Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Över kreaturen i ladugården sattes liar och skäror. De voro instuckna i åsarna i taket och skulle skydda djuren mot trolldom och sjukdom. Även över fårkättarna satte man eggjärn. Främlingar fingo ej gärna gå in i ladugården.
Trolldom
Tre gubbar kommo åkande i en kärra på väg till Kettilsbyn. I en backe mötte dem John Börjesson, som då fick se hur hästen plötsligt sprang baklänges nerför backen. Då skrek en av gubbarna: - Åv och spotta på betslet! (trensen). En av männen hoppade av och begynte spotta, och i och med detsamma rände hästen tillbaka uppför backen.
Trolldom
Att Spertus fans var en allmän tro hos våra gamla förfäder. Och flera personer sades hafva den. Och huru de kommit i besittning af den. En torsdagskväll efter solens nedgång skulle man gå till en bäck eller Elf vars vatten rann rätt i norr. då man kom till stället var att följa vattnes lopp, titta noga ut efter botten ty "Spertus" gick som en stor "Kingel" Spindel på botten. Blev kl. öfver 12 på natten och ingenting visade sig, fick man sluta och gå hem, men man kunde fortsätta sökandet i tre torsdagsnätter så skulle det lyckas om det dröjde till tredje natten. När man så funnit "Spertus" hade man tagit med en liten Svarvad ask af trä, dit skulle den släppas och så skulle man ge honom en "spottklysa" det utgjorde hans mat / hvarje morgon skulle asken öppnas och då skulle man spotta på honom. Den som först fan en "Spertus" kunde öfverlåta den till en annan person lika så den andra, men den tredje som blef egare af den, kunde aldrig bli fri honom, hur han än gjorde var "Spertus" kvar i asken, och när mannen dog lemnade spertus asken och satte sig under bröstet på sin husbonde. inga försök hjälpte han följde den döde i grafven. Han hade kommit sig i den ondes våld. Och sedan en sådan person var död, såg man Djefsealen (?) och spökeri af olika slag. Den som var egare af "Spertus" hade pengar så mycket han önskade och kunde derfälle låna bort ått andra. i min barndom fans det två personer som voro beryktade för att hafva Spertus. Och der fick man låna pengar, ofta nya som dagen förut varit "Slagna"
Trolldom
Att låna "varme" var ofta allmändt när elden slocknade på natten, inga tänd- stickor funnos, då gick man till granstugan för att få ett glödande kol eller en eldbrand. Men den som kom för att låna varme kunde hafva andra bevekelsegrunder, ty fick hon varme, så kunde hon trolla på det huset. Derföre tog man en eldbrand och kastade ut efter henne för att hon skulle mista makten. Ofta blefvo personer plågade af verk och bölder. Ja då hade man fått "falighet", genom trolldom, och för att ut- röna stället der det onda hade kommit Måste det "Sållas" Det tillgick på följande sätt: Ett gryn såll anskaffades, man satte ett snöre i den ena kanten på sållet gjorde en lång / hank, träde en käpp genom hanken, lade en Psalmbok i sållet, en ullsax, en messingkam och en Wigselring. Nu var allt på sin rätta plats. två stycken tog tag i var sin ända af käppen, nu hängde sållet mitt emellan dem. Så gaf man det en liten stöt och sållet började gå rundt. Under det sållet gick (Svängde) skulle det frågas på hvilken plats den sjuke fått "farlighet". Wid den bäcken, namn, i den backen, vid den vägen o.s.v. När man gissat rätta stället, stanade sållet. Nu var man på det klara var man skulle offra för den sjuke. En "offerpåse" skulle nu göras, man sydde en af tyg, uti påsen lade man lite aska ur spisen, ett kopparmynt, en hysk, en hake, lite salt, några hårstrån och litet af naglarne på den sjuke. Sedan band man ett snöre som på en ##. Nu var allt färdigt, nu skulle påsen bäras till det stället som sållningen utvisat. / en person utsågs som ej var rädd för "skrömt". efter solens nedgång gick han till platsen. framkommen vände han ryggen mot platsen kastade trollpåsen över venstra axlen och uttalade följande: "Här har du Lucefär och låt N.N. få sin hälsa" så fick man gå hem, men inte se sig tillbaka, ty gjorde man det var allt till ingen nytta. Ofta var små barn utsatta för trolldom, derföre hade man en Spänne af silver på barnet, men det hjalpe inte för allt. Det hände att barnet fick små blemmor öfver kroppen. Det var "bläster." det kunde botas på följande sätt. En torsdagskväll efter solens nedgång tog man vatten i ett kärl, gick till en smedja drog bäljen så den blåste i vattnet, tvättade barnet med vattnet, och sjukdommen var botad. för öronvärk blåste man genom en ten till en spinråk. den som höll barnet skulle fråga hvarföre blåser du? för öronvärk / svarades, det samma upprepades tre gånger. Mycket annat voro kraftiga medel, och ett af de bästa var "vigd jord" hämtad från "Kördgåren, men det fodrades mod till denna handling. En torsdags- kväll gick man efter solens nedgång in på kyrkogården för att byta jord, man skulle lemna tillbaka jemt så mycket man tog. Och då skulle man säga, "jag vill byta mig till ett eller två skålpund jord, som jag skall hafva till det ändamålet. Jag lemnar lika mycket tillbaka som jag tagit." hvad man fick se eller höra är en hemlighet. Men den som bytt jord en gång ville icke göra det en gång till. Man hade sådan jord för fiske, skjutning, i kållanden att icke masken skulle göra skada o.s.v. Någon lånade mennisoben för en viss tid, men de skulle lemnas tillbaka när tiden var ute. Och ve den som hade för- lorat benet. då kom den döde och fodrade det till- baka. Det hände man tappade benet i sjön ty / man hade lånat det för att få mycken fisk. Det berättas om "gaster" hur den såg ut kunde ingen säg ty den kunde ändra sig, än en fågel, som ett torkat fårskinn eller något annat. När någon kvinna födde barn och i löndom mördade det, på den platsen der mordet skede blef en "gast". Hans läte var Hoj, hoj, hoj, så det skalla i skogen vida omkring, om någon svarade honom med samma läte, då kom han och var lifsfarlig. Om man frågade, hvad hetter din moder, då sade han namnet på kvinnan som hade mördat barnet. Det var på nätterna man hörde honom. Trollkäringar hade man mycket att tala om huru de färdades till blåkula och huru de flög i luften på en "Soplimme" om sopkvasten hade tre band var den duglig, men hade den fyra band kunde den icke begagnas till trolldom, det sades "tre bands lim stiger ### in" (i stugan). En "visp" skulle ha tre band / en "tvaga" två band. Sopkvasten smordes reäll, reäl (?), men smörjhornet skulle tagas med på resan, man började färden, upp genom "omen". Derföre brukade den som släpte igen spjället på kvällen säga "jesu namn", då var vägen stängd. utkomna i fria luften gick färden fort. Ofta hördes sus i luften och de- ras flygning. Ofta voro de utsatt för faror på sin färd. Det fans trollgubbar, de kunde sjuta ned trollkäringar, en gång hittades sjuton (17) soplimmar pa en plats. Den som skjöt berättade, En påskkväll då jag var ute horde jag trollkäringarna komma utföre Räbergshöjden så det sjö å fräste, in efter häs- san och så klämde jag till, efter smällen var det tyst, det bar i backen med dem. Men jag fick mitt straf. Den bästa kon var död då man kom till fjuset på morgonen. När de så blefvo nedsjutna kunde de ickee åter komma upp i luften igen, utan tog en / bock, en kviga eller något annat djur, Smorde det och redo återstående delen af vagen till Blåkula, ty dit skulle de för att deltaga i den stora fästmåltiden som var tillred. när de ätit och druckit skulle de ligga. i den stora salen lade man sig i rader sida vid sida ryggen ned, magen upp, inga kläder fick nå- gon hafva på sig. Så kom galma hans in han skulle sjelf utföra handlingen. Och för det ändamålet var han omskapad. Det satt som ett bälte rundt omkring honom, med ett melan rum "kuk" vid "kut", nu lade han sig ned vid ena ändan af en rad, började sedan rulla sig mot andra ändan och fort- satte öfver alla. Sedan födde alla kvinnorna ett barn och af barnet skulle de koka smörja. den var så kraftig att de kunde flyga. Och förvandla sig till både fågel och fisk och vad de önskade. Smörjan förvarades i stora ###. Der af namnet smör- je ###.
Trolldom
Ber., som är länsveterinär i n:a Värm- land, meddelar, att han för några år sedan måste stanna i byn Sätterberga i Lysvik flera tim. Folk samlade sig då inne i stugan, och man berättade hela tiden sägner o. dyl. Bl. a. var det tal om pukharen. Denne kunde mjölka korna. En av de närvarande talade om, att han en gång skjutit på en sådan hare. Han såg, att den blev liggande, men när jägaren kom fram, var det bara några trasor med träull i. Han tyckte, det var konstigt, för han hade sett haren så tydligt. När han då gick, sprang haren sin väg igen. – Då veteri- när N. frågade, om man verkliga trodde på alla dessa sägner, som berättades, förklarade de närvarande, att det var sanning, alltsamman. – Byn är mycket isolerad.
Trolldom
Att de har kunnat trolla det vet jag bestämt för jag har varit ute för det själv. En gång när jag var ute och jagade så fick hunden upp en hare och den drev han in i en hage som hörde till ett ställe i Gjutåsen där de hade ord om sig att vara trollkunniga. Emellertid så sköt jag haren och tog hunden med mig och gick hem och jag märkte inget fel på den. Men sedan han hade fått mat så låg han vid spisen och i ett enda tag sträckte han benen ifrån sig och var död. Jag öppnade honom och fick se att han hade fått ett trollskott i sig. Det var en hel hop skräp och så var det strå och garn utan omkring så att det såg ut som ett nyste. Men när jag fick se hur det var så ville jag ju inte röra något mera i det utan jag grävde ner hunden och trollskottet och alltihop. De hade nog ett särskilt öga till mig de där för far min hade varit ovän med dem, så att de hade lovat honom att ta död på hans bästa ko och det gjorde de också. Hon dog i ett enda tag och när de öppnade henne så hade hon ett sådant där skott i sig. Det syntes aldrig någonting utvändigt efter ett trollskott och det fanns ingenting att göra vid det. De som hade trolldomsmakt de kunde använda den till både ont och gott men om det var någon som gjorde dem emot så begagnade de den bara till ont på det viset fick de så stor makt att de kunde göra vad de ville. De brukade ha alla sina konster i en bok men den boken hjälpte inte om inte de hade svurit sig till djävulen. Far min låg uppe i Jämtland på timmerflottning en gång och det laget hade en bas som de kallade ”Trollet” därför att han hade om sig att kunna trolla. Han hade sagt att han bland annat skulle kunna ställa så att allt som går och kryper och flyger inom en mil skulle komma till den platsen. En dag hade han gått bort och då hade han glömt att låsa skrinet sitt och då tog de andra och öppnade det och där hittade de boken hans. På första sidan där hade han skrivit att om djävulen hjälpte honom med alla de konster som stod i boken så skulle han vara hans sedan han var död. Och så hade han skrivit namnet inunder med blod och på de andra sidorna stod alla läsningarna och trollkonsterna. När de svor sig under satan så brukade de ta blod ur vänstra ”namnlösen” (ringfingret) och skriva namnet sitt med. Och sedan kunde de sätta skott på djur och mjölka andras kor på avstånd och stämma björn och göra allt som ont var, men om de skulle läsa bort sjukdomar och sådant där så begagnade de också den där boken. Jag var med en gång när det var en sådan där trollkunnig som skulle läsa bort ”starsteg” (vagel på ögonlocket). Han hade boken sin i ett hörnskåp där han brukade ha brännvinsflaskan också och där hade han alltid låst. Men så gick han och låste upp där och ställde sig med ryggen utåt rummet och så tog han fram boken och puttrade och läste, men inte så högt att man kunde höra vad han sade och han stod så att man inte kunde se boken heller. När en björn blev stämd så kunde han ge sig till att springa förbi flera gårdar och flera kor och rakt på den kon som han hade blivit stämd på. När jag var liten så hade en trollkäring stämt björn på en ko hemma och de fick höra hur han kom sättandes på natten rakt fram till ”fygges” (ladugården) och gav sig på väggarna där. Det var på höstsidan och så mörkt så att de inte kunde se honom men de sköt i alla fall för att skrämma honom. Men han höll på hela natten ända till framemot gryningen. Då gav han sig iväg men som väl var så var fygges så starkt byggt så att det höll. Det är inte gott att veta vart de där svartkonstböckerna har tagit vägen för nu finns det ju inte många kvar. Men det kan nog hända att de fick dem med sig i kistan när de skulle begravas. Annars skulle de vara kvar för eld bet inte på dem.
Trolldom
Det är helt nyss som en tattarkäring i Stjärn har blivit vräkt ifrån en stuga som hon har haft. Hon flyttade inte godvilligt utan poliserna fick komma och kasta ut både henne och allt det hon hade på backen. Men nu går hon omkring och säger att hon skall ställa så att allt dricksvatten däromkring kommer bort. Och en del är rädda, för de tror verkligen att hon har makt att flytta källorna ifrån ett ställe till ett annat.
Trolldom.
För morfar min dog det en ko en gång, och de trodde att hon hade fått trollskott. De trodde så, när det var ett djur som dog i ett enda tag. Morfar gick till en gumma uppifrån Lysvik, som kunde trolla och ville ha henne att straffa den som hade satt skottet. Men det kunde hon inte, när redan kon var död, så att hon inte kunde sätta motskott. Men hon kunde åtminstone göra så pass mycket, så att han fick se vem som hade gjort det. Och så lärde hon honom, att han skulle ta sju olika sorters lövträd och utav dem skulle han göra en eld i det haget, där kon hade gått, när hon fick skottet. När han hade fått eld, skulle den komma, som hade gjort det. Han tog och gjorde en sådan eld, och när det hade brunnit en stund så kom grannkäringen dit. Men då tyckte han allt att det var "öskligt". Han sa' ingenting, och hon sa' heller ingenting utan gick där bara och tittade och karade litet i elden. / Att folk kunde trolla, de trodde de mycket på när jag var ung och jag har t.o.m. varit med och sett när de har trollat. Det var en gumma här på västsidan Fryken, som de kallade "Maja i Skinnarbor", och hon hade rykte om sig att vara väldig att trolla. Om det var någon som var sjuk eller hade fått farlighet, så gick de till henne. Hon kunde "göra igen" sådant som kom bort också. Då hade hon brannvin och såg i och fick se vem det var som hade stulit, och då kunde hon bestämma att den skulle komma tillbaka med det. Det var en trollgubbe där på västsidan också. Han hette "Nisch Svens" (Nils Svensson), han bodde uppåt Tossebergsklätten. Jag fick ro honom över sjön en gång, när de hade skickat efter honom ifrån Ivarsbjörke, för att han skulle ställa hem kor, som inte ville komma hem om kvällarna. Men jag fick inte se hur han bar sig åt. Han kunde också göra igen sådant som kom bort, och så kunde han få en bild utav tjuven i ett brännvinsglas, och om de ville att han skulle göra något ont vid den bilden så blev det likadant med tjuven. Så om det var någon, som hade stulit, och han fick höra att de skulle
Trolldom
Det är helt nyss som en tattarkäring i Stjärn har blivit vräkt ifrån en stuga, som hon har haft. Hon flyttade inte godvilligt utan poliserna fick kom- ma och kasta ut både henne och allt det hon hade på backen. Men nu går hon omkring och säger att hon skall ställa så att allt dricksvatten däromkring kommer bort. Och en del är rädda, för de tror verkligen, att hon har makt att flytta källorna ifrån ett ställe till ett annat.
Trolldom.
De erbjöd min mor att få lära sig trolla, hon skulle gå med till norra kyrkdörren, där skulle de möta Skam. Men hon be- tackade sig för det. Det var i Karlskoga det.
Häxor och trollkarlar
Häcken i Rattsjöberg kunde skaffa vind när han ville, så att han kunde fälla skogen med vinden. Han dog i Rattsjöberg 1669. Det skulle vara av de första fin- narna. Den gubben skulle vara så hård och elak och full med trolldom. På gamla dagar miste han synen. Vid den tiden hände det att de hade ett gille i en stuga. Sonen till Häcken red dit. Då fick de honom mellan bordet och en bänk å klämde ihjäl honom. Häckefall hette stugan som han bodde i. - Ett år hade Kollerudsgubben bråtat sitt fall före Häcken. Häcken lovade "Kollern" råg, om han skulle vänta. Men Kollerudsgubben trotsade. Då kom en del att brän- na i Häckens fall. Men då gick Häcken å skar tre kors i ryggen på Kollern och saltade i såren. Vid Bruket hade de en bruksbyggmästare som kunde / ett och annat med trolldom. Så hade han byggt en kvarn. När brukspatronen kom å skulle mala å pro- va kvarnen, så fick han henne inte i gång. Han hade flera att försöka, men det gick inte. Då bjöd han bygg- mästaren till sig en dag på kalas, och menade, att han nog hade fått för litet för att sätta upp kvarnen, men brukspatronen skulle öka på. När kalaset var fär- digt, så sade byggmästaren att de kunde gå å dra på kvarnen. De gick, å kvarnen sattes igång. Se'n gick den så länge byggmästaren ville. Det var en pojke nol från socknen å ställde med fallråg. Han fick se kreatur komma på fallet, då ställde han sig på knä, genast kom björnen å slog ned korna. Björnen var alldeles vild, för han blev så, när han blev ställd att slå ned boskap. Det var synd om björnen, för han ville inte det, men han hade blivit ställd i den ondes tjänst. En gång bröt det ut skogseld. Då var samme poj- ke vid den gården. "Om ni ger mig en tobakspalt, så skall jag släcka elden åt er", sade han. / Han sprang runt å rökte. Överallt där han sprung- it, slutade elden att brinna. En annan gång var han i Åtodalen. Då blev det eld i ladugården. Då stämde han elden mellan ladugården och logen. Han tog en våt skjorta på sig å sprang genom elden mitt mel- lan ladugården och logen. Å där sattes gränsen för el- den. Den tog sig inte längre. Min farfars farfar var så pass, att när han gick ut å gjorde några konster med kniven, så delade han molnen, så att inte regn föll. Han var inte finne. Denne gubben hette Nils Olsson å var född i förra hälften av 1700-talet.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror, utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten, för det var bara, när de sov, som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket, för att hon skulle rida den i stället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i, och så skrev man husbonden och hustrun hans namn på en lapp och lade i förladdningen, och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung, så hade de fått elakt i ladugården där, och när de visste, att jag kunde med det där, så bad de mej skjuta bort det, och jag hjälpte dem, för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där, och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod, att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund, men när jag kom tillbaka, var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter, så talade jag om det för hen- ne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
11
11 Om vedträden eller andra föremål kastades och de korssade varand- ra så skulle det snart bli lik i huset eller gården sade mor Lina i Svens 12 Om någon hittar en häst- sko. är han lyckans gunst- ling, och ju flera söm som sitter kvar ju mera lycka i hus, stall o fjös har han att vänta. En sådan lyckans hästsko hänger än i dag inom dörren eller över dörren till många lant- mäns hem och genom den dörren vågar icke olyckan stiga in. / 13 Lägg märke till att ett eller flera djur dör på den gård der någon mera bemärkt lant- man dör, sade mor i Svens och tillade: När mor dog miste vi soa och när far dog miste vi marra. 14 En klok gumma Inga Högman i Ö. Ämter- vik tillspordes ofta om hjälp och råd då korna minskat mjölken, och hon fann då att "pukharar" diat korna. Inga kunde även genom trolldom oskadlig- göra dessa djur. Dessa pukharar vara för allmän heten osynliga och vara / av "trollpackor" utskicka- de för att göra skada. Inga ansågs icke bara kunna avskaffa förtroll- ning hon kunde sjelv förtrolla samt spå människans framtida öde, så hon hade rikligt besök och god inkomst av ortens ungdom. Inga dog för några år sedan.