Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
En skulle ha en "trôllpôs" i huset om en skul- le ha något till motgift för trolldom. I den påsen vet jag att det fanns hyskor, hakar, nålar, spännen, knartar, tänder av björn, näbb av skata. Jag mins, att vi hade en sådan över dörren hemma. Men han blev bortkastad.
Källa som flyttat sig.
Vid Vasseruds skola, där jag är uppfödd, fanns ingen källa, och grävningar efter vatten där misslyckades. En nära granne, soldaten bredvid, hade däremot en brunn, som aldrig tröt. Omsider blevo vi i skolan dock förbjudna att hämta vatten där, och lås sattes på brunnen. Skolrådet iordningställde då för skolans behov en liten källa, som låg långt bort från skolan. Då vår lilla källa på kvällen var färdig och hade en liten vattenpjunk, frågade mig spefullt soldathustrun, som hade sin brunn fylld till brädden, om inte hon också kunde få ta vatten ur vår källa. Nästa morgon var soldatens brunn torr, och de måste sen hela vintern bära och draga vatten från vår avlägsna lilla källa. Det blev aldrig vatten mer i soldatens brunn, utan en ny måste grävas. Sammanträffandet i tid var ju egendomligt, men vi tydde det så, att vattenmassan i den överfyllda brunnen sprängt sig väg ut nere vid bottnen. Men ute i bygden runt om stod det fast för dem, att här var trolldom å färde. Särskilt misstänkt härför var den förut omnämnde "Goffarn". Detta inträffade omkr. mitten av 70-talet.
Trolldom å en ko, som ej ville gå hem fr. betet på kvällen.
Omkring mitten av 1870-talet åsåg jag följande trolldom. En ung ko, tillhörig vår närmaste granne, korpralen C. Vass i Vasserud, Fryksände, började stanna kvar i skogen om sommarkvällarna och fick hämtas. Korpralens svärmor, en f.d. tiggargumma, "Sar-Bengta", ville nu visa sin förmåga att trolla. När man så en afton kom ledan in på gården med kon, rusade gum- man ut emot den, klädd blott i linnet och en kort underkjol men med en väldig eldbrand i högra handen. Det gråa håret fladdrade och ögonen glödde i kapp med kolen. Det blev nu ringdans kring den inhägnade gården. Kon före och efter gumman, som oupphörligt slog djuret över korset, att kol och eldgnistor flögo omkring, samt skrek: "Jä ska binn dej, jä ska binn dej!" Vi åskådare skrattade till gummans stora förargelse. Kon kom dock sedan självmant hem om kvällarna. Detta var gumman mycket stolt över. Hon kom till mitt hem och skröt: "De hôrs å skratt å tänkt, att de skull kunn fôrstör fôr mej, men dä geck int fôr dom, fôr dä va att fôr start (= för det var allt för starkt)".
Personalia: Magnus Andersson, f. 1843
Den utan tvivel mest givande av mina sagesmän från sommaren 1926 har varit Magnus Andersson, av någon outrannsaklig anledning även benämnd ”Spilindern”, på ålderdomshemmet i Ekshärad. Men därför att han var på fattiggården bör man inte tänka sig honom sådan som man i allmänhet föreställer sig ett fattighjon. En gång i min barndom läste jag en illustrerad upplaga av ”Fältskärns berättelser”. Där fanns en bild av Aron Bertila som outplånligt etsat sig in mitt minne. Särskilt stod den bilden klar för mig då jag första gången såg ”Spilinder-Magnus”. En jättelik man med äktnordiskt utseende kom emot mig på fattiggårdens veranda. Jag räckte honom handen och han besvarade min hälsning men tillfogade: ”Jag känner´n inte”. Jag förstod meningen och redogjorde något så när för mina levnadsomständigheter. Det var nödvändigt ty en ekshäring talar inte i onödan med vem som helst men har man bara vunnit dem så är de det bästa folk som kan tänkas. ”Spilindern” vann jag när jag kom att ämna att jag kände till Göteborg för se där hade han en dotter och en måg men han har aldrig varit där fastän han har besökt femton svenska städer och dessutom Konsvinger i Norge. Ja, så kom han att räkna upp de städer han varit i och sedan var vi bekanta och goda vänner och kunde övergå till djupare samtal. Vad fick jag då veta? Jo, kort sagt, jag fick en ej så dålig inblick i en nyss gången tids trolldom. Magnus´ far kunde trolla och svärfar hans också. Och de hade lärt honom en del av sina konster men han har just inte brytt sig om att använda sina kunskaper åtminstone inte till svartkonst. Men att han skulle kunna, om han ville, det är så säkert som helst. Men ute i socknen där tror man att han kan trolla. ”Spilindern han far med trolldom”, hörde jag på mer än ett ställe. Det är för övrigt ett mycket stort misstag om man inbillar sig att tron på trolldom skulle vara försvunnen ute i bygderna. Nej då. Tron på trolldom i sig själv lever mycket stark men däremot ha de gamla trollkunniga skattat åt förgängelsen, men finns det någon som har lärt sig konsten av de gamla kloka, som levde för 50-60 år sedan så är det alls inte omöjligt att han kan begagna sig av sin makt om han vill. Men de som kan i våra dagar vilja i allmänhet inte, varför? ”Läran är för stark”. Mellan vår tid och de verkligt trollklokas tid ligger 1800-talets stora väckelserörelser. Vad som har kommit Magnus att få rykte som trollkarl är säkerligen den sysselsättning som i kyrkboken felaktigt står upptagen som hans egentliga: Brunnsgrävare. Och som brunnsgrävare är han även slagruteman. Man må säga vad man vill om slagrutan. Man kan verkligen ta ut källådror med den. Jag har visserligen inte sett Magnus i verksamheten men jag har sett andra. Magnus lär emellertid vara en utomordentligt skicklig slagruteman. Hundratals brunnar har han nog tagit ut i Ekshärad och däromkring och på den plats och på det djup som han har sagt har man fått vatten. Magnus nöjer sig emellertid inte med enbart slagrutan. Han har även en flaska med kvicksilver och sand med sig och när han kommer över källådern sjunker kvicksilvret medan den annars flyter ovanpå. På det sättet kontrolleras slagrutans utslag. Om Magnus´ verksamhet som slagruteman har jag för övrigt hört berättelser av flera sådana Ekshäradsbor som ingalunda kunna tänkas ha någon sorts vidskeplig tro på slagrutans användbarhet. Som så många andra älvdalingar och fryksdalingar framför allt har ”Spilindern” tillbragt långa tider som timmerflottare eller sågverksarbetare i Norrland. På den tiden han for omkring där uppe var det inte så ordnade förhållanden som nu. Ett riktigt så kallat ”hälsingeliv” fördes både här och där och där om kan Magnus berätta. Flera gånger har han sett hur några av hans kamrater ha råkar i slagsmål som slutat med att den ena blivit på platsen innan någon hann med att ta isär dem. Och när sedan länsmannen kom – ja då fick han nog i allmänhet minsta upplysningen av dem som hade varit med och sett på. Sammanhållningen tycks ha varit mycket stark mellan kamraterna. Ute på de stora skogarna bodde många tattarföljen som stundom företedde mycket stor likhet med verkliga rövarband. En gång när ”Spilindern” var på väg från Jämtland och hem – till fots förstås – och befann sig i Älvros socken i Härjedalen råkade han och hans kamrat komma in i ett näste på stora skogen som beboddes av sex karlar med dåligt rykte. Det gick bra ända tills värmlänningarna genom oförsiktighet i kortspel råkade visa att de hade ganska mycket pengar med sig. Då började de sex använda sig av alla möjliga konster och knep för att komma åt pengarna, slutligen började de uppträda hotfullt emot de två värmlänningarna som måste använda knep de också så att den ene kom ut först och fick kassan med sig medan den andre – jätten Magnus naturligtvis – stannade kvar en stund för att förvilla dem. Slutligen fann han det nödvändigt att också ge sig iväg förföljd av de sex men väl utkommen i mörkret sprang han för livet ett stycke, förföljd av de andra. Slutligen sköt han emot dem men han hade endast lösa skott. Detta besvarades med skarpa skott från den andra sidan. Emellertid måtte de ha tyckt att det började bli kusligt ty de vände och Magnus och hans kamrat kunde i fred vandra igenom skogen vidare mot Älvros by. Dit kommo de sent på natten men det lyste i en gård och dit gingo de och knackade på och fingo till svar den vänliga försäkran att de skulle få både armar och ben sönderslagna om de inte gåne sig iväg snart nog. Emellertid klarade det upp sig. Ägaren till rösten med de vänliga försäkringarna befanns också vara värmlänning och i själva verket en mycket angenäm värd. De två kamraterna stannade där över två dagar. Ja sådant där kan Magnus berätta i oändlighet. Han har varit med mycket under sitt liv och att han haft ögon och öron öppna där han gått fram är alldeles säkert. Jag tror att uppteckningarna enligt honom inte jävar det påståendet.
Kloka
Tinglöf var väl en utav de värsta trollkarlarna som någonsin har funnits i Ekshärad. Han var urmakare egentligen men han var allt en konstnär på andra områden också. Emellertid så gjorde han tornuret här och när han inte fick nog mycket betalt så satte han tid med klockan att hon inte skulle gå längre än han levde och det gjorde hon inte heller. De har allt försökt flera stycken att reparera henne men det har inte gått. Det var en här ifrån Kyrkheden som försökte men när han kom upp där så blev han alldeles vilsen, han plockade isär henne och satte ihop henne flera gånger men antingen fick han några hjul för mycket eller för litet. Men Tinglöf, det var en väldig urmakare det. Det finns många klockor i Ekshärad än idag som han har gjort. Han var så styv att om han kom in på ett ställe och såg på klockan och stampade i golvet och sade: ”Stå”, så stannade hon med detsamma. En gång när han gick över Rådasjön så kom det en och åkte släde där, men när han kom mitt emot Tinglöf så for bägge ”anringarna” (skoningarna) av på släden på en gång. Det var nog Tinglöf som hade ställt om det också, men han gick i alla fall fram till den som körde och frågade om han kunde hjälpa honom. ”Nej, det kan du nog inte”, sa´ han, ”utan jag får väl försöka och ta mig hem så gott jag kan”. ”Ja, jag skall nog se om inte jag kan hjälpa dig ändå”, sa Tinglöf. Och så tog han och vällde ihop armringarna och satte dem på mitt ute på isen. Med trolldom förstås. Men när han kunde åka på en törstubbe ifrån Norge och hit på mindre än ett dygn, då vet man att han inte var dålig. Han var långt inne i Norge så att han inte på något vis skulle ha kunnat ta sig hit på et dygn, och där slog han vad med en att han skulle vara i Ekshärad på mindre än tjugofyra timmar, men det gick ju an för honom för han visste var han skulle få hjälp. Det var en lappgubbe som ställde iväg honom. Han satte honom på en törstubbe och så fick han ett rep att köra med och på det var det flera knutar och så lärde han honom att han skulle läsa upp en knut i taget allteftersom han ville ha farten. Och så bar det iväg. I början gick det inte så särdeles fort men så läste han upp flera knutar och då gick det fortare och fortare och högre och högre i luften bar det. När han så var ungefär vid gränsen så läste han upp den sista knuten och då bar det iväg så att håret höll på att rasa av honom. Och hem kom han lyckligt och väl, men oväntad var han. Jag minns inte hur lång tid han hade använt men det var jämt ingenting och vadet vann han. De hade för sig att om man ville göra en människa något ont på avstånd så kunde man göra det genom att göra en bild och åstadkomma något ont på den. Det var på ett ställe upp i Älvdalen som de hade fått något emot en som var borta på ett annat håll och då ritade de ut honom på en vägg och sköt till måls på bilden. Jag tror inte att han dog men han blev visst sjuk utav det. Sådant var inte trolldom utan det kunde vem som helst göra.
Svartkonst
Tjär-Per brukade vara här på trakten och sälja tjä- ra. Han var kunnig med att ta reda på tjuvar och tjuvgods, att sticka ut ögonen på folk och trolla. Han blev mycket anlitad, när han kom, och alla var de rädda för tjär-Per. Han stack ut ögonen på en tjuv, om den bestulne ville det. Då hade han en skål med vat- ten och en stoppnål. Han stack i vattnet med nå- len. Eljest så skrämde han sig fram många gånger. Om han skulle ta reda på tjuvgods, så gick han i går- darna och sade att om inte tjuven gick och lade tillba- ka det han stulit inom en viss tid, så skulle den onde komma och ta honom levande el. tjär-Per skulle trolla så, att tjuven skulle träffas av det allra vär- sta. Men han satte magsjuka på en käring i Väst- myr, så att thon höll på att gå åt. Hon hade gått / och sagt att hon inte kunde något, men det fick hon let (?) för. En käring i Prästerud var till honom, för hon hade blivit bestulen. Tjär-Per pekade ut att det var en grannkäring, men det skulle han få ut för, lovade hon. Och den käringen blev svagsint. I Nilsby i Kil var han mycket. Där fick han så mycket av bönderna för de var rädda för hans trolldom. En disponent vid sågen vid Fryksta hade blivit av med 3000 kronor. Han bad att TJär- Per skulle skaffa dem tillreda. Det gjorde han. En mor- gon låg tre tusen kronor i disponentens port. Den som har gjort det skall mista ett öga, sade tjär-Per. En dräng i trakten blev blind på ett öga.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Trons- gården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var "stämd med trolldom". Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev krea- turen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så / bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till som- maren". Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. - Di hade skallgång efter denna björn- en, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den da- gen var ingen mer björn på de trakterna.
Tro om barnet
När barna får bläster, ett slags utslag, som småbarn bruker å få, så ska di ta en butelj mä sej å gå te nol- rinnande vatten. Den ska di hôlle mot vattne å få inte ta ôpp den öppen ur vattne, utan den skulle korkes neri. Å kôrkad skulle den vara unner vägen te vattne, så att itnô skulle komme i. Dette vattne ska' varmes, å så ska en tvätte barne över hele kroppen mä dä. Vattne ska stå kvar inne te näste da'. Inte slô ut dä samme da'n. Så lärde mine förfäder. Å förr i vala ha di allti släppt varme kôl i vattne, inna di bada barna. Dette för att ränse vattne ifrå trolldom å naturväsen. Di stötte osten å blanna sirap i den å ga en in för kikhosta. För ha di läst 'fader vår' över barna så snart di ha vôre föd- de, för då va dä inte falit att di ble skämde änne bortbytte. Som di gjorde dette, la di hanna på hôve på dom.
Djävulen m. m. Svartkonst
"I min barndom så trodde man inte endast på Gud, man trodde lika bergsäkert på djävulen, på onda och goda andar, på spöken, på tomtar och troll, på allt slags trolldom, besvärjelser och signerier. Och för att skydda sig mot allt ont och alla faror, så hade man gjort upp ett helt system av anordningar, som säkerligen nedärvts från släkte till släkte. En massa huskurer för sjukdomars botande existerade. Att "stämma blod" var en mycket välkänd konst här i socknen för 50-60 år sedan. Den s.k. "Såldningen": få ett såll att gå "laupa sold" som det heter på gottländska, coscino- mantin som Laurentius Paulinus skriver om i sin "Ethica Christiana" förekom här i Ullerud så sent som på 1890-talet. Jag har talat med en person, som själv / forts./ varit med om detta sätt att ta reda på exempelvis en stöld. Även bruket att stöpa bly, den s.k. molyb- domantien, har haft företrädare i vår bygd. Av de figurer, som det smälta blyet antog, då det hälldes i vatten, spådde man den sjukes utsikter att bli frisk. Flera kloka gummor bl. andra "Grönäcka" och "Trôllhätta" gingo omkring och botade människor och djur med signerier och salvor." Ovanstående är ett utdrag ur en uppsats, som skogsarbetaren Ivar Lundberg år 1936 skrev i ett medlems- blad utgivet av Övre Ulleruds hembygdsförening.
Trollskott
En liten bit öster om Fryksände sockens nordöstra hörn ligger ett ställe, som he- ter Lövknölen. Där bodde för över hun- dra år sedan en gubbe, som allmänt kal- lades "Knölfinn". Denne sysslade med troll- dom, och då han en gång blev osams med en gumma boende i Nedre Jolfall, satte han skott åt henne. Hon "kunde emel- lertid något", varför hon kände, när skottet kom och vände det från sig själv och på en av sina kor, som dog. Då "Knöl- finn" fick höra detta utbrast han: "Tocka stoll, kunn ho int ha sätt di på grind- stolpen!" (=Så dum, kunde hon inte ha satt skottet på grindstolpen!) Sven Lind från Vägsjöfors hade en dotter / som tjänade någonstans på finnskogen. Under tiden kalvade en av husbond- folkets kor, och matmodern bad flic- kan gå till ett visst ställe, där det fanns gott om gräs (ett utbruk, där en bäck rann fram), och plocka åt kon. Efteråt kom gammelfar (familjens morfar eller farfar) och såg gräset bortplockat, ove- tande om vem som gjort det, blev arg och satte skott åt den som fått gräset. Vid hemkomsten talade gubben om, att det är någon, som ej kan låta bli det långa gräset vid bäcken, och tillade: "Men nu ha ja allt gitt den som fått gräse, se dä ska syns vem dä ä". Familjens ko, som fått gräset stendog, säges det.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Tronsgården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var ”stämd med trolldom”. Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev kreaturen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till sommaren”. Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. Di hade skallgång efter denna björnen, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den dagen var ingen mer björn på de trakterna.
Husdjuren
Vi hade en ko som kom hem från skogen å såg så konstig ut. Mor trodde att hon hade varit ut för trolldom. Hon tog in kon i ladugården. Se’n fick syster min pess i vänstra skon å ge kon. När hon hade stått inne litet, så vart hon bra. Om inte kon ville ta sig med kalv, så skulle en ta ett par gamla byxor och kasta över kon. När hon hade stått med dem ett tag, så blev hon tidig. När en släppt ut korna första gången om våren, så lag en iordning ”schlek” och gav dem . Då tog en å hade det i skällan, och så fick de äta ur den. Kniv eller vad som helst vast som det var stål i tog en och lade vid dörren så att kreaturen gick över det. En ville inte att di skull bli fördärvade i skogen. En del brukade att ”kvâr” kreaturen så att de inte skulle ta sig så långt som hälst. Det kunde göras med alla slags djur. Om en passa på att slå en järnsprint i fotspåret efter djuret, när det kom ut ur stallet och på backen, så hade en det fast. Om en slog ned sprinten djupt så gick inte djuret långt utan det blev gående i närheten av gården. Mor hade en påse som hon lade på botten i det kärl som kon drack ur första gången efter det hon kalvat. Vad det var i den påsen fick jag aldrig veta.
Att mycken vidskepelse och tro på trolldom och skr...
Att mycken vidskepelse och tro på trolldom och skrock har varit rådande här under fordne dagar ja ända till slutet av 1800 talet. Jag skall har plocka fram någ ra ur minnet från min ungdom. Jag kommer ihåg när jag var barn det var 1886 så fick en min moster en svår värk på ena benet min mor grädda då pankakor som hon blandat hönsgödsel uti som skulle bota det onda och gav henne. En annan gång var hon på ett ställe och skulle svepa en gosse som dött. som var 3 år dit kom då en kvinna och som hade något fel i ansiktet hon ville att den döda gossens hand skulle läggas på hennes fel skulle hon bli bra märkas bör att den döde skulle vara en gosse. Maran red både folk och kreatur vi hade en ko som svettades under natten då tog mamma en markvist och satte över henne i båsen! markvist var en hel hop små kvistar ihoptovade i en klunga som man får se i skogen denna skulle befria henne från marritten. Min morfar Jan Ersson blef frånstulen en gång en summa penningar han reste då iväg till en gubbe som kallades den vise, i Norge han skulle kunna utvisa vem tjuven var han visade också honom! en person i en butelj, han skulle känna igen honom som en av sina byamän om han då skulle vilja hämnas på honom skulle han bara behöft sticka ett finger mot honom till exempel mot ögat skulle han blivit blind. / Så trodde folket på en annan sort trolldom nämligen att elaka menniskor kunde draga mjölken från andras kor till sina det skedde genom en konst- gjord hare som kalades pukhare den var gjord av en disktvaga av granris vävknutarne i början av en väv samt silkeshalsdukar på trädstubbar eller på marken kan man ibland få se en gul tjock fradga den benämdes puk- dynga, sådant skulle tas å brännas med 9 slag lövträdsved då skulle den komma som utskickat Haren. Att de döda visade sig efter döden troddes också en grangumma till mig har berättat att hon tjente piga när hon var ung på ett ställe här der husmodern dött förut de såg henne många nätter till slut måste hennes man tala henne till, för han tog i hans mun, då talade hon om att hon tagit emot pengar av en fattig gumma till mat som denna aldrig fick. samma kvinna skulle också ha varit till kyrkogården och stulit jord att lägga på kållanden för att få stora rötter, men sen fick hon en förfärlig värk i sina händer så en hennes syster fick gå dit tillbaka med jord när hon så gick tillbaka genom kyrkporten tyckte hon sig höra som ett svagt mummel för litet. Så berättar de gamle om två prester här inom församlingen, Alstermark och Löfstet, den förra dog på 1850 talet och blef jordfäst av Lövstet / men efteråt fick han inte nattero för honom utan en natt mellan 12 och 1 måste han gå ned till kyrkogården och göra om jordfästelseorden folket hörde sedan att han läste de orden annorlunda än förut. Signatur Enkel Lantkvinna Hulda Roos Ransbysäter Lysvik