Transkriberad uppteckning

Att mycken vidskepelse och tro på trolldom och skrock har varit rådande här under fordne dagar ja ända till slutet av 1800 talet. Jag skall har plocka fram någ ra ur minnet från min ungdom. Jag kommer ihåg när jag var barn det var 1886 så fick en min moster en svår värk på ena benet min mor grädda då pankakor som hon blandat hönsgödsel uti som skulle bota det onda och gav henne. En annan gång var hon på ett ställe och skulle svepa en gosse som dött. som var 3 år dit kom då en kvinna och som hade något fel i ansiktet hon ville att den döda gossens hand skulle läggas på hennes fel skulle hon bli bra märkas bör att den döde skulle vara en gosse. Maran red både folk och kreatur vi hade en ko som svettades under natten då tog mamma en markvist och satte över henne i båsen! markvist var en hel hop små kvistar ihoptovade i en klunga som man får se i skogen denna skulle befria henne från marritten. Min morfar Jan Ersson blef frånstulen en gång en summa penningar han reste då iväg till en gubbe som kallades den vise, i Norge han skulle kunna utvisa vem tjuven var han visade också honom! en person i en butelj, han skulle känna igen honom som en av sina byamän om han då skulle vilja hämnas på honom skulle han bara behöft sticka ett finger mot honom till exempel mot ögat skulle han blivit blind. / Så trodde folket på en annan sort trolldom nämligen att elaka menniskor kunde draga mjölken från andras kor till sina det skedde genom en konst- gjord hare som kalades pukhare den var gjord av en disktvaga av granris vävknutarne i början av en väv samt silkeshalsdukar på trädstubbar eller på marken kan man ibland få se en gul tjock fradga den benämdes puk- dynga, sådant skulle tas å brännas med 9 slag lövträdsved då skulle den komma som utskickat Haren. Att de döda visade sig efter döden troddes också en grangumma till mig har berättat att hon tjente piga när hon var ung på ett ställe här der husmodern dött förut de såg henne många nätter till slut måste hennes man tala henne till, för han tog i hans mun, då talade hon om att hon tagit emot pengar av en fattig gumma till mat som denna aldrig fick. samma kvinna skulle också ha varit till kyrkogården och stulit jord att lägga på kållanden för att få stora rötter, men sen fick hon en förfärlig värk i sina händer så en hennes syster fick gå dit tillbaka med jord när hon så gick tillbaka genom kyrkporten tyckte hon sig höra som ett svagt mummel för litet. Så berättar de gamle om två prester här inom församlingen, Alstermark och Löfstet, den förra dog på 1850 talet och blef jordfäst av Lövstet / men efteråt fick han inte nattero för honom utan en natt mellan 12 och 1 måste han gå ned till kyrkogården och göra om jordfästelseorden folket hörde sedan att han läste de orden annorlunda än förut. Signatur Enkel Lantkvinna Hulda Roos Ransbysäter Lysvik