Transkriberad uppteckning

Tinglöf var väl en utav de värsta trollkarlar, som någonsin har funnits i Ekshärad. Han var urmakare egentligen, men han var allt en konstnär på andra områden också. Emellertid så gjorde han tornuret här, och när han inte fick nog mycket betalt så satte han tid med klockan, att hon inte skulle gå längre än han levde, och det gjorde hon inte hel- ler. De har allt försökt flera stycken att reparera henne, men det har inte gått. Det var en här ifrån kyrkheden, som försökte men när han kom upp där, så blev han alldeles vilsen; han plockade isär henne och satte ihop henne flera gånger, men antingen fick han några hjul för mycket eller för litet. - Men Tinglöf, det var en väldig urmakare det. Det finns många klockor i Ekshärad än i dag, som han har gjort. Han var så styv att om han kom in på ett ställe och såg på klockan och stampade i golvet och sade: "Stå", så stannade hon med detsamma. En gång när han gick över Rådasjön så kom det en och åkte släde där, men när han kom mitt emot Tinglöf, så for bägge "anringarna" (skoning- arna) av på släden på en gång. Det var nog Tinglöf, som hade ställt om det också, / men han gick i alla fall fram till den som körde och frågade om han kunde hjälpa honom: "Nej det kan du nog inte", sa han, "utan jag får väl försöka och ta mig hem så gott jag kan." - "Ja, jag skall nog se om inte jag kan hjälpa dig ändå", sa´ Tinglöf, och så tog han och vällde ihop anringarna och satte dem på mitt ute på isen. Med trolldom förstås. Men när han kunde åka på en Trästubbe ifrån Norge och hit på mindre än ett dygn, då vet man, att han inte var dålig. Han var långt inne i Norge, så att han inte på något vis skulle ha kunnat ta sig hit på ett dygn, och där slog han vad med en att han skulle vara i Ekshärad på mindre än tjugofyra timmar, men det gick ju an för honom, för han visste var han skulle få hjälp. Det var en lappgubbe, som ställde iväg honom. Han satte honom på en trästubbe och så fick han ett rep att köra med, och på det var det flera knutar, och så lärde han honom att han skulle lösa upp en knut i taget, allt eftersom han ville ha farten. Och så bar det i väg. I början gick det inte så särdeles fort men så löste han upp flera knutar och då gick det fortare och fortare och högre och högre upp i luften bar det. När han så var ungefär vid gränsen så löste han upp den sista knuten, och då bar det i väg, så att håret höll på att rasa av honom. Och hem kom han lyckligt och väl, men oväntad var han. Jag minns inte hur lång tid han hade använt, men det var jämnt ingenting, och vadet vann han.