Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
mara
"Mara" var farlig. Om en sög på fingrarna när en var liten så skulle en få ont av mara. Om det var så att hon ville åt en så skulle man sätta nålar i linnet och en ring på handen. Så skul- le en akta sig så att en inte blev liggande på rygg. Hon sög sig fast på bröstet. Å hann hon att suga sig fast innan en vaknade, så gick hon inte av förrän en rörde på sig litet. Mara var "nô ont".
Mara.
Mara kom in genom kvisthål i väggarna. Kvisthål var farliga, för allt ont kunde komma in genom dem. Om en stack ett psalmboksblad i kvisthålet, så kunde inte något ont komma in genom det. Mara såg ut som en långraggig katt. Det var ilskna fruntimmer, som kunde göra sig till mara. Den de vil- le åt, så red de med besked. Det gick inte att var- da sig undan henne. En satt som i ett skruvstäd. När hon hade klämt nog, så försvann hon. En blev svett och maktlös. Ibland kunde en drömma att mara red en. Det har jag gjort. Det var inte bättre. När jag vak- nade, så rann svetten ikring mej.
Mara.
Mara har jag haft känning av själv. Det var som om ett ludet djur skulle lägga sig över bröstet. Svetten lacka på kroppen. Många gamla trodde att mara var ett ont som andra kunde skicka på en. Det var för att plåga och för att hämnas.
Maran
Barnamörderskor eller sådana som gjort något riktigt ont skulle bli ridna av 'mara'. Tallåsgumman på Åsen brukade säga: 'Mara-stygga rir mäj'. Elaka människor gick igen som mara, sedan de dött. När en tog av sig skorna på kvällen, skulle en inte sätta dem med spetsarna inåt sängen utan utåt rummet, för stod de med spetsarna inåt så gick mara uppi dem å kom i sängen. Maran sa' de också, att hon skulle vara ett 'ont andeväsen'.
Mara
Man brukade säga att mara var luden. Hon lade sig på ens bröst å ville suga blodet ur hjärtat. Om en får ha den länge, så blir en tärd å utarmad. – En blev ”umaken tå mara”. Jag hade mara en gång. Det kom som ett ludet djur å lade sig på mig. Men jag var go’ till att röra ett finger å då kom det bort. Se’n har jag inte vört utför det mer.
Mara
Kvinnfolk som hade mö hår på kroppen gick och var "mara". Di kunde skicka denna mara på vem di ville. Om det var trolldom eller annat det vet jag inte. Men en kunde inte vrida sig undan henne, om hon kom på en. Hon klämde en så att en låg å dröna och skrek. Om en annan ropa namnet på en då, så blev en kvitt henne för den gången. En ville inte gärna veta av att mara hade re en. Om en tog psalmboken till sig, så rådde hon inte med att röra en. Så fick en inte lig- ga på rygg.
Mara.
Det var förskräckligt att komma ut för mara. Hon höll på att knôve ihjäl den som hon hängde sig på. Hon tog tag om bröstet och klämde så att det inte gick att andas. "Mara rie´n nog." Det sades när någon höll sig illa i sömnen. "Vi får ropa på honom." Hon red både folk och krätter. Om det var samma mara, vet jag inte, Hon var hårig som en apa och hade klor på fingrarna. Det var inte lätt att hålla henne borta. Hon kom in var hon ville. Men sattes en lie över dörren så var hon bet.
mara.
Om folk eller kreatur kom ut för "mara," så skulle en gå till en plats i skogen å ta en "marlugg" (sammanväxta kvistar i form av boll). Men en fick inte beträda en väg, på vilken man fraktat lik. Så skulle man hänga den "marluggen" över den som ha- de ont av "mara".
Mara
Inte har jag varken sett eller känt "mara", men det var nå- got som en del kom ut för, när de låg och sov. 88/ Mor till min mor hade sett henne en gång. Det var en natt på sommaren. "Mara" kom upp på bröstet på henne å tog ett tag om struparna på mormor, så hon trodde att hon skulle dö. Hon orkade inte skrika å inte vända sig. Men till slut, så släppte hon. Då tyckte mor- mor att det var en liten käring, som hade stora ögon, som smög sig ut i en springa vid dörren. 89/ Den som hade ont av maran skulle ha en "mar- bôsk" liggande vid sängen. Då kunde inte "mara" kom- ma förbi den.
Maran
"Mara" var en människa. Det var en gubbe i Bön som var så illa med för "mara". Hon lade sig över en precis som en människa å klämde över bröstet. Han såg att hon trängde sig mellan spisen å "skakstötta" Hon var eldröd som ett köttstycke. Hon klämde ho- nom så att han inte kunde andas. Hon red häs- tarna så att de stod svetta på morgonen.
Maran
"Mara" var på dem å klämde dem. Min mor blev klämd av maran. På natten tyckte hon att ett litet kvinnfolk kom in genom en springa i dörren. Det kvinnfolket kom fram till sängen å lade sig över bröstet. Hon kunde in- te vända sig. Hon väntade på att någon skulle tända lampan. När den blev tänd, så var "mara" borta.
Mara
Far var illa ute för "mara". Han tyckte att det var ett kvinnfolk. Hon tryckte å klämde på bröstet, å det var alltid i sömnen. Han trodde att det var en särskild bröstsjuk### och att det var detta kvinn- folket som var själva sjukdomen. "Marbôskar" fanns i synnerhet på granar. Det var utväxter som likna- de ett klot. Sådana hade far inne för att stänga ute "mara". När hon kom så kunde hon inte gö- ra något, för "marbôsken" hindrade henne. "Ma- ra" räknades som en ond makt. Hon var rent farlig, för hon kunde göra folk svagsinta. De blev som vils- na, när hon kom för ofta.