Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en ”trôllpôs” i huset om en skulle ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knutar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Svartkonst
Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder ur en snara. Det var för en trollkarl som hette Palin. Han blev alldeles vild för detta å så tog han fatt på pojken. Han kom inte från honom förrän han hade bekänt. ”Här har du kräket”, sade pojkens mor å kastade tjädern efter Palin. Men strax därefter så blev pojken vansinnig. Det var Palin som trollade på honom, så att han miste förståndet. Å han fick det aldrig tillbaka. En annan gång så var Palin till Dalarna. När han körde hem på natten så träffade han på elakt folk efter vägen. De skulle slå honom. Men folk påstod att när de kom hem så var de alldeles svetta, å de kom inte ifrån detta på en lång tid. Hur han gjorde vet jag inte, men det var förskräckligt att råka ut för den gubben. En gång så trodde han att bror hans hade varit å stulit en orre. Å då gick han å skulle ta hämnd på honom å göra honom vansinnig. Men brodern hade inte stulit orren å då bet inte trolldomen på honom. Men en dotter till Palin blev vansinnig. Å hon blev aldrig bra. Om Palin ville göra en hare, så gjorde han det. Han fick haren att hoppa som han ville. Palin hade svartkonstbok. Det var en som hade sett den. Det var svarta permar på den å stora röda bokstäver inuti. Han skulle ha den gömd, för det var ingen annan än han som kunde ha den. Den onde vakade över boken. Den som skulle ha en sådan bok skulle skriva namnet sitt i den, annars var hon inte till någon nytta för den som hade henne. Men när en hade skrivit i den så kunde en inte frälsa sig från den onde. Palin kunde binda tjuvar. En gång så hade han ett lass med havre å skulle köra uppåt landet. På natten så var det en som kom å skulle ta en säck. Men som han fick tag i säcken, så fick han stå till morgonen. Han trollade fast tjuven. Dyvelstreck, ben från kyrkogården, blod begagnades, när de skulle trôll. Men de skulle kunna läsa det som skulle vara till.
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkramad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojke där som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt och när han kom in så var han dålig. Då tog mor hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog hon några trådändar och snodde ihop till ett nystan och sen tände hon eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid halsen och där släppte hon ner nystet så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog hon upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde hon att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för ”jordsög” och för att barnen skulle bli bra när de hade fått den så skulle de jorddraga dem men hur de bar sig åt då det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i botten just i strandlinjen för att binda Näcken så att han inte kunde göra dem något ont. När de skulle bada småbarn inne så lade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på. ”Jo” sa hon, ”det vet jag, för jag har varit med om det förr”. ”Nej mor”, sa Rådman, ”ni har allt dåligt blod, som orsakar det där”. Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de ”stämde blod” och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde läsa bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Häxor och trollkarlar
En trollgubbe hette Blåsman. Han hade ”gammel-Erik” till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: ”Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här.” Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck ”gammel-Erik” efter hästen, det var inte mer med det. Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkäringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle bli ett fint djur. Ben tog de med sig från kyrkogården. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trolla med. Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hittade vi ”trollpôser” under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen. Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skjuta på, så sköt en inte bom sedan. Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra. Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. Han skulle ha svartkonstbok. När han skulle till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit, så hade det inte gått att göra sig fri från honom. När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften. Kvicksilver bruka di allt my å ha mot trolldom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den har han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.
Vallgång
Jag hörde de gamle tala om, att man för läng- re sen i tiden släppte ut kreaturen, så att de gingo vilt på skogen. Samtliga bönder i gården betade i skogen. Men en vallpojk var med för varje ko- skock. Någon enstaka bonde hade inhägnat be- teshag. Om våren vallade man fåren fjorton dagar eller tre veckors tid, innan man fick "skygårdar- na" lagade. Men sedan släpptes de utan till- syn. Man skulle ha rönn till vispändler på kalvar. Det skulle vara så nyttigt. Det var alltid van- ligt på våren att man gick och letade efter rönnevejer, som man skulle vrida till spänd- ler. Den 16 maj gick ungdomen efter gårdens rå och / skrek "Pergrinus". Man skrek så här: "Pergri- nus är du härinne så skall du härut. När de mötte andra gårdars folk "nol i skogen" så blev det kalas. I samma sällskap som denna gårdens folk (N. Fjäll) gick även folket från granngården Skjutsbol. Man förde myc- ket "väsen" på den färden, skrek, hojtade och sköt med bösser. På Jömberget möttes de av andra och där eldade man och hade ka- las. Då kom brännvinsflaskan upp ur fic- kan, och man bjöd varandra "till bästa". Fåren gick på skogen hela sommaren. På mid- sommar tog man hem dem och klippte dem, sedan släpptes de tillbaka "på skogen". Innan man släppte ut fåren band man små rönnspeter på dem. Somliga "stampade" tre hål i öronen på dem, andra band fast ulltrådar på dem och en del brände mär- ken i deras horn. Man brände in bokstäver. Hålen som brändes in skulle vara på / vänstra sidan el. vänstra örat. Somliga tecken skul- le skydda för trolldom och andra skulle va- ra igenkänningsmärken. När en ko hade kalvat, det mins jag också, så skulle hon dricka över en kniv. Den kniven skul- le sedan huggas in i taket över kon. Då kan- ske den fick sitta till nästa gång kon kal- vade.
häxor och trollkarlar.
Här trodde folk att finnarna kunde mer än andra. Det var finnar som gick omkring å tiggde. Dessa var folk rädda för, för om de in- te fick som de ville, så trollade de på dju- ren eller folket. Di kunde trolla så inte folk fick hårstrå kvar på huvudet. På finnsko- gen var det mycken trolldom, å där bodde finnarna. Mattes i Glavsnäs var den värsta av dem. Till honom var folk, när de ville ha reda på sådana som hade stulit. Han kunde stämma blod å många andra konster. Men han var i förbund med den onde, så det var av honom han fick hjälp. Finnarna skrämde folk med denna trolldomen. Det var "ont väsen" i "värvirveln". Den skulle en / hålla sig undan, om det skulle gå bra för en. Om en hade en kniv, så skulle en kasta den över sig, när värvilveln kom. Det var en gam- mal gubbe i Liane som lade järnskrot på höhässjorna å skylarna för att inte värvirveln skulle kunna ta det med upp i vädret. Det fanns käringar här på finnskogen som satt hemma å tog mjölken från andra. De mjöl- kade i strumpeband. Det talet gick om dem. Det var på ett ställe som inte kvarnen fick vara i fred om påsknatten. Om påskmorgonen så var hon nedbrunnen. Di byggde upp henne igen. Så gick bonden dit en påskkväll å lade sig i vi- an å vaka. När det led på kvällen, så blev det full kvarnen i käringar. De hade knyten å skrin å kaffekokare med sig. Själva Belsebub kom å satte sig vid en vägg. Då kom han i dis- pyt med en käring. Å de blev högljuda. Då skulle han smyga sig litet framåt, så att han skulle se bättre, men då böjde han sig / för långt, så att vian föll ned, å han blev lig- gande på golvet. Då var de borta som ett vär. Det syntes inte likt till dem. Mormor talade också om att det var en "påsk- käring" som skulle smyga sig iväg å fara till Blåkulla. När karln hennes kom hem, så fick han se ett halmkärv i sängen. Det skulle föreställa att det var käringen hans. Men hon hade inte orkat vända bort ögonen på honom utan han såg det såsom det var.
Häxor och trollkarlar.
Det var en gubbe i Kärnberg som "städde björn". Han "städde björnen" på sina egna kreatur, för han hade bli- vit narrad av vallpojken, som sade att det var an- dras kreatur som betade på myren. Björnen kom å slog ihjäl alla kor när som på en. Se'n sprutade han blod över hela myren. Pojken blev rädd, så han hoppade upp på en hög sten. Björnen ville inte åt honom, men björnen sprutade blod på ho- nom. Så hörde jag de gamle tala om. Det var allt allmänt trott att finnarna kunde mer än andra. Älvdalingarna hade för sig att allt ont kom från finnskogarna här. Det blev mycket ont på så vis. Ännu i dag så är det inte fritt än att åtminstone äldre folk ner i Älvda- len tror oss om att kunna trolla. Det har / aldrig varit riktigt bra förhållande mellan älv- dalingarna och oss som bott på finnskogarna. Mest troddes finnarna om ont. Många gånger var de tvungna att värja sig med det talet, att de kunde trolla. Men det var mest "strykfinnar" som gick å bar sig dumt åt, så fick bofasta fin- nar ont av det också. "Vervelvinden" troddes vara farlig. I den hade folk lagt all slags smörja, sjukdomar och trolldom. Om en fick se en "vervel" komma dansande så skulle en spotta tre gånger, men en skulle akta sig att kasta något i den. Jag har inte hört annat än att det fanns käringar som hade "puke". Den gick i andras ladugårdar å drog hem mjölk. V i Tokärnsberg bodde en käring som kärnade till sig smör, när hon tog kärnan å gick ut med å läste åt alla fyra väderstrecken, så ritade hon fyra vägar från kärnan. När hon se'n kärnade så fick hon full kär- nan i smör. – Om påskkvällen var det vanligt / att det skulle skjutas. Å de hettes det att en skul- le ut å skjuta "påskkäringar". Men jag hörde in- te talas om att någon påskkäring blev träffad. När påskkäringen for till "Blåkulla" så var hon till kyrktornet å tog malm av klockan. Innan hon for så läste hon: "Här skall jag upp å här skall jag ut fort skall du hjälpa mig ut till Blåkulla skall jag till slut.
Husdjur
Uppfödningen. Allmänna iakttagelser. Både nötkreatur och hästar har mjölkats, men mjölk från en 'mârr' har inte använts annat än till medicin för kikhosta. När kon skulle mjölkas efter kalvning- en, så skulle det vara en nål i spannet för att inte någon trollkäring skulle kunna ta mjölken till sig. Så har jag hört omtalas från de gamle här. Så länge hon inte var 'ren' så skulle en bara få gå i dörren för det all- ra nödvändigaste. Det var inte bra om det kom för myc- ken luft in i lagården då. De hade just ingen mjölk att sälja förr i världen. Grannarna 'bytte' mjölk med varandra. Men det gick inte an att lämna bort en mjölk flaska med mindre än att man haft eld i den, eljest kunde korna sluta att mjölka. Onda makter / kunde få makt med kreaturen. Smöret, när det var färdigt, brukade de göra ett kors i det för att inte det skulle bli borttrollat. Nöthår har använts till spånad. De blandade nöthår i ull å spann å vävde till hästfiltar och dyl. Blandade även nöthår i sådana kläder som de skulle slita på mycket. Bara en skulle betsla å spänna för hästen. Var de två kunde det lätt bli en olycka. Det hade funnits käringar i mina föräldrars tid som hade kunna 'ta kraften' från djuren. När en ko inte ville äta utan magrade, så var det någon som hade 'mostôle' henne. Det skulle ske genom trolldom. Farligt om en sådan käring kom i närheten av kreaturen. Stall å lagård. Man hade knivar å avbrutna liar i taket å kors på fähusdörren för att inte kreaturen skulle bli 'mostôl- ne'. Det har hängt i tills på senare år att man inte så gärna har velat släppa främmande in i lagården el. stallarna. Djuren kunde mista trivseln. Betesgången. Ingen viss dag på våren som jag mins. Kreaturen släpp- tes ut när fodret var slut eller då det började på att / grönska på backen. Fåren släpptes ut så tidigt att man fick bära dem över snöfläckarna. Stål lades under trös- keln, som de skulle gå över för att inte någon ond makt i skogen skulle få makt med dem. Det skulle vara egg- järn. Avel. Inte bra om man mötte fruntimmer när man skulle fa- ra till tjur med en ko.
Märkesdagar
Årets första Märkesdag efter jul Kyndelsmessa ifrån den dagen skulle solen börja råda och därav sägen att om det dryper från Kyrktaket under mässan så mycket som en höna behöfver dricka så bliver god mjölksommar D.v.s. bra bete för kreaturen därefter Sigfrid. kallades här (rask siffri) från den dagen började rask, D.v.s. smuts av hvarjehanda slag att fräta sig ned i snön. Skulle rasken börja fräta före sigfrid betyder det kall vår. Som första vårdag räknades Mattias (Mattesmäss) härav Mattes med sitt blida skägg lockar barnen utom vägg och gjer dem ost och kaka eller Mattes med sitt kalla skinn föser barnen in Den 22 Februari skulle den svåraste vintren vara öfver man kallade här den dagen för (Petter Katt) Petr Kathed Av fastan kunde min sagesman ej erinra sig men Korvmåndag skulle man äta blodpalt och doppa den i hembrändt / Några bestämda regler för hvad man under fastan fick förtära kunde min sagesman icke erinra sig gifvetvis måste man tillgripa hvad som fans ty så fattig som trakten här var sa var ej mycket att välja på Snöade det den 9 mars 40 martyrer så skulle det snöa 40 dagar till innan snön smalt bort. Under Påskan som var den farligaste tiden for trolldom skulle man begagna sig av allehanda försiktighetsåtgärder förutom att man gjora tjärkors öfver dörrar och i synnerhet i ladugården så skulle man äfven lägga en psalmbok i fönstret till ladugården. Sednare kom järnnätterna om de icke voro kalla eller frös ut som man sade så skulle de i stället frysa på sommaren innan skörden blef mogen. Korsmäss skulle bjellrorna sättas på antingen marken var bar eller ej. Den 18 maj borde rågen gå i ax ty om Erik gjer ax så gjer Lars kaka om det regnar på Sjusovaredagen så skall det regna på de 7 påföljande veckorna Då orren först låter höra sig på eftersommaren derifrån får man räkna 7 veckor till första snön kommer
Finnar
Emellan svenskar och finnar var det alltid vänskap förr. Svenskarna betraktade finnarna som fågelfria och behandlade dem därefter. En gång var det några svenskar som sköt ner några finnar i de östra Ekshäradsskogarna. De gjorde det på ett mycket fegt sätt för först sällskapade de med dem vid lägerelden och sedan när finnarna trodde att de var säkra sköt de ner dem. Svenskarna fick litet böter sedan men om en finne stal ett rovdjursskinn eller något sådant fick han mycket högre straff. Det bästa skyddet som finnarna hade var deras trollkunnighet. Om en svensk förbröt sig emot en finne så hade finnen makt att sätta sjukdom eller sådant på den andre eller hans djur. Mest var det väl husdjuren som finnarna förtrollade. Jag tror aldrig jag har hört talas om att de har gjort någon människa något ont. Därför så blev finnarna för det mesta väl undfägnade när de kom ner till bygden. Då bullade bergsmans- och bondmororna upp det bästa de hade för att inte finnarna skulle få någon anledning att förgöra kreaturen för dem. Det troddes allmänt att finnarna stod i något slags förbund med djävulen och det var det som gav dem makt. Det var nog en del finnar som blev straffade på tinget för att de hade utfört ”djävulens konster” men det var väl inte senare än på 1700-talet. Men jag vet att så sent som i min barndom var det nog en del som trodde på det. Ett sätt som finnarna hade och som de kunde förstöra kreatur med var att stämma björn. De hade makt över björnen så att de kunde få honom att slå just det djur som de ville. När en björn blev stämd så glömde han bort all försiktighet och rusade in i hjorden även om den var framme vid gårdarna och brydde sig inte om några djur alls annat än det som han var stämd på. Det var för det mesta kor som björnen blev stämd på. De hade visst någon tro på också att inte en stämd björn kunde skjutas på vanligt sätt. För övrigt så brukade folk förr sätta all slags trolldom i samband med finnarna. Och de kloka gubbarna och gummorna som kunde bota sjukdomar brukade också vara utav finnsläkt.
Blodet och dess användning
De tog alltid vara på blodet när de slaktade och det gör de väl än idag. Svinblodet satte de mest värde på. Förr använde de inte så många sorters blodmat som nu, utan det var mest paltbröd. Det bakade de som vanligt bröd och gömde. Då de använde det var det som sten och då kokade de det i vatten. De brukade slå åder mycket förr. Ibland blir en del av blodet tjockt och svart och det är inte nyttigt utan när de fick så slog de åder och tappade ur tills det blev tunt och rött det som var kvar. Det var en gubbe i Tönnet som brukade slå åder på sig ibland. Då tog han och slog åder på överarmen och så satte han munnen för och drack upp det så länge han kunde få något. Annars var det alltid vanligt att de drack blod t.ex. när de hade skjutit en älg. De trodde visst att de skulle få bättre jaktlycka då, men annars är det ju inte underligt att de drack blodet när de hade sprungit länge och var uttröttade. Om de skulle sätta skott eller så på någon så redde de sig med hår, naglar och trådar ur kläderna men om de fick blod utav den som de ville trolla på så var det ändå mycket säkrare. Om man tyckte om någon som inte brydde sig om en, så kunde man vända kärleken till sig genom att ta tre droppar blod ur vänstra namnlösen (pekfingret) och ställa så att den andra fick dricka det. Det kunde ju gå genom att ha det i kaffe eller så. Nog har jag hört om att blod efter trollkäringar skulle vara nyttigt att ha till trolldom, men jag vet inte hur de använde det. När de skulle svära sig under djävulen så fick de skriva kontrakt med honom och där lovade de att han skulle få ta dem efter döden om han bara hjälpte dem medan de levde så att de lyckades i allt vad de gjorde. Och så skulle de sätta namnet under, men det dugde inte med bläck utan det skulle vara blod och vänstra namnlösen. Och när det var underskrivet så skulle de gå en ed. Då skulle den som svar ha ett svart kläde för ansiktet och så var det en som förestavade eden. Det skulle vara en som hade svurit sig under djävulen förut som gjorde det. Eden hade samma innehåll som kontraktet. När det var färdigt så hade de makt att uträtta allt både ont och gott i djävulens namn. Men den som hade svurit sig under djävulen miste sin skugga. Den tog han i pant.
Tro, sed, sägner samt sagor.
Folktro och folkseder. Småbarn var mycket utsatta för troll- dom, särskilt innan de "kristnats". För den skull borde alltid en silverpenning insys i lindan och en nål eller dylikt fästas i mössan. Om man haft besök av någon trollkäring eller någon, som man var osams med, var det säk- rast att springa ut efter den besökande med en eldbrand, dennes trollkonster blevo då utan verkan. Då en ko kalvat skulle en kniv läggas i det första "varmt" man gav henne att dricka, och då hon mjölkades första gången efter kalvningen skulle en nål vara fästad vid örat på "kôlla". Mjölken fick ej heller bäras under bar himmel, därför lades en duk över då den bars från ladugården in i köket. När korna släpptes ut på våren skulle några "tjärtullar" ligga vid dörrtröskeln. Ett slags gul svamp, som brukar bildas på murknande trä, var farlig, särskilt om den visade sig i ladu- gården. Den kallades "pukharsdyyng" och borde under uttalande av besvärjelser piskas med ris, och detta sedan uppbrännas, om dess ödesdigra egenskaper skulle försvinna. De fruktade trollkäringarna kunde ej blott sätta sjukdom på människor och djur utan även bota sådan. De synliga hjälp- medlen vid sådana tillfällen voro vanligen mycket enkla, sålunda använde en troll- / käring, som skulle bota en sjuk gris, endast en kopp, litet skrädmjöl och en täljkniv. Kni- ven måste vara sådan att knivstålet gick ige- nom hela skaftet. Då grisen skulle kureras hölls kniven upp och nedvänd över grisen, under det att käringen mumlade konstiga ord. I en gård i Kärne var en ko sjuk. En "käramor", som ansågs läkekunnig, tillkallades. Ditkommen begärde hon en kniv och litet deg. Husmodern förstod då att det var trolldom med i spelet och följde därför ej med "käramor" till ladugården. Kon lär ha botats på så sätt, att gumman med kniven gjort ett litet snitt i kons svans och härur tagit tre droppar blod. Dessa uppsamlades i deg- biten, och denna gavs åt kon. Därmed må vara hur som helst, hon blev från den dagen frisk. Stulna och igenstulna föremål var också utmärkta botemedel för husdju- rens åkommor. En gång hade klockarmor i Kärne mist ett linne och "Elsa" misstänk- tes för stölden. Elsa bodde då i Gersby skolhus, och när klockare Larsson en gång höll skola där, såg han det försvunna plag- get bland Elsas tvättkläder. Då Elsa en gång var borta gick klockaren in i hennes bostad och "stal igen" linnet. Detta använ- des sedan i klockargården rätt långt fram i tiden att giva sjuka djur remsor utav. Och ändå var kloc- karen en stor fiende till trolldom och vid- skepelse. Om grannarna voro onda och avund- sjuka, kunde de, med en kunnig persons / bistånd, skicka trollskott på kreaturen. Ett sådant gick hur lång väg som helst och utestängdes ej av varken sten- eller träväggar. I Olle-Osch-gården i Kärne hade en kalv "stendött". Då man drog av skinnet, som var fullkomligt helt, och öppnade kalven, fanns invid hjärtat en stor klump bestå- ende av hår, beck, hyskor och hakar m.m. Alltså ett trollskott. Den förutnämnda "käramor" i Kärne brukade även företaga Blåkullafärder. En påskkväll då "Ola i Jonsbol" skulle gå bort med påskbrev, fick han se henne utrustad för resan "väst i môôsen". Hon lovade honom då, att om han talade om vad han sett för någon, skulle det gå honom illa. Emellertid torde det ej ha varit alldeles helt med hans tystnad, och han hade allt sedan dess en svår sjukdom, som han fick dragas med hela livet. Ville man gå händelserna i förväg och utforska, vem som skulle bli ens tillkom- mande, fanns många sätt att välja på. Flic- korna brukade ofta koka "drömgröt". De skulle då vara tre tillsammans och ganska lätt klädda, alla tre skulle koka gröten och ingen fick varken då eller under ätandet tala eller skratta. Gröten bestod av tre skedar vatten, tre skedar mjöl och tre skedar salt. Följande natt skulle de då dröm- ma om sin blivande man. Ett annat sätt var också bra: Tre personer skulle tre torsdagsnätter å rad plocka "kaser" på ett ställe där ingen förut plockat sådana och sedan bränna upp "kaserna" tillsammans, / allt under tystnad och utan att skratta. Efter tred- je kasplockningen hade man utsikt att se dunk- let över framtida öden skingrat. Ett tredje, mycket använt medel med samma resultat var blomsterplockning på midsommar- natten. Tre personer skulle då plocka nio sorters blommor på ett ställe, där de aldrig plockat blom- mor förr och sedan sova på ett ställe, där de aldrig sovit förut. En omtänksam husmoder höll sig också ute midsommarnatten, fastän i mindre romantiskt syfte. Hon band då ett lakan om ena foten och gick, med detta släpande efter sig, över grannarnas ägor. Den dagg, som samlades i lakanet vreds sedan noga ur och gavs åt korna. Dessa skulle då ge god avkastning under året. För länge sedan bodde i Åmberg en hand- lande, som var rysligt snål. Han spädde ut och förfalskade och ockrade så mycket han nånsin kunde. Så en dag fick han en otrevlig kund, den onde själv. När han väl kom dit var det inte möjligt att få honom till att avlägsna sig. Slutligen måste pastor Skånberg tillkallas och han borrade ett hål i en fönsterruta. Genom detta hål fick den onde sedan krypa ut. På "Öster Hea" i Åmberg fanns också en gång en mycket snål gubbe. När han sålde spann- mål använde han en fjärding, som hade en lös botten inuti, över den riktiga bottnen. / Köparen fick på så sätt mindre spannmål än han skulle ha haft. En gång kom den onde själv och bad att få köpa spannmål. "Men då vill ja ha ur den fjärdingen, som har två bottnar". Så slog sig den onde ned vid spisen och där satt han, trots alla försök att få honom där- ifrån. Omsider hämtade man prästen, som skulle "läsa ut" den fruktade gästen. När det blev denne för hett om öronen gick han ut och satte sig på den stora stenen öster om byggningen. Där syns alltsedan märken i stenen efter honom. Nedanför Ransäters station fanns förr i världen en liten sjö: Abbortjärn. Några Ruds- torpsgubbar kommo överens om att försöka låta sjön rinna ut i älven för att därigenom skaffa sig fin åkerjord. De grävde och grävde, men sjön gick inte. Då kom en finnkäring och trollade åt dem, så att sjön gick med väldig fart. Då bildades de stora Kanalbankarna och sandgrundet i Älven nedanför Ransäters kyrka. När sjön blev tom, sprang sjöråa till en liten sjöhåla i närheten: Totjärn. Finngumman tyckte emellertid att hon fått för litet betalt av gubbarna och trolla- de därför på dem så att de snart dogo. (Eller drabbades de månne av den hemlösa sjöråns hämnd?) Inföding.
Hur de fick sin vetenskap med trolldom
De skulle gå och ställa sig i en korsväg mitt på en långfredag. Då vet man väl det är bittida så snön är kvar på marken. Då skall det kom- ma en vit orm. Om de kan få tag på honom - men det är inte lätt förstås - skall de lägga honom i en gryta och koka på honom, och den förste, som lyfter på locket och andas i sig ången, blir klok. De berättar, att det var en gumma, som fick tag på den vita ormen och hade honom i grytan. Hon sade åt flickan sin: "Nu får du inte röra grytan", men hon gjorde det ändå, medan gumman var åt lagår'n. Sedan gick flickan efter åt lagår'n. Rätt som hon stod där, sade hon: "Den där koa får en svartrosig kalv". Men då blev käringen vred och sade: "Nu har du tittat i grytan". Och flickan / talade om, hur många fönster det var på kungens hus med mera. Men käringen fick ingenting.