Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Här troddes det att finnarna var trollkunniga och att de kunde mer än andra. Så snart det var fråga om en "finngôbbe" el "finnkäring" så kunde en inte vara säker för trolldom. En del kunde mera å en del mindre. Varje finne var något trollkunnig, men var- je trollkunnig person kallades inte finne, för det fanns andra som fick lära av finnarna. Om en kän- de på sig att någon trollade på en, så skulle en ta av sig ett plagg. Då gick det inte för den som trollade. Med trolldom togs mjölken från andra. "Trolla" fick de lära av den onde. Men det fanns en bok som heter ”svartkônstbok”. I den kunde en få lära. Sådana böcker har allt funnits här i socknen.
Skrock och trolldom vid fiske
När man skulle ut på "laksåte" (laksåte är en intressant fångstmetod, som användes nattetid. Den fiskande ger sig ut till någon holme, i vars närhet laken brukar gå till. Här hugger han ved och ordnar för natten. Ofta följas ett par åt, ty det blir långsamt att "sitta på såte" hela natten ensam. De gå ut på isen och hugga var sin lilla vak och sätta ut ett skydd åt vindsi- dan. Förr utgjordes detta av granris och kalla- des rissloa. Numera har man flyttbara golvlösa kojor att sitta i. Bredvid vaken läggas några stenar, varpå man eldar. Fis- karen sätter sig med ett ben på vardera si- dan om vaken. Naturligtvis kan han inte sitta på bara isen utan måste ha något un- / der sig. Så sänker han ner sitt försåt i vaken och kan sitta så hela natten igenom på samma plats.) - så var det mycket viktigt att man ej gjorde något buller eller oväsen sen "dags- ranna" försvunnit. Hade man inte innan dess hunnit hugga veden, så fick man allt vara utan eld, ty annars fick man ingen nattro och ingen fiskelycka. Dessutom var det viktigt med, vem man mötte, när man begav sig till sjön. Käringar var ju aldrig bra och i synnerhet en, benämnd Julle-Stina borde man noga akta sig att komma i möte med, ty hon kunde ge- nom trolldom ta bort turen. Ett mystiskt väsen, som kallades kät- ta (uttal tjätta) fanns på sjöbottnen, och råkade man komma på den platsen var det blankt omöjl. att få något. Hon dval- des merendels på samma ställe. Hade en fis- kare råkat ut för kätta på en plats det ena / året, så aktade han sig noga att komma i när- heten av denna plats, när han nästa år gick ut på laksåte. Det var ingen, som hade sett kätta, men man visste ändå, att hon hade sju huvuden. Stundom fick man hårtofsar av kätta med kro- ken upp. Fiskrarna blevo arga ibland och ville ge kätta en minnesbeta. De hängde isbilen i en tåt och sänkte ned den i vattnet och ryckte den upp och ned och voro många gånger över- tygade att de träffade något av hennes huvuden. And. Persson och hans kamrat hade en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte heller på hela natten en enda lake. De hade dem uppe på isen, men de gingo tillbaka till vaken. Det hände t.o.m. att de revo elden med sig i vaken, så att de blevo sittan- de i mörkret och fingo besväret att slå eld på / nytt. En gång skulle And. Persson och hans bror ut på fiske. Klockan 12 på natten landade de på en ö, kallad Gåsongen. Som det var så sent, vågade de inte hugga någon ved, men brodern sade: "Jag bryter väl av några kvistar". "Gör inte det," sade Anders, "för då får vi ingen fre här i natt". Emellertid gick brodern till en tall och bröt av en gren. Det small som ett skott i den tysta natten och båda blevo ängsliga till sinnet. När de hade ätit, skulle de inrätta sig för natten. Båten hade de dragit upp på land och stöttat på båda sidor, och i den lade de sig. Men, när de skulle till att somna, föll båten på ena sidan. Anders gick ur och stöttade den, varpå han lade sig igen, men detsamma upprepades gång på gång. Och inte nog med att båten ramlade, utan de hörde skrapandet utav klor på båtens utsida från för till akter. När någon av dem gick ur och gick runt båten, upphörde det, men så / fort han lade sig började det igen. De envisades i alla fall att ligga kvar och somnade slutligen trots skrapningar och oväsen, men på morgonen när de vaknade, låg allt båten på sidan och brö- derna lågo över varandra. När de sutto på "laksåte" - eller "lakskåta", som det också kallades - hände det stundom att den sju- hövdade högg fast i kroken, och då var det inte möjl. att få den loss, hur man än lirkade och drog. Då var det intet annat att göra än att fastgöra reven i "sloa" och gå bort på en stund. Vanl. gick fiskaren då till några andra, som också sutto på såta och berättade att "nu har jag fått kätta". När han sen kom tillbaka, var kroken löst. Men han måste släcka elden, innan han gick, annars släppte inte kätta. Vid notdragning hade fiskarna en lag, att den, som kom först till platsen, fick dra två kast. Det första kallades "proberkastet" och räk- / nades inte. De, som kommo senare, fick ett kast. Därför var det en fasligt kapplöpning i den ti- diga morgonen till någon lämplig notdrag- ningsplats. Hade en fiskare dag efter dag, kanske en hel vecka, dragit not utan att få något, var det klart, att någon illasin- nad person "förgjort" hans garn. Då var intet annat att göra än att fara i land och slå eld, taga upp noten och kasta eld genom "påsen". Sen var det onda borta. Så berättar min sagesman om två fiskare som varit ute för att få sin not "förgjord". Den äldre av dem föreslog då att de skulle "dra varme genôm pôsen", vilket också skedde, fast den yngre ställde sig skeptisk. De foro sen till en annan plats och drogo ett kast. Där fingo de "e koruke" i noten. "Ser i far, det hjälpte allt, te å dra varme genôm pô- sen", sade den yngre. Den gamle blev förgrym- mad över så hädiskt tal. "Ja ska vise dej, att dä / hjälper," sade han. Så foro det åter till en annan plats och drogo ett kast och noten blev alldeles full av fisk. en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte helvar på hela natten en enda lake. De hade dem uppe
Trolldom för att åstadkomma olycksfall.
En kreatursköpare kom för några år sedan till bonden Hilmer i Furuberg i Norra Metbäcken, Östmark för att köpa en ko. Det var kväll och mörkt, och affären kunde ej göras upp då, utan köparen gick till en gumma, "Marja i Korra", för att ligga över natten. Hilmer smög sig efter och ställde sig vid fönstret för att lyssna. Han hörde då, att gumman talade illa om hans ko. Han blev förargad och släppte väder mot det lågt sittande fönstret. Gumman hörde det och förklarade, att detta skulle han inte ha gjort för ingenting. Samma höst högg sig Hilmer i ena foten, så att han blev ofärdig för hela vintern. Han trodde och tror än, att gumman trollat fram olyckan, och är därför ännu rädd för henne.
Blodet och dess användning
Det tog alltid vara på blodet, när de slaktade, och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blod- mat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det hårt som eken, och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blr en del av blodet tjockt och svart, och det är inte nyttigt utan när de fick så, så slog de åder och tappade ur till det blev tunnt och rätt det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet, som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog hål på en åder på över- armen, och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst at de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet, när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon, så redde de sig med hår och naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trol- la på, så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon, som inte / brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sej genom att ta tre drop- par blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Då blev hon eller han kär i en. Nog har jag hört om att blod efter trollkärringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom, och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden, om han bara hjälpte dem medan de levde, så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod ur västra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svor ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under Djävulen förut, som gjorde det. Eden hade samma innehåll, som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Död och begravning
Den som arbetade på söndagen skulle få svårt att dö. Det var särskilt farligt att använda nålar. Den som inte ville dö, hade svårt för att dö. Trollkunnigt folk hade svårt för att dö, för djävulen hade makt över dem, å han ville pina så länge som möjligt. En psalmbok lades under hakan på den döde, för att han inte skulle gå igen. Pipa, tobak och mindre föremål, som den döde tyckt särskilt om och haft med att göra dagligen, lades i kistan. Halmen och sängkläderna som den döde legat på brändes upp. Vid det tillfället kunde en få reda på, om den döde var salig eller inte. Om elden å röken slog högt upp i luften, så var den döde salig, men strök den ned efter backen så var / det motsatsen. Det hade förekommit för länge sedan att kvinnorna hade kläden för munnen under begravningen. Jag hör- de gammalt folk tala på det. Själv har jag aldrig sett det. De närmaste släktingarna till den döde fyllde igen graven. Det skedde på söndag. Graven fick inte stå öppen. Detta bruk mins jag personligen. Stolen som kistan hade stått på stöttes om kull, för att inte den döde skulle gå igen. Om hästen tog det vänstra benet först, när han gick åstad med liket, så skulle en kvinna dö därnäst, tog han högra benet först skulle det bli en karl. Maträster skulle stå kvar på kalasbordet över nat- ten, för de döda andarna skulle ha. Om smulor föll ned på golvet, så togs de inte upp. En finne från Risbråten begravdes på norra sidan kyrkan. Han hade varit trollkarl och fick inte komma i vigd jord. På denna grav låg inte jor- den stilla utan det ville vara ett hål ned. / En soldat Kårfeldt tog livet av sig. Han blev begra- den 200 meter norr om kyrkan vid en bäck som kallas Kyrkbäcken. På den graven låg inte jorden stilla. Bå- de på denna å på Pål i Risbråtens grav måtte de lägga sten, så att det skulle bli slut med spö- keriet. När en gammal gubbe eller gumma står på bår, säges det att det blir oväder, regn, snö, storm el. dyl. Det har alltid varit ett tal här. Marit öst på skogen hade sysslat med trolldom. När hon skulle fraktas till graven, höll 14 man inte på att orka bära henne, så tung var hon. Stake skulle jord- fästa henne, men när han kom till graven, låg det en orm på kistan. Då sade han: "Jag kan inte jord- fästa djävulen". Det blev ingen jordfästning.
Kloka
Tinglöf var väl en utav de värsta trollkarlar, som någonsin har funnits i Ekshärad. Han var urmakare egentligen, men han var allt en konstnär på andra områden också. Emellertid så gjorde han tornuret här, och när han inte fick nog mycket betalt så satte han tid med klockan, att hon inte skulle gå längre än han levde, och det gjorde hon inte hel- ler. De har allt försökt flera stycken att reparera henne, men det har inte gått. Det var en här ifrån kyrkheden, som försökte men när han kom upp där, så blev han alldeles vilsen; han plockade isär henne och satte ihop henne flera gånger, men antingen fick han några hjul för mycket eller för litet. - Men Tinglöf, det var en väldig urmakare det. Det finns många klockor i Ekshärad än i dag, som han har gjort. Han var så styv att om han kom in på ett ställe och såg på klockan och stampade i golvet och sade: "Stå", så stannade hon med detsamma. En gång när han gick över Rådasjön så kom det en och åkte släde där, men när han kom mitt emot Tinglöf, så for bägge "anringarna" (skoning- arna) av på släden på en gång. Det var nog Tinglöf, som hade ställt om det också, / men han gick i alla fall fram till den som körde och frågade om han kunde hjälpa honom: "Nej det kan du nog inte", sa han, "utan jag får väl försöka och ta mig hem så gott jag kan." - "Ja, jag skall nog se om inte jag kan hjälpa dig ändå", sa´ Tinglöf, och så tog han och vällde ihop anringarna och satte dem på mitt ute på isen. Med trolldom förstås. Men när han kunde åka på en Trästubbe ifrån Norge och hit på mindre än ett dygn, då vet man, att han inte var dålig. Han var långt inne i Norge, så att han inte på något vis skulle ha kunnat ta sig hit på ett dygn, och där slog han vad med en att han skulle vara i Ekshärad på mindre än tjugofyra timmar, men det gick ju an för honom, för han visste var han skulle få hjälp. Det var en lappgubbe, som ställde iväg honom. Han satte honom på en trästubbe och så fick han ett rep att köra med, och på det var det flera knutar, och så lärde han honom att han skulle lösa upp en knut i taget, allt eftersom han ville ha farten. Och så bar det i väg. I början gick det inte så särdeles fort men så löste han upp flera knutar och då gick det fortare och fortare och högre och högre upp i luften bar det. När han så var ungefär vid gränsen så löste han upp den sista knuten, och då bar det i väg, så att håret höll på att rasa av honom. Och hem kom han lyckligt och väl, men oväntad var han. Jag minns inte hur lång tid han hade använt, men det var jämnt ingenting, och vadet vann han.
Husdjur
Hästen har inte mjölkats annat än vid vissa tillfällen när en ville ha sådan mjölk mot sjukdom. 'Mârremjölk' an- vändes mot 'fånga' eller 'tarmvre' å för kikhosta. Min mor var inte riktigt säker när en ko hade kalvat, för hon tog en stoppnål å band fast i mjölkbyttan innan hon mjölkade kon. Det var för att inte någon skulle kunna skämma kon eller mjölken. Å smöret det korsade hon över. 'Lekattekött' skulle vara bra mot trolldom. Sådant brukade de allt ha hängande bort i stugorna. För det skulle allt va- ra bra ifall att en orm hade bitit ett kreatur. Fick de litet lekattekött i sig, så var det motgift. På ett ställe i trakten här fick inte en främmande person gå in i lagården. De var rädda för att korna skulle bli skäm- da. En gång kom jag dit när gamman kom från lagården å hade mjölkat. Jag hälsade som vanligt, men hon svarade / inte på hälsningan utan undrade på att jag var ute så tidigt på mor- gonen. Men bara hon hade fått pusta litet så sade hon. Ja skulle väl ha svarat på hälsningen, så hälsade hon och var som hon brukat vara. Men där hälsade de när de gick in i lagården å när de gick ut därifrån. Det skulle inte vara bra för djuren, om de inte gjorde så. I lagården hade de knivar sittande i taket för att djuren inte skulle bli skämda å ett tjärkors utanpå lagårdsdörren, för att inte något ont skulle kunna ta sig in. Betesgången. Ingen viss dag som korna släpptes ut första gången. Men första gången de släpptes ut på våren så lades en 'skär- krok' eller lie under tröskeln att de skulle gå över. Så gjorde min mor. Då skulle de vara skyddade för 'ont' under sommaren. Det skulle vara så bra att ge korna en var sin kakbit på julkvällen. De fick en smula var sig. Den som gav djuren kakan sade: 'Ät väl å trivs väl, lägg hullet på reven å inte på rompan'. Vitlök gav de åt kreaturen om de var sådana att de inte ville gå hem om kvällarna. För vitlök skulle vara bra mot trolldom. / När De hade varit borta å köpt en gris, så tog de grisen med sig in å hade den i spisen för att han skulle se upp efter omen. Han skulle trivas då. Om en häst skakade sig i selen med detsamma som de kom hem å hade stannat, så var någon död i gården eller ock skulle någon snart komma att dö. När en häst gnäg- gar, så väntar han främmande. Far å mor hade varit till Högerud på ett bröllop. När de for så var min bror litet klen. När de kom tillbaka så kom moster emot dem. Är det något fatt, frågade mor. Det är allt så bra svarade mor, men du skall inte bli så ledsen nu att Erik är död. Detta anade mig svarade mor, för hästen 'skok' sig i selen.
"Skämd" häst botas med trolldom.
En häst i Sibila i Lekvattnet blev skämd genom trolldom. Han blev sjuklig och modfälld, och kunde ej bli bra igen, om man ej fick ut blod på den, som skämt honom. En granngumma ansågs alldeles säkert vara den skyldiga. En dag kom hon till Sibila. Gumman på stället satt vid spisen och talade vänskapligt med henne men smusslade oförmärkt till sig en grytsten. (= en sten att lägga under ett för kort grytben) och slog så oförmodat till den främmande gumman för munnen med stenen, så att blodet flödade. Hästen blev bra.
Trolldom för att stifta oenighet mellan fästfolk.
I Tallberg i Östmark bor en trollgumma, som heter Jenny. En gång för rätt längesen var hon vidtalad att sköta hemmet Långåsen i Furuberg, medan ägaren var borta för att taga ut lyssedel. Då han kom tillbaka, hade han sin fästmö med sig. Under tiden Jenny var ensam, hade hon kokat samman något trollmedel, som hon samlat ute, med kaffe. Av detta bjöd hon vid hemkomsten fästfolket, och det verkade så, att de blevo ovänner och aldrig gifta.
Husdjur.
Nötkreaturen har väl alltid varit valigt att de mjölkats och att man använt deras mjölk till föda. Dels har mjölken använts i hushållet, dels att föda upp kal- var och grisar med. Stomjöl ("mârrmjölk") har an- vänts mot kikhosta och "ont i halsen." När kon skulle mjölkas första gången så fick ingen annan än den som skulle mjölka vara i ladugården. Rakt ingen främmande person fick närvara el. ens se "mjölkbötta." Det var så farligt för att mjöl- ken skulle bli "skämd" el. att kon skulle bli då- lig att mjölka. Mjölkerskan band en trå i en nål å hängde ner i byttan, som skulle skydda mjöl- ken. Så talades det om att man högg en kniv i väggen vid fähusdörren eller högg en yxa i trös- keln som skulle sitta kvar tre dagar före kalv- -ningen / och tre dagar efter. Att sätta stål i taket var ock- så vanligt - en gammal avbruten täljkniv, lie, stäm- järn el. dyl. Ingen sålde eller lämnade ut mjölk på den tiden förrän man hade haft eldkol i henne. Det skulle inte gå bra att "trôlle på ko- ra" sedan. Nöthår har använts till spånad. Det blandades i ull och så spann man den bland- ningen till garn. Av garnet vävdes filtar, hästä täcken och klädningstyg. Jag mins att far gjorde korstecknet med handen framför hästens huvud, innan han tog ut honom ur stallet. Det var för att ingen skulle rå på att skämma honom. Så var han nog med att al- la sömmer fanns i hästskorna. När en häst skod- des så hade de gamle till bruk att göra ett kors under hoven med hammaren el. tången när skora var påsatt. Om man hjälptes åt att betsla en häst el. spänna för, så gick det inte bra un- der färden. Man skulle göra sådant ensam. Det var ett gammalt tal att man inte skulle gå över / det ställe som en häst hade vältrat sig. Man kun- de få bölder och kvisslor på kroppen eller bli sjuk på något sätt. I fähuset fanns det avbrutna knivar och liar som var uppsatta i taket el. instuckna i väggarna. Det mins jag från min barndom. Det var mest kvinn- folken som hade för sig att det fanns de som kun- de trolla och förstöra kreaturen, och så skulle de mota detta med järn och stål. Om påskaf- ton gjordes kors på fähusdörren och andra dörrar, som var stängsel för kreaturen. Det menades med detta, att inte djuren skulle bli "mostôlne" eller fördärvade på påsknatten. Om en påskkärring kom in till kreaturen, så "trôlla" hon på dem å då blev de "intnô tess" sedan. Påskkärringar- na brukade också vilja gå in i fähusen och klippa fåren, för att de skulle "ta nöttan" av dem. Men de skulle inte kunna komma genom dörren, om det var ett tjärkors på den. - Om man be- römde ett djur, så att ägaren hörde det, så fick / en ett "skitord" till svar: "Köss'a i râva." Det var för att inte det skulle bita någon trolldom på krea- turet. Det menades allt, att man skulle kunna skämma ett kräk genom att berömma det. Om "maran" kom in i fähuset och ansatte ett djur, så hängde man upp en "marbôske" över djuret.
Vallgång
Ingen viss dag på våren för kreaturens utsläppande. Man släppte dem åt skogen och de fingo sedan gå utan tillsyn. Blott en liten tid på våren "trängde man om" att valla dem. Men det var mest fåren som man vallade. Kom kre- aturen hem till kvällen, så kom de, varom inte så fick de stanna i skogen över natten. Och det var inte så få nätter de behagade stanna i skogen. De kunde gå långt in i skogen som- liga dagar. I regel visste man på ett ungefär var man hade dem gående. Man kände till skogarna den tiden. Ibland kunde de inte kom- ma förr än framåt kl. 11 och 12 på natten. Klockan 6 om aftonen var det att gå till skogen och "lete" (söka) efter kreaturen. Det kunde många gånger bli ett långt och tröttsamt sökande / Man brukade vara så glad när man fick höra bjälla. Hörde man henne långt undan, så blev man missmodig, ifall man hade sökt länge förut. Man hade ju inte annat än att "lyss" efter "bjälla". Det var att ge sig iväg att sö- ka på vinst och förlust. Man fick allt gå för- gäves mången gång. Det man kanske var mest bekymrad för var att man skulle gå vilse i skogen, som också så mången gång hän- de. Då kunde man få gå mycket längre än i vanliga fall. Och alltid gick man med den fruktan, att skogsrån skulle göra en något spratt. Alltid hade man en bjällko med i skocken hon skulle vara som vise och leda de an- dra. Till skällko utsågs den ko som var äldst och bäst att gå. När kreaturen var hemma på järdena gick man å mjölka medda. Man körde inte hem dem för så vitt att de saknade vatten / där de gingo, då fick man köre dôm te vatten. Kreaturen släpptes ut på våren, då man såg att de skulle få litet mat. Jag tjänade i en gård som heter Homslid i Hö- geruds socken, när jag var flicka. Där hade man det bruket, när man släppte ut kreaturen första gången om våren att man strök ett tjärkors på länna på var ko, så skulle man tända eld på en linnetuss och läg- ga den utanför tröskeln. Det skulle ryka duk- tigt ur den. Ju bättre det rök ju bättre ver-kan skulle det ha. Bredvid den rykande lin- netussen skulle en kniv ligga. Över det- ta skulle kreaturen drivas. Alla måste gå över den röken. De skulle vara skyddade för vargar och trolldom efter detta. Det upp- repades för var vår som kreaturen släpp- tes ut första gången. Fåren hörde jag in- te talas om, att man gjorde några konster / med. Inte annat än att man klippte dem i öronen, innan de utsläpptes, så att man skulle ha kännemärke på dem. "Pergrinusdagen" gick gårdens folk - så många som kunde gå av både stora och små - och skrek "pergrinus". Så här skrek man: "Pergrinus, du skall binda dina vargar och hundar - så långt som detta ropet höres". Därefter skrek man så mycket man orkade.
Folktro å övertro m m.
När de började att lägga in det första av säden på hösten, så fick de ej säga något, medan de "lôdde" (lada) in den första flon i bottnen av "stöe" (staen, staden) Om de inte talade något medan de lade första flon av kärvar så tog sig ej råttorna in i staen, men yttrade eller sade de något så kom råttorna in i säden, det var finnar som lärde dem detta. Stål, silverring, en silversked, en stoppnål med iträdd tråd (för att taga nålen tillbaka ifall kon fick nålen i munnen) samt en bit bröd skulle ligga i drickat som gavs kon efter det hon kalvat, allt för att förta trolldom m.m. Marelöck (av maran) av tallkvistar som knutit sig "markvistar" togs å sattes i taket i ladugården framom och över kreaturen, så var ej farligt att "maran" fick någon makt med korna. Hade man köpt en häst så, leddes den in i stugan, å fram till spisen, om de lyckades att få hästen att sätta framfötterna upp på spis- hällen, å se upp genom "ommen" så var det säkert att han trivdes bra på det nya stället. I husbehovsbränningens tid, bjöds nästan alla som kom in, på en sup. I högra handen hölls supen å i den vänstra / en brödbit som framräktes att "bita i". Något av denna "bit" gömdes och släpptes vid halsen innom linnet så den föll ner efter kroppen, det skulle vara bra mot smittsamma sjukdomar, men det gjorde ingen verkan om ej supen å brödet hölls i rätt hand. Om klockan stannar kl: 12 på Ny- årsnatten, dör der någon i huset med det första. Vid Töcksfors var en som hade byggt sig ett hus, han hade mycket brått innan han fick det försäkratt. Kl: 12 på Nyårsnatten hade klockan stannat, i huset som han byggt. dagen efter gick han på kontoret för att få påskrivet försäringspapperen, det var jemt mitt på dagen, han satte sig i en länstol och dog. När lusen kunde tala, så sa han, Ja vill hellre gå genom sju bykker än genom en bastudörr. Någon hade stulit dukar, man fick en klok gumma att söka ta reda på den (skaffa tillrätta). Hon tog ett såll, lade en vigselring, en salm- bok, å en nyckel som gått i arv i sållet. Den som hade blivit bestulen skulle hålla i sållet vilket började gå av sig sjelv, så skulle det stulna komma tillrätta å tjuven blev upptäckt. Gumman blev stämd till tinget, skulle ni ha Gudsord mor också sa domarn! Å ja, jag ä så gammal sa gumman. Ja dä är ju gammalt ni for med ock sa domarn. För barn som blivit "##gstöpta" ordinerade en norsk trollkäring att de skulle draga barnet genom tre "jôler" (tunnband) av rönn, tre torsdagskvällar efter varandra.
Svartkonst. Övertro, å trolldom, av samma berättare.
Dä va e här väst i gårn som va trollkäring. Om mesammarnatta gick ho på grannens åker å "drog dagg" mä två lakan som ho hadd ätter sä, nä ho kom hem så vre ho daggen tur lakanet å "sörpa" som ho gav koa sena. Di trodd att di tok all nötta tur åkern för hele året. Så va dä en som geck å mette i sjön här nol men allri feck han noen fesk, så en gang tala han om detta för en person, du går om "troll-Bärets" stûge, ja, gå in å gi à nô nä du går å meter, han ga à litt caffe i en strut, den gangen fick han möen fisk. De släppte en häst på en vall där de hade "drôge dagg e messammarnatt strax stöp hästen å vart ligganas som döer, di lät få motjâr älles ha han dött. / Om isen "rôttne" bort av sjön om vårn "(om den låg i mange vecker, mä "ej mängn" mä små öppningar emellan men ända "inte gjorde sä rein) så skulle dä bli dåligt bergningsväder i slått- anna å möe rôte hö. Ett "olstöl" (ordstev) var att "ätter Larsmäss mognar ingen råg, å ätter Mickelsmess (Mika- eli mognar ingen havre" Om det vid vår- frutid var en mängd långa ispiggar på takens nederkant, då betydde det att skörden växte hög och frodig under kommande sommar. Då sa att finnan (finnarna) tok var på en "dalk" (stump) av juljuset som brann unner julnatta, vid " dä löte" nä Kristus föddes, mä den smord di plogjernet nä di sätt plogen i jola först gangen om vårn