Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen.
När de låg ute och kola i skogen, så väckte skogsråa dem, och knacka på dörren till kolkojan ö sa': "*** på mila!" Men de skulle vara sams med henne för att bli väckta så, annars väckte hon inte, utan milan fick brinna upp. Vände skogsråa ryggen till, så såg den ut som ett urgravet baketråg.
Skogsväsen
Jag var inte längre från skogsråa än härifrån o te vägga (inne i ett ganska litet rum). Hon hade som en grå kappa på sig, och så hade hon ljusa ögon, alldeles som silver. Vi var två pojkar, o vi hoa åt henne först, då sa hon grovt: "Vänta lite!" Vi förstod först inte vad det var, men så kom hon närmare, men då blev jag alldeles som bedövad. Andra gången hon talade hade hon som en fin fruntimmersröst. Hon kom alldeles som ur en avgrund. Hon hade något om livet också, men jag hann ej se efter, ty han, som var / med, började springa, och jag måste följa med. Han blev sjuk efter detta. Det var ett par som var ute på tjäderlek, de hade gjort en eld, o det levde så i elden, kasta itu hele varmen. Men en av dessa sköt rakt in i elden, då jämra det sig ett tag, å sen blev det tyst. Det var allt skogsråa det. Gubben, som sköt, var av äkta finneslag.
kloka
Dä va en gôbbe di kalla för Gädden, som bodde ett stöcke frå Kyrkebyn, den samme gôbben som va god vän mä skogsråa. Han hade också fått läre sej å bote sjuke djur tå henne. Han geck ur den ene gården å te den andre å botte djur. Han skämde ett djur å så botte han ett ane. Så trodde somme att han gjorde. En- same skulle han vare, när han botte. Men nôn hade smöge sej te å sett valles han gjorde. Han hade en tälgkniv å den skar han i svansen mä, sen tog han dä blo- ge på e trase, å den tog han mä sej därifrå. Tang- lingen på kniven skulle gå rätt igenom skafte, annars va han inte dugli.
skogsväsen.
”Skogsråa” såg di när di var i skogen. Här väst i skogen, sjöng hon om kvällarna så det gav eko. Då var det inte roligt att vara i skogen, för då kunde en gå vilse. När di hade miler där så var hon framme, å tog neste från dem. Min morbror hade varit ute för det. Det var en kväll som han var vid milan, å maten hade han i ku- ja. När han gick från milan, så hörde han att det braka te i buskarna invid där. Då fick han se ett kvinnfolk som skymta. Hon hade som grön mossa på ryggen. På huvudet hade hon ett vitt kläde. När han kom in i kujan, så fick han se att maten var borta. Men efter den dagen så tog han å sådde frö runt kujan. Vad det var för frö vet jag inte. Sen kom hon inte mer. / Men mor tala om, att det var en som fick onger med en ”skogsrå”. Det gick så långt att hon ha- de fått makt över honom. Han höll på att kola i samma skog i flera år, å det blev den ena ungen efter den andra. Men till slut så tyckte han allt att det var konstigt. Då bad han, att han skulle få gå hem, en gång å häl- sa på. Det skulle han få, men när han kom tillbaka så skulle han packa tre gånger i en tall, innan han gick fram till milan. När han kom till tallen så bryde han sig in- te om detta utan han gick. Då fick han se ett kvinnfolk, som hade så lång näsa, så hon begagna den till krok. Rompa skvätta hon vatten med å släckte kolen, å händer- na hade hon till hacka. Då blev han rädd. Men så fort hon fick se honom, så blev hon som förut. Han undra över hur han skulle bli av med henne. Så träffa han en klok gubbe, å då fråga han denne valles han skulle / bära sig åt, så att han skulle komma från denne skogråa. Då blev han lärd att han skulle spänna hästen för en kolryss så skul- le han fara ut på en sjö med dem. Det gjorde han. När han kom ut på sjön så kom det en skock med varger. Då var han kvick att spänna från hästen å så satte han sig på ryggen på den å red. Vargarna tog då skogråa å ongarne å rev sönder å åt upp. Om en gick vilse, så hade en ”skogråa” med sig. Det var inte många som fick se henne.
Skogsväsen
Ortens namn på skogsrået: skogsrå, skogs- jungfru. Hon skulle vara så grann. Det var ett kvinnfolk med grant hår. Men hon hade rompe mellan benen. Det var en inspektor på Adolfsfors bruk som var så grön att vilja jaga. En lördag gick han åt skogen för att jaga. Han kom inte den dagen och inte dagen därpå, men när det led på måndag, så kom han. Han ha- de fått upp hare. Den fick han följe till Rånaberget. När han kom på det berget träf- fa han ett grant fruntimmer. Hon ville att han skulle ha henne. Då skulle han få skjuta så många harer han ville. Hon släppte honom inte förrän på måndag. / Innan hon släppte honom, så fick han en kyss på käken av henne. Det blev ett sår på käken. Det ville inte gro på länge. Han var velig länge efteråt. Om en kom att komma henne för nära el. om hon fick veta namnet, så fick hon makt över en. Hon gjorde djur och skicka ut. Om en råka att skjuta ett sådant så var det inte annat än fållen, när en kom att se efter. Om en gick vilse, så skulle en vränga ett plagg en hade på sig, för då hade hon inte makt med en.
Skogsväsen
Mormor berättade, att di bruka fälle grove trä i skogen på våren, sen klöv di disse i sex klôf- ter. Dette när dä va brist på slan. För dä meste va di allti två, när di klöv, men så va dä en gôbbe som skulle vare mer modi än di andre så han geck ensam. Han svor på att han inte va rädd. Räss som han stog där så trädde skog- råa fram å ba' att ho skulle få hjälpe honom. Han va inte vidare trakterad å dette, men han vå- ga inte heller neke. Dä geck mä liv å lust. Ba- re dä ble e litta spräcke, så tog ho mä bäg- ge hännera å drog isär stockera. Men te slute så ble ho närgånga. Då fann han på å fällde e tämligen grov slan å gjorde en grov kil å slog i den lite framom. När ho hade stôcke den ene hanna i sprôcka så passa han på / å slog ur kil, så att hennas han ble set- tane i stocken. Sen sprang han sin väg. Dä ä en skog som ligger mella Kättelsbyn å No- rane. Där hade di en rackare te skogsrå som förde dom vilse. Kom di vilse där om kväll så kom di alldri lôss förr än sola hade gått ôpp på môran. Dä va like för både folk å fä. Kom in- te kora hem te kväl, så kom di inte te re- da förr än sola hade gått ôpp. Dä va alldri lönt å lete ätter dom. Ingen våga heller gå. Den siste som skogråa gjorde ve på den sko- gen va mellan 1892-94. Di va flere i sällskap å va te Ökne i Gillberga ätter julbrännvin. På hemvägen lånbytte di häster. Men så geck fim- merstånga ur för den ene. Den bonden tog hästen för en annan å körde hem. Dette va ve Kättilsbyn, där di hade vôre inne å fått en halv. I alle fall så ble denne karn ätter där å han kom å vägen å in i skogen. Där ble han gående och fick stanna där. Han skrek, å folk hörde honom, å / han va tvången te å höre dom, för dä va allde- les i närheta te folk. Han hade rulla sej på backen. När folk kom te stäss så sa di: "Se va skogsråa ha hantera honom". Dä va inte nô ane än skogsråa, som hade gjort å mä honom. Så trodde å tänkte folk. Skogsråa va vacker, sjöng grannt, änne 'lilla' som di gamle sa. "Ho lilla så vackert." Olika benämningar på henne: "Skogsrået", "skogs- frun", "skogs-Kari".
Skogsväsen
"Skogsråa" var inte lik sig jämt. Ibland kunde hon skapa sig till björn. Om en sköt på den björ- nen så bet inte kulan. Men hon ville helst hålla sig som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så var hon inte grann, för hon ha- de rompa som en ko. En lång, smal rompa hade hon. - Far låg i skogen på fågellek. Han låg å väntade i en säterstuga. Han hade ställt bössan utanför. Han hade somnat. Men han vaknade, för det slog på dörren. När han kom ut, så fick han se att det var fullt med fågel runt om stugan. Han tog bössan å skul- le skjuta. Men han fick inte skottet att smäl- la. Han försökte, men det gick inte. Till slut så kom det så mycken fågel, så / han blev rädd. De kom alldeles inpå honom. Så var det en stor svart fågel som satt i ett träd. Far höll på att inte komma in i stugan, men när han hade kommit in, så läste han Fader vår baklänges, men då blev det alldeles borta. - Om en gick vilse, så skulle en ta av sig något av kläderna å vränga.
Skogsråa jagas, skogsväsen
Jag hörde ofta berätte om nô kônstit ätter vägen som går över den store skogen mella Borgvik å Högsäter i Gill- berga. Å de va på den tia när di börja å skjusse möcke den vägen. Månge hörde e slags skall, som iblan kunne följe dôm flere kilometer utan att di såg nô kônstit. Men iblan kunne di få se två svarte hunner komme drivene mä e förfärli fart å alldeles som di skulle drive nônting. Di såg allri ôt den som körde utan bare drev. Di hade dä för sej disse gamle, som hade vore ut för skalla, att de va nôn som jaga skogsråa. Men ja hörde allri, att di hade nô särskelt namn på dette.
Skogsväsen.
Det talade far om så många gånger att skogråa var med, när de kolade. Då kom hon och knacka- de på kujdörren ibland om nätterna. Var det något fel med milan så kom hon och knackade. Det var en som höll på att kola. Han blev sams med skogråa, så att han kom att gifta sig med henne. Hon var när honom i skogen och hjälpte honom med milan. När han gick hem från skogen och skulle gå tillbaka, så skulle han gå förbi en stor tall. Den skulle han slå tre slag i, innan han gick förbi. Det ha- de han lovat henne. Det gick länge. Men så tyckte han att det var konstigt att han skulle slå i denna tallen för var gång. En gång gick han förbi och bryde sig inte om att slå i tallen. När han kom fram till milan, så fick han se en anskrämligt stygg käring som / hade vatten i en gryta och höll på att släcka mi- lan. Hon hade rompa. Den doppade och i vattnet och stänkte över milan. Då fick han se att det var själ- vaste skogsråa, som han hade varit i lag med. Det var farligt att gå ensam i skogen, för hon kunde förvilla en så att en fick gå där.
Sägen.
En skogsrås jordafärd Det var en bonde som kom ridande från Karlstad. Han var från Bryngelserud och måste på hemvägen rida över den dystra Sörmonskogen. När han kom till ett ställe som kallas ******* kom det en fin dam och sprang bredvid hästen och ropade: Jag vill! Jag vill! Men bonden anade oråd så han svarade inte utan betraktade henne noga. Då han fick se att hon hade en lång hästsvans sköd han på henne, så att hon föll ihop och tog henne med sig hem. Geväred hade varid laddat med mässingkula. När så mannen kom hem utan att yttra ett enda ord blev hustrun mycket förvånad hon fick i vanliga fall alltid / gåt ut för att taga emot hästen, men var den redan osadlad och insadd i stallet. Hon gick då ut för att se efter vad det kunde vara och hittade då något som liknande ett skinn med ben som skramlade inuti. Följande dag inbjöd bonden alla sina grannar och de ställde till begravning varvid förekom driks*** i massor. Skogsråa begavdes en bit från gården i Mellerudsbergen.
Skogsväsen
”Skogsråa” var inte lik sig jämt. Ibland kunde hon skapa sig till björn. Om en sköt på den björnen så bet inte kulan. Men hon ville helst hålla sig som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så var hon inte grann, för hon hade rompa som en ko. En lång, smal rompa hade hon. Far låg i skogen på fågellek. Han låg å väntade i en säterstuga. Han hade ställt bössan utanför. Han hade somnat. Men han vaknade, för det slog på dörren. När han kom ut, så fick han se att det var fullt med fågel runt om stugan. Han tog bössan å skulle skjuta. Men han fick inte skottet att smälla. Han försökte, men det gick inte. Till slut så kom det så mycken fågel, så han blev rädd. De kom alldeles inpå honom. Så var det en stor svart fågel som satt i ett träd. Far höll på att inte komma in i stugan, men när han hade kommit in, så läste han Fader vår baklänges, men då blev det alldeles borta. Om en gick vilse, så skulle en ta av sig något av kläderna å vränga.
Skogsrån
Ja' va oppe i Bergslagen å kola, så kom ja en gång å hade e ***tôreskate (torrt träd, som skall användas till ved) på axla, då mötte ja ett fint frun- timmer. Dä va' allt skogsråa, för ingen letar sig till så'ne skogiga och bergiga marker. Dörra till kolkoja fick aldrig vare i fred, för koja stod på skogsråas marker. Min mor sådde vitkålsfrö, å en gång sulle ja gå te Medhamn (Visnums-Kil) å säje att de fick hämta plantor. Det var när sola / skulle gå ner, å när ja kom te e stor grann gran stod dä ett fruntimmer där. Ja trodde dä va' piga i går- den å tänkte ropa "Beata" men ville inte för ho va' naken. Men så gick hon runt, och då fick jag se att hon hade som en lång korumpa. Men det blev fötter på mäj, å ja' tordes inte gå den vägen hem.
Skogsväsen
Dä va tilit en messomersmôra som e grann gômme geck opp å skulle slå gräs te koa si. Dä skulle vare förmånlit om kora feck tå den dagga, som satt på gräse den môran. Valles ko nu geck där, så feck ho se, att dä kom e kvenne mä sju kor vallane på soldatens torplägenhet. Kora geck ätter henne. Å denne mänska lilla 1) så vackert. Dä va som att ho skulle ha nô arbete i hännera på sej. Dä geck inte fort, å inte skrek ho högt utan dä lät som en sång när ho lilla. Denne händelsen kunne ho aldri förglömme. Å dä va skogsråa, som va ute den môran. 1) lilla = locka