Transkriberad uppteckning

När man skulle ut på "laksåte" (laksåte är en intressant fångstmetod, som användes nattetid. Den fiskande ger sig ut till någon holme, i vars närhet laken brukar gå till. Här hugger han ved och ordnar för natten. Ofta följas ett par åt, ty det blir långsamt att "sitta på såte" hela natten ensam. De gå ut på isen och hugga var sin lilla vak och sätta ut ett skydd åt vindsi- dan. Förr utgjordes detta av granris och kalla- des rissloa. Numera har man flyttbara golvlösa kojor att sitta i. Bredvid vaken läggas några stenar, varpå man eldar. Fis- karen sätter sig med ett ben på vardera si- dan om vaken. Naturligtvis kan han inte sitta på bara isen utan måste ha något un- / der sig. Så sänker han ner sitt försåt i vaken och kan sitta så hela natten igenom på samma plats.) - så var det mycket viktigt att man ej gjorde något buller eller oväsen sen "dags- ranna" försvunnit. Hade man inte innan dess hunnit hugga veden, så fick man allt vara utan eld, ty annars fick man ingen nattro och ingen fiskelycka. Dessutom var det viktigt med, vem man mötte, när man begav sig till sjön. Käringar var ju aldrig bra och i synnerhet en, benämnd Julle-Stina borde man noga akta sig att komma i möte med, ty hon kunde ge- nom trolldom ta bort turen. Ett mystiskt väsen, som kallades kät- ta (uttal tjätta) fanns på sjöbottnen, och råkade man komma på den platsen var det blankt omöjl. att få något. Hon dval- des merendels på samma ställe. Hade en fis- kare råkat ut för kätta på en plats det ena / året, så aktade han sig noga att komma i när- heten av denna plats, när han nästa år gick ut på laksåte. Det var ingen, som hade sett kätta, men man visste ändå, att hon hade sju huvuden. Stundom fick man hårtofsar av kätta med kro- ken upp. Fiskrarna blevo arga ibland och ville ge kätta en minnesbeta. De hängde isbilen i en tåt och sänkte ned den i vattnet och ryckte den upp och ned och voro många gånger över- tygade att de träffade något av hennes huvuden. And. Persson och hans kamrat hade en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte heller på hela natten en enda lake. De hade dem uppe på isen, men de gingo tillbaka till vaken. Det hände t.o.m. att de revo elden med sig i vaken, så att de blevo sittan- de i mörkret och fingo besväret att slå eld på / nytt. En gång skulle And. Persson och hans bror ut på fiske. Klockan 12 på natten landade de på en ö, kallad Gåsongen. Som det var så sent, vågade de inte hugga någon ved, men brodern sade: "Jag bryter väl av några kvistar". "Gör inte det," sade Anders, "för då får vi ingen fre här i natt". Emellertid gick brodern till en tall och bröt av en gren. Det small som ett skott i den tysta natten och båda blevo ängsliga till sinnet. När de hade ätit, skulle de inrätta sig för natten. Båten hade de dragit upp på land och stöttat på båda sidor, och i den lade de sig. Men, när de skulle till att somna, föll båten på ena sidan. Anders gick ur och stöttade den, varpå han lade sig igen, men detsamma upprepades gång på gång. Och inte nog med att båten ramlade, utan de hörde skrapandet utav klor på båtens utsida från för till akter. När någon av dem gick ur och gick runt båten, upphörde det, men så / fort han lade sig började det igen. De envisades i alla fall att ligga kvar och somnade slutligen trots skrapningar och oväsen, men på morgonen när de vaknade, låg allt båten på sidan och brö- derna lågo över varandra. När de sutto på "laksåte" - eller "lakskåta", som det också kallades - hände det stundom att den sju- hövdade högg fast i kroken, och då var det inte möjl. att få den loss, hur man än lirkade och drog. Då var det intet annat att göra än att fastgöra reven i "sloa" och gå bort på en stund. Vanl. gick fiskaren då till några andra, som också sutto på såta och berättade att "nu har jag fått kätta". När han sen kom tillbaka, var kroken löst. Men han måste släcka elden, innan han gick, annars släppte inte kätta. Vid notdragning hade fiskarna en lag, att den, som kom först till platsen, fick dra två kast. Det första kallades "proberkastet" och räk- / nades inte. De, som kommo senare, fick ett kast. Därför var det en fasligt kapplöpning i den ti- diga morgonen till någon lämplig notdrag- ningsplats. Hade en fiskare dag efter dag, kanske en hel vecka, dragit not utan att få något, var det klart, att någon illasin- nad person "förgjort" hans garn. Då var intet annat att göra än att fara i land och slå eld, taga upp noten och kasta eld genom "påsen". Sen var det onda borta. Så berättar min sagesman om två fiskare som varit ute för att få sin not "förgjord". Den äldre av dem föreslog då att de skulle "dra varme genôm pôsen", vilket också skedde, fast den yngre ställde sig skeptisk. De foro sen till en annan plats och drogo ett kast. Där fingo de "e koruke" i noten. "Ser i far, det hjälpte allt, te å dra varme genôm pô- sen", sade den yngre. Den gamle blev förgrym- mad över så hädiskt tal. "Ja ska vise dej, att dä / hjälper," sade han. Så foro det åter till en annan plats och drogo ett kast och noten blev alldeles full av fisk. en gång trotsat förbudet och fört väsen efter den tillåtna tiden. Men så fingo de inte helvar på hela natten en enda lake. De hade dem uppe