Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
En bonde hade stulet ett "dryckeshorn" från trol- len. Han red vägen fram och trollen var nära att hinna fatt honom. Då fick han höra en jätte skrika från ett berg "rid tväråkers du arme man så hinner du i rättan tid fram." Då red han av vägen och tvärs över en plögsel. Nu kunde inte trollen springa över fårorna utan bara längs efter dem. Så kom han undan trollen med dryckeshornet.
Mjölkaharen
Mjölkaharen var ett märkvärdigt väsen. Han gick bort och drack mjölken ur främmande kor. När han sen kom hem, där han så att säga var anställd, kräkte han opp mjölken i bunkar och kar. En flicka tjänte på ett sådant ställe där de hade mjölka- hare men inga kor. Hon kunde inte för- stå, varifrån husbondfolket fick sin mjölk. Men en kväll fick hon se mjölkahåren, just som han gav ifrån sig den stulna mjölken. Då blev hon så förfärad, att hon lämnade sin tjänst. – Somliga trollgummor kunde genom att sätta pinnar i väggen mjölka andras kor. Andra kunde få kor att sina genom besvärjelser.
Maran
Maran var en människa, en kvinna, som om natten plågade människor och hästar. Hästarnas manar flätade hon. Människor och hästar, som reds av maran vred sig och svettades under hennes tyngd. Lyckades man fånga henne kändes hon liten och luden. Min morfar stängde in henne som han trodde. Men hon försvann genom nyc- kelhålet, som hon kommit in genom. Hon kunde således förminska och förstora sig efter behag. Satte man träskorna avigt hade hon svårt att komma i dem likaså avigvända kläder hade hon svårt att få på sig. Hon ville väl få män- niskor till / att hjälpa sig ur martillståndet, ville väl få dem att tänka på att hon var en människa. Det var väl därför hon kröp igenom deras kläder. År 1911 var jag Sofia Paulsson, och hälsade på moster och morbror i Häckeberga. ”Det var fasligt vad hästarna stampade i natt,” sa jag. ”Det var därför att marorna flätade deras manar,” sa morbror. Jag brast ut i ett ganska hånfullt skratt. ”Gå ut och se då,” sa morbror. När jag kom ut i stallet, hade hästarna mareflätor. De var inte omsorgsfullt flätade som när vi kvinnor tar länk efter länk av håret utan slarvigt, men likväl flätor. När jag kom in till mor- bror var jag inte så stor av mig längre.
Varulven
Varulven var en manlig individ aldrig en kvinn- lig. Vid övergången från gosse till man blev han en varulv. Orsaken till för- vandlingen var detta. För att undgå föds- losmärtor hade hans mamma krupit igenom en ”fölhamn”, hinna som omsluter fölet vid födseln. Därvid lästes en besvärjelse. Den, vars mor gjort sådana konster, blev vid vuxen ålder varulv. Men inte förrän solen gått ned. – En man och hans hustru voro sysselsatta med att stacka hö. Mannen kände att hans förvandling nalkades. Han sa till hustrun: ”Jag måste gå bort en stund. Om här kommer någon och / vill ofreda dig, så slå med tjugskaftet, men stick inte. När hennes man gått bort kom en varulv och överföll kvinnan. Hon slog honom med tjugskaftet, som hennes man rått henne. Nästa morgon hade hennes man bitar av hennes förklädesband mellan tänderna. När hon såg det, sa hon: ”Jag tror du är en varulv.” ”Ja, tack ska du ha för att du hjälpte mig ifrån det.” svarade mannen. – Det hade sina risker att säga så till en varulv. Ty om han var en elak person även under sin mänskliga hamn, kunde det hända han svarade: ”Ja, det är jag, men nu kan du få bli varulv i mitt ställe.” Så fick den tjänstaktiga bli mara om det var en kvinna, och varulv om det var en man. – Varulven överföll havande kvin- nor och försökte slita fostret ur deras kropp. / Jag tror ej att min mor trodde på sina be- rättelser som verkliga händelser. Men var- ulven utgör ett undantag. Hon berättade att hennes syster Boel blev förföljd av en varulv, när hon var i grosess. Men att hon lyckats fly. ”Men länge efteråt hörde vi varulven utanför” sa min mor. En gång när mor som gift skulle gå ensam genom skogen, varnade hennes syster Helena henne för varulven. Men mor sa: ”Den Gud vill bevara är utan fara.” Systern svarade: ”Minns du inte när Boel var i fara för varulven. Och helt nyss har bror Jöns måst freda sin hustru mot varulven.” Min mor gick sen med klappande hjärta genom skogen. Sammanvuxna ögonbryn var tecken på en var- ulv. ”Mej, växer rumpa” sa en yngling och gömde sig under sängen, när han kände sig undergå förvandlingen.
Aftonbön
Det går en ängel kring vårt hus, han haver sju förgyllda ljus. Han bär en bok uti sin hand så somnar vi i Jesu namn.
Hur tjänarna hade det vid mitten av 1800 talet och fram till 1885.
Man talar ofta om ”den gamla goda tiden”. Men att den inte alltid var så god sedd nedifrån av de fattiga och förtryckta, det kunde min far berätta. Om ungdomens förvildning talar man också. Men det har man säkert också gjort i alla tider. När min far var åtta år gammal, fick han en sommar plats som vaktpojke åt svinen. En annan pojke 4-5 år äldre tjänade på sam- ma gård. De bar ut välling till pojkarna på fältet. När Jöns märkte, hur hungrig min far var, slog han ut vällingen, sen han själv ätit vad han ville. En annan elakhet som far aldrig förlät honom var denna. De hade / dricka på en flaska. Den andre pojken kom med flaskan och sa: ”Vill du ha dricka, Per?” Men det var inte dricka i flaskan. Det hade Jöns själv druckit ut. Det han nu bjöd sin kamrat var – urin. Så fanns det ännu en drängpojke på gården. Han var lite enfaldig. Så snart Jöns lockat honom till fula streck, sa Jöns alltid efteråt: ”Ja du, det ska jag säga för husbonden.” Då sa den velige stackaren: ”Min käre Jins, la ble å si de”!” ”Vill du kyssa mej i stjärten då?” sa Jöns. Det gjorde den velige stackaren. Detta upprepades ofta och min far kunde aldrig glömma denna lumpenhet. Min fars föräldrar hade ett litet ställe. Men när far var sexton år, dog hans far. Och vid 17-18 års ålder tog han tjänst på en gård, som ägdes av flera syskon. / Första morgonen man satte sig till bords, sa den äldste av syskonen, han som var husbonde på gården ”Vi ä utfattiga på sill, men vi har några panntofflor.” På bordet stod ett fat stuvad potatis, grått och oaptitligt till färgen, en tallrik grovt rågbröd, ett fat ”dricka som där var spillt mjölk i.” Vid husbonden Nils bordsände stod en smörkopp med smör. Och vid brodern Anders bordsände en kopp med flott. Men smör och flött skickades inte omkring till tjänarna. Det var endast för de båda husbondebröderna. Nyss hade hus- bonden sagt, att de saknade sill, icke dess mindre vände han sig till systern och sa: ”Gå efter en sillarumpa!” Men systern skäm- des, därför att han ju nyss sagt, att de var utfattiga på sill. Då gick hon själv efter en sill. ”Du vill väl ha en bid Anners?” sa han, så delade han sillen med brodern. / Drängarna fick nu äta potatisstuvning och bröd. Men brödet var inte dåligt. Det var gott. Och så fingo de drickablandningen. Far kom att avsky den ständigt återkommande potatis- stuvningen. Han kallade det ”mäsket”. När måltiden var slut gick drängarna till logen och tröskade säd med plejel = slaga. Det blev middag efter det stränga arbetet, och de undrade vad de nu skulle få till livs. Nykokta potatis, bröd och ”dricka som man spillt mjölk i” var allt som vankades, varken kött, fisk eller sill eller något slags sås till potatisen. De måste doppa pota- tisen i salt, för att det skulle smaka någonting. Drängarna tänkte på att detta stället var omtalat som det bästa stället i byn. Men de fingo annat att veta. Eftermiddagen gick under samma enformiga slit, ty all säd tröskades ju ännu för hand. / Till kvällen var pojkarna fundersamma hur de skulle stå ut på detta stället. Nu fick de uppvärmda potatis, rester av middagen, som man lagt in i ugnen. Nästa dag var det samma matordning, bara med den variationen att potatisen ibland var stekta. Men stekningen var en särskild historia. Först lades lite grand flott på stekpannan. När potatisen stått över elden en kort stund, hälldes vatten över den. ”Di stektes i fett, så di hoppa i vann” sa alltid min far om detta sätt att steka potatis på. Något sovel av något slag fanns ej när potatisen. Ändå sa hus- bonden om en dräng de haft: ”Det var en riktig ’sulkong’ han tog två knivar fulla med stekta potatis till en bit bröd.” Brödet snålades inte med och det blev drängarnas räddning. Men ”sugna” kände de sig. / Under den brådaste tiden på våren och hösten vankades ordentlig mat ty då hade de främ- mande folk till hjälp. Nu bjöds det fläsk och bruna bönor, äggkaka och fläsk. Färsk soppa med pepparrotskött, risgröt och saftsoppa. De uthungrade drängarna åt nu mer än de tålde efter all fastan. Det var det främmande folket som spritt ut ryktet om denna gården som den bästa i byn. De visste ju inte hur drängarna annars hade det. Och drängarna fick intet tillfälle att rätta detta missför- stånd, ty husbönderna var ständigt med och övervakade arbetet. Som lön för ett år av slit och umbäranden fingo de ett par stövlar, ett halvt dussin skjortor och 18 kr i kontanter vid årets slut. Lämna sin tjänst, hur usel den än var, kunde de icke. Då blev de ut- / skrikna som dåligt folk som ej stannade i tjänst. Någon ny plats kunde de inte heller få förrän det blev Mikaeli igen. Då var allmän flyttedag för drängar och ”tjänstetöser”, som de kallades i Skåne. Under en vecka hade de laglig rätt att vara fria. Men för det mesta blev denna deras enda frivecka på året bortstulen från dem. Stannade de på samma plats flera år, och det gjorde de ofta, hade husbonden och matmodern pretention på att de skulle sköta de ordinarie sysslorna som van- ligt utan ersättning. Ibland kunde de få ledigt någon dag eller timme. Där- vidlag hade de kvinnliga tjänarna det sämre än de manliga ty matlagning och disk väntar ju inte. Men trösk- ning kan man låta vara några dar. Men friveckan var den enda tid då tjänarna hade pengar. Bonden höll / ju inne deras lön hela året. Men som de nu hade några slantar, försökte de roa sig så gott de förstod. En hel del förstördes på brännvin och marknadsköp. Somliga drängar och pigor hade gemensamma gillen under veckan. Nu dansade man, nu söp man och slogs, sen ruset gjort en om- töcknad. Vid ett sådant gille sa en fästmö till sin fästman: ”Ska du slås, så skynda dej! Sen ska vi gå hem.” Då sprang han in bland de dansande och högg en karl med en kniv i huvudet, så att blodet rann. Under dessa vilda tillställningar trivdes ej min far. Han gick och lade sig i drängkammaren. – När man fick en ny dräng ville man helst, att han skulle komma före friveckans slut, liksom man sökte kvarhålla en dräng eller tös, som skulle hem till sitt föräldrahem. / En bonde hade ’statt’ en ny dräng. Men denne kom inte förrän friveckan var förbi. Bonden välkomnade honom med orden: ”Du måtte vara ett kreatur, som inte kommer förrän den siste dan!” ”Gå nu och dra opp morötter.” Drängen gick. När det blev så mörkt, att han ej längre kunde se att ta opp fler, gick han fram till gården. ”Fick du opp alla?” frågade bonden. ”Nej,” sa drängen. Bonden blev förbittrad och röt: ”Avlägsna dej ur min går! ”Avlägsna?” sa drängen förbluffad. Han hade ju nyss kommit. Bonden trodde, att han ej förstod ordet ’avlägsna’, därför skrek han åt honom: ”Jaså, gå då! Det ved du väl, vad det är!” Drängen måste gå. Om han sen blev utan plats, bekymrade ej bonden. / Dålig mat, hårt arbete, usel lön och ovänligt bemötande till och med mot så duktigt folk som mina föräldrar var, det var tjänarnas lott. På ett ställe i Arrie kokte bond- hustrun stora mängder fläsk åt gången. Sen kokte hon saltlake och lade fläsket i den. Men saltlaken gjorde hon så stark, att tjä- narna knappt kunde få ner en bit av det salta fläsket. Det var också meningen. Fläsket blev drygt. Men folket hungrigt. När bonden och hans hustru for på kalas till släktingar, gick ”tjänstetösen” ut i hönshuset och sökte ägg i redena. Så stekte eller kokte hon dem till sig själv och drängarna. Det visste ej husbondefolket. På en annan plats snålade man på saltet, ty det hade man ju inte ’oköpanes’. Där var fläsket fullt / av fluglarver ”puddingar” Och när de kokat ärtor på fläsket simmade det fullt med kokta ’puddingar’ i soppan. Men bonden åt och låtsade om ingenting. Men en av drängarna, bondens läskam- rat och dusbror, sa till bonden: ”Vad du har ätit många djur i dag, Nils!” Därvid syftade han på alla fluglarverna. Men vid höstagillena och julagillena fick tjänarna omväxling i kosten. Då vankades både riktig och god mat, ty då hade man ju främmande i kosten. Och svälter man sitt folk hela året, kan man ju någon gång kosta på ett ordentligt gille. Kontanter var det minsta tjä- narna fick i lön. Det andra var naturpro- dukter, så och så många mark ull till strumpor, så och så stort linstycke besått med lin, som sen skulle bli till under- kläder. / Men allt som tiden gick ersättes naturalönen i pengar. En skicklig piga, som kunde spinna och väva, karde och sticka, mjölka 12-15 kor, spre gödsel och sköta alla inomhussysslor laga mat, tvätta, mangla och städa betalades år 1883 med 50 kr om året. Detta gällde en piga på 28-30 år. En dräng i samma ålder, som var skick- lig i alla vanliga sysslor samt dess- utom kunde tröska med slaga samt kunde ta breda skåror vid råghöst och slåtter betalades med 80 kr om året omkring 1883-1885. Men då var alla naturaförmåner indragna. Och sjukvård, när den nån gång förekom, fick tjänarna ta av det snålt till- mätta arvodet. En jungfru, som det nu började heta istället för piga eller tjänstetös, var hos tandläkaren. När hon skulle betala, frågade han: / ”Ska ert husbondefolk betala tandutdragningen?” ”Nej, det ska jag själv” sa jungfrun förvånad. ”Hur mycket har ni i lön?” frågade läkaren. ”Femtio kronor.” För hur lång tid, månad eller år?” ”För året.” ”Ja, då får jag väl ha två kronor.” Han tog såle- des en 25:te del av hennes årslön för bara ett besök. Att all tandvård omöjlig- gjordes för tjänarna genom sådana priser är självfallet. Men en annan sak fram- går också av samtalet, tjänarna i stan hade således riktigt bra betalt jämfört med sina kolleger på landet. Allt vad tjänarna skulle köpa i klädväg var mycket dyrt och inte som folk tror nu, att då var allting så billigt, när lönerna var så små. – Min mor köpte en kappa för 25 kr precis hälften av årslönen, resten skulle räcka till allt annat i klädväg. / Hur bodde och hade tjänarna det för övrigt? Ja, deras bostad var som allt annat, det sämsta tänkbara. En pigkammare eller en drängkammare utan eldstad. (Ja eld- stad i drängkamrarna saknades till och med år 1934, då en undersökning gjordes. Jag hoppas att mycket hänt i förbätt- ringsväg på dessa 11 år) Drängkammaren var ibland ett brädskjul liknande vagn- boden, ibland en kammare bredvid stallet. Lergolv eller stengolv var det vanligaste. (Många sådana drängkammare har jag Sofia Paulsson sett.) Ibland saknades övre dörrhalvan i den kammare, där min far och hans kamrater skulle sova, bo kan man ej säga, ty de vistades där bara över natten. En morgon, när det snöat duktigt under natten, voro de bägge drängarna insnöade. Deras sängkläder, gångkläder och allt var / överhöljt av snö. Men moran i det huset var inte rent renons på mänskliga känslor. Hon gick in i drängkammaren, tog deras kläder, töade opp och torkade dem. De blev liggande i sängen tills kläderna var torra. Men bonden på gården skällde ut dem för att de ej stigit opp i vanlig tid. Huruvida det kom en ny halvdörr istället för den, som var borta, är emellertid osäkert. – En annan drängkammare var full av råttor. De bodde i väggarna och golvet. En kväll när far klätt av sig och satt på sängkanten, kom en råtta fram och bet far i stortån. Hur förhöll det sig med arbetstiden? Man steg opp kl 3-4 om vintern och började tröska. Man tröskade vid lyktljus. På kvällen slutade man när solen gått ner. Flickorna steg opp vid samma tid / och började mjölkningen. Sen den var undan- stökad, hade de matlagningen och de andra utomhus och inomhusgöromålen. Men när allt detta var gjort skulle de spinna vin- tertid. På våren skulle de väva kuddar, filtar, bolster, duktyg och underkläder och förklädestyg. Bönderna hade sex till åtta kistor fullstoppade till var och ett av sina barn med kläder. När gjorde nu de kvinnliga tjänarna allt detta? Jo på kvällen sen husbondfol- ket och drängarna gått till sängs satt de oppe och spann till kl 11 om kvällen. De hade spinningen på beting, så och så mycket skulle de spinna varje kväll, innan de fick lägga sig. När sen de ljusa dagarna kom, skulle de väva ett visst antal alnar, innan de fick söka sig vila. En aln = 60 cm. / Vid måltiderna fick aldrig tjänstetöserna sitta till bords. De fick stå och peta med sin kniv och sked bäst de kunde och försöka få sig lite mat. Supanmaten åts gemensamt ur ett stort fat. På ett ställe fick inte ens flickorna stå ifred och äta. Så snart de ställt sig vid bordet, började bondmoran: ”A gå och ge Karo, han står där och tigger!” A gå och ge ’kyllingana’, di går där och piper!” ”A gå och ge änderna litt.” Drängarna åt i ro, och pigorna sprang. När drängarna ätit, sa moran: ”Skynda er nu töser och ta av bordet!” Men en gång fick denna bondmora en tjänsteflicka, som hon inte kunde köra med så där. När hon började med sitt: ”A, gå och ge kyllingarna!” kom svaret bestämt från flickan: ”Ja, när jag har ätit.” / Om en stund försökte bondhustrun igen: A gå och ge Karo! då kom svaret raskt från flickan: ”Ja, när jag har ätit.” ”Den som har störst lön ska göra störst bön,” sa samma fru alltid till sin äldsta tjänsteflicka. Men i verkligheten hade de samma lön. Bonden hade bakom ryggen på sin hustru lovat den andra flickan fem kr mer än hon visste om. Flickorna satt och spann. Men moran och bonden hade gått till sängs i samma rum, där de satt och arbetade. Så ville frun kela med sin man och generade sig icke för att flickorna kunde höra det. Men mannen var tvär. ”Seså, min lille knarre, lägg huvudet bättre hit!” sa frun. Men mannen bara mumlade något mellan tänderna. / En annan bondhustru lät inte ens flickorna vara i fred, när de gått på VC. Då sprang hon och ropade på dem. Ja, hon till och med skakade dörren, när de var där. Bäst hon stod och ryckte i dörren slets den ur handen på henne av flickan som näbbigt frågade: ”Ska mor in?” Snopen gick frun sin väg. Och en annan jungfru sa till henne: ”Ska vi verkligen fråga mor, om vi får gå på huset?” Ty fastän det ej var ett gott förhållande mellan husbond- folk och tjänare, var ändå tilltalsordet som tjänarna använde, Mor och far om sina husbönder och husmödrar. – Liknande förhållanden har vi i våra dagar inom industrin. Där står de utanför V.C med sina tidtagarur, när någon av ar- betarna gått dit. De frågar dem också om / det var nödvändigt att stanna så länge därinne. – När lagade flickorna sina egna kläder, när de aldrig hade någon fritid? På söndagarna kunde ju en del timmar bli lediga, och då satt de och stoppade sina strumpor. De andra kläderna var ju så starka, att de mera sällan behövde ses om. Men det fanns allvarliga flickor bland tjänareskaran, som ansåg det syndigt att laga sina strumpor och övriga kläder på helgdagarna, för dem var det värre att få gjort sitt eget arbete. Beröm var något så ovanligt, även för skickliga och dugliga tjänare, att min mor alltid mindes sin andra plats hos en jägmästarfamilj. Frun där brukade ofta, när mor avslutat en väv eller gjort ett annat gott arbete säga: ”Nu ska du då ha tack Maria, för nu har du då strävat.” / Ville en tjänare ha ut lite av sin lön under året, möttes han av idel oförstående. När min far begärde få ut pengar, sa Kackum på Bulltofta till honom: ”Vad i Jesu namn, ska du med pengar, Per, du varken super ju eller dansar eller slås!” Men far behövde pengar i alla fall. Förutom drängar hade de statare på Bulltofta och andra större herrgårdar. Statarna bodde i långa gemensamhetshus. Var familj som för- utom föräldrarna bestod av 10-12 barn- ungar hade en förstuga och ett rum. Nej, förstugan delade de med dem som bodde i det andra rummet. Detta enda rum var sängkammare, matrum, spiskam- mare och syvrå, om nu något hann bli sytt eller lagat. Den lön de fick i mjöl, potatis och annat ville inte räcka, att mätta de många munnarna med. / När nöden grinade familjen i ansiktet, stal familjefadern en säck mjöl, en säck po- tatis eller vad han annars kunde kom- ma över. För det mesta gick det bra. Alla hade varit i samma fördömelse en eller flera gånger, så ingen förrådde den andre för Kockum. Men en dag hände det, att en statare blev upp- täckt av godsägaren, när han skulle smita med sin säck. Nu dömde Kockum syndaren att sätta sig mitt på gården på mjölsäcken. Han skulle sitta där som ett varnagel för de andra tjänarna. De skulle alla få se, att han var en tjuv. Men ingen på gården gjorde någon anmärkning mot mannen på säcken. De gick förbi under tystnad. Och mannen satt och hade det bra. Han hade fått en hel vilodag, något som han väl aldrig haft / förr i hela sitt vuxna liv. Och säcken fick han ta med sig hem på kvällen till sin familj. Kockums gamla mamma kom en gång ner i köket, när hennes man förde spiran på gården. Hon såg folket sitta där och äta. Några fina seder hade de ju aldrig lärt, och när hon betraktat dem en stund sa hon: ”Jag tycker sånt groft folk kunde gärna äta boss.” (halm) ”Du ska ju ändå veta, det är folk!” svarade den äldre Kockum. Dåligt med sovel, fläsk smör och flott vankades det också till Kockums. Men folket tog stora stycke bröd med sig ut på åkern, som de hade till mellanmål. Brödet var mycket gott. Men när den unga fru Kockum märkte detta, ville hon hindra folket att ta bröd med sig ut. Hon satt med sin stickstrumpa i handen ute på åkern för att övervaka arbetet.
Aftonbön
Gode Gud, bevara vårt land för eld och brand, för tjuvars band och för fienders mäktiga hand. – Du gode Gud bevara för sorg och nöd och fara min mor och far! Beskydda du oss alla! Vi kropp och själ befalla i ditt förvar.
Aftonbön
Tänk o Gud på sjuka alla och på dem som lida nöd! Hör dem när de dig åkalla! Hjälp dem Jesus för din död först till själen så att de bliva fri och ren från synder sin! Värdes alla sjuka hälsan giva, om det så är viljan din; Men låt sjukdom som de bära lära dem att söka dig, att ditt namn de giva ära nu och där evinnerlig – / Min mors bordsbön efter maten. Vi tacka dig Gud för dina gåvor, som du låtit oss av din godhet emottaga. Vi bedja dig, att såsom vår kropp sin näring undfått haver, så må ock vår själ av ditt heliga ord bliva styrkt och vederkvickt. – Före maten Allas ögon vänta efter dig Herre allsmäktige Du upplåter din milda hand och allt det som lever mättar du till behöglighet. – En annan variation på slutet Och allt det som lever mättar du med din nåd. – En variation i början: Allas ögon lita till dig o.s.v. / Min mors bordsbön. I Jesu namn gå vi till bords äta dricka på Guds ord, Gud till ära oss till gagn så få vi mat i Jesu namn. Välsigna oss Gud Fader! Vägsigna oss Guds Son Välsigna oss Gud den Helige Ande. – Därvid neg hon vid nämnandet av Guds namn. Men hon läste många andra bordsböner, som jag kanske kan minnas senare, ty jag har rester av dem i mitt medvetande. Särskilt vid jultid läste hon minst tre böner efter måltiden och ett par stycken före. – Sofia Paulsson Mellby Laholm
Ramsor
”Mulet, kulet, illaviret i de dödas vilo- rum” lästes vid leken Mulett kulett ilavurett i de dödass viloruman. Sen skulle man kunna säga vad det var. ”Åminnelse, tacksägelse, vidskepelse, sten- tavlor” lästes så här ”Å, min Else! Tack, säg Else! Vidske-pelse Stentaflor. (Tavlor skrevs förr med f) ”Vill du komma på kattens bröllop? Ta kniv och gaffel med dig, för sked har vi!” / Man håller lillen på knät och sjunger så här: Först kommer herremannen ridande så nätt, så nätt.” Därvid låter man barnet sakta hoppa på sitt knä. ”Sen kommer prästen. Han rider lika så nätt.” ”Men så kommer bonden. Han rider: Galapp, galopp, galapp galopp.” Därvid får barnet rida galopp på knät. – I ett rum fanns fyra hörn. I varje hörn satt en käring. Varje käring hade tre käringar framför sig. Hur många käringar fanns i rummet? Svar: Fyra. Det finns i solen, men ej i måne. Det finns i Halland, men ej i Skåne. Det finns i eld, men ej i rök. Det finns i låda, men ej i kök. Det finns i min lomma? Vad är det? Svar: Bokstaven l. – / ”Höna på käpp och ’kylling’ på ’ping’. Hur ska vi få den lille kyllingen ’ing’?” Så säger man och lyfter lillen eller lillan på raka armar. Den lille måste därvid sitta ’strank’ = rak och frimodig. Ringlek ”Banka, banka läder, stora långa bräder, ett rött ’sking’. Spring!” Den som bankar läder går utanför ringen och dunkar för vart ord en kamrat i ryggen. Den som får ordet ”Spring” ska nu kappas med dunkaren om platsen. Han och dunkaren få ej springa åt samma håll utan åt motsatt. Hinner dunkaren kamratens plats först, får denne bli dunkare. I annat fall får han banka läder en gång till, tills han lyckas komma före någon av kamraterna till dennes plats. / Det var en man på väg till Örebro. På vägen mötte han en ”kvinga”. Hon bar en säck i den var 12 kattor och var katt hade 12 ’källingar’. (kissungar) Hur många var på väg till Örebro? Den som får frågan börjar i allmänhet multiplicera 12 x 12 + 1 och svarar 145. Men i verkligheten var det endast en, ty mannen mötte ”kvingan”. Hon gick således inte till Örebro med alla sina kattor. – ”Min ’skingpäls’ och din ’skingpäls’, hjälper det, så hjälper det, hjälper det inte, så hjälper det inte. Hjälper det, så är det inte min hjälp, utan Guds hjälp,” läste en ’kvinga’ som låtsade sig vara ’klok’ Men i verkligheten kunde hon inga troll- konster. – Sofia Paulsson Mellby Laholm
Vid långvarig dödskamp.
Vid långvarig dödskamp såg man noga till, att den sjuke ej hade hönsfjäder i någon kudde, ty då hade han svårt för att dö. Eller också gick man opp på taket och vände ’ryggaträna’ på takåsen, för att däri- genom lindra hans kamp. – ”Självspillingar” begravdes på utmarker. Och mör- darnas lik lades i kärr, sedan slogs en påle genom den döde. – En man gick förbi en så- dan påle, där en missdådare låg. Han visste det ej, utan började vrida och dra i pålen. Då hörde han en röst som sa: ”Rocka bätter!” bätter = bättre.
Man trodde inte bara, att människor kunde förtrollas till djur, man trodde också, att djur kunde föda människo-barn till världen.
En gång var det ett par kor som skulle kalva samtidigt. Men när man kom ut i stallet, fann man två människobarn, två flickor istället för de väntade kalvarna. De växte opp till vackra, snälla flickor. Det enda felet med dem var, att de stönade som en ko, när de skulle lägga eller resa sig. – Antagligen hade någon ogift mor bytt ut kalvarna mot sina barn, när ingen såg det.
Bergtroll
Det var inte bara gårdens folk, som var förtjusta i det goda hembyggda ölet. Trollen ville också gärna smaka därav. Det hände ofta nog, att när allt husfolket var hemma, all man hörde någon gå ned i källaren och börja tappa ur öl. På det sättet tog ölet slut allt för snart. En gång när man hörde, att någon var i källaren, ropade husmodern: "Vem är det?" Svaret kom: "Det är Nicke Ping ifrån Hanehöj, som ville ha lite öl i sin långsnuda". "Ja, tappa i Guds namn!" ropte moran. Då sprang trollet skräckslaget därifrån. Och folket fick efter den dagen ha sitt öl i fred för bergtrollet Nicke Ping.
Rike herr Holger till Häckeberga.
Rike herr Holger var en högmodig man. Han satte guldskor på sin häst och kallade sig: ”Lilla kongen av Danmark” Men hans överdåd misshagade den danske kungen. Denne lät kalla herr Holger till Köpenhamn. Då han gick uppför trappan till kungens slott, var ett svärd uppgillrat, som klippte huvudet av honom. Kungen befallde sitt folk, att binda fast huvudet på herr Holger. De gjorde så och seglade honom över till Malmö. Där tog de fram hans häst ur det stall, där herr Holger satt in honom vid överresan till Köpenhamn. Sen band de fast hans döda kropp på hans guldskodda häst, och / lät hästen löpa. Denne kände väl till vägen, han hade ju så många gånger förr burit herr Holger på ryggen mellan Malmö och Häckeberga. Den här gången gick det raskare än vanligt, ty hästen märkte ju att han bar på en död och sprang i skräck. – Slottsfrun som väntade sin man stod i fönstret och spejade. När hon fick se ryttaren på hästen, märkte hon, att det var något underligt med honom. Hon sa: ”Antingen är min herre, supen eller vred, ty huvudet sitter på sned.” När hästen stannade framför stora trappan, märkte hon ju, hur det var fatt med hennes man. – Det var inte bara herr Holger, som var övermodig och hård mot bönderna. Hans hustru var ej mindre hård. En tid efter begravningen, visade sig herr Holger för hustrun en natt. Han ville ha henne att gottgöra en oförrätt mot en bonde. / ”Du ska ge bonden igen hans ko!” sa hans vålnad till henne. ”Det gör jag inte!” svarade hon. ”Akta dig,” varnade den döde. ”Jag kommer just från helvetet. Men jag har fått lov att komma hit och varna dig. Om du inte bättrar dig, kommer du också till helvetet och det rätt snart. Din stol i helvetet är färdig så när som på det ena benet.” Men slottsfrun svarade sturskt: ”Det bryr jag mig inte om!” Vålnaden försvann. En tid därefter var slottsfrun ute och åkte. När de kommo till Froesjön, en förgrening av Häckebergasjön, skenade hästarna och rike herr Holgers fru om- kom i vattnet. – Denna sägen är från den danska tiden, när Skåne var en del av Danmark.