in ved, å då fick hon se den- ne vid kabben. Men när han fick se henne, så var han som en vink borta. Hon tog ingen ved med sig in, för hon var rädd att hon skulle få ett vedträ i skallen. Det var så, när det var skymt, så skulle en vara rädd både i uthu- sen å på backarna, där en hade något arbete för sig, för om de "osynlige" inte fick fred då, så var det inte säkert än en kunde få slag av dem. Om en hade in kreaturen vid den tiden / å skrek å var uregärlig mot dem, så kun- de det bli så att de vände i ladugårdsdörren, å det inte var makt att få in dem. När far var på stallrännet en kväll å skulle ha ned hö till hästarna, så slocknade lyk- tan för honom. Han gick ned i stallet å tän- de den igen. Men så fort han stack sig upp på rännet så slocknade hon. Han fick bege det. Men på morgonen hade allt hästarna fullt upp med hö att äta. Tomten var över allt på gården. När han inte fick fred om kvällen så ställde han till med arbe- te på natten, så att det dundrade efter. Han var inte farlig å nogade ingen, bara det var tyst om kvällen. På morgonen hade han ingen makt. Det var allt många som sade som så, att det skulle allt vara bra att ha en tomte så att det ble drygt det en hade. För det fick inte fattas något där han höll till. Han kom så fort han hann om nätterna. / Det var på ett ställe de hade en tomte. Ingen viss- te att det fanns någon, men de hade undrat på att det inte tog något stort på det de hade i ladorna. Men då ville husbonden se efter en kväll. Han smög sig till ladan, när det var skymt. Då fick han se att det kom en liten gubbe, som hade ett ax på ryg- gen. Det kastade han ned å pustade. Se'n ställde han sig att titta på det. Men då orkade inte den an- dre tiga utan han mumlade: "dä va inte mycke å puste för." Men det skulle han inte ha sagt, för se'n var det inte någon, som bar till honom.
Spiritus
"Spertus" var "e dragdocke" som den, som var ägare till den, hade nytta av. Jag hörde sägandes att en skul- le gå till en nordrinnande bäck i tre torsdagskvällar å meta. Så skulle en få "spertus" den tredje tors- dagsnatten. - Denne var svart som en skalbagge å inte större än han fick rum i en dosa. Om en tog honom i en mässingdosa, så skulle han inte kunna gå ifrån en. När en spottade i dosan tre gånger, så fick en vad en ville ha. Men hur han drog, vet jag inte, men till huset kom det. Det blev rikedom. - "Ja mener han har spertus i pongen". Så brukade en säga om det var någon som hade gott om pengar.
jakt.
Om en sköt den första ormen som en fick se på våren, så skulle en få tur med bössan. Bös- san skulle smörjas väl, så höll hon sig i ordning. En skulle ha litet bly eller kvicksilver i kolven på bössan, så kunde hon inte skämmas. Otur fick en om en mötte någon i dörren, när en gick eller om en mötte ett fruntimmer. Om en fick sådant möte så var det bäst att gå in å sätta sig en stund å hänga upp bössan, å låtsas som en inte hade tänkt gå till skogen. - Di sa, att di träf- fa på "trollharen" i skogen. Di sköt på dôm, men de stöp inte. Men det var nog sådant de hit- tade på.
Frieri och bröllop
En syster till mig höll bröllop i Rudskoga, det vara två dar. Vid bröllopsbordet satt först brud- paret, sedan de närmaste släkting- arna till brudparet o prästen. Det var mycken mat då, potatis, kött o fläsk, kokt, som låg o skalv, bruna bönor o makaroner, ris- grynspannkaka, ostkaka, fruktsoppa, kräm till slut o bakelser. Även ris- grynsgröt skulle det vara i gamla tider. Förning skulle alla ha med till bröllop, dit hörde en kalvstek, ostkaka eller risgrynskaka i stora / bunkar. Om de ej hade kalvstekar själva, så lånte de av varann o stekte. De hade förningarna med sig när de kom eller sände dem i förväg. Det var dans på bröllop, två spelmän bruka det vara. Bruden var brudklädd första dagen, men dagen efter hade hon en annan klänning, en "anndasklänning."
Hemmet
Vi hade en flicka i Laggaretorp i Rudskoga som längta så. Men min styvmor tog sot ur skorsten o la i hennes kaffe, o sen längta hon inte.
Hemmet
En kvinna i Rudskoga var rädd för att ligga ensam. Därför satte hon om kvällarna en kniv över dörren o lade en yxa eller annat stål på tröskeln. Och så läste hon böner.
Slåtter, skörd o tröskning
En del hade för sig att de skulle lägga ner lite brännvin i "stäel", första sädesvarvet i ladan, då skulle det gå fortare med tröskningen. Det var så i Rudskoga, inte i min tid, men i far mins. Far var född i Däldenäs här i Nysund. Det var "löktsupen" detta, de fick det när de tröskat färdigt. Men hade de ej något nerlagt i ladan, så fick de i alla fall "löktsupen" inne när de slutat tröska. Och så var det med så gott som allt avslutat arbete, att det skulle vara löktsup efter o så "löktgröt."
Husdjur
Jag tjänte på ett ställe i Rudskoga, o matmodern där hade mycket ord- ningar med djuren. När en ko kal- vat, o hon skulle göra i ordning första drycken åt henne, så tog hon tre gånger i varma askan o hade i drycken, så hade hon salt i, o så spotta hon i den. Och när korna släpptes ut på bete på våren, så la' hon en yxa vid tröskeln som de skulle gå över. Då skulle de inte bli halta sen under sommaren. Om de köpte in ett nytt djur, så gick hon o bar en brödbit i arm- / hålan tills den blev riktigt varm, o sen skulle djuret ha den, då skulle det trivas. När de varit med en ko till tjur så skulle de sedan linda repet om hornen på kon o så skulle det sitta tre dar, förr fick man inte ta bort det. Matmodern påstod, att alla djur kunnat tala en gång, o då hade fåren sagt: "Akta min rygg o mage!" Så hon var så noga med att man inte fick ta för nära på fårens mage o rygg när man klippte dem.